Mitt liv och mina drömmar

Ont i halsen och småfebrig känner jag mig nu men planen är att slå ner det under natten.
Jens är snorig och så där.

Jag var ju och bytte min track idag, då kände jag mig superbra så jag bad inte om någon odling. Läkaren, som jag för övrigt tycker mycket om förutom att han jämt är supersen, sa att jag såg väldigt frisk ut. Har du gått upp i vikt frågade han.
Det har jag gjort, typ fyra kg eller något, är nu uppe på stadiga 41 kg och mår mycket bra av det. Men jag gillar inte att höra en sån kommentar. det sitter i sen gammalt.
Sedan jag var 14 år och vägde 22 kg har jag alltid haft problem med att gå upp i vikt. Rasar snabbt när jag inte mår bra och 35 är vad jag legat på de senaste åren förutom när jag var gravid då.

Iaf, jag blev ju sjuk i barnreumatism när jag var sex år. Det tog lång tid innan de kom på vad felet var. När diagnosen var fastställd skulle jag börja ettan. För att stoppa inflammationerna, främst de jag hade i vänster öga, satte de in chockdoser av kortison. jag låg inne på Akademiska i Uppsala och vad jag kommer ihåg av den tiden var att jag satt i en matsal, det var jag plus massor med gamla människor.... :) Och att jag hade en stor hög av vita tabletter i en burk som jag skulle trycka i mig. lärde mig fort att ta många på en gång.
Chockdoserna fick till följd att jag svullnade upp riktigt mycket lagom till det var dags att börja skolan. Jag blev retad och kastad i taggbuskarna.
När jag tänker tillbaka på den tiden, gick bara i den skolan i ett år, var att det alltid regnade men så kan det ju inte ha varit? I början av tvåan opererade jag ena ögat för första gången och sedan blyttade vi ner till Simlångsdalen utanför Halmstad.
Där blev jag aldrig retad men minnena från första klass sitter kvar.

Jag har behandlads med chockdoser många gånger och alltid mått dåligt över hur jag svullnat upp av det.
Kunde ju se själv hur jag såg ut men sedan fick jag även höra kommentarer från andra. Jag vet att tex mamma alltid tyckt det varit jobbigt att jag svullnat upp så mycket och det har såklart påverkat mig.
Fast det värsta var nog när en läkare nöp mig i sidan och sa:
-Här var det mycket kortisonfet.
Då var jag tolv år och behandlades för min inflammation mellan första och andra kotan i nacken. Det som tillslut resulterade i en steloperation i London 91.
De försökte med kortison först men när inflammationen inte gav med sig och min ryggmärg tillslut hotades att bli skadad så var de tvugna att skicka mig till London. Där fanns den enda läkaren som gjorde den typen av operationer på barn. Jag var det trettonde barnet i världen som genomgått en sån operation vid den tidpunkten alltså.
Den operationen var nödvändig eftersom mitt tillstånd var livshotande men absurt nog så är det antagligen sviter efter den operationen som gett mig de problem jag nu har i halsen. När de opererade nacken på mig gick de inte bara in bak i nacken utan även in genom munnen och bak i nacken  från det hållet för att ta bort den inflammerade leden.
Ärret har vuxit konstigt och gjort det trongt för mig att få luft, så tror dem. Dessutom är jag som sagt stel i nacken och då är det inte lätt att få ner de instrument som behövs för att skära och ha sig där...
Så kan det slumpa sig ibland.

Men det var ju det här med att jag inte gillar att höra att jag gått upp i vikt även om jag egentligen är glad över det.
Framför allt det där som den där läkaren sa till mig har satt sig, tolv år är en känslig ålder. Jag hade precis blivit blind och hade en hård krage dygnet runt eftersom min nacke absolut inte fick rubbas. jag fick byta krage när jag skulle duscha. Då höll mamma mitt huvud i ett fast grepp medan pappa bytte krage på mig. Någon gång om dagen fick jag ligga på rygg och lyfta bort framdelen av kragen så min hals och haka fick luftas lite.

Gamla goda tider det där... ;)
Nej såklart inte, bland det värsta jag gått igenom men som vi alla vet så är barn mycket anpassningsbara och jag tror att de klarar mer än vad vuxna gör.
Jag är iaf tacksam över att jag förlorade min syn när jag var tolv och inte 32.
Alltså nu när jag skriver bara hoppar det upp gamla minnen från nackperioden. jag hade så gruvligt ont att jag låg bak i klassrummet på en soffa under lektionerna. Den sista tiden innan operationen gick jag på morfin.
Mest tänker jag på mina föräldrar.

När mamma och mina småsyskon var ner till Lund för att säga hejdå till mig och pappa innan vi skulle åka till London. mamma viste inte om hon skulle få se mig igen och resan hem till Halmstad har hon inget minne av. Hon kommer ihåg att hon stannade till någonstans för att få luft.
Pappa viste inte om han skulle få åka hem själv.
Under operationen som tog sju timmar gick han omkring på Londons gator. En tid satt han på en pubb och drack kaffe. Undrar vad han tänkte på?
Vad hade jag tänkt på om jag varit i samma situation och det var Jens som låg där på operationsbordet?
Jag har sett min pappa gråta tre gånger. När vi fick besked om att min syn inte gick att rädda, på kvällen innan min nakcoperation och nu i februari när hans lillebror dog.
Vill inte se det något mer, eller höra.

Mastodontinlägg idag också.
Bara minnen som pockar på och det är skönt att få skriva om det även om jag tragglat detta förut. Det vet ni som läst min blogg länge. ;)

Men jag är glad för mina 41 kg och det tyder ju faktiskt på att jag mår bra. Lederna och halsen har hållt sig bra en längre tid så jag har kunnat träna och det är a och o för mitt välbefinnande.

Stor kram till er som orkat läsa detta och till er andra också såklart. :)
Godnatt!