Mitt liv och mina drömmar

Hahaha, vilken rubrik jag fick till idag då...
Innan jag började på det här inlägget glömde jag kolla vad jag skrev senast så det var väl ett tag sedan.
Kikade nu och det var en vecka sedan och det handlade om löss.

Jens har varit sjuk så han har inte varit på dagis på hela veckan. Han har haft hög feber och varit förkyld. Näsan har inte runnit men han har liksom låtit tjock på rösten och hostat mycket.
Därför har varken jag eller Daniel pratat med personalen, det får bli nästa vecka. Känner mig fortfarande upprörd över det hela så det är ju bra... :)

I tisdags tränade jag och idag kunde nog Jens varit på dagis egentligen men det kändes inte bra så han fick vara hos, hon ni vet, hon som sprutar eld? ;)
,Mormor ja.
När jag tränade alltså. Hmm, konstig mening det blev av det där.
Roligt för honom som fick lite omväxling efter hemmadagarna och otroligt skönt för mig, av samma anledning. Har varit på dåligt humör de senaste dagarna så att få ur sig lite frustration genom träningen var inte helt fel. Nu dröjer det till fredag om två veckor. Min ledsagare åker på semester.

Nu ska jag äntligen komma in på det som min rubrik för dagen handlar om. :)

I söndags var det ju fars dag. daniel jobbade som vanligt så Jens och jag tänkte ha en lugn och skön förmiddag innan vi for hem till mina föräldrar för att gratta min älskade pappa.
Jag bäddade och fixade här hemma. Öppnade dörren ut, som vi har i sovrummet för att vädra lite. Jens tog ett bad under tiden och jag sprang som sagt runt och fixade lite. Innan jag tog upp Jens ur badet gick jag och stängde dörren....
Jag torkade Jens och när han klädde på sig sa han:
-Mamma, det är något där, vad är det? Rösten lät skakig och rädd.
-Jens lille vän, det är väl inget där...
-Jo, det är det, i ditt och pappas rum, Gosrosen gömde sig bakom min rygg.
mamman skrattade lite krystat och ropade typ hallå....
Inget svar...
Okej då får vi kolla runt sa jag.
Inget i Jens rum, inget i köket, inget i vardagsrummet inget i klädkammaren och inget i hallen eller badrummet. Men vårt sovrum vägrade han gå in i.
Jag tog fram ett sånt där långt skohorn för att lyfta på överkastet som hängde ner men Jens vägrade kika...
Han var skiträdd och jag också vid det laget.
Vi gick in i vardagsrummet och hoppade upp i soffan. Jens borrade ner ansiktet i soffan och vägrade kolla upp något mer.
Jag blev en aningens desperat kan man väl säga för nu hörde jag ju någonting som rörde sig i lägenheten.
Jisses
-Jens, vad såg det ut som då, sa jag.
-Ett monster eller en krokodil.
Jaha, okej, det senare kan jag ju iaf utesluta tänkte jag och förbannade min kärlek till skräckisar.

tog mobilen och ringde Daniel.. Han var i varberg. Piss och skit
Blev så rädd för någon duns så jag klickade av samtalet mitt i ett ord.
Ringde pappa som jag inte grattat än, vilket jag inte gjorde då heller.
-Pappa vi har något i lägenheten och vi är rädda....
-Jag kommer på en gång.
Gud i himlen vad jag älskar min pappa.
Det är två mil från Halmstad till Getinge och de två milen gick fort för honom. Men vi som satt i soffan tyckte det tog lång tid ändå.
det dunsade och knarrade här och där men inget annat ljud.
Vad jag trodde att det var?
Ja, ett monster kanske. Hahahah
Inte ett dugg roligt var det iaf, när det pågick. Jag var världens sämsta pissigaste mamma för jag var lika rädd som Jens. Sa till honom att det inte kunde vara något farligt men ändå vågade jag inte kika efter.

Pappa kom och letade reda på den stackars rädda katten.
Jodå, en katt var det som skrämt oss så.
Funderade på varför en katt skrämde Jens så, han älskar katter nämligen.
Men så berättade mamma att när katter blir rädda så hhukar dem sig, de blir liksom platta och långa.
Katten var rädd. Jag hade ju stängt in den stackarn.
Liknar kanske en krokodil, för en fantasifull treåring iaf. ;)

Jag skakade en halvtimme efter att äventyret var över.
Att inte kunna se är ibland hemskt.

Det var monsterna det, över till politikerna.
Men nu har jag skrivit så mycket så jag orkar knappt skriva mer och ni orkar kanske inte läsa heller.

Det gäller hur som helst bilbarnstolarna. Jag gick in på vänsterpartiet i Halmstads hemsida och då fick jag veta att de tagit upp det på ett kommunstyrelsemöte. det är tydligen bestämt att vi funktionshindrade inte ska behöva släpa på våra stolar.
Hahahahah
Jag gick som i ett lyckorus efter det.
Vad som hänt och vem som lyssnat på mig vet jag inte.
Men oerhört glad och tacksam är jag. det känns mäktigt att ha suttit här hemma i getinge och skrivit mail och sedan leder det till att politiker lyssnar och fattar bra beslut.
Jag la ner ganska mycket tid och kraft men så fantastiskt roligt. Gav mersmak helt klart.
Får väl ett besked från något håll sedan. :)
Ha nu en fin fredagskväll.

Kram