Mitt liv och mina drömmar

Jag ringde aldrig halskliniken igår. När jag vaknade var jag helt slut och när jag tänkte på allt krongel det skulle bli, skulle till ett annat ställe och jag viste inte om Daniel kunde köra mig så då var jag tvungen att fixa färdisar hit och dit  plus ledsagning, så tappade  jag helt orken..
Dumt att jag inte gjorde det för under gårdagen blev jag riktigt risig och nu är nog halsen ungefär så dålig som den kan bli tror jag.
Jag har så mycket slem som vill upp så jag hostar hela tiden, kräks nästan och slemmet kommer inte bara genom själva tracken utan på sidorna också.
Ja, men det var väl trevligt Ulrika att du delar med dig av dina fräscha sidor så här på lördagskvällen.
Javisst, bjuder på det. :)

Såklart gör detta att jag känner mig allmänt dålig, trött, hängig och sjuk.
Ringer på måndag, det är bestämt. Det får bli hur krongligt som helst för jag måste få göra en odling så jag sedan kan få ett passande antibiotikum.

Idag tog jag mig iaf iväg till kyrkan. En av favoprästerna skulle hålla i Gudstjänsten och till skillnad från i tisdags kom han idag.... :)
Mycket bra fick jag höra.
Tände ett varsitt ljus för farbror och mormor. Jag tänker på dem varje dag och saknar dem sååå.
Det var skönt att få komma till kyrkan och tanka kraft och få luta sig lite på dem löftena Gud gett. det ger hopp och frid inombords.
Egentligen har jag nog tänkt mest på kusin och farbrors fru. Jag hoppas också att de finner någonslags tröst och styrka mitt i sorgen och smärtan.
Jag och svärmor tog en fika efter kyrkobesöket och sedan kom pappa och hämtade mig. Vi två stack till kyrkogården och tände ljus på farfars och farmors gravar. Det är ett fint sätt att hedra de döda på men jag känner inte mer där än vad jag gör hemma när jag tänker på dem. För mig har gravarna egentligen ingenting med personerna i sig att göra, så känner jag. De finns ju inte där över huvud taget. Fast som sagt, det är skönt att få komma dit och tända ljus och det är säkert mycket vackert när det lyser över hela kyrkogården.

Nu skajag mysa med grabbarna mina.
Ha en fin lördagskväll.
Kram

Tack för alla krya på dig-hälsningar, ni är så goa!
Dagarna rullar på här och det har varit rätt fullt upp hela veckan. Jag har varit runt på olika grejer och sakerna jag varit på har väl i och för sig inte varit speciellt ansträngande i sig men i och med att jag inte mått eller mår så bra så är jag trött nu.

Tapparorden gör jag också, känner jag nu.
Ska ringa halskliniken imorgon och höraom jag kan få en tid för det är jobbigt. Det är mycket slem och det tar på mig.

Jag var till sjukhuskyrkan i tisdags eftermiddag tillsammans med svärmor. Vi hade sett i tidningen att en av våra favopräster skulle hålla i Gudstjänsten. Vi var helt inställda på att få höra en fin och bra predikan men så när det skulle börja hör jag svärmor viska: neeeej det är inte han...
Det var istället en träbock. Japp, så kan det bli. Det är verkligen skillnad på präster och präster, som inom alla yrkesrgrupper såklart. Den här prästen lät som om han hållt samma predikan typ 10 000 gånger tidigare, vilket han kanske gjort? medan den andra pratar som om han verkligen får orden och tankarna direkt från gud.

Jag hoppas ni haft en fin vecka så här långt och fortsätter på den linjen. :)
Kram!

Jag började dagen med att åka till Spenshult för att träffa min läkare. Vi konstaterade att Remicade fungerar superduper för mig, mina prover ser helt underbara ut och jag har inga problem förutom min onda fot och händerna. I händerna och knäna är det nog förslitningar som spökar.
Foten vet vi inte vad det är men jag haltar fram fortfarande och har stundtals riktigt ont. Hon gav mig en kortisonspruta igen fast den här gången på ett annat ställe i foten än vad jag fick sist.
Hoppas verkligen den gör nytta för den kändes rätt mycket på det stället... ;)

Sedan när det var klart kom min käre make och hämtade mig och vi for till försäkringskassan för att fixa en grej. Sedan hem, hemma fem minuter sedan färdtjänst till Spenshult igen...
Den här gången för ett möte med smärtgruppen.
Jag var inte alls pigg på det och hade gruvat mig en del men jag tog mig dit iaf. Men ni kan ju gissa om jag blev en aningens irriterad när det bara var en till som kom. De andra struntade i att höra av sig och säga att de inte kunde komma, de bara kom inte... Där satt vi. Väldigt meningslöst. Detta är tredje fjärde gången det blir på samma sätt så nu funderar jag på att hoppa av. Det tar för mycket energi.
Vi får se....

Ja, annars lungt här. ;)
Trött är jag och ska väl strax ta mitt kvällste och läsa lite.

Hoppas ni har haft en fin dag och får en härlig fredag.
Kram

Var vi till i lördags och Jens älskade det verkligen. :)
Jag var rätt trött redan innan och jag blev inte piggare av nästan tre timmar där, men det var det helt klart värt. ;) Jag gjorde inte mycket heller eftersom jag är lite småförlorad i sånna miljöer utan det var syster min som lekte järnet med busungen.
Men jisses vilken ljudvolym. Jag som tänkt, hua dagis är nog rätt tufft att jobba på, detta var snäppet värre om man säger så.
Jag satt och fikade tillsammans med Tobbes mamma och syster och det var mycket roligt, synd bara att man fick anstränga både öronen och rösten så förtvivlat. Haha
Men som sagt mycket roligt för Jens och dit ska vi fler gånger!

Söndagen tog vi det lungt och på kvällen bar det av hem till mamma och pappa på kalkonmiddag. Mums filibums.

Idag träning och nu är jag mör i kroppen.
Imorgon är det dags för Remicade och det passar utomordentligt bra eftersom lederna nu kinkar ganska riält.

Jens mår fint och det kommer roliga saker ur munnen på honom hela tiden.
Här om kvällen när vi nattade honom sa han:
-Mamma pickar på kinden och så strök han över den. Det är mina fräknar alltså. Trodde inte de syntes så bra nu när jag är blek och så men Jens såg dem iaf. :)
tur någon har bra syn i den här familjen. Nja, Daniel ser ju bra han med förstås, men ändå...

Hoppas ni har en fin måndag.
Kram!

Som jag skrivit tidigare så är Jens inne i den berömda trotsperioden så det är ganska mycket, skrik och slänga sig på golvet stunder här hemma just för tillfället.
Men mellan det är han förstås den goaste unge som finns.

Igårkväll lekte Jens och jag på hans rum och då säger han:
-Mamma sitta dää!
Jag skulle testa lite och frågade var ska jag sitta någonstans?
Då gick Jens fram till stolen, slog på den med handen till jag kom fram till den och sa:
-Hää mamma!
Tack vännen.

Sedan brukar han säga:
-Mamma se den, var på han kommer fram med något och lägger saken i min hand.
När han vill busa gör han så här, bland annat då... :)
Jag hör att han har något i handen som han springer runt med och jag frågar då:
-kan mamma få se vad du har i handen.
Neeej, inte seee och så springer han undan så jag inte får känna.

Det är vad jag kommer på nu men han gör många grejer hela tiden som jag bara hajar till över.

Hoppas ni har en fin torsdag.
Kram

Nu har det snart gått en vecka sedan vi åkte till Lima och jag har äntligen fått lite distans till det hela nu tror jag.
Begravningen var jättefin, en mycket bra präst som jag gärna gått och lyssnat på annars om vi nu inte bodde så långt ifrån varandra... :)
Begravningar är svåra och sorgliga men de ger så mycket tycker jag. Det är ett fint sätt att ta avsked på. Sedan fick vi träffa släkten och det var underbart.
Vi åkte som sagt på torsdagen, strax efter två, hämtade upp lillebror i Karlstad och var i Stöllet vid halvelva på kvällen. Jag och mina syskon delade rum och ja, det blev mycket skratt. Skulle gärna göra om just det många gånger till. :)
vid tolv dagen efter for vi till Lima. begravningsceremonin började klockan två och sedan satt vi och pratade till stracx innan fem. Vi var i Getinge vid halvett på natten.
Resan hem var jobbig som bara den men nu känns det hela mest som ett mycket fint minne och så ska det förbli.

Jag har varit helt slut sedan resan. Nästan 130 mil på mindre än ett och ett halvt dyng, sånt tar på mig.... Tydligen iaf plus alla känslor och spänningar som fanns i kroppen.

Ja, vad har mer hänt?
Lördagen vila.
Söndagen kalas hos syster, mycket roligt med underbara människor.
Måndagen, Daniel åkte med släp till Oslo för att hämta hem lillebror Jesper. Jag och Jens var hemma till klockan fyra då det var meningen att vi skulle åka hem till mamma och pappa. Dit kom vi men färdtjänsten var en halvtimme försenad. Precis innan bilen kom klämde jag min gosros hand i dörren. Jag trodde jag skulle kola av i den stunden. Jag drog dörren försiktigt så det hände inget med handen, inte svullen eller något men det gjorde ju självklart förskräckligt ont på honom.
Det värsta jag gjort som mamma, helt klart.
Jisses vad jag hatade mig själv i flera timmar efteråt och jag mår fortfarande jättedåligt när jag tänker på det.
Dumma mamma Ulrika.

Igår fyllde jag och lillasyster år. jag hade lite tårta och så här hemma på eftermiddagen. mycket trevligt tycker jag själv. :)

Idag träning och nu slut.
Japp, det var väl det hela.
Ska verkligen försöka blogga lite mer nu i fortsättningen för det är ju så roligt och väldigt skönt att få skriva av sig. Men jag behövde verkligen få låta det gå några dagar innan jag skrev om resan.

Hoppas ni mår bra, goa vänner.
Kram

Imorgon bär det av uppåt landet. Vi åker inte hela vägen till Lima imorgon utan stannar först i Karlstad för att hämta upp lillebror och sedan i stöllet för att sova.
På fredag kl 14.00 börjar sermonin, då ska vi ta avsked av mormor.
Vad ska jag skriva?
Känner mig rätt tom och det blir två rätt tuffa dagar, torsdagen och fredagen. Resan är inte att leka med och eftersom vi åker direkt hem från Lima till Halmstad när vi är klara på fredagen så ja, det blir mycket ehlt enkelt.
Annars, jag är glad att vi kan åka allihopa och vara med på begravningen,jag, mina syskon och föräldrar. Dessutom ska det, får man säga så? Bli roligt att träffa släkten. Kusiner jag inte träffat på flera år och framför allt ett litet kusinbarn på ett år hoppas jag få känna lite på... ;)
Japp, det blir trevligt och jag personligen tycker att bergravningar är något bra, ett bra sätt att ta avsked på och i mormors fall så är det ju så att hon var gammal och vi kan trösta oss med att hon levt ett rikt och bra liv. Det tröstar. Sedan är det klart att saknaden och sorgen är där ändå, det är ju självklart.
Men döden är lika naturlig som livet, det är ju faktiskt så fast det finns trevligare saker att tänka på.
Men det har varit mycket död i vår närhet det här året, tänker på farbror så himla ofta. Det kommer ta lång tid innan jag accepterar det, att han gick bort så tidigt och på det grymma sättet.

Idag fick jag svar på odlingen jag gjorde på halsen i torsdags. Det är tre bakterier som är där och bråkar med mig och visst har jag känt att något är fel men ändå hoppats att det skulle gå över av sig själv. Eftersom det är så många bakterier behöver man ett antibiotika som är brätt så tanken på att vänta på svaret för att ge mig en spetsinriktad behandling föll den här gången.
Har inte så mycket mer att skriva om det. Remicade blir uppskjutet och det är inte så bra men det blir bara några dagar.

Nej ni, nu slutar jag med detta negativa inlägg och börjar packa. Hade tänkt hinna med att åka till Sats imorgon på förmiddagen innan vi åker.

Stor kram till er!

Nu har det gått en liten tid igen sedan jag skrev här. Den dåliga uppdateringen av min blogg betyder dock inte att jag inte suttit vid datorn någonting... ;)
Jag har nämligen gjort det jag bestämt mig för att inte göra. Gått med i facebook. Hmmm
I onsdags var det nog och ja, jag har hunnit ångra mig ganska många gånger sedan dess men samtidigt är det himla roligt, det måste jag ju erkänna. Det är också en liten utmaning att ta sig fram där och förstå hur allt är uppbygt osv. Som synskadad är jag ju hänvisad till talsyntesen och ser alltså bara en rad i taget därför är det svårt att få en överblick. Men nu känns det faktiskt som jag har lite koll. Tjohoo

Annars?
Jens är pigg och kry igen. I torsdags var han feberfri och därför fick han gå till dagis igår vilket var skönt för alla inblandade tror jag... ;)
På torsdagen var vi hemma hos mamma och hon passade Jens medan jag var på sjukhuset. För att jag verkligen skulle känna att jag hamnat just på halsmotagningen fick jag vänta i 40 minuter. Detta är inte ett undantag utan så är det var eviga gång och jag blir helt galen varje gång det händer... Nästa gång ska jag komma dit tjugo minuter för sent så behöver jag iaf bara vänta tjugo minuter... :(
Visst kan man acceptera om det händer ibland för det kan ju dyka upp oförutseda saker men inte varje gång väl?
Fick träffa en ny läkare igen och hon var väldigt fascinerad av min track, hon hade inte sett en sån förut... Hon bytte den och det gick fint. Hon fick instruktioner via telefonen av min vanliga läkare, så hon visste hur hon skulle göra. Haha
Fick lust att dra ut den gamla själv och trycka i en ny. Men jag behärskade mig...
Sedan var det ju det här med antibiotika. Hon började föreläsa om risken med resistenta bakterier, som om jag aldrig fått antibiotika tidigare och som om jag inte grubblar mig fördärvad själv om hur jag ska göra.  Ska jag må skit nu och leva längre eller må bra nu och dö av en infektion om tio år för att inget biter på mig längre?
Hårddrar det hela lite nu men ni förstår säkert vad jag menar? Sedan är det ju inte bra för andra heller. Men vad ska jag göra. Jag har så mycket slem så det bubblar i mig och jag hostar så jag nästan spyr . Slemmet får ja hhosta i en pappersservett när jag är bland folk och inte har tillgång till sugen och jag mår så jäkla dåligt av att ha det så.
Jag fick ett recept i handen och läkaren sa att jag fick bestämma själv om jag ska ta det eller inte. jag har inte börjat än...
Host host...

Var och tränade igår och det var himla gott. Halsen var dum men min ledsagare vet ju hur det är så det känns inte så farligt. Det värsta är färdtjänstresorna. Jobbigt att börja hosta och slemma när man sitter i en bil med en chauför jag inte känner.

Nu har jag skrivit mycket.
Önskar er en fin helg.
Kram