En feberfri gosros
Så han har mest lekt idag och det är ju skönt. Med friskheten kom trotsiheten tillbaka också,den hade gärna fått vara borta en stund till.
Han gör allt tvärt emot nu och ett grymt temprament har han med.
Men det tillhör väl åldern kan jag tro? ;)
Jaha, annars då?
Min hals är kass. Jag hade faktiskt förträngt hur dålig den kan bli. För er som är äckelmagade så kan jag bara varna nu...
Idag har jag tömt en och en halv bytta med slem, än så länge alltså. Fick precis göra ett uppehåll för att springa iväg till sugen.
Detta tar på krafterna.
Ska försöka komma iväg till sjukhuset på fredag och göra en odling. Om antibiotika kan hjälpa mig nu vore det bra. Vill gärna vara okej när vi ska fara upp till Lima nästa vecka. Jobbigt att suga och greja i bilen.
Slut på slem-prat. ;)
Hoppas febern inte kommer tillbaka, isåfall får Jens gå till dagis imorgon tror jag. Det där med kräkningen berodde säkert på hög feber för han har inte spytt något mer efter det. Han har aldrig reagerat på hög feber så innan menmen...
Sköt om er.
Kram
Stackars gosrosen
Nej, det blev varken det ena eller det andra som jag planerat idag.
Inatt vaknade Jens och då var han varm som en liten spis. Munnen gick i ett och han bara pratade på om allt mellan himmel och jord. Lille hjärtat.
Imorse var han inte precis svalare men han skulle upp och titta på beve... Tv, alltså.
Jag la mig brevid honom. Plötsligt hör jag hur han låter lite konstigt, reser mig och går fram och då bara spyr han rätt ut.
Stackarn, vad ledsen han blev.
Han har fått i sig mycket vätska och inga mer kräkningar efter det där. Panodil har han också fått och när den började värka sprang han omkring ett tag men nu ligger han och sover i soffan.
På dagis går det mest feber på hans avdelning men på de andra avdelningarna har det gått maginfluensa.
Jag hoppas han spydde för att han hade hög feber och inget annat.
Japp, så är läget nu. Ska ta och äta lite innan han vaknar.
Ha en fin tisdag!
Kram
Dåligt med bloggandet
Dagarna bara går och det känns mest segt och mörkt just nu.
Idag har vi iaf bokat biljetter till en musikal som går i Göteborg och en Tomas Peterson-fars som ska gå här i Halmstad. Har lite pengar kvar av den där fonden jag fick. Tänkte att de ska gå till sånna här saker som vi annars inte riktigt unnar oss.
Det ska bli skoj, jag älskar musikaler. :)Att skratta är ju aldrig fel det heller...
I lördagskväll var vi hem till mina föräldrar. Vi tog med oss mat dit så pappa slapp laga. Trevligt av oss, för en gång skull.
Igår var det besök i kyrkan men vi fick gå mitt i eftersom svärmor inte mådde bra.
ska inte skriva något om idag för jag har bara varit irriterad mest hela tiden.
Jo, en skoj sak har vi gjort.Lekt kurragömma. Haha, vad roligt det var. :)
Imorgon träning och sedan besök i sjukhuskyrkan, kanske?
Hoppas ni mår bra och att ni haft en fin helg.
Kram!
Det går framåt
I tisdags var jag och tränade och det känns som det var då det vände. Jag har fortfarande grymt ont i foten och det oroar mig men istället för att springa på löpbandet så cyklade jag. Jag avskyr att cykla men jag slog mig själv med häpnad och cyklade mycket längre än vad jag någonsin gjort.
Glad var jag efteråt. :)
Jag har haft ont i halsen den senaste veckan och nu har slemmet kommit med besked. Jag har ingen feber så jag tänker träna imorgon också.
Nu är väl tiden då jag får hosta i pappersservetter ständigt och jämt tillbaka.... :(
Det känns också lite bättre eftersom vi bestämt hur vi ska göra med mormors begravning. Den är den 9 oktober och det blir mamma, pappa, Lovisa, Jesper och jag som åker dit. Daniel och Jens får stanna hemma. Det blir bara en jobbig lång resa för Jens.
Vi ligger på hotel i Stöllet och sedan är det inte så långt kvar att åka på fredagen.
Planen är att åka hem igen på fredagen.
Usch, nu blev det jobbigt igen när jag skrev om det.
Men iaf, det känns skönt att veta lite hur det ska bli.
Jag har sovit så mycket de senaste dagarna. kan knappt sätta mig så somnar jag. Idag har jag iaf lyckats hålla mig igång. :)
Jens gillar att gå till dagis igen, så skönt!!
Hoppas ni mår bra.
Ha en fin torsdagskväll.
Kram
Skit helt enkelt...
Låter skojsigt eller vad säger ni? ;)
Igårkväll fick jag ont i halsen som bara den och det sitter i. Ingen feber så det är väl lugnt kan jag tro. Foten har inte gett med sig så jag kör en kur med Ipren för att se om det ändå är någon inflammation någon annanstans än där jag fick sprutan i onsdags.
Nja, vad mer?
Mamma har förstås mått superdåligt sedan mormor dog och så väl som i små motgångar som i stora sorger så tar hon till alkoholen. I lördags rann det över för mig och jag sa några väl valda ord. Nej, genomtänkt var det inte, det jag sa men sant.
Hon blev arg.
Men idag ringde hon och grät och var så ledsen.
Hon och pappa hade pratat igårkväll och det kanske gav något, för stunden iaf.
Det som har känts så svårt är ju att jag inget hellre vill än vara hos henne och stötta henne i sorgen efter mormor men när hon dricker går det bara inte.
Det gör så ont.
Nu känns det bättre iaf men hon behöver ju hjälp utifrån.
Livet är svårt, och att älska gör ont.
Har ni hört det förut? ;)
ett trist inlägg från mig idag men det känns jobbigt och tungt just nu.
Nu dags för en Ipren....
Ha en fin kväll, goa vänner.
Kram
Musik
En lunch med svärmor blev det också plus lite fler ärenden.
Vi har haft helt sagolikt väder här i flera dagar nu, jag tror nästan dessa klara soliga höstdagar är bland det skönaste som finns. Luften är så klar och frisk och lätt att andas.
Min fot har inte blivit något bättre alls så det är antagligen något annat fel på den än vad jag trodde. Jag hoppas verkligen den blir bra fort för på tisdag är det träningsdags och jag behöver verkligen träna nu. jag haltar fram just för tillfället. :(
Mormor tänker jag mycket på men nästan ännu mer på min farbror som dog i februari. Sorgen har liksom väckts till liv igen och jag tänker på honom flera gånger om dagen.
Åh, vad jag önskar att han fick bli så gammal som mormor och inte bara 51. självklart önskar jag också att han hade fått dö av ålderdom och inte på det tragiska vis som han gjorde.
Messade min älskade kusin ikväll för att höra hur hon mår och helt spontant bestämde vi oss för att åka upp till Göteborg imorgon och hälsa på henne. Det ska bli så roligt!
Jens älskar musik, det gör han verkligen.
Igår när jag kom för att hämta honom så berättade personalen att de haft sångstund och att på slutet var det bara Jens som sjöng och att han inte ville sluta... :)
Han trummar och sjunger, han spelar piano och sjunger.
Föresten, det hände en grej när jag hämtade honom igår. Jag gick och följde ett staket som går runt dagiset. Hör att det är några barn där innanför och plötsligt hör jag hur de börjar fnissa och så säger de någonting om att kasta och att hon inte ser. Sedan får jag en grej på sidan av huvudet och hör ännu mer skratt. vänder mig om och säger:
-Så där gör man väl inte?
Barnen fnissar lite till men sedan hör jag än av de säga att nej så gör man ju inte...
Så kan det gå men om det händer igen får jag ta upp det med personalen.
Nu bjuder jag på en bild som Daniel tog ikväll. Jens ägnar sig åt sin favoritsyselsättning.
Godnatt och ha en fin helg!
Kram
Mormor, vi saknar dig
Lovisa var sjuk så vi kunde inte träffas idag när jag var på Spenshult, hon ville berätta det. Hon hade pratat med pappa precis. Mamma hade fått ett samtal vid halvniotiden från sin tvillingbror i Värmland som gällde mormor, hon hade somnat in någon gång mellan fyra och fem på eftemiddagen.
Mamma ville ringa mig men hon kunde inte så det var bra att syster min berättade det istället.
Tomt och sorgligt känns det. Jag är iaf så oerhört tacksam för att vi åkte upp till Lima i början av augusti för att få träffa henne. Fast hon var dålig och hade ramlat så var hon så glad och mycket kärleksfull. Hon fick känna på Jens, hon var så gott som blind, och hon tyckte han var så mjuk och go.
vi kramades och pussades och sa att vi älskade varandra, det känns bra nu.
Men det känns tomt och de här tankarna om tiden skrämmer mig himla mycket. jag vill stanna den.
Jag vill att de jag älskar ska leva länge länge och jag vill inte skiljas.
Jag vill inte heller lämna de jag älskar kvar, det är den tanken som gör ont, inte att dö själv för jag har ju min tro och då är döden inget hemskt.
Men jag vill själv leva länge länge också. :)
Japp, tankarna far hit och dit.
Mamma sörjer såklart jättemycket och gråter en massa. Tänker självkart på mina morbröder också. Min äldsta morbror sitter dessutom själv, utan familj och han stod mormor väldigt nära. de bodde praktiskt taget ihop åren innan hon flyttade till hemmet.
Tänker mycket på honom. Han fyller år idag, ska nog ringa honom ikväll.
Tack älskade mormor för alla fina minnen jag har av dig och morfar. Jag var ju mycket hos er i Lima när jag var liten och hade det så roligt. Massor av synminnen finns från den tiden och de är bara ljusa och glada.
Jag älskar och saknar dig.
Du finns i mitt hjärta och vi mötas åter.
Puss
Haha
De hade lovat att komma efter nio då vi alla hade åkt men de ringde på halvåtta istället. Jaja, nu är det fixat och tom balkongdörrarna är justerade så nu går det att öppna och stänga dem utan problem. Tjohooo
Jag har varit i stan i två omgångar idag och imellan det var det storstädning, det blir ganska skitit när de fixar med tapeter osv.
Jag var till sjukhuskyrkan på eftermiddagen och det var superbra, verkligen.
det roliga var att när jag åkte hem därifrån, för övrigt med en chauför som jag åker väldigt ofta med till och från träningen, så hände det en skojsig sak.
Jag satt i baksätet eftersom det var samåkting och det redan satt en passagerare i när jag hoppade på.
När vi kommer hem vänder sig chaufören om för att ta betalt och då utropar han väldigt förvånat:
-men vaa faaan har hänt med din hals??
Jag blir rätt förskräkt själv och känner på tracken, så den inte av någon outgrundlig anledning plötsligt hoppat ur eller något, men den sitter ju kvar... Jag börjar skratta, vadå, menar du den här? Den har jag haft i tre år, har du inte sett den tidigare?
Nej, det hade han inte. Hmmm Han som kör mig så ofta som sagt... :)
Lite skoj.
Har skrattat ordentligt en gång till idag. Det var när jag åkte in till kyrkan med färdtjänsten...
Radion var på och det var Lanz i P1 tror jag. Jag var ganska trött efter städningen och de sa så knasiga saker så jag bara knäckte mig. Skrattade som en tok helt enkelt och det hade ju varit helt okej om jag inte hade varit ensam om att tjuta i högan sky men chaufören gav inte ett ljud ifrån sig. Möjligtvis skrattade han inombords, vad vet jag... ;)
Iaf så slutade det hela med att jag skrattade ännu mer bara för att han var så tyst och för att skämten blev så himla löjliga.
Ja jisses, vilken resa, men jag hade iaf kul. Hahahahaha
Kan ju bara konstatera, efter idag, att färdtjensten för rätt roliga situationer med sig, det ska jag komma ihåg nästa gång de är 45 minuter försenade. ;)
Imorgon bär det av till Spenshult. Hade tänkt att få mig några kortisonsprutor i fötterna. Den ena är full av vätska så det är inte konstigt jag haltar fram.
Nu lite fixning innan tet.
Stor kram och godnatt.
Ingen fara....
med min hals. Det är i och för sig mer slemmigt men jag klagar inte om det håller sig så här. :)
Jens är förkyld men pigg och glad, ingen feber så det är full rulle som vanligt.
Vi kom hem för en liten stund sedan, har varit hos mina föräldrar och ätit middag. Syster och hennes älskling var där med. Det bjöds på anka idag med apelsinsås och hasselbackspotatis.
Mycket gott.
Lillebror var här tidigare idag och sa hejdå, han for iväg till Oslo igen. Men nu har han bara en månad kvar sedan är han hemma några veckor innan han sticker iväg på sin långresa. Han kommer vara borta till någon gång i Mars. Hua mig. Men grabbarna får nog skitkul, de ska bla besöka New York, Los Angeles, Hong Kong, Tailand och Bali.
Tror ni han vill ha syrran med?
Nepp, inte jag heller...
Har fått gruvligt ont i vänster fot av någon anledning. Det känns som en kraftig inflammation men jag vet inte? Ont gör det iaf. Ska ringa Spenshult och höra om de har någon tid för att kika på den.
Tar med mig Jens till mamma några timmar imorgon förmiddag.
Annars lungt.
Ingen träning förrän på torsdag men det hade ju ändå inte funkat att träna med foten, så det var ju i och för sig bra tajming....
Jag önskar er en fin ny vecka.
Stor kram och godnatt.
Ser frisk ut
Jens är snorig och så där.
Jag var ju och bytte min track idag, då kände jag mig superbra så jag bad inte om någon odling. Läkaren, som jag för övrigt tycker mycket om förutom att han jämt är supersen, sa att jag såg väldigt frisk ut. Har du gått upp i vikt frågade han.
Det har jag gjort, typ fyra kg eller något, är nu uppe på stadiga 41 kg och mår mycket bra av det. Men jag gillar inte att höra en sån kommentar. det sitter i sen gammalt.
Sedan jag var 14 år och vägde 22 kg har jag alltid haft problem med att gå upp i vikt. Rasar snabbt när jag inte mår bra och 35 är vad jag legat på de senaste åren förutom när jag var gravid då.
Iaf, jag blev ju sjuk i barnreumatism när jag var sex år. Det tog lång tid innan de kom på vad felet var. När diagnosen var fastställd skulle jag börja ettan. För att stoppa inflammationerna, främst de jag hade i vänster öga, satte de in chockdoser av kortison. jag låg inne på Akademiska i Uppsala och vad jag kommer ihåg av den tiden var att jag satt i en matsal, det var jag plus massor med gamla människor.... :) Och att jag hade en stor hög av vita tabletter i en burk som jag skulle trycka i mig. lärde mig fort att ta många på en gång.
Chockdoserna fick till följd att jag svullnade upp riktigt mycket lagom till det var dags att börja skolan. Jag blev retad och kastad i taggbuskarna.
När jag tänker tillbaka på den tiden, gick bara i den skolan i ett år, var att det alltid regnade men så kan det ju inte ha varit? I början av tvåan opererade jag ena ögat för första gången och sedan blyttade vi ner till Simlångsdalen utanför Halmstad.
Där blev jag aldrig retad men minnena från första klass sitter kvar.
Jag har behandlads med chockdoser många gånger och alltid mått dåligt över hur jag svullnat upp av det.
Kunde ju se själv hur jag såg ut men sedan fick jag även höra kommentarer från andra. Jag vet att tex mamma alltid tyckt det varit jobbigt att jag svullnat upp så mycket och det har såklart påverkat mig.
Fast det värsta var nog när en läkare nöp mig i sidan och sa:
-Här var det mycket kortisonfet.
Då var jag tolv år och behandlades för min inflammation mellan första och andra kotan i nacken. Det som tillslut resulterade i en steloperation i London 91.
De försökte med kortison först men när inflammationen inte gav med sig och min ryggmärg tillslut hotades att bli skadad så var de tvugna att skicka mig till London. Där fanns den enda läkaren som gjorde den typen av operationer på barn. Jag var det trettonde barnet i världen som genomgått en sån operation vid den tidpunkten alltså.
Den operationen var nödvändig eftersom mitt tillstånd var livshotande men absurt nog så är det antagligen sviter efter den operationen som gett mig de problem jag nu har i halsen. När de opererade nacken på mig gick de inte bara in bak i nacken utan även in genom munnen och bak i nacken från det hållet för att ta bort den inflammerade leden.
Ärret har vuxit konstigt och gjort det trongt för mig att få luft, så tror dem. Dessutom är jag som sagt stel i nacken och då är det inte lätt att få ner de instrument som behövs för att skära och ha sig där...
Så kan det slumpa sig ibland.
Men det var ju det här med att jag inte gillar att höra att jag gått upp i vikt även om jag egentligen är glad över det.
Framför allt det där som den där läkaren sa till mig har satt sig, tolv år är en känslig ålder. Jag hade precis blivit blind och hade en hård krage dygnet runt eftersom min nacke absolut inte fick rubbas. jag fick byta krage när jag skulle duscha. Då höll mamma mitt huvud i ett fast grepp medan pappa bytte krage på mig. Någon gång om dagen fick jag ligga på rygg och lyfta bort framdelen av kragen så min hals och haka fick luftas lite.
Gamla goda tider det där... ;)
Nej såklart inte, bland det värsta jag gått igenom men som vi alla vet så är barn mycket anpassningsbara och jag tror att de klarar mer än vad vuxna gör.
Jag är iaf tacksam över att jag förlorade min syn när jag var tolv och inte 32.
Alltså nu när jag skriver bara hoppar det upp gamla minnen från nackperioden. jag hade så gruvligt ont att jag låg bak i klassrummet på en soffa under lektionerna. Den sista tiden innan operationen gick jag på morfin.
Mest tänker jag på mina föräldrar.
När mamma och mina småsyskon var ner till Lund för att säga hejdå till mig och pappa innan vi skulle åka till London. mamma viste inte om hon skulle få se mig igen och resan hem till Halmstad har hon inget minne av. Hon kommer ihåg att hon stannade till någonstans för att få luft.
Pappa viste inte om han skulle få åka hem själv.
Under operationen som tog sju timmar gick han omkring på Londons gator. En tid satt han på en pubb och drack kaffe. Undrar vad han tänkte på?
Vad hade jag tänkt på om jag varit i samma situation och det var Jens som låg där på operationsbordet?
Jag har sett min pappa gråta tre gånger. När vi fick besked om att min syn inte gick att rädda, på kvällen innan min nakcoperation och nu i februari när hans lillebror dog.
Vill inte se det något mer, eller höra.
Mastodontinlägg idag också.
Bara minnen som pockar på och det är skönt att få skriva om det även om jag tragglat detta förut. Det vet ni som läst min blogg länge. ;)
Men jag är glad för mina 41 kg och det tyder ju faktiskt på att jag mår bra. Lederna och halsen har hållt sig bra en längre tid så jag har kunnat träna och det är a och o för mitt välbefinnande.
Stor kram till er som orkat läsa detta och till er andra också såklart. :)
Godnatt!
En liten svacka
Om du har fått en svacka
Ja så går den nog. Den låten har satt sig på mitt huvud och ni som har småbarn känner kanske igen den? :)
För er som inte gör det så är det en låt till ett barnprogram.
Den fortsätter så här någonting:
Mu, bä dubbelkvack dubbelkvack
Kom loss nu, börja kvacka.
Nejdå, jag har inte blivit galen, inte mer än vanligt iaf...
Men jag är i en liten svacka just för tillfället så jag börjar väl kvacka.
Suck suck. :)
Jag gillar den låten, den är glad. :)
Jag mår alltså sådär. Har svårt att sätta fingret på vad som är fel.
Jag är väl i en känslig period och tog illa vid mig av allt det här med Daniels moster. Känner mig på något sätt sviken. Efter det har ångesten på kvällarna börjat igen och jag har svårt att fokusera på roliga saker.
Det känns allmänt tungt.
Halsoperationen som förhoppningsvis skulle bli av i september spökar rätt mycket tror jag. Det blir antagligen inget av den här månaden. Jag har inte ork för att ringa ner till Lund för att tjata heller. Innerst inne vill jag ju inte alls gå igenom det en gång till.
Vill absolut inte. Skulle kunna göra ungefär vad som helst för att slippa lägga mig på operationsbordet en gång till, för ja, kanske 35:de gången i mitt liv.
Har fått nog av det där, det fick jag för länge sedan.
Men självklart kommer jag göra det, för som min älskade och underbara vän
Annica
skriver så är hoppet det sista som överger människan och jag vill jättegärna slippa tracken. Då skulle jag också slippa ha dessa diskutioner med mostrar och annat löst folk om infektionskänslighet.
Det vore nästan värt, ja vad ska vi säga,typ tio operationer.
Vad säger du Gud, om jag lovar att genomgå tio halsoperationer, låter du mig slippa tracken då?
Skämtar lite med dig Gud, jag byteshandlar inte med dig för jag vet att du håller mig i din hand och ger mig den styrka jag behöver.
Så är det bara.
Många människor går igenom så svåra saker och en sak har jag lärt mig, man ska aldrig jämföra lidande, det är bland det dummaste man kan göra men ibland gör jag det och då känner jag mig gnällig.
Jag känner mig dum eftersom jag har så mycket att vara tacksam och glad för. mitt liv har stundtals sett ganska mörkt ut men 2003 vände så mycket. Mina största drömmar har slagit in.
så gnäller jag på en track, den som till på köpet gör att jag kan leva ett mycket bra liv. slipper vakna av att jag står på golvet bredvid sängen och inte kan andas. Slipper få krampanfall i halsen när som helst som gör att jag börjar kippa efter luft. Slipper bli så tungandad när jag tränar att det hörs över halva träningslokalen. Så hade jag det förut.
Jag vill aldrig någonsin få det så igen och läkarna har sagt att risken för att det kommer tillbaka är mycket stor även om jag opererar mig. Det är ett svårt ställe att operera på.
fasen alltså, jag är rädd för detta. Även om de lyckas med operationen, de kommer åt och kan skära så är risken stor att det växer igen en gång till. Det har det ju gjort förut. Är det värt att riskera?
Hade jag inte varit på sjukhuset när krampen kom och jag blev medvetslös så hade varken jag eller Jens levt idag.
Sedan att det var tack vare att Jens låg i min mage som jag fortfarande sitter här nu, det är min egna lilla teori. Det sista jag tänkte på innan allt blev svart var på fröet i magen, det gav mig nog den extra lilla kraften att stanna kvar. Sedan var det meningen att han skulle födas, så tror jag.
Men iaf, samma tur har jag kanske inte igen?
Jag skrev ovan att man ska inte jämföra lidande för det kan man inte och varför skulle man göra det?
Tanken: Det finns alltid andra som har det värre, finns det ärligt talat någon som blir glad av den??
Tror inte det, men det är många som sagt det till mig...
Jag är ledsen för små saker ibland och för stora ibland. Så är det väl för de flesta.
Nu är jag inne i track-funderingar.
När jag var trackad förra gången, då var jag 14-16 år, då hatade jag den för att den var ful och gjorde att folk kollade på mig. Nu bryr jag mig inte så mycket om det, väldigt sällan faktiskt. jag vet att den inte precis gör mig snyggare och folk glor ögonen ur sig ibland men det slipper jag ju se... ;)
Det som plågar mig nu är infektionerna jag åker på hela tiden och att jag ska behöva vara ett stort ego som drar samma gamla visa hela tiden.
När mostern kom tilld det där fiket satte hon sig vid ett annat bord för att inte smitta mig. jag känner mig kränkt och som värsta hypokondrikern.
Dum, arg, ledsen,irriterad och väldigt uppgiven.
Ville bara säga: Skit i det kom hit och sätt dig, men det gjrodejag inte.
Vill inte ha det så här.
Varför har detta satt igång så mycket känslor?
På kvällen när jag ska sova hoppar ångesten fram, hjärtat slår så fort och jag är rädd. Rädd för vad som ska hända.
Ett långt inlägg blev det.
Jag ska byta tracken imorgon. Ska nog be doktorn göra en odling på halsen, den är knäpp och ja känner mig ruggig och lederna har blivit lite sämre.
Menn, vi hade en underbar kväll igår. Firade min älskade pappa.
Hoppas ni får sova gott inatt.
Stor kram!
Ville vänta....
till jag var på lite bättre humör innan jag skrev igen men nu tar jag det iaf. :)
Tiden går himla fort, dagarna rusar fram.
Idag var jag på ansiktsbehandling och det var jätteskönt. Bara 30 minuter men det var en skön halvtimme.
Ni tror väl mig inte men det här med mostern och sjukdommar rullar fortfarande på här. Det är faktiskt inte klokt men så är det.
Hon har ju hävdat att det är astman som slagit till och att hon inte varit och är sjuk. De var här och fikade i lördags tillsammans med mina föräldrar. Jag tänkte att jag tar det här med mig och min situation en gång till och förklarade allt, varför jag inte vill träffa personer som är sjuka osv. Vet ni, jag håller på att spy när jag skriver detta för det är verkligen uttjatat, eller hur?
Iaf, alla förstod, speciellt mostern då. Klämde tom i med att jag vill vara frisk så mycket som möj
ligt, inte bara för min egen skull, utan även för Jens.
Ja, ni vet ju allt, för jag har ju förklarat det så många gånger så jag tar det inte igen. Det kändes iaf bra när jag sagt det för det kändes verkligen som att alla lyssnade.
Moster blev iaf sämre och sämre för varje dag och när jag pratade med henne på telefon igår så var hon jättedålig. Har aldrig hört någon hosta så mycket som hon gjorde. Hon hade bokat tid hos doktorn till idag.
När jag varit på ansiktsbehandlingen åkte vi för att hämta upp Daniels mamma, vi skulle fika. Vi ville självklart inte träffa mostern och hon hade inte heller kommit hem från doktorn. allt frid och fröjd till vi suttit på fiket ett tag för då kommer mostern.
Varför?
Ja, det vet jag inte.
Hon hade fått pensillin och grejer eftersom hon hade en kraftig halsinfektion. Hon satt där och pratade om hur mycket hon frös och att hon ville ha mössa och halsduk och allt vad det nu var.
Jag blev så ledsen. Hon satte sig vid ett annat bord...
Jag bara vill spy på allt.
Jag är en himla gnällspik, så känns det också. Plus jäkligt hopplöst.
Min hals har blivit ganska mycket sämre men det behöver ju inte vara mosterns fel. det som gör mig så ledsen är att hon inte bryr sig och inte lyssnar på någonting.
Varför blir det så här och varför lyssnar hon inte på vad jag säger. Jag vet ju att hon är så ensam sedan hennes man gick bort för snart tre år sedan. Vi vill träffa och stötta henne så mycket som möjligt. men detta känns helt knäppt.
Tänker hon att jag är så sjuk och kass så en liten förkylning hit eller dit kan väl inte göra saken sämre? eller tror hon att jag sitter och överdriver? Fast när vi var och hälsade på henne i Västerås i december såg hon ju verkligen hur dålig jag kan bli. Hon satt tom och grät för att jag bara satt vid sugen och hade mig hela tiden.
Sedan blir jag arg och besviken på mig själv för att jag låter detta påverka mig så mycket. Har varit ledsen hela eftermiddagen.
Imorgon fyller pappa år. Min älskade pappa. Vi ska ut och äta på restaurang och jag vet att lillebror kommer hem från Norge och överaskar. :)
Ska träna först.
det här inlägget skrev jag för att försöka få ur mig ångestkänslorna som river inom mig. Har inte känt dem på länge men jag är så rädd och trött på allt just för tillfället.
Återkommer med ett gladare inlägg imorgon. :)
Kram!
Storm
Tack snälla ni för era kommentarer och stöd. jag vet innerst inne att jag gör rätt när jag inte träffar personer som är eller är på gång att bli sjuka. Förkylningar och infektioner kommer jag inte ifrån men jag behöver ju inte söka upp dem.
Har inte pratat med mostern sedan dess, igår ville hon inte prata med mig så hon är nog sur. Sist började hon ju gråta för att vi inte ville träffa henne när hon precis haft vinterkräksjukan.
Jens gick faktiskt till dagis själv idag, alltså Daniel slapp bära en skrikande liten gosros dit. Han ville dit eftersom det var rytmik idag och det älskar han, att få spela trumma, sjunga och dansa. :)
Själv har jag varit och tränat. Igår trodde jag inte att jag skulle kunna göra det eftersom mitt vänstra knä svullnat upp och var fullt av vätska, händerna och axlarna var kassa dem också.
Men jag fick ju mitt dropp igår och det satte igång att göra nytta på kvällen och framför allt under natten. Jag mådde inte alls bra igår eftermiddag och kväll men det berodde kanske på att det pågick en fajt i kroppen på mig, mellan Remicade och inflammationerna. Remicade vann! Tjohoo
Jag älskar den medicinen och det finns inga ord för hur tacksam jag är för att den börjat fungera på mig igen efter ett års uppehåll.
Att somna med svullna och värkande leder och sedan vakna upp och nästan inte känna något, det är en häftig upplevese. :)
Jisses vad det blåser här. Trodde jag skulle blåsa iväg när jag var ute. Blää Fast det är skönt att sitta inne och kura när det är sånt väder.
Nu dags att äta lite.
Ha en skön fredagskväll!
Stor kram till er.
Vill inte såra
De här senaste sex veckorna, sedan jag fick mitt dropp, har varit så där. jag har tagit Naproxen två gånger om dagen för att hålla det i chack. Så bra har det inte varit men tack vare dem har det varit helt okej. Men jag vill inte behöva ta dem och det har jag inte heller behövt förut när Remicade gjort sitt jobb. Vi får se hur det blir efter imorgon.
Slutade med Naproxen igår så det är antagligen därför inflammationerna slagit till idag.
Men jag vill vara som jag är när jag kommer dit. Ni förstår hur jag menar. Att jag inte verkar bättre än vad jag är alltså. ;)
Jens och jag åkte buss idag, in till stan. Det gick bra som förra gången. Jens tyckte det var spännande men inte tillräckligt tydligen för han somnade när vi nästan var framme. :)
Meningen var att vi skulle ta en fika med Daniels mamma och moster i stan. Men när jag ringde på förmiddagen sa svärmor att mostern hade ont i halsen och nacken. Jag har bestämt mig för att om någon person, vem som helst säger att hon hhar eller har haft ont i halsen den närmsta tiden så ska jag inte träffa den personen. Det gäller alla. Jag sa att vi skulle höras av sedan men att det kändes inte bra att träffa dem om det var något på g. Det är så jobbigt detta och jag känner mig faktiskt elak när jag är sån men jag är så rädd för att bli förkyld och få allt slem som kommer med det. Min kropp klarar inte av att bryta ner det själv så det slutar alltid med en pencillinkur och för att minimera kurerna för min egen och andras skull har jag bestämt så.
När jag ringde sedan på eftermiddagen sa hon att hon inte hade ont längre och att hon inte trodde att hon smittar. jag kan sitta och fika vid ett annat bord sa hon.
Jag tror inte jag har svininfluensan iaf, sa hon.
Jag känner mig både usel och skitförbannad på samma gång. Det hjälper inte hur många gånger jag förklarar detta. Tracken, reumatismen och medicinerna sätter ner mitt emunförsvar väldigt mycket och jag vill inte vara sjuk hela tiden. :(
Jag kunde inte säga nej då när jag pratade med henne men kände mig så himla ledsen och dum. Jag kanske överdriver och sjuka människor träffar man ju på hela tiden. Men alla mina läkare har sagt till mig att jag inte ska träffa folk som jag vet är sjuka.
Daniel ringde upp sedan för han blev arg. Han pratade med sin mamma och jag tror hon förstår för hon har träffat mig så mycket när jag varit dålig. hon har tom sagt de senaste gångerna vi träffas:
-Ulrika, du är väldigt bra i halsen nu väl?
Mmm, , kan man lugnt säga. Har varit jättebra sedan den senaste pencillinkuren för tre veckor sedan.
Jag förstår inte att detta ska göra mig så frustrerad?
Det är väl bara att säga som det är och följa det jag bestämt?
Grrrr
Okej, världens längsta inlägg men det var skönt att skriva av sig. :)
Kram och godnatt.
Hålla handen
Några dagar har gått igen. Har inte suttit vid datorn någonting, inte haft lust till det helt enkelt.
Det har inte hänt speciellt mycket heller. Vi var hem till mamma och pappa i söndags och åt kalkon. Det var en mycket trevlig kväll. Daniels mamma och moster var också med.
Mamma har haft några jobbiga dagar igen.
Men nu är det bättre. ja, det går upp och ner hela tiden och jag kommer på mig själv med att fundera på vilken mamma det är som svarar, varje gång jag ringer.
Men jag känner mig maktlös.
Jag vet att massor av människor tycker om att ta sig ett glas då och då och jag själv gillar ett glas vin, en skvet Wiskey eller en likör till kaffet. Men usch vad mycket elände alkoholen för med sig.
Idag har det varit full rulle. Var iväg och tränade på förmiddagen, hem en halvtimme och sedan iväg till spenshult igen för träff med smärtgruppen. Idag var vi iaf tre personer som kom...
Något som däremot inte kom, när den skulle, var färdtjänsten. Hade bil från spenshult kl 16.00 och bilen kom 16.45.
Ulrika vad irriterad för en stund men det gick över när jag kom hem och möttes av en glad tjoande Jens, en upphälld kopp kaffe och mat på spisen.
Tack, grabbarna i mitt liv.
Jens fick jag praktiskt taget bära till dagis idag. Han vill som sagt inte dit och gå själv ville han inte. Jens är inte den tyngsta tvååring här i världen men lätt är det inte att ballansera honom på ena armen och käppa med den andra. Hade kanske inte behövt åka och styrketräna sedan? ;)
Jens vill hålla handen. På morgonen när vi ligger och drar oss säger han:
-Ålla handen.
Så gör han rätt ofta och det är mysigt. Det är väl någon slags tröst och trygghet han söker?
Nej, nu dags för te som vanligt och sedan bums i säng. :)
Godnatt!
