Mitt liv och mina drömmar

Det har varit en mycket jobbig vecka det här. Jag var ju till sjukhuset på måndagen, efter den roliga matchen mellan Sverige och Finland... :)
Jag fick utskrivet antibiotika och så bytte läkaren tracken på mig. En bra läkare som förstod att jag hade det jobbigt.
Hon gjorde vad hon kunde alltså.

På tisdagskväll blev jag mycket sämre och på onsdagen var det nästan på gränsen till ohållbart. Det var väldigt nära att jag åkte in till sjukhuset akut men höll mig till torsdagen då jag kände mig en aningens bättre.
Det var som jag blev sjuk en gång till på tisdagen och jag blev både rädd och uppgiven. Jag var hem till mamma med Jens och jag tog tom med mig sugen dit på daniels inrådan. det var tur det annars hade det nog korkat igen tror jag. Men jag var så trött så jag orkade inte ens packa upp sugen, det gjorde Daniel. Tur att vi kunde vara hos mamma för jag orkade knappt med mig själv och Jens hade mormor och leka med då.
Det var bra.
Men usch, tror aldrig jag varit så dålig i halsen innan, alltså jag slemmade hela tiden och fick jobba ordentligt för att få bort skiten.

Men nu verkar det som att penicillinet tagit tag i bakterierna för det är väldigt mycket bättre även om det knappast är bra.
Halselände säger jag bara.

I torsdags tog jag mig iväg till min inbokade ansiktsbehandling... Jag är knäpp ibland, det vet jag. Under resan dit fick jag värsta krammpen i halsen och tårarna rann och slemmet sprutade. Nice...
Tänkte hur ska detta gå. Ligga still i en och en halv timme utan att få panik av hosta och slem. Men vet ni, jag hostade inte en enda gång under behandlingen.
Det är helt sjukt. Det kom efteråt. Hahahahhaha

Idag tog jag mig iväg till träningen. Antagligen ännu ett bevis på att jag är knäpp men jag fixade helt enkelt inte att gå här hemma och bara fundera. dessutom vet jag ju att träningen gör så gott för mitt psyke. Det gick kanonbra. var bara in på toan och hostade en gång.
Resan in och hem gick bra de också.

Imorgon ska vi på kalas. Jag har gruvat mig för det också, att jag inte skulle vara bra till dess. För jag vägrar sätta mig på en middag och spruta slem över gästerna... Bra av mig va?
Men det ser ju rätt lovande ut inför imorgon. ska tom iväg på dagen och få en make up. Haha Har bara åkt iväg och gjort något sådant en gång tidigare och det var inför mitt bröllop. :)
Ska bli lite småkul. ;)

Över till det bästa som hänt på hela dagen, ja på länge kan man väl säga.
Nu ikväll ringde det på ytterdörren. Det var ett blomsterbud, med en underbart vacker bukett tupaner till mig.
Jag blev så glad och överaskad. Den var från min familj i Timrå.
Jag älskar er!

Nu dags för sängen.
te först ja.
Tack alla fina och goa människor som stöttar mig så mycket genom era kommentarer.
Ni är godisbitar allesammans. ;)
Godnatt och kram!

Nu är det illa, halsen är ännu sämre och jag mår helt enkelt väldigt dåligt.
Önskar verkligen att jag slapp vara med om det här, iaf så himla ofta för det raserar min livslust och tro på framtiden.
Vill bara gråta.

Det gör ont innanför tracken, antagligen beroende på att det är svullet och att slemmet trycke rpå. Jag suger, suger och suger. Hostar så jag spyr och blir trött, ririterad och sjunker ner i något slags mörkt hål.

Jag som är typen som i vanliga fall tycker att livet inte är orättvist, för jag har mycket lätt att se allt jag fått också och inte bara det jag förlorat, tycker nu att det banne mig får räcka.
Med varje infektion stiger ilskan mot Lund och läkaren som ignorerar mig så fullständigt. Den misslyckade operatione ägde rum i april och nu är det februari.

Den här livsledan känner jag inte igen hos mig själv för det är just kärleken till livet som fått mig så här långt. Den har klarat mig genom svåra tillstånd som varit nära att kosta mig livet. Jens är det största beviset på det. Men nu, ser jag bara mörker omkring mig.

Jag kan inte förklara riktigt hur det är men jag känner hur både kroppen och psyket tar stryk av detta.

Imorgon blir det att ringa halskliniken igen och be om en tid.
Byte av track och en kur antibiotika ska väl fixa till det men det är grymt ledsamt att jag inte fixar att slå ner det själv och att det blir så illa varje gång. Jag väntar ju och hoppas varje gång att detta är ett undantag och att jag ska bli bättre. Men när det bara blir mer och mer slem och jag till slut bara vill sitta i ett hörn och skrika så fattar jag ju att jag måste få hjälp.
Idag har jag knappt orkat med Jens alls, jag leker med honom men känner hur irriterad jag blir för minsta lilla. Biter ihop men jag vill inte känna så.

Att inte kunna se blir ett grymt stort problem och har jag dessutom ont så kan det knäcka mig totalt. saker jag i vanliga fall accepterar och gör det bästa av blir bara för mycket.
Detta på grund av halsen.
Varför blev det så här och varför kan ingen hjälpa mig??

Ska upp och se hockeyn i imorgon och sedan ringer jag så fort dem öppnar på sjukhuset.

Tack till er goa vänner för allt ert stöd.
Jag klarar ju detta, det gör man ju alltid men ibland blir det banne mig för mycket.
Jag önskar verkligen att jag kunde få vara bra mer än tre veckor i stöten.

Stor kram och sov gott.
heejaa Tre kronor! ;)

Japp, så känns det verkligen ibland.
De där kortisonsprutorna jag tog i onsdags förra veckan plus Remicade som jag fick veckan innan gjorde verkligen susen och jag var så himla glad för det. Det är jag såklart fortfarande, inte det, men på lördagen fick jag svinont i halsen och japp, så var det kört igen...

Nu sitter jag här med slem och får suga tracken jättemycket. Hostar och det bubblar i bröstet. tack och lov har lederna inte hängt på den här infektionen utan håller sig fortfarande riktigt bra, tom foten känns som en liten dröm...
Men ja, halsen tar ner det hela lite. Jag tappade orken totalt förra helgen och har känt mig trött och kraftlös hela veckan.
Jag blir less på detta. Det känns som jag gör allt jag kan för att hålla mig från infektionerna. Känner mig både stark fysiskt och psykiskt men de här infektionerna bara hoppar på mig från ingenstans.

Jag försöker förklara hur det känns och hur det påverkar mig men det är självklart svårt att förstå. Tror nog det bara är Daniel som förstår helt hur jag har det, eftersom han lever med mig. Inte ens mamma och pappa förstår.
Trots detta strul med halsen gör jag ju allt som jag annars skulle ha gjort. Jag tränar, självklart inte om jag känner mig febrig eller sjuk men det gör jag ju oftast inte utan det är slemmet i sig som jäklas med mig.
Jag lämnar och hämtar Jens, städar , fixar här hemma, åker på det jag ska osv. Inte för att jag är en duktig person utan för att jag måste annars skulle mitt liv kännas väldigt mörkt. Så jag gör det av självbevarelsedrift kan man väl säga.
Det är svårt att förklara. Men jag vill inte vara mer begränsad än vad jag redan är på grund av min synskada och min reumatiska sjukdom. Jag är en person som är mycket för att acceptera läget och sedan göra det bästa av det. Så tror jag att jag gjort för det mesta.
Jag är en tävlingsmänniska på något vis. Kanske hade varit riktigt bra om jag varit en idrottare. ;)

Men den här halsen alltså, den kan verkligen sparka undan benen för mig och jag har svårt att acceptera att det ska behöva vara såhär. Men jag måste göra det!!!
Sedan göra det bästa av saken. Leva ett så bra liv som jag bara kan. Vara en bra medmänniska, mamma, fru, dotter, syster och vän.
Jag vill göra det jag tycker om och njuter av och det är här halsen ställer till det för mig oftast. Skit på dig hals!

Okej, slut med peppingen för den här gången. ;)
Imorgon ska jag träna. så det så! Får ha en rulle toapapper i fickan som jag kan hosta slem i...

Min Gosros då? :)
Han var hos tandläkaren för första gången idag och det gick jättebra. Han är duktig min unge. Vi har lekt tandläkare i några dagar nu så han var lite förberädd.
Imorgon är det en vecka sedan han slutade med nappen och det har också gått superbra. Inga tårar ingenting. jag känner mig småchockad fortfarande och väntar på bakslaget men det kommer inte. :)

En rolig sak då.
Vi var och fikade förra fredagen, jag, Daniel, Jens och svärmor. Jag åt en bakad potatis med skagenröra. Mums var det. iaf, Jens ropade på mig för att fråga något, varpå jag genast reagerar såklart och rätar på mitt huvud som just vid det tillfället är djupt nere i potatisen, eller något, den var så god så jag hade svårt att slita mig.
-Ja, Jens vad är det, säger jag och tittar mot hans håll.
Gosrosen blir tyst ett tag sedan säger han med bestämd röst:
-Mamma torka munnen... :)

Nu dags att sova.
Ha en fin fredag.
Kram

Det gick mycket bra i onsdags. Jag fick de kortisonsprutor jag ville ha av en helt annan läkare än den jag träffade i förra veckan.. :)
Han gav mig en spruta till i foten eftersom den andra inte gav någon som helst effekt. Han gjorde en mycket smart grej. Innan han sprutade in själva kortisonet så sprutade han in bedövning, det gav då till följd att den led han sprutade blev bortommnad och då skulle jag ju märka när jag reste mig och gick lite om smärtan var borta eller inte, om den var det så hade han prickat rätt inflamerad led. :) Förstår ni,jag är trött nu och vimsig så det blir inte så redigt här känns det...
Iaf, jag kände på en gång, när jag reste mig att smärtan var nästan helt borta.
Det har bara blivit bättre och bättre med tiden och idag kände Jag mig lätt som en liten fjäril, typ.. Nja, kanske inte riktigt men så nära en sån jag kan komma iaf. ;)
Jag fick även en spruta i axeln.

Jag berättade för läkaren att jag mår illa av den nya medicinen och då blev han orolig för att det skulle vara något strul med levern eller något annat så han bad mig ta ett blodprov. Det visade inget konnstigt förutom att mina vita har sjunkit markant. Men det behöver inte tyda på något dåligt utan bara ett tecken på att jag inte är aktiv i sjukdomen eller har någon infektion i kroppen. De får förstås inte sjunka för mycket heller.
på måndag är det dags att höja dosen, vi får se vad som händer.Jag mår fortfarande illa.

Idag har jag varit och tränat och efter det blev det en fika med svärmor.

Idag är det ett år sedan min farbror dog. Det har varit en dag full av tankar och allt hoppar liksom över en.
Tänker på min kusin och hennes mamma.
Livet är så grymt ibland och fullt av frågor man inte får några svar på.
Jag saknar min farbror så mycket, hans humor och kärleksfulla sätt.
Han fattas verkligen här.

Här kommer några bilder på Jens. Min farbror grät av lycka när han fick veta att Jens hade kommit till världen. Farbror har alltid funnits i mitt liv och han vet att jag har haft det tufft många gånger på grund av sjukdommen. Att den kostat mig mycket. att den tom höll på att förhindra att jag skulle få uppleva den stora lyckan att bli mamma. Han och hans familj var några av de första som kom och hhälsade på efter Jens födelse. Vi har en kanonfin bild på honom där han håller 2 kg Jens i famnen. :)

"I den stora sorgens famn, finns små ögonblick av skratt.
Så som stjärnor tittar fram, ut ur evighetens natt.
och i solens första strålar flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar, tvinna trådar, till en tross mellan oss,
så vi når varandra.

I den hårda tidens brus
finns det skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus, som  när vinden sakta dör.
Alla tårarna har torkat, till kristaller på min kind.
Jag har ropat allt jag orkat, allt jag orkat, efter dig, hör du mig?
Kan vi nå varandra?

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner.
Och där ensamheten går, biter kylan alltid mer.
Ändå har jag aldrig tvekat, mellan mörker eller ljus.
För när månens skära bleknat har allt pekat åt ditt håll, och från mitt håll
Kan vi nå varandra.

I den stora sorgens famn"

Ted och Kenneth Gärdestad

Kram och ha en fin helg.

Det händer inte så mycket just nu, trots det går tiden fort.
Igår var jag och tränade, vilket var superskönt. Något som var mindre skönt var att färdtjänsten kom 40 minuter för sent och jag hade redan inna lite dåligt med tid eftersom jag skulle hämta Jens direkt efteråt.
Allt ordnade sig till slut men jag var irriterad som bara den när jag kom fram till gymmet. Speciellt som jag inte ens fick en ursäkt av chaufören.
Som sagt det gick bra och jag hittade både till och från dagiset vilket känns som ett litet mirakel varje gång det händer. ;)
Måste sluta oroa mig för det brukar ju gå bra, men ändå gör jag det varje gång.

Såg melodifestivalen i lördags men det var väl inget direkt. Jag gillade programledarna mest. :)

Igår började jag då äntligen med min nya medicin, Imurel, har sjutit på det i nästan två veckor men min läkare vill så gärna att jag ska ta den så jag lovade att ge den ett försök.
Vilket jag ångrat nu i två dagar.
Igår mådde jag bara lite illa och hade huvudvärk. Idag däremot kom illamåedet pang bom två timmar efter att jag tagit tabletten. Var nära att spy flera gånger och var helt yr och konstig när jag gick till dagiset. Men sedan har jag piggnat till lite men jag känner mig helt matt och har inte lust med något.
Några dagar till får jag ge det och se om det försvinner eller inte. Ofrar inte några timmar pär dag på att må illa för att en medicin ev kommer göra nytta. statestiken visar att den kan göra så att Remicade inte slutar fungera men det är statestik det och inga garantier. det är inte så att den här medicinen gör så att mina leder blir bättre utan den är helt enkelt ett stöd för Remicade eller kan vara.
Nej, jag är inte pigg på att ta den alls. Det kanske märks? ;)

Imorgon bär det av till Spenshult igen för kortisonsprutor. får se hur många som hinns med den här gången då... Haha

Nej, nu får jag verkligen rycka tag i mig själv och masa mig ut i köket och fixa lite.
Ha en skön kväll.
Kram

Tack goaste vännerna som tänkte på mig igår när jag fick mitt Remicade.
Jag längtade verkligen efter gårdagen, har ju haft en rätt jobbig tid och det är frustrerande när det blir så här, att alla dessa halsinfektioner ställer till det så även lederna blir dåliga.
Iaf så var jag på topphumör när jag åkte dit trots att värken gnagde överallt ungefär.
Jag hade ju även bokat en sprutid och själv visste jag att jag skulle behöva tre sprutor, minst två iaf, för att bryta de största inflammationerna som satt i höger fot, vänster knä och höger axel.

Jag kom in till läkaren och berättade vad jag ville. Han sa att han inte hann ge mig mer än en spruta. När har de annars tid att ge sprutor om inte när man bokat spruttid? Sprutan tog en minut inklusive tvättning...och sedan var det klart. Fylldes av en sån enorm trötthet. Jag fick välja ut det stället som var värst, lite svårt eftersom alla var jobbiga. men jag tog foten eftersom jag kände mkt vätska där och det ville jag ju ha bort.
Ja, du får ju Remicade här efteråt och den har ju faktiskt bra effekt snabbt och borde ta de här inflammationerna. Jo, jag vet sa jag, jag har haft den här medicinen sedan 2002.
-Så du är en slags expert då, sa han...
Japp, sa jag och tände väll till. Men jag kände på en gång att han var en läkare man inte kan prata med.

Berättade för sköterskarna vad han sagt och de tyckte det inte var klokt.
Sedan kom jag på en sak. Sprutan gick ju så oerhört fort så han kan inte ha hunnit tömma min fot på ledvätska. Det känner jag ju nu också för den är fortfarande svullen och jag har mkt ont.
Japp så jag sitter här med mycket värk idag också, i foten, knät och axeln. Var tvungen att ringa och boka en ny spruttid nästa vecka. :(
Ibland blir jag förbannad.
Jag vet ju att man får bäst effekt av kortisonsprutorna om man först tömmer på ev vätska.
Remicade har fixat de andra lederna men när jag får sånnahär stora inflammationer så måste jag oftast ha hjälp av kortison rätt in i de inflammerade lederna.
Ja, lite irriterande är det allt men jag hamnade direkt i underläge och han började snacka om min graviditet och sånt mitt i allt. Sedan lät han mig leta upp dörren själv och famla efter hantaget och klara mig ute  i korridoren trots att han såg att jag hade vit käpp.
Sånt träffar jag väldigt sällan på, speciellt på Spenshult för där brukar de vilja hjälpa mig om det behövs.
Jaja, bara att glömma och gå vidare. ;) men jag har roligare saker att göra än att ränna på Spenshult varje vecka. :(
Speciellt när det beror på dumhet.

annars bra här.

Jag skulle behöva er hjälp. ;)
Det är så här att Jens har börjat haka sig på orden. Han har gjort det en period tidigare men sedan har han blivit bra. Men för någon vecka sedan började han igen och jag lider med honom och blir så klart orolig också.
Är det vanligt, känner ni till det?
Han liksom får kämpa fram det första ordet är det väl mest.
Det låter ju som att han är så ivrig så det knyter sig på något vis. eller kan det vara stammning.

Nu bjuder jag på några bilder av mitt mirakel.
Mitt ljus och min lycka.





Ha en skön helg.
Kram

Här rullar det på. Har tänkt blogga i flera dagar nu men det har inte blivit så av olika anledningar.
Kraften sviker mig och jag orkar bara med det jag måste. ;)

Jag är i ett rätt dåligt skick just för tillfället. Det jag längtar till mest nu är till torsdag då jag ska få mitt dropp igen.
Jag har stora inflammationer överallt och värst är väl foten som inte alls ser ut som en fot längre utan snarare som en slags boll. Den är full av vätska och gör svinont, det känns som något sitter i kläm men det är antagligen själva inflammationen som trycker på något.
Det känns alltså inte så roligt just nu. Det har gått en vecka sedan jag egentligen skulle fått mitt dropp och det kan man ju tycka inte är så lång tid men min form av reumatism är oerhört agresiv och har jag inget som trycker tillbaka den så blossar den upp så här och det går väldigt fort. Sedan gjorde antagligen halsinfektionen sitt till och satte sprutt på karusellen lite extra...
Det brinner i min kropp just nu och rörelserna är mycket sega att utföra och en del går inte alls att göra.
Men på torsdag dåååå! Jag fixade så jag kommer få några kortisonsprutor då också för Remicade kommer inte fixa detta själv. Vätskan måste jag tappas på och lite kortison i kroppen brukar ju göra susen.
Nu är jag grymt trött förstås och det beror på sjukdomsaktiviteten plus att det har varit mycket annat också.

I onsdags fyllde ju Jens tre år och tack alla för gratulationerna!
Det var en jättefin dag. Han var i ett lyckorus hela, nästan, dagen och tyckte allt var mycket sspännande.
Jag var och röndtkade mina lungor på förmiddagen och då var han hos sin mormor.

På eftermiddagen firade vi honom hemma hos mina föräldrar.
Det är så här att min lille Gosros blir rädd, eller snarare skräckslagen, när han ser en dammsugare. Vi vet inte alls varför men hans hjärta håller på att hoppa ur bröstet på honom och han blir alltså livrädd när han ser eller hör dammsugaren. jag försöker att städa när han är på dagis för han fixar inte det och det är ju plågsamt att se honom sådan.

Vi tänkte vara lite smarta och därför gav mina föräldrar honom en leksaksdammsugare i present. Glädjen var ju stor när han skulle öppna paketet men när han såg var det var försökte han sätta fast papperet igen och sa:
-Jens behöver ingen present...
Helt knäckt var han och vi alla blev så himla ledsna över hans reaktion även om vi visste att det kanske skulle bli så. Pappa tänkte ta och slänga bort den.
Men min älskade syster lyckades med det som verkade omöjligt. Hon fick, det tog väl en timme, honom att till slut älska denna sak. Det slutade med att vi alla dansade och sjöng med dammsugaren. Jag önskar verkligen att det finns inspelat på film eller något för det var verkligen helt otroligt. Hahahahaha Men det gör det ej.
Nu dammsuger han varje dag men detta betyder inte att han accepterar den riktiga på något som hälst sätt. det är samma skräck. :(
Om det är någon som har något förslag på hur vi ska kunna komma över detta så tar jag tacksamt emot det.

Igår hade vi kalas för Jens och det var skitkul. På lördagen var jag så nära att ringa och ställa in det på grund av att jag mår som jag gör. Men nu är jag tacksam att vi genomförde det.
Jag är slut idag.

Nu värker mina händer som bara den och ni får ursäkta mina fel i texten.

Ha en fin vecka nu.
Kram