Mitt liv och mina drömmar

Just nu läser jag en bok som heter Illa far landet och författaren är Tony Judt.
Jag har inte kommit så långt i boken men det är en slags aha-upplevelse varje gång jag sätter mig ner och läser ur den.
Åh, vad jag önskar att alla skulle läsa och ta till sig.

vi behöver verkligen fundera och diskutera om vad det är för samhälle och värld vi vill ha, och hur vi vill att det ska se ut för våra barn och följande generationer.
Vi måste diskutera det på riktigt och på ett sett som kan leda fram till något.
Under de senaste 30 åren  har vi fått en helt annan syn på vad som är viktigt i livet och även tron på vad som är möjligt att förändra, har också ändrats markant.
förut kämpade människor för att alla skulle få det så jämligt som möjligt, det var ett mål i samhället och med politiken. Ju större jämlighet som rådde ju mer trodde människor på att jämligheten kunde bli ännu större.
Nu har klyftorna ökat mellan människor igen och tanken, som nästan blivit en naturlag, säger att det finns rika och det finns fattiga, så är det och så måste det vara.
Det är en ilution och det måste vi acceptera, ta till oss och förstå.

Vet ni om att USA:s medellivslängd är lägre än vad den är i tex Bostnien?
Ett samhälle som har stora klyftor mellan sina medborgare har också lägre medellivslängd och fler människor med psykisk ohälsa och även större brotslihet.

Synen på tex arbetslösa och sjuka har också förändrats. det ser vi ju tydligt i vårt eget land. Nu är det människans eget fel att hon hamnat i den situation hon befinner sig i, inte en olycklig omständighet som hon inte rår för. hon får därför stå sitt kast och ta och rycka upp sig.
De arbetslösa och sjuka ska piskas till jobb, vilket jobb som helst, till vilken lön som helst.
För det är ju så att en människa hellre ligger hemma med bidrag än jobbar. det gäller att piska och hota medborgarna så de gör det de ska.
Att gå till Soc är skamligt och du ska synas in i minsta ditalj innan du får hjälp.

Mycket har hänt under de senaste decennierna , i synen på hur det ska vara och vad som är möjligt.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi kan återgå till en vision om att alla människor kan få det bra, att vi kan kämpa för och tro på det.
Att inte den enskildes längtan efter rikedom ska styra framtiden. För faktiskt, hur naivt och bortvänt det nu än låter så är pengar och framgång inte allt. Det ska jag försöka lära min son.

Ett samhälle med stora klyfter kommer aldrig hålla i längden. det ska inte vara acceptabelt att,på bekostnad av andra, bli rik och leva gott.

Jag måste erkänna att det känns tungt och lite smått hopplöst. Men jag måste tro att det ska gå.
Men när val i Sverige avgörs, inte på idiologisk grund eller på visioner och framtidstro, utan på hur många hundringar man får mer i plånboken, då känns det mycket motigt.
Nästa val måste handla om vilken väg vi vill ta, vad som är viktigt. Att jag får en hundring mer i plånboken eller att vi har ett gott och bra skyddsnät.
Moralen måste också finnas med i vårt val.
Är det rätt att se på arbetslösa och sjuka på det sätt som vår regering framställer dessa människor på?
Piska och morot, är det rätt metod?
Straffa och hota?

Det ska bli spännande att fortsätta läsa denna bok och jag kör en liten uppmaning, läs och begrunda, mina kära medmänniskor. :)

Fin helg till er.