Mitt liv och mina drömmar

Först vill jag tacka er som skrivit snälla och omtänksamma rader ang förra inlägget som handlade om vårt missfall. Jag vill tacka er som delade med er av era erfarenheter om samma sak. Jag vet ju att tidiga missfall är relativt vanligt så jag är inte förvånad över att även några av mina läsare drabbats av sorgen precis som jag och Daniel gjort.
Jag är ledsen för er skull.

I söndags satt jag och funderade i bilen, då jag och Jens for in till föräldrarna. Tankarna hade väckts efter en preddikan jag hört tidigare på dagen.

Predikan handlade om nåd och förlåtelse.
Nåd är ju ett lite dubbelt ord, många ser det nog negativt men i den här predikan blev det ett mycket positivt ord.

Prästen berättade om en kompis till henne som hade sagt typ så här.
Jag har det så himla bra! Jag har ett bra jobb, tjänar bra, mår bra själv och alla mår bra i min närhet osv.
Vad har jag gjort för att ha förtjänat allt detta goda??
Prästens svar: Ingenting....
Det är en nåd, inget man förtjänar.
den tanken är faktiskt väldigt trösterik i mitt liv och jag tar till mig detta.
Omvänt gäller ju självklart att ingen förtjänar det svåra och det svarta man imellanåt drabbas av heller. däremot får man kraft att ta sig igenom det, så har det varit i mitt liv iaf.

Sedan gäller det att skilja på begräppen tjäna och förtjäna. Ingen förtjänar det goda respektive det onda som livet är fullt av. Men man kan tjäna, att göra det goda för den goda saken skull. Inte för att vinna själv på det, fast man i mina ögon gör det ändå. Haha

Men tanken om nåd ger mig kraft just nu för jag ser allt det goda jag har fått genom åren, och det är inte lite det. den största av alla är han som sitter i soffan och kollar på barnprogram just nu. Han är gåvan, nåden som jag inte förtjänat men känner en så stor tacksamhet över, en tacksamhet över allt förnuft.

Jag känner också en stor sorg över det liv som försvann. Ibland blir det så tungt och jobbigt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men det är inget jag förtjänat det heller, det är något vi drabbats av och vi tar oss igenom det på det bästa sätt vi kan.

Jag vill inte pracka på er min tro, men jag vill för egen del skriva ner de tankar som ger mig kraft och tröst.
Ibland är det himla lätt att tänka rätt och ibland väldigt svårt. :) I oika situationer, är det frustration och sorg som styr, då är det svårt att ta tag i en tröstande tanke.

Annars då?
Jo, lederna som skött sig exemplariskt under den här tiden har nu brakat ihop. Jag förstår dem och är inte besviken... :)
Det har snart gått åtta veckor sedan senaste Remicade-infution och det är först idag de varit riktigt kassa. de har alltså varit mycket trevliga och stöttande under den här tiden. :)
anledningen till att jag inte fått Remicade innan beror på att fostret var tvungen att stötas ut först med tanke på infektionsrisk och nu går jag på antibiotika för halsen.

Jag ska dock försöka ta mig iväg till träningen imorgon, var iväg i måndags och det gick bra.

En annan sak som hänt som jag inte tror jag nämt här i bloggen innan är att jag blivit invald som ersättare i Vänsterpartiet Halmstads styrelse.
Glad och stolt över detta.
Nu fick jag tyvärr börja med att dra mig lite tillbaka på grund av missfallet men jag hoppas snart vara igång igen
Mina kamrater är jättetrevliga och jag ser verkligen fram emot vårat jobb och alla aktiviteter under året.

Natten till tisdagen bodde Daniel, Jens och jag på hotell. det var en av mina 40-årspresenter till daniel som blev framflyttad en vecka. Det var en mysig och skön natt för att inte tala om hotellfrukosten då,jag älskar hotellfrukostar helt enkelt... :)

Ta hand om er.
Kram

Trots att ditt hjärta bara slog i några få dagar var du älskad och efterlängtad.
Någonting som började i total lycka slutade i sorg och förtvilan. Drömmar om att sitta med en lite bebis i famnen i början av september slutade i ett missfall i förra veckan.

Jag väljer att berätta om det här eftersom det ger mig tröst att skriva av mig och dels är det något jag varken vill eller kan tigaom, så känns det.

Den 19 januari gjorde jag ett graviditetstest som visade positivt vilket jag kände på mig att det skulle göra. Jag kände i kroppen tidigt att jag lyckats bli gravid igen. Jag och Daniel beslutade under hösten att försöka få ett syskon till Jens. Inget man tar för givet självklart utan vi har känt oss ödmjuka inför en ev graviditet.
En gåva och en lycka ingen borde ta för given.

Lyckan och förväntan varade i nästan en månad. På en månad hinner man måla upp många bilder och drömmar om framtiden. Man hinner sitta med bebisen i famnen många gånger. Bilden av Jens som storebror fanns inom mig konstant.

På kvällen den 6 februari började jag blöda lite, mycket lite... Men blod vill man ju inte vara med om när man är gravid även om jag nu vet att många faktiskt blöder under graviditeten utan att det är det minsta farligt.
Jag hade faktiskt en bokad tid, dagen efter,  hos min doktor som skulle följa oss. det var för övrigt han som hjälpte Jens till världen.
Han gjorde ett ultraljud som visade ett litet foster med ett hjärta som tickade på för fullt.
Lugnet la sig över oss och jag och Daniel gick lyckliga ut därifrån.
Lyckan och lugnet varade dock inte så länge, inte hos mig iaf.
Jag fortsatte blöda, lite och även om doktorn trodde det var en slemhinna eller något så kunde jag inte koppla av.
Jag var rädd och orolig, som jag aldrig varit innan i mitt liv.
Den 17 februari hade jag en tid för inskrivning hos barnmorskan men jag fixade inte att vänta så länge.
Pappa följde med mig till akuten på fredagskvällen den 11 februari, Daniel jobbade men jag orkade inte vänta som sagt och har jag bestämt mig så har jag gjort det...
Doktorn såg fostret men inte längre några  hjärtslag.
När jag låg där i den där stolen och hörde de orden blev jag kall, jag kunde inte fatta det, och samtidigt visste jag det innerst inne på något vis, att det var så illa.
Helgen gick som i ett töcken, gråt och ångest.
Men jag tror att jag utått sett var rätt lugn. jag bröt ihop tillsammans med Daniel och i min lillebrors armar men annars var det tårar som föll i ensamhet.

Väntade hela helgen på att börja blöda ordentligt men det hände inget, det stannade snarare av helt. Hade jag inte gått och kollat upp det hela på fredagen hade jag nog varit rätt lugn i det läget för blödningarna försvann helt.
På tisdagen var det dags för återbesök eftersom doktorn ville att någon annan också skulle konstatera hur läget var. det bestämdes då att, eftersom hjärtat inte slog då heller, fostret skulle försöka stötas ut med mediciner. I två dagar väntade vi på att något skulle hända. Låg inne och blev fullproppad med mediciner men det hände inget. på torsdagen blev det operation och skrapning.
Det gick bra och nu är jag tom.

Jag gick till nionde veckan men fostret stannande av vid sex veckor ungefär. Hjärtat kom igång och slog några dagar men sedan dog det.
Det finns väl en del tankar man kan försöka trösta sig med men det hjälper inte så värst mycket egentligen.
Att risken för missfall är upp till 30 procent de första 12 veckorna vet jag ju och sånt här kan hända. att det blir ett fel från början.
Men....

Jag har dock lärt mig en del av detta också.
Jag har lärt mig hur mycket riktiga vänner betyder när det verkligen gäller. Hur mycket kraft och styrka som de ger, det har jag verkligen fått bevis på.
Ni har lyft mig under den här veckan.
Mina föräldrar har som alltid varit ett stort stöd och det kommer jag aldrig glömma.
trots att pappa blev rädd när jag berättade att vi var gravida, för min skull blev han rädd då, så var det han som var positiv och försökte stötta oss. Han följde mig till akuten och satt där när jag fick besked.
han sa att det finns fler chanser.

Jag älskar mina vänner och min familj över allting och tack vare er sitter jag här idag och känner mig faktiskt stark och lugn inombords.
Vännerna och kära kusin, ni vet vilka ni är.

Sjukhuskrykan gav mig också mycket kraft.
Min favopräst kom upp till mig när jag låg inne och det var i hans armar jag grät mest tror jag.
Trots att jag inte gått lång tid med livet inom mig så är sorgen stor och det förstod han.

Daniel är bäst och trots att hans 40-årsdag tillbringades med frun på sjukhus och en skrapning dagen efter så är han starkare än de flesta människor på gjorden, han är lugn som alltid.

Jag ser vad jag har och det är mycket.
Jag ser också vad vi förlorat och det gör ont.

Men drömmen om en liten bebis lever vidare.

Vår lilla stjärna brinner föralltid.

Kram