Mitt liv och mina drömmar

Fredag och jag har varit och bytt track idag.
Fick några konstiga frågor ang graviditeter, av min doktor, som jag annars tycker är mycket bra.
Men idag satte han myror i huvudet på mig och jag var nära tårarna.

Det handlade om missfallet och om hur jag ska göra med kommande halsoperationer och en ev graviditet till.
Jag berättade att jag tänker försöka bli gravid igen och att jag alltså avvacktar med att gå ner i storlek på tracken. Jag gick ju ner en storlek efter operationen i december men fick gå upp igen på grund av graviditeten.
Han kom med lite konstiga utalande som om ja vi får väl se och om graviditeten går lite längre nästa gång.
Lite längre, ja lite längre kan kvitta, mycket längre vore jag väldigt tacksam för i så fall.
sedan frågade han hur många barn jag tänker skaffa...
Hmm,synd att jag inte fann mig där men jag blev tårögd och ledsen då.
Jag skaffar inga barn alls. Jag får dem förhopningsvis.
Punkt.

Började någon harang om att jag är självklart tacksam över det jag har, men sedan orkade jag inte fortsätta och tänkte varför ska jag försvara mig.

Lund har jag inte hört något från och jag känner inte att allt ligger på mig. Jag fixar inte det. Jag har inte den gnistan längre. Min doktor menade idag att det kanske var meningen att jag skulle göra de kommande operationerna inom en viss tid efter den första. Men då borde väl Lund ligga på för att få ner mig, om det nu har någon betydelse?

Jaja, så är det.

Jag var och lyssnade på Lars Ohly igår,han var här i Halmstad för att prata om vården och privata vinster. Givande och där kände jag en gnista iaf. :)
Fortfarande kan jag inte förstå att valet slutade som det gjorde.
Hur kan folk rösta på partier som bla genomfört en så grym och omänslig reform som Alliansen gjort, tänker på sjukförsäkringarna såklart.
den är omänslig och det går inte att försvara sig med att det tar lite tid innan en reform hamnar på plats och fungerar som den ska. Att vissa människor faller imellan och får lida något fruktansvärt, det får bara inte vara så.
Alla har vi fått ett varsitt liv och varför ska vissa människor, för att de inte har turen att vara friska och klarat sig från olyckor, straffas av vårt samhälle?
Varför finns inte samhället där och stöttar istället? Varför ska vi jaga och plåga dessa människor mer än vad de redan blir, på grund av just att dem är sjuka eller skadade på något vis?
Jag förstår inte.
Varför är inte solidariteten med andra människor starkare?
Eller snarare, varför är solidariteten inte mer utspridd? För hos vissa är den mycket stark det vet jag.
Men många verkar inte kunna se längre än till sig själva och sina näras liv. Det är nog lätt att tänka, sånt händer inte mig, sånt drabbar inte de jag älskar.

Hur som.
efter mötet körde mina föräldrar hem mig.
Jens kom springande och öppnade dörren och såg mormor.
Han ställde tusen frågor till henne och visade hur trött han var genom att fråga:
-Mormor, vill du se min stora jesp?
Vilket mormor självklart ville. :)
sedan sa mormor hejdå och gikc mot bilen och då ropade gosrosenefter henne:
-Puss Puss mormor, hejdå, ha det så kul med morfar nu!
Hahah

Ha en fin fredagskväll!
Kram

Mammas hjärta har varit hos frissan idag och fått en dödskalle i håret.

Jag är ingen vidare bra bloggare just nu. Inläggen är sällsynta om man så säger.

Lite vår i luften tycker jag mig ha känt de senaste dagarna, den känslan gör mig glad, och inte enbart mig kan jag tänka mig.

Vad har hänt sedan sist då?
Det är en del saker jag är upp i och tänker mycket på.
Tanken och längtan efter att få bli gravid igen ligger där konstant och spökar. en längtan som är svår att nonchalera.
Jag ska på återbesök på tisdag, efter skrapningen, och det känns skönt. få veta att allt ser bra ut, hoppas jag ju då.

Varje vecka är det något med Vänsterpartiet jag ska iväg på. Jag tycker så mycket om både själva partiet och människorna som finns i vår lokala förening. Jag känner mig ofta rätt oduglig eftersom det är mycket praktiska saker som ska fixas och där kan jag inte hjälpa till så mycket känner jag. Sedan är jag väldigt grön på området politik... :)
Igårkväll var det iaf första träffen på en studicirkel på partiprgrammet och det var fantastiskt kul. Jag var nervös innan för jag är så feg att prata inför folk, speciellt när jag själv känner mig, ja grön...
Men jag pratade faktiskt, på egen uppmaning,  en del och även om jag inte är bra på att forulera mig så kändes det roligt.
Härligt att få höra sina egna åsikter formuleras på ett bra och tydligt vis också, tack vare dem andra. :)
Roligt är det  och även om känsan av att jag inte kan är mycket jobbig, så väger det positiva absolut upp.
Jag är så glad och stolt över mig själv att jag tog mig i kragen och först och främst blev medlem och sedan åkte iväg på det där mötet ensam i höstas.
Ibland är jag tuffare än vad jag tror.

Nu funderarn ni kanske på min rubrik. för här har barafärgerna röd och grön nämns ju... ;)
Gul var det ja.
Idag var jag på Spenshult igen, besök hos min doktor stod på programmet.
det var ett bra möte.
Genom hur man mår, hur många svullna och ömma leder man har, hur man uppfattar sitt mående själv och genom provresultat, typ cenka osv, får man reda på vilken färg man är. :)

Man kan vara grön, gul eller röd.
Jag brukar alltid vara röd, alltså må hyffsat skit när jag träffar henne. Ha många svullna leder, dåliga prover och känna mig dålig.
Men idag tack vare Remicade och kortisonsprutorna förra veckan, är jag tipp topp. Vi började skämta direkt om vilken färg jag skulle bli. Jag trodde på grön, men jag blev gul. :)
Närmare grön än röd iaf. tjohooo
Så jag är röd, grön och gul. Vackert! :)

Halsen brakade ihop förra veckan däremot, vilket gjorde mig jätteledsen och arg. Men den är kanske på bättringsvägen. Mycket slem är det.

Träningen är i full gång och det är skoj.

Jens mår bra och är för det mesta helt underbar, när han inte trotsar till tusen, vilket tydligen är normalt det med... ;) Han är så klok den lille gosrosen.
Han är fortfarande jätterädd att jag ska försvinna och det gör ont i hjärtat. hoppas det släpper snart.

Här kom en liten uppdatering igen.
Hoppas det inte ska dröja så länge till nästa gång.
Ta hand om er.

Kram

Igår var jag på spenshult, dags för den hett efterlängtade behandlingen.
Efter nio veckor utan Remicade, brukar klara mig någorlunda i sju, var jag alltså rätt kass. Knän som var helt uppsvullna med vätska som trängt bakom knäskålen och typ ont överallt så såg jag verkligen fram emot förmiddagen hos världens bästa sjuksköterskor!
De kom med en försenad födelsedagspressent till Jens, helt underbara är dem!

Jag fick även kortisonsprutor i båda knäna.
Imorse steg jag upp och kände inte igen mig själv. det gjorde inte ont någonstans och jag tog glatt några hopp.
Jadå, mirakelmedicin är det,för mig, utan tvekan.

Igårkväll var det dessutom möte med Vänsterpartiet. först ett planeringsmöte inför första maj och så ett styrelsemöte. Kan väl säga att jag var något tung i huvudet efteråt. Men det är roligt, även om jag inte alls kommit in i det, och de andra i styrelsen är jättetrevliga och roliga allihopa.
Annars knallar det på. Har haft en lugn skön dag med grabbarna, Skönt att vara lediga och tillsammans.
Igår när Daniel hämtade mig på Spenshult sa han:
-Ska vi inte boka en restresa?
Mmmmmmm
Så nu är det gjort!
Vi åker till Azorerna om en tid. :)
Underbart att komma iväg och få se ett nytt land. Ingen av oss har varit i Portugal tidigare.
spännande.

På fredag är det en månad sedan jag gjorde det där ultraljudet som visade att vårt lilla liv dött.
Tankakrna finns många gånger om dagen, hur långt jag skulle ha gått nu osv osv osv...

Det första ultraljudet vi var på, den 7 februari, visade att allt var okej. Vi fick en bild på fostret.
När vi kom hem därifrån la jag bilden i en låda i sovrummet. Jag har inte kunnat ta fram det sedan dess.
I fredagskväll drog jag ut låda och tog upp det. Kände på det och tårarna kom.
Vi har en liten bild på den lilla stjärnan. Även om jag inte kan se det så finns bilden där.
Allt känns så overkligt på något vis. de där veckorna, nästan en månad som jag var gravid, känns så oerhört nära.

Nu fokuserar vi på våren och på en resa.
Jag ska fokusera på det jag har, allt det fina och underbara, på nåden om man så vill. :)
Ta hand om er.
Kram

Speciellt bra iaf. ;) Imorse när jag vaknade kunde jag knappt böja knäna. Inte mycket annat heller för den delen.
Jag var helt inställd på att åka och träna. Gjorde mig iordning, det gick såå långsamt, fick iordning Jens, det gick något snabbare eftersom han är så duktig. sedan stapplade jag, han studsade bredvid, till dagis.

Jag stapplade långsamt hem. Började bädda sängarna och fixa. Det gjorde så fruktansvärt ont så jag var tvungen att stanna upp och fundera. Illamåendet kom över mig eftersom det gjorde så hemskt ont, det brann i hela kroppen och jag fick tom svårt att andas. När jag får många inflammationer och jättestel är det som andningsmuskulaturen också stelnar till på något vis.
När illamåendet slog till tänkte jag att nej, jag fixar inte att träna idag....

När jag inte kan träna är det illa. Jag brukar kunna släpa mig iväg även om jag har ont. För jag brukar inte bli sämre utan vet att det är bra för mig att röra mig.

Jaja, jag messade min ledsagare och avbokade bilarna.
Har varit hemma och tryckt i mig tabletter så ofta jag fått och vilat en massa. Läst och sovit.
Jens hade tid på dagis till fyra eftersom jag skulle tränat till tre. Jag lät honom vara där den tiden eftersom jag resonerade att det var roligast för honom och bra för mig.

Nu har vi två dagar tillsammans ensamma jag och Jens. Men det kommer bli mysigt.
Jag har blivit mycket sämre bara på de senaste dagarna. Men snart nio veckor sedan Remicade, det känns och det ska det göra... Det är så min sjukdom fungerar, det vet jag så väl. Den är mycket aggresiv och så fort inget trycker tillbaka den så blossar den upp och slår till.
Men jag avskyr verkligen den brinnande känslan jag får i hela kroppen när den är så aktiv. det känns som något äter upp mig innifrån och det är nästan exakt vad som pågår.

Reumatismen är min fiende och vi verkligen avskyr varandra och har tampats mot varandra sedan jag var sex år. Vi känner varandra utan och innan.
Men jag brukar alltid vinna även om den fått in några rejäla käftsmällar... Minst sagt.

På måndag är det iaf dags för Remicade-infution och jag har även tid för kortisonsprutor.
Det blir nog fint. På kvällen är det styrelsemöte med Vänsterpartiet.

Jo, förresten.
Jag var och klippte mig i tisdags, efter träningen.
Jag hade fått ett mail där det stod att om jag gick till en viss salongs elever så var det 30 procent billigare. Detta lät ju kanonbra tyckte jag och bokade en tid.
Jag tänkte då i mitt stilla sinne att en klippning kostar ju runt 350 kr i stan och så 30 procents avdrag på det, mycket bra.
En trevlig frisör och en noggran sådan.
När jag skulle betala trodde jag knappt mina öron...
Jaha, då blir det 30% avdrag på ordinarie pris 520 kr.

Någon som klippt topparna för 520 kr?
Jag betalade nu 364 kr så något billigare blev det ju inte. fast jag är oerhört glad att jag inte bokade en tid hos de "riktiga" frisörerna...
Vad brukar ni betala för en klippning? :)

Ha nu en fin helg.
Kram