Mitt liv och mina drömmar

Den här veckan har jag kommit igång med träningen, nu efter halsoperationen. Tog lite längre tid än vad jag räknat med, beroende på infektionen jag åkte på direkt efter. Hur som, det är skönt att vara på g igen. Känner dock att jag har svårare att få luft nu efter op och det känns inte riktigt bra förstås. den enda anledningen till det, som jag kan komma på, är att jag fortfarande är svullen i halsen.

Det finns kanske en orsak till att doktorn vill se mig på återbesök, först om tre månader. det tar säkert sin tid innan det läker helt. Men jag får väl maila honom och fråga om det ska vara så här... Det är obehagligt när man känner att luften tryter.

 

Jag har dessutom haft besök från syncentralen. Kvinnan därifrån lär mig hitta här i området. Nu hittar jag till och från busshållsplatsen. vi märkte upp Jens svarte petter-kortlek så nu spelar vi järnet... Jens är dock en mycket dålig förlorare och extremt rolig att retas med. Så det blir en del skrik och skratt också. Haha

Sara firade vi i söndags och det var en mysig stund med familj och vänner samt en helt underbar ljuvligt god chokladtårta som syster min gjort, med en massa kärlek kan jag tänka mig.

går var Jens på förskolan trots att det var fredag. Hans blivande fröken, eller vad man nu ska säga, kom på besök för att träffa sina nya barn. Jag har hört mycket gott om henne sedan tidigare och det känns kanon förstås.

Vi ska på föräldramöte den 7 maj på Jens nya skola, där kommer han gå till och med trean. Ett av mina projekt under sommaren blir att lära mig hitta dit. Här kommer lite bilder.

 

 

Den där torsdagen tog sig aldrig riktigt. Den var inte min helt enkelt.
När jag skulle hämta Jens från förskolan blev det stressigt av olika anledningar, ja, ni vet hur det kan bli? Jag tog min, för tillfället, riktigt arga dotter och klädde på henne en varm skön mössa och jacka. Tog henne på armen och käppade iväg mot dagisområdet. En glad trevlig granne öppnade ytterporten och jag och min söta dotter träffade på en del andra glada människor som vi hälsade på.

det gick bra allting och vi gick inte fel en enda gång. hahah

Jens var ute och lekte när vi kom så en av personalen gick för att hämta honom efter att ha hälsat ordentligt, speciellt på stumpan... En annan personal kom också fram för att hälsa på Jens lillasyster...

Nu så här i efterhand kan jag tycka att hon lät lite frågande eller något men det kan vara en efterhandskonstruktion.

Hur som, när hon lämnat oss stod jag och pustade ut, för jag var trött i armen och ganska anfodd. Helt plötsligt slog mig en tanke och jag blev verkligen kall inombords. Jag hade glömt en sak, det hade jag gjort i stressen. Jag kände på dotters fötter och jodå, mycket riktigt, inga strumpor eller skor.

 

Jag skämdes... När personalen kom med Jens visste jag inte vad jag skulle säga. Men drog till med: Titta, tycker du inte Sara har fina skor idag? Hysteriskt skratt... från min sida.

Hon skrattade, jo, jättefina. sånt händer typ. det kanske det gör, men inte allt för ofta tror jag.

 

Sedan när vi var hemkomna gav jag Jens mellanmål och viftade självklart ut hans mjölkglas över hela köket. skura skura skura men det kändes som mjölklukten fanns kvar hela kvällen.

Som sagt, den dagen tog sig aldrig riktigt för mig.

 

Gårdagen bestod av att fira vår ettåring. det blev tårta med mamma och pappa, annars lugnt. Imorgon blir det lite mer kalas av, då syster och hennes man kommer bland andra. Ska bli mysigt.

Nu ska jag läsa lite innan stumpirumpan vaknar. Jag ska försöka få Daniel att hjälpa mig lägga in en bild på ettåringen sedan. Nu jobbar han sin sista dag för den här veckan.

 

Fin helg till er.

Idag för ett år sedan for jag in till sjukhuset med förvärkar. Sara ville komma ut tidigare än vad vi tänkt. Bara några dagar, tror snittet var planerat till den 23 april. Det var en häftig känsla när kroppen sa ifrån av sig själv. Snittet blev dagen efter.

Imorgon är mammas gummilumma ett år. Det här året har gått fort och varit fullt av glädje och mindre roliga grejer, precis som ett år brukar vara.

 

Jag och Sara är ensamma hemma just nu. jag hör att hon börjar röra sig i sängen och det är snart dags för tjejen att äta lunch. Jens är på förskolan och Danne jobbar i Göteborg.

 

Påväg hem från förskolan imorse gick jag vilse. Eller jag viste ju var jag var men jag hittade inte riktigt rätt. jag letade efter en stolpe och en sten.... Jag gick fram och tillbaka men jag kunde bara inte hitta dem. Fick nästan panik och tårarna kom så där nära. det mest irriterande är att jag i sånna stunder bryr mig om hur jag ser ut. att det står folk i fönstrerna och glor på den där stackars blinda vimsmänniskan. sånt tänker jag. Säger inget trevligt om mig faktiskt. Men jag tycker det är pinsamt helt enkelt.

 

Eftersom Daniel, i den stunden, var på väg till Göteborg så kunde han inte hjälpa mig. Min livlina, som så många gånger förr, skulle blivit pappa men plötsligt hörde jag någon prata med sin hund. Jag svalde stoltheten och ropade ett någorlunda högt och tydligt hallå...En go tjej kom fram. Jag berättade vad jag letade efter och jodå, jag befann väl mig en och en halv meter ifrån den där stolpen och stenen. Det kunde lika gärna varit tio meter... Haha

Jag fattar bara inte vad som gick snett? Denn där vägen är inte svår, det gäller bara att ta av på rätt ställe, för stolpen och stenen befinner sig på andra sidan en gång. Det gäller att komma rätt på dem bara. Men, som sagt, det är inte så svårt. jag klantade mig den här gången.

 

Annars har jag haft en lugn förmiddag. Jag har läst och druckit kaffe. Mår inte bra i halsen. Jag har fortfarande rätt ont och infektionen jag fick i helgen har inte gjort saken bättre. Känner mig nere eftersom jag måste vänta tre månader innan jag får besked om hur lyckad operationen egentligen är. Men jag måste lägga det vid sidan av så länge.

Nu lunchtime.

 

So long

Har jag lagt ner min blogg, det kan man verkligen fråga sig... det var evigheter sedan jag var här senast och väldigt mycket har hänt.

En del av tiden har jag varit dålig. Knähistorian, som jag skrev om senast här på bloggen, slutade med en infektion då jag till slut lades in akut med antibiotika och morfin. Det tog flera veckor innan knät blev bra igen. Innan dess hann det gå sönder av sig själv, en eftermiddag började det rinna var och blod ur knät. Då hade jag tidigare fått höra från ortopeden och läkaren att infektionen var död och att kroppen skulle ta hand om det som var kvar själv. Men det var fel och det slutade med att jag fick åka till akuten för att få det tömt på över en dl var, klumpar och blod. Sedan tog det ytterligare några veckor innan jag fick och kunde använda knät som vanligt. den 15 feb satte jag igång med träningen igen, vilket var en så stor lättnad, så det går bara inte att beskriva.

 

Vi har dessutom flyttat in till stan. Den 19 januari blev vi Halmstabor igen. Jag har inte längtat tillbaka till Getinge en sekund. Jens började ny förskola i början av feb och det har gått över förväntan. Jens är faktiskt, just nu, på sitt första kalas hos en av sina nya vänner som han fått här i stan. Det känns riktigt underbart.

 

Mammas lilla tjej, som inte är så liten, fyller ett år nästa fredag. Ingen kan beskriva vår lilla dotter på ett rättvist sätt. Ett charmtroll får sammanfatta henne, kort och gott. Lik sin bror men ändå inte. Haha

 

I onsdags var det dags för en sak som jag både fasat för och samtidigt försökt få gjord. Jag var ner till Lund för att operera min hals. senast jag gjorde det var för över två år sedan. Sara kom imellan operationen som var tänkt att följa på den första. Helt avsiktligt kom hon imellan... Jag åkte ner i tisdags och op var alltså dagen efter. De två specialisterna som opererade mig är mycket nöjda med själva operationen. de kunde skära mer och på ett annat vis, dessutom kom de åt bättre den här gången. Jag ska ner till Lund om ungefär tre månader, då får vi se hur det ser ut, när läkningsprosessen haft sin gång. Då får jag veta om det ser så bra ut så tracken kan plockas bort. Är risken för stor, för att problemen ska komma tillbaka, får jag antagligen behålla den. en sak som också väger in mycket tungt är om det går att sätta en track igen utan risk. Ju fler gånger man sätter en track ju svårare blir det att sätta den igen, om hålet vuxit ihop.

Om jag inte får ta bort tracken har jag/vi i alla fall gjort allt vi någonsin kunnat. Då får jag acceptera det även om det självklart blir en riktig smäll. Men nu tror och hoppas vi på ett sånt där mirakelbesked lagom till sommaren, eller hur?

 

Nu blev det ett litet inlägg iaf. Om ni fortfarande kikar in här, välkomna tillbaka! Jag ska försöka uppdatera snart igen, det känns som det finns en del att skriva om nu nämligen.

So long