En tid av oro
Jag tycte att jag kom igång rätt bra här med skrivandet men det kom liksom av sig igen.
Veckorna som gått sedan jag var inne och skrev har präglats av oro. Jag har sedan halsoperationen den 10 april känt att jag inte blivit något bättre. Det har varit tungt med andningen och framförallt under träningen har jag haft väldigt svårt att få luft. En obehaglig känsla, det vet alla som har problem med sånt. de första veckorna köpte jag det eftersom de skar mycket under op och svullnad får man ju räkna med.
Tiden gick och det blev inte bättre. Jag fick en tid hos min doktor i Halmstad innan kristi himmelsfärd. det är inte han som opererat mig men han har ju varit ner och kikat tidigare. Han gick ner med en sån där mysig kamera genom näsan och tittade. det såg trängre ut än innan. Slemhinnan verkar ha läkt men samtidigt dragit ihop sig. det är ju inte meningen, tvärt om var ju tanken.
Hålet har blivit mindre inte större, så ser det ut nu. Jag tog kontakt med Lund under helgen och han ringde mig förra måndagen. Den morgonen vaknade jag med 39 grader och en hals som inte var av denna värld.
Läkaren sa att det inte lät bra men att vi inte kan varken säga eller gissa något förrän i juli augusti då det säkert läkt helt och hållet. ett bra tecken är det dock inte. Han blev bekymrad över min halsinfektion och gav mig antibiotika vilket jag kommer ta nästan en hel månad. Det jag håller mig fast vid är att svårigheten att andas kan ha att göra med infektionen. Men samtidigt har jag ju inte haft den sedan 10 april.
Jaja, vem vet. det är bara att vänta och en vacker dag får jag reda på hur op egentligen har gått och om jag kan ta bort trachen. Jag är en människa som brukar tro på det bästa och blir därför besviken ibland. Jag kommer hålla fast vid mitt hopp, även denna gång.
Men jag har varit under isen ett tag, det måste jag erkänna. Ibland blir man ledsen och besviken.
förhoppningsvis återkommer jag snart.
So long
