Skitsnack
Igår var lilltjejen ledsen och skrek mycket. Hon är annars en väldigt glad bebis som inte är svårhanterlig på något vis. Men igår var hon otröstlig.
Jag gissade på magen eftersom hon inte bajsat på flera dagar. Det är i och för sig inget hon gör varje dag heller, men nu hade det gått en extra dag utan att vi fått byta en sån där kladdig historia.
Hon åt och var ledsen, åt och var ledsen. Gav henne mat vid 22.00 och så sov hon till 05.30. det hade jag inte räknat med eftersom jag antog att sömnen skulle bli lidande. När hon vaknade vid halvtio i förmiddags möttes jag och Jens av saras strålande leende precis som vanligt. Det är underbart att känna på hennes lilla ljuvliga ansikte och en söt mun som bara ler. Hon sprattlar med ben och armar och det kommer små skrik av ren glädje ur henne. då blir jag lycklig och varm i hjärtat.
Bytte på henne, tvättade och gav henne mat. Sedan, började tjejen skruva på sig och en doft, inte av ros, spred sig omkring henne. :)
Att ta hand om en liten bebis är inget problem för mig som blind. jag känner mig väldigt trygg i det, antagligen för att jag haft hannd om en liten innan och det gick bra
Inget problem som sagt, men varje gång jag byter en bajsblöja på min dotter önskar jag att hon var en kille. Haha
En snopp är enkelt att hantera och där har jag vanan inne... Där kan ingetkomma in som inte ska vara där. Men på en tjej är det mer problematiskt och jag var grymt nervös i början. Nervös för att jag inte skulle få bort allt eller att något skulle råka komma in där det inte ska vara och hon skulle få en infektion.
Nu börjar det släppa och jag känner mig rätt bra på det.
Rådet jag fått, från bvc och liknande, är: Tårka framifrån och bak. Vad är det för råd egentligen... Jag är ju tjej själv, hur skulle jag ha torkat mig annars? Dessutom är det ju ingen lösning egentligen för har det kommit bajs överallt så är det ju överallt. Ja, ni förstår vad jag menar.
Idag fick mamma iaf något att bita i om man säger så. :) Lilltjejen bara låg och skrattade och var hur glad som helst. det kan man ju förstå. :) Nu sover hon och har gjort ett bra tag. Jens är inne en stund, mellan lekarna utomhus.
Själv läser jag min tredje bok om Knutby. Intressant och helt totalt sjukt vad människor kan göra och få för sig.
först läste jag en bok som är skriven av en journalist, sedan blev det Åsa Waldaus försvarstal, får man väl säga. Nu är det Knutbykoden som eva Lundgren författat. Hon har gjort många intervjuer med Helge Fosmo.
Jag känner mig lite besatt, men det släpper väl snart, hoppas jag.
En fin helg till er.
Jag gissade på magen eftersom hon inte bajsat på flera dagar. Det är i och för sig inget hon gör varje dag heller, men nu hade det gått en extra dag utan att vi fått byta en sån där kladdig historia.
Hon åt och var ledsen, åt och var ledsen. Gav henne mat vid 22.00 och så sov hon till 05.30. det hade jag inte räknat med eftersom jag antog att sömnen skulle bli lidande. När hon vaknade vid halvtio i förmiddags möttes jag och Jens av saras strålande leende precis som vanligt. Det är underbart att känna på hennes lilla ljuvliga ansikte och en söt mun som bara ler. Hon sprattlar med ben och armar och det kommer små skrik av ren glädje ur henne. då blir jag lycklig och varm i hjärtat.
Bytte på henne, tvättade och gav henne mat. Sedan, började tjejen skruva på sig och en doft, inte av ros, spred sig omkring henne. :)
Att ta hand om en liten bebis är inget problem för mig som blind. jag känner mig väldigt trygg i det, antagligen för att jag haft hannd om en liten innan och det gick bra
Inget problem som sagt, men varje gång jag byter en bajsblöja på min dotter önskar jag att hon var en kille. Haha
En snopp är enkelt att hantera och där har jag vanan inne... Där kan ingetkomma in som inte ska vara där. Men på en tjej är det mer problematiskt och jag var grymt nervös i början. Nervös för att jag inte skulle få bort allt eller att något skulle råka komma in där det inte ska vara och hon skulle få en infektion.
Nu börjar det släppa och jag känner mig rätt bra på det.
Rådet jag fått, från bvc och liknande, är: Tårka framifrån och bak. Vad är det för råd egentligen... Jag är ju tjej själv, hur skulle jag ha torkat mig annars? Dessutom är det ju ingen lösning egentligen för har det kommit bajs överallt så är det ju överallt. Ja, ni förstår vad jag menar.
Idag fick mamma iaf något att bita i om man säger så. :) Lilltjejen bara låg och skrattade och var hur glad som helst. det kan man ju förstå. :) Nu sover hon och har gjort ett bra tag. Jens är inne en stund, mellan lekarna utomhus.
Själv läser jag min tredje bok om Knutby. Intressant och helt totalt sjukt vad människor kan göra och få för sig.
först läste jag en bok som är skriven av en journalist, sedan blev det Åsa Waldaus försvarstal, får man väl säga. Nu är det Knutbykoden som eva Lundgren författat. Hon har gjort många intervjuer med Helge Fosmo.
Jag känner mig lite besatt, men det släpper väl snart, hoppas jag.
En fin helg till er.
Bus
Nästa lördag är det dags för Saras dop. Planerar och funderar mycket inför det. För mig är det en viktig dag. dopet i sig är stort, samtidigt är det en fest för att fira att Sara kommit till världen. så känner jag.
Vi kommer hålla till i vår kyrka, alltså inte Getinges kyrka utan min och Daniels... :) Där gifte vi oss och där är Jens döpt. den är fin och mysig. Min favoritpräst ska döpa Sara och det betyder oerhört mycket för mig. Han konfirmerade mig, förättade vigseln mellan mig och Daniel och så döpte han Jens. Han är en underbar människa och präst. Han var ett stöd efter missfallen och bara att veta att han finns gör mig lugn.
Jag ser fram emot dagen, det gör jag verkligen.
Sara blev fyra månader i söndags, mammas lilla gumma. Hon är så underbar. Nu får hon ofta fatt på grejer med händerna och för de till sin mun. Önskar jag kunde lägga in ljudklipp så ni fick höra när hon skrattar och pratar. :)Jag njuter verkligen, och det är ju extra lätt när jag själv mår så bra.
Idag, efter träningen, gick jag direkt ut och lekte med Jens. Vi försökte oss på en hinderbana och sedan körde vi brottning. vi hade verkligen roligt och jag är glad att jag själv har så mycket energi så jag kan njuta av lekar med honom. Både jag och han tycker om att leka fysiska lekar och när jag inte har ett gäng inflammationer i kroppen så gör det ju inte ont heller.
Nu dags för lilltjejen att äta. Hon väger föresten 6500 gram nu och är uppe på den sk normalkurvan, vad det gäller vikt och längd.
Det är en bra ökning på fyra månader.
so long
Trollet är två månader
Sara fyra månader
Vi kommer hålla till i vår kyrka, alltså inte Getinges kyrka utan min och Daniels... :) Där gifte vi oss och där är Jens döpt. den är fin och mysig. Min favoritpräst ska döpa Sara och det betyder oerhört mycket för mig. Han konfirmerade mig, förättade vigseln mellan mig och Daniel och så döpte han Jens. Han är en underbar människa och präst. Han var ett stöd efter missfallen och bara att veta att han finns gör mig lugn.
Jag ser fram emot dagen, det gör jag verkligen.
Sara blev fyra månader i söndags, mammas lilla gumma. Hon är så underbar. Nu får hon ofta fatt på grejer med händerna och för de till sin mun. Önskar jag kunde lägga in ljudklipp så ni fick höra när hon skrattar och pratar. :)Jag njuter verkligen, och det är ju extra lätt när jag själv mår så bra.
Idag, efter träningen, gick jag direkt ut och lekte med Jens. Vi försökte oss på en hinderbana och sedan körde vi brottning. vi hade verkligen roligt och jag är glad att jag själv har så mycket energi så jag kan njuta av lekar med honom. Både jag och han tycker om att leka fysiska lekar och när jag inte har ett gäng inflammationer i kroppen så gör det ju inte ont heller.
Nu dags för lilltjejen att äta. Hon väger föresten 6500 gram nu och är uppe på den sk normalkurvan, vad det gäller vikt och längd.
Det är en bra ökning på fyra månader.
so long
Trollet är två månader
Sara fyra månader
Var tvungen...
Två månader har gått sedan senast och den här gången var jag tom tvungen att byta lösenord för att komma in, jag hade glömt det gamla...
Senast jag skrev skulle jag få Remicade och idag har jag varit och fått droppet, sju veckor sedan sist. Jag konstaterar bara att jag kan inte minnas när jag var så här bra senast. Många många år är det hur som.
Jag är så glad över det.
Mina barn mår också bra. :) Igår blev Sara fyra månader, jo, det är sant. :) Hon greppar saker och tar dem till sin underbara söta mun. Hon ler, skrattar och pratar Sariska mycket.
Jens pratar också, mest hehla tiden, men det är svenska som gäller där. :) Han älskar sin lillasyster och kallar henne för Sarisen.
Mina hjärtan, min lycka och mina ljus.
Annars flyter det på ungefär som vanligt. Träningen går riktigt bra och det är roligt som katten.
Partiarbetet kommer väl igång snart efter sommaren.
Daniel mår också bra. Livet känns lätt just nu.
I fredags fick jag mig dock en riktig chock som jag har svårt att släppa. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Min pappa och lillebror skulle köra ut till oss i Getinge för att hjälpa oss hämta hem en soffa som vi köpt på fyndtorget.
Pappa ringde och berättade att nu kör dem ut på motorvägen, då vet man att det tar ungefär en kvart hit.
Daniel pratade med honom och sa att det var ingen brådska eftersom mannen vi skulle hämta soffan hos hade ringt och sa att det skulle dröja lite innan han var hemma från jobbet.
Inget mer med det, men när det gått en halvtimme och de inte kommit började vi fundera. Sedan hörde vi syrener. då började jag ringa....
Pappas telefonsvarare gick på direkt. Jesper svarade inte. Tiden gick. Jag blev kall och fick hjärtklappning.
Jag ringde, ringde och ringde. såg de sitta döda i bilen. jag blev helt hysterisk. daniel ville åka iväg för att kolla om han kunde se något men jag ville inte släppa iväg honom. Jag ville inte att han skulle se.
Det var så fasansfullt. Han åkte iaf och jag fortsatte ringa men samma sak.
Jag ringde till slut 112. bad om ursäkt för att jag ringde men visste inte vad jag skulle göra. frågade om de visste om det hänt en olycka mellan Halmstad och Getinge. Hon gav mig nummret till polisen. jag bad om ursäkt igen för att jag störde men hon sa att det inte gjorde något. Tack till henne.
Jag ringde polisen men kom inte fram. Orkade inte vänta. Slog pappas nummer igen och han svarade. Jag skrek rätt ut och började gråta...
De hade kört och uträttat något annat ärende eftersom det inte var någon brådska. Pappas mobil hade lagt av och Jesper hade inte med sin.
Gissa om de hade missade samtal.
Man hinner tänka mycket på tio minuter eller vad det nu var. det kändes som tre timmar, minst.
Vilken lättnad, men jag kommer aldrig glömma det. jag var helt övertygad om att något riktigt fruktansvärt hhänt, det där, som inte får hända.
Men jag har mina kära hos mig och jag är tacksam.
Ett långt inlägg blev det här. ska verkligen försöka komma ihåg min blogg i fortsättningen. Får hoppas att ni är några som orkat stanna kvar och fortfarande kikar in.
Kram till er.
Senast jag skrev skulle jag få Remicade och idag har jag varit och fått droppet, sju veckor sedan sist. Jag konstaterar bara att jag kan inte minnas när jag var så här bra senast. Många många år är det hur som.
Jag är så glad över det.
Mina barn mår också bra. :) Igår blev Sara fyra månader, jo, det är sant. :) Hon greppar saker och tar dem till sin underbara söta mun. Hon ler, skrattar och pratar Sariska mycket.
Jens pratar också, mest hehla tiden, men det är svenska som gäller där. :) Han älskar sin lillasyster och kallar henne för Sarisen.
Mina hjärtan, min lycka och mina ljus.
Annars flyter det på ungefär som vanligt. Träningen går riktigt bra och det är roligt som katten.
Partiarbetet kommer väl igång snart efter sommaren.
Daniel mår också bra. Livet känns lätt just nu.
I fredags fick jag mig dock en riktig chock som jag har svårt att släppa. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Min pappa och lillebror skulle köra ut till oss i Getinge för att hjälpa oss hämta hem en soffa som vi köpt på fyndtorget.
Pappa ringde och berättade att nu kör dem ut på motorvägen, då vet man att det tar ungefär en kvart hit.
Daniel pratade med honom och sa att det var ingen brådska eftersom mannen vi skulle hämta soffan hos hade ringt och sa att det skulle dröja lite innan han var hemma från jobbet.
Inget mer med det, men när det gått en halvtimme och de inte kommit började vi fundera. Sedan hörde vi syrener. då började jag ringa....
Pappas telefonsvarare gick på direkt. Jesper svarade inte. Tiden gick. Jag blev kall och fick hjärtklappning.
Jag ringde, ringde och ringde. såg de sitta döda i bilen. jag blev helt hysterisk. daniel ville åka iväg för att kolla om han kunde se något men jag ville inte släppa iväg honom. Jag ville inte att han skulle se.
Det var så fasansfullt. Han åkte iaf och jag fortsatte ringa men samma sak.
Jag ringde till slut 112. bad om ursäkt för att jag ringde men visste inte vad jag skulle göra. frågade om de visste om det hänt en olycka mellan Halmstad och Getinge. Hon gav mig nummret till polisen. jag bad om ursäkt igen för att jag störde men hon sa att det inte gjorde något. Tack till henne.
Jag ringde polisen men kom inte fram. Orkade inte vänta. Slog pappas nummer igen och han svarade. Jag skrek rätt ut och började gråta...
De hade kört och uträttat något annat ärende eftersom det inte var någon brådska. Pappas mobil hade lagt av och Jesper hade inte med sin.
Gissa om de hade missade samtal.
Man hinner tänka mycket på tio minuter eller vad det nu var. det kändes som tre timmar, minst.
Vilken lättnad, men jag kommer aldrig glömma det. jag var helt övertygad om att något riktigt fruktansvärt hhänt, det där, som inte får hända.
Men jag har mina kära hos mig och jag är tacksam.
Ett långt inlägg blev det här. ska verkligen försöka komma ihåg min blogg i fortsättningen. Får hoppas att ni är några som orkat stanna kvar och fortfarande kikar in.
Kram till er.
