Tankar om mig själv. :)

Ännu ettlåst inlägg kommer här.

Ni som vill läsa men inte har inloggningsuppgifterna, maila mig:
mittmirakel@hotmail.se

mittmirakel.blogg.se/sorg

Mitt lille hjärta

Jag fick mig en ny kropp igår. Det är effekten av Remicade-dropp och två kortisonsprutor, fick dem i axlarna.
Vaknade som en annan människa och trodde inte det var jag som var jag, eller så.
Det är elva veckor sedan jag tog Remicade senast, helt klart fem för många ,en det har ju sina skäl.

Idag har jag iaf varit och tränat, två månader sedan sist. Lite trögt och fick dra ner på viktena lite, men inte så mycket som jag trodde jag skulle behöva. det gick över förväntan, helt klart.

Mitt lille hjärta har fått för sig en grej.
När det börja blåsa jättemycket eller störtregna då springer han in på sitt rum och hämtar sina sånna där kupor man kan ha över öronen när man typ klipper gräset eller något. Hahaha
Ser lite småroligt ut plus att ungen inte hör vad hans mamma säger, men han har aldrig gillat höga ljud, fast detta är väl en aningens överdrivet kan jag tycka. :)

Ha en fin fredagskväll och tack till er alla som kikade in i mitt låsta inlägg och skrev fina och medkännande kommentarer. det betyder mycket för mig, tack!

Kram

Låser

Ja, jag har bestämmt mig för att låsa, iaf det här inlägget. Anledningen till det är främst för att människor som står mig nära inte vet om vad som hänt, än. Jag vet inte hur mycket jag vill berätta för dem heller eller om jag vill det över huvud taget. Men samtidigt vill jag skriva av mig.

Ni som vill läsa får maila mig så ska jag skicka användarnamn och lösen.
Mailadress:
mittmirakel@hotmail.se

mittmirakel.blogg.se/sorg

Vill inte riktigt vara med....

Här kommer ett litet livstecken från mig.
Det är inte bra med mig och jag varken orkar eller vill gå in på varför just nu, kanske senare...

Konstaterar helt krasst att 2011 inte varit mitt än så länge. Tack och lov är det en bit kvar så det kanske ändrar sig.

Mina älsklingar mår bra och vi tar oss igenom ännu en sorg och en motgång. En dröm som försvann.

Men när man hamnat på botten finns det bara en väg att gå och det är ju uppåt, så klättra, kklättra, klättra, fast det är enormt trögt just nu. Varken viljan eller kraften finns där riktigt.

Lederna är skit men det ordnar sig när jag får Remicade nästa gång.

Inget uppåt inlägg men jag vill bara ge mig till känna. :)
Har mitt upp i allt funderat lite på hur jag ska göra med bloggen. Det hade varit skönt att skriva av sig men det får nog bli låst i så fall.

Stor kram till er. <3

 


RSS 2.0