Mitt liv och mina drömmar

Att jag kunde vara ute med Jens själv stärkte mig något oerhört. Det är ju egentligen svårt att beskriva hur det verkligen känns och vilken glädje det ger mig. Det finns mycket jag är orolig för att jag inte ska kunna ge Jens, att han ska få lida på grund av mitt funktionshinder.
Nu verkar han ju inte vara ett barn som lider precis men jag tänker ju på detta ändå.

I fredags ringde jag för att boka en färdtjänst till lördagen, då jag och Jens hade tänkt åka till syster min. Jag möttes av ett väldigt tråkigt bemötande. Hon blev superirriterad när jag skulle boka en bil där det skulle vara med en bilbarnstol. Det kan jag inte fixa nu, jag får återkomma.
Jag har inte åkt mycket färdtjänst med jens men nu när Daniel jobbar heltid blir det ju mer, vi vill inte bli isolerade. :)
Hon var iaf otrevlig och jag blev både ledsen och arg, men mest arg. Jag vet att de är sånna på beställningcentralen ibland. ;) Många är väldigt trevliga, som killen jag bokade en resa med bilbarnstol, gången innan. Där var det inga sura miner utan bara glada kommentarer.
då blir jag också glad.
Iaf så var jag lite småiirriterad på grund av det samtalet när jag gick för att hämta min Gosros. När jag kommer längs staketet jag brukar följa står det återigen cyklar parkerade där, inte första gången alltså men i cykelstället som jag också passerar står det inte en enda..
cyklarna är svåra att upptäcka med käppen. Styret sticker ju ut och det brukar jag slå mig på. Sedan är de ju inte så stabila så jag har varit nära att välta de flera gånger.
Okej, det ska mycket till innan jag säger till om saker och ting, vill inte vara till besvär men nu var jag på det humöret redan från början... ;)
Kom in och frågade den underbara  personalen, om det är föräldrar som ställer sina cyklar längs staketet...
Nej, det är jag, sa hon, världens gulligaste människa är det. :)
Okej, ilskan rann av mig. Hon fick så dåligt samvete för att hon inte tänkt på mig, att jag kommer där. Men jag vet ju att människor i allmänhet inte tänker så, varför skulle man göra det. Faktiskt är det inte lätt att tänka på det, det fattar ju jag också.
Men jag slår vad om att det inte kommer stå en enda cykel där i fortsättningen. ;) Det är ju bra, jag är glad att jag sa till ändå, för förr eller senare hade jag sprungit ner en av dem, eller ett helt gäng. Haha

Jag mår alltså bra och känner mig glad. Jag och Jens var ute på fredagen också men då var han mycket mer bråkig. Men det gick det också. :) Han sprang bland annat iväg med min käpp. ;)
Daniel är ledig måndag och tisdag, sedan jobbar han hela Påsken. Funderar faktiskt på att bo hos mina föräldrar två nätter. Vi får se. Pappa har skaffat internet och det är ju helt klart något som väger för det hela. Kan jag ta med min dator. Eller som han sa:
- Du kan ju få låna min!
-Okej, pappa har du skaffat talsyntes på din dator med? ;)
-Jaha,ja just det ja... Haha

Imorgon ska jag ut och orgentera.
Jajamen, ska lära mig hitta till busshållplatsen. Tjohooo
Nu skumbad och sedan Millennium.
Godnattkramar till er.

Jag hämtade Jens på dagis efter lunch idag. Han ska vara där lite längre imorgon eftersom jag ska iväg och träna då. det gäller att planera med sina 15 timmar i veckan. Måste säga att vår förskola är fantastiskt bra, personalen är underbar och de är så flexibla.

Jag har börjat låta honom springa lite själv nu, där det inte är någon trafik. Så han sprang ut på dagisområdet och jag efter. Vet ju att han inte kommer någonstans eftersom det är grindar men samtidigt är området stort och han är inte ensambarn där precis. Han kom inte till grinden utan hittade något betydligt roligare att göra.
Jag stod och väntade... Väntade... och väntade...
Hann få några frågor och funderingar från andra barn, tex om min käpp och om min track. De är för goa de små.
Min lille tyckte jag inte var så go precis, just då, menmen...
Han kom sedan och vi drog iväg hem.
Då tog jag tjuren vid hornen och bestämde att nu ska jag och Jens vara ute själva och leka. För första gången. det gick så bra, jag är så lycklig så jag nästan gråter lite.
Ja men visst är det underbart, att så lite kan glädja. Haha

Jag plockade fram hans trehjuling från baksidan och så fick han cykla fram och tillbaka medan jag stod och "tittade" Vi var ute i nästan två timmar och det gick kanon, detta ska vi göra om inom det snaraste. Min mamma-självkänsla stiger ju som bara den när sånt här fungerar. Ni kan säkert tänka er att jag varit nervös och dragit mig för detta. Men nu är han så stor så han förstår.
Sedan är det klart att han kan bli distraherad och lockad av saker runt omkring.

Igår ringde jag till Spenshult eftersom mitt knä och fot fortfarande var hemskt dåliga. Jag fick tack och lov en tid samma dag så nu är jag sprutad i foten och knät. Kortisonet har väl hjälpt lite men det blir säkert ännu bättre imorgon.

Nu ska jag fortsätta leka med min gosros, fast innomhus denna gång. :)
Kram till er, goa vänner.

Här är läget bättre.
Idag har jag varit på Spenshult och fått Remicade. Inflammationerna slåg till natten till i onsdags och det har blivit sämre och sämre efter det. Men nu ska det vända och imorgon räknar jag med att det känns bättre på den fronten.

Daniel har börjat jobba heltid. Han har fått ett nytt jobb och jobbar nu som taxichauför. Det är en rätt stor omställning i vårat liv och självklart är det superskoj samtidigt som jag varit rädd för min egen del, som den egoist jag är. :)
Men jag och Jens har klarat oss bra de dagarna han jobbade förra veckan,bbland annat helgen.
Jens och jag har det mysigt och det är svårt att beskriva hur han är. självklart är han busig och trotsig men när det verkligen gäller så lyssnar han. Jag tänker främst på de situationer jag är mest orolig för, när jag är ensam med honom ute. Nu kan jag ju inte begära att han ska hålla mig i handen hela tiden utan jag måste våga släppa honom, låta honom springa själv. Naturligtvis inte där det är trafik osv men ändå. Är olyckan framme så är den och jag blir typ gråhårig varje gång men han är duktig som jag säger och kommer när jag ropar. Han har gjort det hittills iaf.
Han förstår så mycket, mer än vad vi kan tänka oss.
Jag kanske lägger för mycket ansvar på honom men jag är säker på att han klarar det. jag visar så mycket uppmuntran och glädje när han lyssnar och kommer tillbaka, jag tror det hjälper. sedan vet han att jag inte kan jaga fatt på honom,jag försöker inte ens och då blir det inte roligt heller.

Igår tog jag och Jens färdtjänst hem till mina föräldrar och det var en mysig dag.
Problemet med färdtjänsten är att jag måste boka bilen minst en, helst två, dagar i förväg när jag ska ha Jens med mig eftersom han behöver ha en bilstol. Tanken på det gör att jag känner mig instängd. därför har jag bestämt att jag ska lära mig hitta till busshållplatsen här i byn så jag och Jens kan ta bussen in till stan. Där kan sedan pappa eller någon annan hämta oss. Då kan jag åka in när jag vill och när andan faller på. :)
Sedan är det en utmaning och det behöver jag mig en också.
Tänk vilken lycka när jag gjort det första gången. :) Blir glad bara jag tänker på det.

Nej, nu har min gosros vaknat,han är så hostig.
Säger godnatt och skickar en kram till er.

Tack till er som delade mina tankar i det senaste inlägget.
Jag funderar mycket på det där fortfarande. Jag har tänkt att jag gärna skulle komma till skolan osv och berätta i klasser om mitt/mina funktionshinder. det finns ju också en del roliga hjälpmedel man kan ta med och visa för barnen. I Jens förskolegrupp är de ju för små , men när han blir äldre så skulle jag gärna göra det. Fast han kanske skulle tycka det var pinsammt? ;)

När jag och Jens var på väg ut genom grinden till dagiset idag kom det ett barn med sin pappa efter oss. Barnet:
-Hon där, är hon heeelt blind?
Pappan:
-Ja, hon har en sånd är käpp för att hon ska kunna känna sig fram.
Jag ville bara vända mig om och krama om den där pappan. :) Det är så man ska göra. Hur många gånger har jag inte hört föräldrar tyssta ner sina barn när de frågar något om mig.

Blir så glad. Faktiskt är det pappor som varit rakast, vad jag märkt iaf. Kanske en tillfällighet men papporna jag träffat på har varit mycket lättare att få kontakt med än vad mammorna har varit.
Träffade föresten på en annan pappa när jag gick dit och han frågade om jag behövde hjälp eftersom det stod en bil parkerad just vid den kanten som jag skulle följa.
Jag tycker om människor som frågar. Inte sånna som bara grabbar tag i en och drar iväg med en  som att de tror de vet vart jag ska.
Något sånt hände för typ ett och ett halvt år sedan. En mamma kom fram bakom mig, tog tag i min arm och skulle ha in mig genom den första grinden men jag skulle gå in ge nom den andra. Hon lyssnade inte heller, hon tyckte den vägen var bättre... Haha, vi hade en dragkamp där ett tag, till jag tände till.

Jaja, jag blir iaf glad när föräldrar är öppna mot sina barn och förklarar. Barn är ju så nyfikna och de måste få svar på sina frågor.

Jag har för övrigt en olust inom mig som inte vill släppa greppet om mig. jag känner ingen direkt glädje eller ser fram emot något.
Jag har hört att man kan bli sån av den nya medicinen men jag vet inte om det är den som spökar eller om det är en reaktion på alla sjukdommar jag haft den senaste tiden.
Jag ska till Spenshult på måndag och då får jag väl ta upp det.

Nu ni, dags för ett skummbad och lite läsning.
godnatt goa vänner.

Jag har lagt en tung och jobbig period bakom mig, jag tror och hoppas den ligger bakom mig nu iallafall.

Funderingarna hänger över mig fortfarande men de känns inte så ohanterliga längre.
Jag vill så mycket men känner att både min kropp och även min mentala kraft inte orkar samma sak. Det känns svårt.
Men nu har jag en liten plan och jag ska se om jag kan göra något av den.

Som jag skrev i förra inlägget så läste jag en bok då som heter Pepparkakshuset. Det är ju en roman men den satte igång många tankar den också, eller funderingar.
Den handlar om mobbing. Sedan är det ju en krinalroman så det blev ju lite mord och sånt, men den satte som sagt igågn lite funderingar på det här med mobbing.

En förälders värsta mardröm är ju att ens barn ska fara illa på något sätt. Sjukdommar, olyckor eller att andra ska göra illa dem.
Jag själv har tänkt mycket, redan innan han föddes faktiskt, på om min situation kommer göra att Jens får det svårt. Att andra barn ska vara taskiga mot honom för att han har en mamma som är blind, har en konstig mojäng på halsen. ja  ni förstår hur jag menar?
Men jag vill ju tro att detta med mitt funktionshinder kan föra något gott med sig istället. jag hoppas att Jens kan få en mer öppen syn på andra människor tex och kanske kanske kommer hans kompisar så småning om också möjligtvis lära sig något av det. Det som finns nära och som man kommer i kontakt med blir ju inte så skrämmande.
Jag hoppas det blir så.
För samtidigt tror jag så här, anledning till att ett barn blir mobbad och utstött hänger inte på barnet i sig eller hans/hennes situation utan snarare på de som är elaka. Man kan alltid hitta något att reta någon för. Det behöver inte vara något speciellt utstickande med barnet i sig.
Eller vad tror ni?

Detta för fram mig till det andra jag är rädd för.
Att mitt barn skulle bli en sån som mobbar andra.
Det är ju en stor skräck det också. Då skulle jag verkligen känna att jag gjrot något fel.
Vad är det som gör att barn trycker ner andra barn?
Är det något i uppfostran? Deras hemmasituation? Grupptryck är det väl men mer då?
Jag vet inte. Men vad skulle jag göra om jag fick veta att Jens slog och trakaserade ett annat bar?

Min stora önskan är att Jens ska bli och vara ett glatt, nyfiket och öppet barn. Ett omtänksamt barn som står för sina tankar och stöttar andra.
Inga dåliga önskningar...

Efter detta inlägg om ssaker jag haft i mitt huvud den senaste tiden så önskar jag er en fin lördag.
Hoppas ingen tagit illa upp för detta jag skrivit nu bara.
Kram mina vänner.

Jaha, här har en vecka runnit förbi igen och jag kan tyvärr inte säga att tiden gått så himla fort för att jag haft så ofantligt roligt direkt.
Jag drar istället ner nivån lite från det förra inlägget som ju var positivt och rätt ljust så där.

Alltså, solen påverkade mig och jag tyckte livet var allmänt skönt och trevligt förra veckan. Var himla trött i och för sig men det skyllde jag lite på halsen eftersom den är som den är och jag får suga mycket osv. Torsdagen tillbringade jag på soffan, sovande, under tiden Jens var på dagis. Helt slut och ändå kunde jag sova på natten sedan. Fredagen var det träning och det var skoj.

Lördagen kändes okej, till en början. Mitt på dagen blev jag väldigt illamående och la mig på Jens säng och slocknade. Tänkte inte något speciellt, för ibland mår jag illa av mediciner osv. Åkte hem till mamma och pappa och åt god mat och kollade melodifestivalen.
Roligt var det.

När vi skulle lägga oss på kvällen satte hjärtat igång och slå som besatt och jag började må illa som bara den. Det var liksom väldigt nära ångest och jag blev livrädd. Har haft det under vissa perioder innan och det är så hemskt helt enkelt.
Vi har en del förändringar på gång här hemma i vårat liv så jag tänkte att det är kanske det som påverkar mig. jag har nämligen kommit fram till att jag är lite emot förändringar nu för tiden, tycker det är jobbigt även om det samtidigt är spännande.
Iaf, planen var att jag skulle till kyrkan på söndagen men när klockan ringde stapplade jag upp, avbeställde färdtjänsten och träffen med svärmor, sedan gick jag och spydde och så var det igång.
Japp, jag har haft, vad jag tror själv, vinterkräket, men det kan också vara någon slags annan maginfluensa.

Sov hela söndagen, när jag inte var på toan då, och natten till måndagen. Måndagen och tisdagen har jag mått kass, inte spytt men känt mig allmänt risig och haft många tunga och mörka tankar.
Trist och jag känner mig så trött. Jag gråter väldigt sällan. Ibland blir jag fundersam på mig själv, varför jag inte gråter mer. jag gråter faktiskt mest när jag blir riktigt jäkla förbannad och det är inte precis lyckat det heller för då får jag ju inte fram varför jag är arg... ;)
Igår satt jag iaf här och grät som en tok för att jag var in i märgen ledsen och besviken. Varför?
Jo, för att jag inte får vara frisk. Halsinfektion på halsinfektion och så detta som grädde på moset.

Hur fasen ska jag orka vara något annat än att bara vara sjuk?
Det förstår inte jag.
Jag har ju mina drömmar om att börja plugga eller något sådant igen, men för det första hinner jag inte komma igång och ta tag i det, samla ihop ork och tro på mig själv och sedan,hur fasen ska jag orka plugga med dessa sjukdommar hängande över mig?
Nej, jag vet inte?
Blä är väl ordet som sammanfattar det hela just nu.

Fast idag mår jag ju bättre då. :)
Det är därför jag sitter här. Haha

Jag och Jens har tagit vår andra svininfluensa-spruta idag. Det har ju blivit uppsjutet hur länge som helst på grund av halsinfektionerna då men nu är det gjort och det gick bra.

Jag och Jens har tagit till vana att ligga och lyssna på sagor innan han ska sova. Det är mysigt men vad fasiken är det för sagor? Den han gillar bäst är Bockarna Bruse.
Jag vet inte, men är den så himla trevlig egentligen? Jag bara undrar.
-Jag har två vassa spjut och med dem ska jag sticka dina ögon uuuut!
Mys mys eller vadå?
Jag gillar den inte men det gör han som sagt och han kan den nästan utantill. ;)
Ska försöka hitta några andra, lite mysigare sagor som vi kan lyssna på tillsammans.

Nu får det vara bra för idag.
Ett varmt skummbad och lite läsning står på kvällsprogrammet
Pepparkakshuset läser jag nu.
Goa Soffie
har rekomenderat den och den är grymt bra. Speciellt bra om man vill skingra tankarna lite så där, den är väldigt spännande nämligen.  :)

Sov gott, goa vänner.

Vi var uppe tidigt idag, strax efter sex och det är tidigt för att vara oss. Frågade Daniel om det var ljust ute och han sa att det började ljusna då.
Innan jag och Jens gick till dagis så kände jag hur solen strömmade in genom fönstret och det kändes verkligen helt underbart. Att Jens var glad hela morgonen och inte satte sig på tvären när vi skulle gå, gjorde inte saken sämre precis. Han vill i vanliga fall inte gå till dagis. det är ett rent helsike att få iväg honom. Idag var jag lite extra nervös eftersom jag skulle få iväg honom själv. Annars är vi, för det mesta , hemma båda två till han är iväg.
Men som sagt, det gick strålande, och vad glad jag blir när det liksom bara flyter på. :)
När vi kom ut möttes vi av den ljuvliga solens strålar. En lycka liksom bara spred sig i hela kroppen.
Jens hade tidigare på morgonen berättat att:
-Nu har solen vaknat jättemycket!

Mycket av snön har försvunnit och det tackar jag ödmjukast för... Lättare för mig att hitta nu. Fast det var grymt halt ute. Jag flaxade till med armarna två gånger när jag gick hem. Nära jag ramlade där.

annars har det varit ett par bra dagar. Lördagens fest var trevlig och jag hade fått min make up innan. ;)
Det var rätt roligt faktiskt. Jag är ju en himla tråkig kund eftersom jag inte kan se resultatet, utan jag får bara säga att det känns bra och se glad ut typ.
Men när jag kom hem till mamma och pappa sa dem att jag såg jättefin ut och då ringde jag upp till stället där jag blev sminkad och sa vad mina föräldrar tyckte. de blev jätteglada. :)

Igår kom då dagen som vi väntat på i hundra år ungefär.
Min lillebror kom hem från sin långa resa som varat i fyra månader.
Gode Gud vilken lycka att få träffa honom och krama och pussa honom. Att få prata och höra hur han haft det. Så himla underbart! Ringde hem dit för en stund sedan och då svarade Jesper. Haha, så konstigt att han är hemma.

Jag har två syskon, två yngre. Min syster är fyra år yngre och lillebror nio år yngre. Jag älskar dem båda så oerhört mycket. De är inte bara mina syskon utan mina bästa vänner också.
När Jesper föddes var jag ju ganska stor så han blev, kan man säga, min första bebis. Jag tog hand om honom mycket och han snodde mitt hjärta på en gång. Han är en mycket speciell kille och så fin så det finns inga ord. Brukar kalla honom grabben med det stora hjärtat. Jens påminner mycket om Jesper när han var liten.
Okej, nu är det strax dags för mig att knalla iväg och hämta hem min gosros.
För att avrunda det här, får man väl säga, ändå ganska positiva inlägg på ett lite trist sätt så kan jag ju säga att min hals fortfarande är skit.
Men vem bryr sig, idag!!! Tjohooo

Kram till er.