Planering
Ibland skiter det sig som bekant med planeringen, speciellt när man har barn kanske? :)
Jag hade ju en bokad tid till min läkare på Spenshult igår. Den tiden har jag verkligen längtat efter som ni förstår om ni läst det förra inlägget. Den där tappningen av knät gjorde varken från eller till, inte smärtmessigt eller vad det gällde svullnaden. Möjligtvis gick det ner lite men inte i vaden och det är ju den som oroat mig mest eftersom jag inte haft det tidigare.
På onsdagen var Jens sig inte riktigt lik. Han sa att han var trött och gick och la sig på soffan vilket aldrig händer annars... Sedan var han dock uppe och busade igen. Lunch åt han rätt bra men när middagen kom ville han inte ha något. Sedan sa han att han inte mådde bra och gick och la sig på soffan igen. Velling ville han inte heller ha, ännu konstigare, för han gillar verkligen velling.
Han somnade fort men efter en timme hör jag hur han gnäller i sängen. Jag springer in där för jag har under hela dagen,haft på känn att något är fel. Lille vännen ligger på rygg och spyr som en tok. Han hann inte ens sätta sig upp... :(
Vred huvudet åt sidan på honom och satte honom upp. En lite förtvivlad kille.
Alltså, ingen gillar väl magsjukor. det är typ det värsta jag vet, jag får panik bara jag tänker på det. När man har det känns det som man aldrig någonsin ska bli frisk även om man vet att man kommer bli det. :)
Vi har haft tre magsjukor här sedan jul. Den första fick Danne och Jens, den andra fick jag och Danne och den här tredje har Jens fått ensam.
Han har inte spytt eller något sådant efter den där gången i onsdagskväll men någon vidare aptit har han inte.
Iaf, oron och irritationen över alla sjukdomar satte ju igång som på beställning. Dessutom kom ju torsdagen i ett annat läge. Daniel skulle till jobbet och dagis var det ju själklart inte läge för.
Mitt läkarbesök? Var absolut helt inställd på att boka av det och hoppas på en ny tid så fort som möjligt även om så fort som möjligt kan vara några veckor.
Kändes hemskt och väldigt jobbigt.
Daniel kom iaf på att vi kunde ringa svärmor och det gjorde vi kl sex på morgonen och hon satte sig på bussen och var här vid sju.
Tack kära svärmor. :)
Jag tog en bil och var på Spenshult och fick träffa min läkare som konstaterade en mycket stor inflammation i knät som satt ovanligt långt ner. Vilket jag ju gissat på. Inflammationen hade på något vis, som jag absolut inte kan förklara, statat vaden så den svullnat upp. jag fick kortison och redan igår eftermiddag började nknät gå ner. Ont har jag inte längre, är bara lite öm.
Svaret på ledvätskan hade akuten inte skickat till Spenshult, trots att jag påtalade det tre gånger, och jag har själv inte heller fått något svar. Är jag förvånad? Nej...
Är jag irriterad? Jaa...
Hade det varit något allvarligt hade jag äväl hört talas om det men har de sagt de ska höra av sig så ska de banne mig göra det... Det är ju viktigt att det kommer in i mina papper på spenshult också.
Nej ni, nu ska jag ta hand om min gosros som är pigg och glad. Ja, inte just nu eftersom jag sitter här och knattrar, men annars är han det och vi båda är lite msmått uttråkade. Imorgon åker vi hem till mina föräldrar iaf, då är de där 48 timmarna passerade... :)
Lillebror är hemma i Halmstad, längtar efter att få krama honom.
Daniel jobbar så jag och Jens får roa varandra. men det brukar gå bra. :)
Kram och ha en fin valborg!
Jag hade ju en bokad tid till min läkare på Spenshult igår. Den tiden har jag verkligen längtat efter som ni förstår om ni läst det förra inlägget. Den där tappningen av knät gjorde varken från eller till, inte smärtmessigt eller vad det gällde svullnaden. Möjligtvis gick det ner lite men inte i vaden och det är ju den som oroat mig mest eftersom jag inte haft det tidigare.
På onsdagen var Jens sig inte riktigt lik. Han sa att han var trött och gick och la sig på soffan vilket aldrig händer annars... Sedan var han dock uppe och busade igen. Lunch åt han rätt bra men när middagen kom ville han inte ha något. Sedan sa han att han inte mådde bra och gick och la sig på soffan igen. Velling ville han inte heller ha, ännu konstigare, för han gillar verkligen velling.
Han somnade fort men efter en timme hör jag hur han gnäller i sängen. Jag springer in där för jag har under hela dagen,haft på känn att något är fel. Lille vännen ligger på rygg och spyr som en tok. Han hann inte ens sätta sig upp... :(
Vred huvudet åt sidan på honom och satte honom upp. En lite förtvivlad kille.
Alltså, ingen gillar väl magsjukor. det är typ det värsta jag vet, jag får panik bara jag tänker på det. När man har det känns det som man aldrig någonsin ska bli frisk även om man vet att man kommer bli det. :)
Vi har haft tre magsjukor här sedan jul. Den första fick Danne och Jens, den andra fick jag och Danne och den här tredje har Jens fått ensam.
Han har inte spytt eller något sådant efter den där gången i onsdagskväll men någon vidare aptit har han inte.
Iaf, oron och irritationen över alla sjukdomar satte ju igång som på beställning. Dessutom kom ju torsdagen i ett annat läge. Daniel skulle till jobbet och dagis var det ju själklart inte läge för.
Mitt läkarbesök? Var absolut helt inställd på att boka av det och hoppas på en ny tid så fort som möjligt även om så fort som möjligt kan vara några veckor.
Kändes hemskt och väldigt jobbigt.
Daniel kom iaf på att vi kunde ringa svärmor och det gjorde vi kl sex på morgonen och hon satte sig på bussen och var här vid sju.
Tack kära svärmor. :)
Jag tog en bil och var på Spenshult och fick träffa min läkare som konstaterade en mycket stor inflammation i knät som satt ovanligt långt ner. Vilket jag ju gissat på. Inflammationen hade på något vis, som jag absolut inte kan förklara, statat vaden så den svullnat upp. jag fick kortison och redan igår eftermiddag började nknät gå ner. Ont har jag inte längre, är bara lite öm.
Svaret på ledvätskan hade akuten inte skickat till Spenshult, trots att jag påtalade det tre gånger, och jag har själv inte heller fått något svar. Är jag förvånad? Nej...
Är jag irriterad? Jaa...
Hade det varit något allvarligt hade jag äväl hört talas om det men har de sagt de ska höra av sig så ska de banne mig göra det... Det är ju viktigt att det kommer in i mina papper på spenshult också.
Nej ni, nu ska jag ta hand om min gosros som är pigg och glad. Ja, inte just nu eftersom jag sitter här och knattrar, men annars är han det och vi båda är lite msmått uttråkade. Imorgon åker vi hem till mina föräldrar iaf, då är de där 48 timmarna passerade... :)
Lillebror är hemma i Halmstad, längtar efter att få krama honom.
Daniel jobbar så jag och Jens får roa varandra. men det brukar gå bra. :)
Kram och ha en fin valborg!
Jobbiga dagar
Jag har haft det litet tuft ett tag nu. Det där knät jag skrev om sist har inte blivit bättre precis. Det blev väl inte direkt sämre efter träningen i fredags men bättre blev det inte heller,men det hade jag inte väntat mig.
På lördagen åkte vi buss hem till mina föräldrar, jag och Jens. Jens och jag hade en riktigt bra dag, trots värk och oro. Min älskade syster kom på besök till mamma och pappa och hon överaskade mig genom att ha köpt två byxor till mig. Blev så himla glad. Jens lekte och lekte och blev ledsen när moster var tvungen att gå.
Syster kollade på mitt knä, hon är sjukgymnast och vet mycket. Hon tyckte det såg hemskt ut men eftersom varken jag eller hon känner igen det så blev vi båda lite smått oroliga. En inflammation är det, så mycket är säkert, men vart den egentligen sitter, det är frågan?
Min vad har också svullnat upp, så både knät och vaden är mycket större än det andra benet.
Propp tänkte vi båda på men ändå inte.. för det stämde inte heller riktigt.
Vi bestämde iaf att jag skulle ringa Spenshult för att försöka få en tid till min läkare. Jag har tid på torsdag men det hade varit skönt ifall någon kollade på det innan.
På söndag stack vi hem till mina föräldrar igen, det var så fint väder och jag mådde rätt kass. Min hals hade jag fått ont i och ja, var supertrött helt enkelt så det var skönt att få hjälp med Jens lite.
Måndagmorgon kom och jag ringde Spenshult. min läkare var inte där förrän på torsdag men jag kunde få komma till en annan läkare som idag.
Sköterskan tyckte dock att jag för säkerhets skull skulle ringa vc så de fick kolla knät bara för att utesluta propp.
Daniel var tack och lov ledig så vi drog iväg alla tre.
en bra och mycket ny läkare fick jag. Han pratade om att göra ultraljud på benet men tyckte väl att han ändå kunde utesluta propp utan att göra det, han fixerade sig istället helt och hållet på vätskan som finns där.
Han ville skicka in mig till akuten för att tappa knät. det ville jag inte! Jag är kanske dum men jag vill inte att någon som inte är van vid sånt där ska in och greja i mina leder, dessutom lockade självklart inte ett besök på akuten något vidare.
Jag sa att jag kommit till vc för att jag just var lite orolig för propp och att jag hade en tid som idag då, till en reumatolog.
Han lyckades skrämma upp mig med att det kunde vara bakterier i benet och att han absolut inte ville att jag skulle vänta. En ortopedkonsult skulle tappa knät och det lät ju betryggande.
Okej, vi drog iväg.
Jens fick vara hos farmor.
Daniel var med mig.
Sedan började helvetet.
Jag överdriver kanske men det var tufft som bara den.
Drog min historia för först den ena och sedan den andra. En läkare kom, inte en ortopedkonsult... Hon frågade och jag svarade. Kände hur frustrationen växte och växte inom mig. Berättade att jag haft sjukdomen sedan jag var sex år och bla bla blaaa.
Plötsligt säger människan:
-Du är traketomoerad, varför då?
Jag kände hur jag blev tvärilsk. Denna fråga får jag av läkare stup i kvarten, inte för att det har någon betydelse för sammanhanget utan bara för att de är nyfikna och ser mig som jag vet inte vad...
Dessutom lät hon superhurttig när hon frågade.
Jag svarade att jag inte viste, det stämmer faktiskt, det vet nämligen inte specialisterna i Lund heller.
Sedan blev jag den väluppfostrade Ulrika igen och försökte förklara lite ändå, om att det utreds nere i Lund osv. Att jag varit trackad innan men att problemmet kommit tillbaka trots många operationer osv.
Varje gång jag måste dra upp detta så knyter det sig i min mage, jag mår så dåligt rent ut sagt, att jag bara vill dö. Inte när ni frågar mig saker om tracken, för ni bryr er men när läkare gör det så blir jag illamående.
Jag ska sätta mig ner och läsa din sjukdomshistoria och vad du behanldats för tidigare sa hon. Sedan kommer jag och tappar ditt knä.
Daniel sa uppgivet:
-Okej vi ses om en vecka då....
När hon gått bröt jag ihop totalt. Jag storgrät som aldrig förr. en sån frustration och uppgivenhet föll över mig så jag ville bara försvinna.
Slog i väggar och tjöt rent ut sagt. varför var jag på akuten för min ledsjuktom jag haft i 26 pissiga år...
Förlåt men så kändes det.
Jag tänkte på allt jag gått igenom, eller inte allt men många liknande situationer, då jag och pappa kämpat ihop.
Efter en låång stund kom en sköterska och tog blodprov.
Efter en ännu längre stund var det dags för tappandet...
Fem personer förutom jag och Daniel var i rummet.
Läkaren som skulle ta provet på ledvätskan, en kandidat till henne, en läkare som skulle observera läkaren som skulle ta provet, eftersom det tydligen var första gången hon skulle göra något sånt...
En sköterska och en undersköterska.
Jag trodde banne mig jag skulle gå i taket.
Men jag ville bara ha det gjort. jag har i vanliga fall inget emot att ha kandidater osv som kikar. När jag opererade min första höft, det är en specialare som är gjord i Norge efter mig så hade jag massor av folk som var med under op. Kirurger från Norge och Island, ett gäng andra.
Men då var jag i trygga händer.
Här stod en läkare o fipplade med mitt knä och ett gäng rör som hon skulle fylla med min ledvätska. Hade nålen i i säkert fem minuter.
Speciellt ont gör det inte,jag är inte rädd för smärta i den formen men det är obehagligt att ha någon som grejear med en och som inte är säker på vad hon gör. Det kändes så iaf. Det var ju det jag var rädd för dessutom, från början.
Ledvätskan såg fin ut. Provsvaren skulle komma fort sa hon så jag kunde vänta. När det gått en timme till gick vi ut i korridoren och letade upp läkaren. Jag bad henne skicka svaren till Spenshult och att hon skulle ringa mig.
Jag har inte hört något än.
Ang knät är det som förr, lika illa alltså.
Jag bad om kortison eftersom det är det som behövs när jag har en inflammerad led men det ville hon inte ge. Kanske lika bra...
Ska till Spenshult på torsdag, som sagt, då blir det väl en ny spruta.
Knät är lika svullet och vaden med.
Jag längtar till torsdag då jag får hjälp och slipper detta.
Usch, det var hemskt alltihop.
Mår fortfarande väldigt dåligt då jag tänker på det och blir arg.
Jag är mer kunnig på det här än vad de är och då känns det inte bra att söka hjälp.
Förlåt för ett långt inlägg som bara är fullt av ilska och frustration, men jag tror att ni förlåter mig. :)
Jens är en gosunge. Jag ska återkomma till hans roliga saker en annan gång.
Vet inte hur många gånger han kommit fram till mig idag och gett mig värsta krmarna och sagt:
-Maaaammaaa
-Det är inte mitt fel, är den nya meningen för dagen. :)
Ha en fin kväll
Kram vännerna!
På lördagen åkte vi buss hem till mina föräldrar, jag och Jens. Jens och jag hade en riktigt bra dag, trots värk och oro. Min älskade syster kom på besök till mamma och pappa och hon överaskade mig genom att ha köpt två byxor till mig. Blev så himla glad. Jens lekte och lekte och blev ledsen när moster var tvungen att gå.
Syster kollade på mitt knä, hon är sjukgymnast och vet mycket. Hon tyckte det såg hemskt ut men eftersom varken jag eller hon känner igen det så blev vi båda lite smått oroliga. En inflammation är det, så mycket är säkert, men vart den egentligen sitter, det är frågan?
Min vad har också svullnat upp, så både knät och vaden är mycket större än det andra benet.
Propp tänkte vi båda på men ändå inte.. för det stämde inte heller riktigt.
Vi bestämde iaf att jag skulle ringa Spenshult för att försöka få en tid till min läkare. Jag har tid på torsdag men det hade varit skönt ifall någon kollade på det innan.
På söndag stack vi hem till mina föräldrar igen, det var så fint väder och jag mådde rätt kass. Min hals hade jag fått ont i och ja, var supertrött helt enkelt så det var skönt att få hjälp med Jens lite.
Måndagmorgon kom och jag ringde Spenshult. min läkare var inte där förrän på torsdag men jag kunde få komma till en annan läkare som idag.
Sköterskan tyckte dock att jag för säkerhets skull skulle ringa vc så de fick kolla knät bara för att utesluta propp.
Daniel var tack och lov ledig så vi drog iväg alla tre.
en bra och mycket ny läkare fick jag. Han pratade om att göra ultraljud på benet men tyckte väl att han ändå kunde utesluta propp utan att göra det, han fixerade sig istället helt och hållet på vätskan som finns där.
Han ville skicka in mig till akuten för att tappa knät. det ville jag inte! Jag är kanske dum men jag vill inte att någon som inte är van vid sånt där ska in och greja i mina leder, dessutom lockade självklart inte ett besök på akuten något vidare.
Jag sa att jag kommit till vc för att jag just var lite orolig för propp och att jag hade en tid som idag då, till en reumatolog.
Han lyckades skrämma upp mig med att det kunde vara bakterier i benet och att han absolut inte ville att jag skulle vänta. En ortopedkonsult skulle tappa knät och det lät ju betryggande.
Okej, vi drog iväg.
Jens fick vara hos farmor.
Daniel var med mig.
Sedan började helvetet.
Jag överdriver kanske men det var tufft som bara den.
Drog min historia för först den ena och sedan den andra. En läkare kom, inte en ortopedkonsult... Hon frågade och jag svarade. Kände hur frustrationen växte och växte inom mig. Berättade att jag haft sjukdomen sedan jag var sex år och bla bla blaaa.
Plötsligt säger människan:
-Du är traketomoerad, varför då?
Jag kände hur jag blev tvärilsk. Denna fråga får jag av läkare stup i kvarten, inte för att det har någon betydelse för sammanhanget utan bara för att de är nyfikna och ser mig som jag vet inte vad...
Dessutom lät hon superhurttig när hon frågade.
Jag svarade att jag inte viste, det stämmer faktiskt, det vet nämligen inte specialisterna i Lund heller.
Sedan blev jag den väluppfostrade Ulrika igen och försökte förklara lite ändå, om att det utreds nere i Lund osv. Att jag varit trackad innan men att problemmet kommit tillbaka trots många operationer osv.
Varje gång jag måste dra upp detta så knyter det sig i min mage, jag mår så dåligt rent ut sagt, att jag bara vill dö. Inte när ni frågar mig saker om tracken, för ni bryr er men när läkare gör det så blir jag illamående.
Jag ska sätta mig ner och läsa din sjukdomshistoria och vad du behanldats för tidigare sa hon. Sedan kommer jag och tappar ditt knä.
Daniel sa uppgivet:
-Okej vi ses om en vecka då....
När hon gått bröt jag ihop totalt. Jag storgrät som aldrig förr. en sån frustration och uppgivenhet föll över mig så jag ville bara försvinna.
Slog i väggar och tjöt rent ut sagt. varför var jag på akuten för min ledsjuktom jag haft i 26 pissiga år...
Förlåt men så kändes det.
Jag tänkte på allt jag gått igenom, eller inte allt men många liknande situationer, då jag och pappa kämpat ihop.
Efter en låång stund kom en sköterska och tog blodprov.
Efter en ännu längre stund var det dags för tappandet...
Fem personer förutom jag och Daniel var i rummet.
Läkaren som skulle ta provet på ledvätskan, en kandidat till henne, en läkare som skulle observera läkaren som skulle ta provet, eftersom det tydligen var första gången hon skulle göra något sånt...
En sköterska och en undersköterska.
Jag trodde banne mig jag skulle gå i taket.
Men jag ville bara ha det gjort. jag har i vanliga fall inget emot att ha kandidater osv som kikar. När jag opererade min första höft, det är en specialare som är gjord i Norge efter mig så hade jag massor av folk som var med under op. Kirurger från Norge och Island, ett gäng andra.
Men då var jag i trygga händer.
Här stod en läkare o fipplade med mitt knä och ett gäng rör som hon skulle fylla med min ledvätska. Hade nålen i i säkert fem minuter.
Speciellt ont gör det inte,jag är inte rädd för smärta i den formen men det är obehagligt att ha någon som grejear med en och som inte är säker på vad hon gör. Det kändes så iaf. Det var ju det jag var rädd för dessutom, från början.
Ledvätskan såg fin ut. Provsvaren skulle komma fort sa hon så jag kunde vänta. När det gått en timme till gick vi ut i korridoren och letade upp läkaren. Jag bad henne skicka svaren till Spenshult och att hon skulle ringa mig.
Jag har inte hört något än.
Ang knät är det som förr, lika illa alltså.
Jag bad om kortison eftersom det är det som behövs när jag har en inflammerad led men det ville hon inte ge. Kanske lika bra...
Ska till Spenshult på torsdag, som sagt, då blir det väl en ny spruta.
Knät är lika svullet och vaden med.
Jag längtar till torsdag då jag får hjälp och slipper detta.
Usch, det var hemskt alltihop.
Mår fortfarande väldigt dåligt då jag tänker på det och blir arg.
Jag är mer kunnig på det här än vad de är och då känns det inte bra att söka hjälp.
Förlåt för ett långt inlägg som bara är fullt av ilska och frustration, men jag tror att ni förlåter mig. :)
Jens är en gosunge. Jag ska återkomma till hans roliga saker en annan gång.
Vet inte hur många gånger han kommit fram till mig idag och gett mig värsta krmarna och sagt:
-Maaaammaaa
-Det är inte mitt fel, är den nya meningen för dagen. :)
Ha en fin kväll
Kram vännerna!
Man vet så väl men...
Jodå, fajterna fortsätter här hemma men det har ändå gått hyfsat bra tycker jag. I onsdags jobbade Daniel extra hela dagen och Jens och jag var här hemma. Han var jätteduktig hela dagen och vi hade riktigt roligt.
När Daniel kom hem var jag helt slut i öronen, alltså kunde gjort vad som helst för att bara få lite tystnad omkring mig. Jens pratade hela hela långa dagen. Inte klokt egentligen men det gjorde han faktiskt. Dessutom har han, de senaste dagarna, börjat haka lite igen. Han har ju haft perioder tidigare då han hakar på orden men sedan försvinner det, nu är det här igen. Eller det var här i onsdags iaf. Ja, jisses säger jag bara. Det är ju synd om honom när han försöker få fram exempelvis banan i typ en minut men det blir bara ba ba ba....
Låter honom iaf kämpa fram det. Jag var trött i huvudet som sagt. Sedan har ungen mage att sitta vid matbordet och säga:
-Jag har ingen mun, jag kan inte äta.
Okej?
Vad är det då som gått iett hela dagen? :)
Igår var jag helt slut och vilade rätt mycket när Jens var på dagis. Mina föräldrar kom på eftermiddagen och muntrade upp mig med tulpaner, prinsesstårta och kärlek. Jens fick en hjälm som han drömt om i två år, höll jag på att skriva, och gjorde det visst också, men nja länge har han drömt om det.
Han sprang och speglade sig massor av gånger och är så glad i denna hjälm. Han kör nu motorcykel hela tiden. :)
Idag när jag hämtade Jens på dagis berättade en av personalen att Jens kört traktor så fort. Han har älskat traktorn sedan han började på dagis och det är fortfarande hans favorit. Iaf hade hon sagt till honom:
-Jens, du kör ju så det ryker!
Han hade skrattat och undrat vart röken kom ifrån. Om man frågar så så börjar han skratta varje gång nu. Haha
Sedan någon vecka har jag fått väldigt ont i mitt högra knä. Tror ingen vill se hur det ser ut, för det ser inte alls ut som ett knä och är kokhätt.
Det är fullt av vätska. Känner inte riktigt igen det för vätskan sitter mycket längre ner än vad det brukar göra på mig. Iaf är det en mycket stor inflammation. Jag ska träffa doktorn på torsdag och hoppas jag kan härda ut.
Trots detta var jag och tränade idag. Jag är lite dum, det vet jag mycket väl, men jag drog ner på vikterna på de värsta benmaskinerna och helt ärligt gjorde det faktiskt inte så mycket mer ont att träna än att bara gå omkring.
Jaja, jag valde mitt psykiska välbefinnande framför ledernas idag. Kul hade jag och skönt känns det efteråt som vanligt.
egentligen har jag två träningspass till innan läkarbesöket men jag ska inte utmana för mycket.
Imorgon blir det bussfärd igen, börjar bli lite tjatigt nu, in tills tan. Närå, skojar bara, klart det inte är tjatigt utan roligt. Ska träffa svärmor först och sedan hem till mina föräldrar.
Har inte kommit på någon mer utmaning om man inte räknar med knä-utmaningen då... :)
har några funderingar men återkommer med dem.
Ha en fin helg.
Kram
När Daniel kom hem var jag helt slut i öronen, alltså kunde gjort vad som helst för att bara få lite tystnad omkring mig. Jens pratade hela hela långa dagen. Inte klokt egentligen men det gjorde han faktiskt. Dessutom har han, de senaste dagarna, börjat haka lite igen. Han har ju haft perioder tidigare då han hakar på orden men sedan försvinner det, nu är det här igen. Eller det var här i onsdags iaf. Ja, jisses säger jag bara. Det är ju synd om honom när han försöker få fram exempelvis banan i typ en minut men det blir bara ba ba ba....
Låter honom iaf kämpa fram det. Jag var trött i huvudet som sagt. Sedan har ungen mage att sitta vid matbordet och säga:
-Jag har ingen mun, jag kan inte äta.
Okej?
Vad är det då som gått iett hela dagen? :)
Igår var jag helt slut och vilade rätt mycket när Jens var på dagis. Mina föräldrar kom på eftermiddagen och muntrade upp mig med tulpaner, prinsesstårta och kärlek. Jens fick en hjälm som han drömt om i två år, höll jag på att skriva, och gjorde det visst också, men nja länge har han drömt om det.
Han sprang och speglade sig massor av gånger och är så glad i denna hjälm. Han kör nu motorcykel hela tiden. :)
Idag när jag hämtade Jens på dagis berättade en av personalen att Jens kört traktor så fort. Han har älskat traktorn sedan han började på dagis och det är fortfarande hans favorit. Iaf hade hon sagt till honom:
-Jens, du kör ju så det ryker!
Han hade skrattat och undrat vart röken kom ifrån. Om man frågar så så börjar han skratta varje gång nu. Haha
Sedan någon vecka har jag fått väldigt ont i mitt högra knä. Tror ingen vill se hur det ser ut, för det ser inte alls ut som ett knä och är kokhätt.
Det är fullt av vätska. Känner inte riktigt igen det för vätskan sitter mycket längre ner än vad det brukar göra på mig. Iaf är det en mycket stor inflammation. Jag ska träffa doktorn på torsdag och hoppas jag kan härda ut.
Trots detta var jag och tränade idag. Jag är lite dum, det vet jag mycket väl, men jag drog ner på vikterna på de värsta benmaskinerna och helt ärligt gjorde det faktiskt inte så mycket mer ont att träna än att bara gå omkring.
Jaja, jag valde mitt psykiska välbefinnande framför ledernas idag. Kul hade jag och skönt känns det efteråt som vanligt.
egentligen har jag två träningspass till innan läkarbesöket men jag ska inte utmana för mycket.
Imorgon blir det bussfärd igen, börjar bli lite tjatigt nu, in tills tan. Närå, skojar bara, klart det inte är tjatigt utan roligt. Ska träffa svärmor först och sedan hem till mina föräldrar.
Har inte kommit på någon mer utmaning om man inte räknar med knä-utmaningen då... :)
har några funderingar men återkommer med dem.
Ha en fin helg.
Kram
Fajter
Det går mycket tid till just fajter här hemma just nu. Det står mellan Jens och mig kan man väl säga eftersom Daniel inte varit hemma så mycket de senaste dagarna.
Lördagen var mysig. Vi tog bussen in till stan och pappa hämtade upp oss. Där bjöds vi på pannkaka och hade en bra dag. Jens spårade ur lite på slutet och provoserade allt och alla men det gick bra ändå.
Det här med bussen funkar ju verkligen kanon och jag känner mig hur säker på vägen som helst. Så nu måste jag fundera ut en ny utmaning, någon som har något förslag?
Det känns verkligen underbart att kunna ta bussen så där, när jag känner för det. vilken lycka och frihet det ger mig.
Nu behöver jag dock något nytt.
Söndagen var däremot minst av allt rolig. Det slutade med att Jens fick gå och lägga sig efter att ha bråkat en gång för mycket. båda två var skitledsna och tack och lov somnade han efter att vi blivt vänner igen.
Jag var inte på topp när kvällen kom kan jag säga.
I fredags började det komma blodigt slem och blodklumpar ur tracken. Blev väl lite orolig men tänkte väl att det slutar snart. Jag trodde väl att jag lyckats stöta till neråt när jag sugit så det blivit irriterat eller så. Det ville dock inte ge sig utan det kom blod under hela helgen. Jag är inte dålig i halsen annars men det känns äckligt när det kommer blod.
Jag försökte att suga så lite som möjligt men jag måste ju ändå droppa med koksalt osv för att hålla tracken ren. På måndagen var det inte borta så jag ringde sjukhuset och fick en akuttid.
Min halsdoktor kikade ner genom trackhålet och såg att jag hade en blödning neråt lugnorna. där de delas, eller vad man ska säga. En mycket liten sådan och det är ofarligt. Jag själv tänker ju ändå på att jag tar sånna där mediciner som gör att man lättare blöder och även gör att det tar längre tid innan det slutar.
Han gikc även ner med en sån där äcklig fiberkamera genom näsan och neråt halsen. Usch, har gjort det hur många gånger som helst men det är inte min favorit precis. :(
Han kom iaf fram till att jag är väldigt torr i mina slemmhinnor. Det har ju varit mycket torr luft den senaste tiden. Så nu sitter jag, flera gånger om dagen, och andas in ångor av kanomillte under en handuk. Hahahah
-Mamma kom fram därifrån, sa Jens när han såg mig som ett litet spöke.
det känns lindrande och skönt när jag sitter där och en tid efteråt.
Vi får hoppas det hjälper. Haha
Min halsläkare här i Halmstad är verkligen en underbar man. Han är så omtänksam och det var han som räddade Jens och mitt liv den där gången jag blev medvetslös.
Han finns i mitt hjärta, min danske läkare.
Idag har jag varit och tränat, hur grymt som helst. Kände mig dock rätt seg och trög i kroppen men det lättade under tiden.
Imorgon ska Danne jobba igen, det är ett extraknäck han har, och på torsdag sätter hans långa pass igång igen.
Torsdag och fredag är Jens på dagis några timmar, då tänkte jag passa på att storstäda och på fredag har jag träning. Sedan kommer helgen och då måste jag försöka planera något kul, vi kan knappast sitta hemma iaf för då blir det väl samma visa igen som i söndags. Hjäl!
Ha en fin kväll!
Kram
Lördagen var mysig. Vi tog bussen in till stan och pappa hämtade upp oss. Där bjöds vi på pannkaka och hade en bra dag. Jens spårade ur lite på slutet och provoserade allt och alla men det gick bra ändå.
Det här med bussen funkar ju verkligen kanon och jag känner mig hur säker på vägen som helst. Så nu måste jag fundera ut en ny utmaning, någon som har något förslag?
Det känns verkligen underbart att kunna ta bussen så där, när jag känner för det. vilken lycka och frihet det ger mig.
Nu behöver jag dock något nytt.
Söndagen var däremot minst av allt rolig. Det slutade med att Jens fick gå och lägga sig efter att ha bråkat en gång för mycket. båda två var skitledsna och tack och lov somnade han efter att vi blivt vänner igen.
Jag var inte på topp när kvällen kom kan jag säga.
I fredags började det komma blodigt slem och blodklumpar ur tracken. Blev väl lite orolig men tänkte väl att det slutar snart. Jag trodde väl att jag lyckats stöta till neråt när jag sugit så det blivit irriterat eller så. Det ville dock inte ge sig utan det kom blod under hela helgen. Jag är inte dålig i halsen annars men det känns äckligt när det kommer blod.
Jag försökte att suga så lite som möjligt men jag måste ju ändå droppa med koksalt osv för att hålla tracken ren. På måndagen var det inte borta så jag ringde sjukhuset och fick en akuttid.
Min halsdoktor kikade ner genom trackhålet och såg att jag hade en blödning neråt lugnorna. där de delas, eller vad man ska säga. En mycket liten sådan och det är ofarligt. Jag själv tänker ju ändå på att jag tar sånna där mediciner som gör att man lättare blöder och även gör att det tar längre tid innan det slutar.
Han gikc även ner med en sån där äcklig fiberkamera genom näsan och neråt halsen. Usch, har gjort det hur många gånger som helst men det är inte min favorit precis. :(
Han kom iaf fram till att jag är väldigt torr i mina slemmhinnor. Det har ju varit mycket torr luft den senaste tiden. Så nu sitter jag, flera gånger om dagen, och andas in ångor av kanomillte under en handuk. Hahahah
-Mamma kom fram därifrån, sa Jens när han såg mig som ett litet spöke.
det känns lindrande och skönt när jag sitter där och en tid efteråt.
Vi får hoppas det hjälper. Haha
Min halsläkare här i Halmstad är verkligen en underbar man. Han är så omtänksam och det var han som räddade Jens och mitt liv den där gången jag blev medvetslös.
Han finns i mitt hjärta, min danske läkare.
Idag har jag varit och tränat, hur grymt som helst. Kände mig dock rätt seg och trög i kroppen men det lättade under tiden.
Imorgon ska Danne jobba igen, det är ett extraknäck han har, och på torsdag sätter hans långa pass igång igen.
Torsdag och fredag är Jens på dagis några timmar, då tänkte jag passa på att storstäda och på fredag har jag träning. Sedan kommer helgen och då måste jag försöka planera något kul, vi kan knappast sitta hemma iaf för då blir det väl samma visa igen som i söndags. Hjäl!
Ha en fin kväll!
Kram
Sköna fredag
Jag sitter inne och har dörren till baksidan öppen. Jens är där ute och leker. Han kör mc och har hjälm på sig. Motorcyklen är trehjulingen och hjälmen är en hink som han har över huvudet. :)
Jag har haft en bra dag.
Det började väl inte så bra i och för sig. När vi skulle spatsera iväg till dagis så tog Jens min käpp och sprang iväg med den. jag ropade på honom och sa att han skulle komma tillbaka med den på stubinen.
Det mest förekommande svaret som vi får höra här hemma dök upp som ett brev på posten:
-Jag gör det seeeen!
Jag blev sååå irriterad...
Okej, då går jag in igen sa jag och gjorde det. då kom han med käppen.
Sedan ville han gå själv. Det får han fram till vi kommer strax innan dagiset för där är en parkering och då vill jag hålla honom i handen. Men han sprang ju iväg vilket han aldrig gjort innan för han vet var vi ska börja hålla hand.
Dessutom var det någon som höll på med en sån där blåsmaskin,tar bort grus och skit, vilket antagligen lockade honom. Jag hörde inte ett smack och blev nästan gråtfärdig. Ropade rätt ut till ja, förhoppningsvis Jens då:
-Okej, nu går mamma hem då, hej dååå!
Jens kom springande som ett litet jehu, och var jätteldesen.
Ja jisses, undrar om jag blir gråhårig inna jag fyller 32? ;)
Sedan har det vänt. jag lämnade honom utan några större svåriheter.
Tog en bil in till gymmet och har tränat igenom mitt pass. det är underbart!
Mår bra i både kropp och själ.
När jag kom hem hämtade jag busungen och vi åt pannkakor. Sedan är det lek som gällt. Fast han leker bra själv nu faktiskt. Han hade en period, för inte så länge sedan, då han inte kunde göra något själv.
Tänkte jag skulle berätta lite roliga saker som han gjort och sagt men de är bortblåsta just nu.
En kommer jag ihåg iaf.
Vi var ute och lekte i måndags, tror jag det var. Jens hade fått fram sin trampbil. Han har varit för liten för den innan men nu går det bra.
Han trampade sig fram och då var det några barn som såg honom.
-Jens vilken fin bil, sa dem.
-Titta på min fina nya bil, sa Jens.
-Ååååh, den är jättefin sa dem....
-Titta på min nya fina keps, sa Jens.
Inga kommentarer förutom en mamma, jag, som försökte kväva mina hysteriska skratt. Den där kepsen var inte ny alls. Men det är ju kul att få beröm och uppskattning. :)
Ha nu en fin fredagskväll.
Kram
Jag har haft en bra dag.
Det började väl inte så bra i och för sig. När vi skulle spatsera iväg till dagis så tog Jens min käpp och sprang iväg med den. jag ropade på honom och sa att han skulle komma tillbaka med den på stubinen.
Det mest förekommande svaret som vi får höra här hemma dök upp som ett brev på posten:
-Jag gör det seeeen!
Jag blev sååå irriterad...
Okej, då går jag in igen sa jag och gjorde det. då kom han med käppen.
Sedan ville han gå själv. Det får han fram till vi kommer strax innan dagiset för där är en parkering och då vill jag hålla honom i handen. Men han sprang ju iväg vilket han aldrig gjort innan för han vet var vi ska börja hålla hand.
Dessutom var det någon som höll på med en sån där blåsmaskin,tar bort grus och skit, vilket antagligen lockade honom. Jag hörde inte ett smack och blev nästan gråtfärdig. Ropade rätt ut till ja, förhoppningsvis Jens då:
-Okej, nu går mamma hem då, hej dååå!
Jens kom springande som ett litet jehu, och var jätteldesen.
Ja jisses, undrar om jag blir gråhårig inna jag fyller 32? ;)
Sedan har det vänt. jag lämnade honom utan några större svåriheter.
Tog en bil in till gymmet och har tränat igenom mitt pass. det är underbart!
Mår bra i både kropp och själ.
När jag kom hem hämtade jag busungen och vi åt pannkakor. Sedan är det lek som gällt. Fast han leker bra själv nu faktiskt. Han hade en period, för inte så länge sedan, då han inte kunde göra något själv.
Tänkte jag skulle berätta lite roliga saker som han gjort och sagt men de är bortblåsta just nu.
En kommer jag ihåg iaf.
Vi var ute och lekte i måndags, tror jag det var. Jens hade fått fram sin trampbil. Han har varit för liten för den innan men nu går det bra.
Han trampade sig fram och då var det några barn som såg honom.
-Jens vilken fin bil, sa dem.
-Titta på min fina nya bil, sa Jens.
-Ååååh, den är jättefin sa dem....
-Titta på min nya fina keps, sa Jens.
Inga kommentarer förutom en mamma, jag, som försökte kväva mina hysteriska skratt. Den där kepsen var inte ny alls. Men det är ju kul att få beröm och uppskattning. :)
Ha nu en fin fredagskväll.
Kram
premiär
Idag har vi varit lediga alla tre och det var hemskt skönt. Daniel har jobbat fredag, lördag och söndag och det har varit långa pass, nästan 12 timmar varje dag. På fredagen var Jens på dagis fram till efter lunch men efter det har vi varit hänvisade till varandra. ;)
Jens har ärligt talat varit riktigt jobbig. Allt är tvärt emot och det är en fajt om nästan allting. Jag försöker välja mina fajter men ganska mycket jag vill är ju nödvändigt, tycker jag iaf... ;)
Så jag har varit ungefär lika trött som Daniel när kvällen kommit.
vi var ute en sväng efter dagis på fredagen och då lyssnade han inte mycket alls. När jag väl fick in honom tänkte jag: Aldrig mer!
Men så kan jag ju inte göra utan vi gick ut en sväng på lördagen också och då gick det mycket bättre.
Pappa kom på besök på lördageftermiddag och det var roligt för både mig och Jens. Han hade med sig god mat som jag bara kunde värma sedan. Han är go min lille pappa.
Söndagen var dagen d för mig, det hade jag bestämt. Vi skulle ta bussen in till stan. detta hade jag förberätt mig mentalt på under flera dagar innan. jag var ändå rätt nervös precis innan vi skulle gå.
Men det gick kanonbra och vilken lycka det var när vi väl satt där på bussen. Ibland glömmer jag ju att min son ser som en hök och att jag faktiskt kan ha himla stor nytta av det. Han letar upp lediga platser där vi kan sitta och visar var dörren är på bussen. :)
Pappa mötte upp på stationen inne i stan. :)
Sedan hade vi en mysig dag hemma hos pappa och mamma. Det var roligt och skönt för både mig och Jens.
Idag har familjen hittat på roliga saker tillsammans. Vi har varit på statsbondgården, tagit en fika med Jens farmor, besökt Pippi-parken och varit ute här hemma en massa också.
Jag känner mig glad och nöjd med mitt liv just nu.
Jag funderar mycket på mamma såklart och försöker bestämma mig för hur jag ska göra. Om jag ska fortsätta vara feg och bita ihop så mycket det går. Följa den tanken jag haft de senaste åren. eller riskera en brytning.
Jag vet inte.?
Jag funderar också på om jag ska lösenordsskydda min blogg. Inte alls för att jag skäms över min mamma, alkoholism är en sjukdom och enligt mig kan vem som helst falla ner i det eländiga träsket.
Alltså, jag känner att jag kanske lämnar ut henne. Jag vet att hon skulle knäckas om hon visste om vad jag skrev. :(
Men samtidigt hjälper det mig. Så kanske det vore en lösning? Men det är ju samtidigt inte så många inlägg som handlar om just missbruk.
Det jag vill med min blogg, förutom att få skriva av mig då, är att berätta om hur det är att vara en blind mamma. det var iaf meningen från början, att få bort lite av de eventuella fördomar som finns.. Sedan att ni fick en radda med sjukdomsbesvär på köpet, det är en helt annan femma. ;)
Men, det där med att få bort fördomar är ju lite fånigt faktiskt för det är inte så himmelens många som läser min blogg, plus att de som gör det är mina vänner och de är mycket kloka människor som inte dömmer utan är öppna och dessutom otroligt varma och ger mig så mycket. De är ni då... :)
Hahaha Nu har jag pratat bort mig själv. Underbart! :)
Säger godnatt istället.
Kraaaam
Jens har ärligt talat varit riktigt jobbig. Allt är tvärt emot och det är en fajt om nästan allting. Jag försöker välja mina fajter men ganska mycket jag vill är ju nödvändigt, tycker jag iaf... ;)
Så jag har varit ungefär lika trött som Daniel när kvällen kommit.
vi var ute en sväng efter dagis på fredagen och då lyssnade han inte mycket alls. När jag väl fick in honom tänkte jag: Aldrig mer!
Men så kan jag ju inte göra utan vi gick ut en sväng på lördagen också och då gick det mycket bättre.
Pappa kom på besök på lördageftermiddag och det var roligt för både mig och Jens. Han hade med sig god mat som jag bara kunde värma sedan. Han är go min lille pappa.
Söndagen var dagen d för mig, det hade jag bestämt. Vi skulle ta bussen in till stan. detta hade jag förberätt mig mentalt på under flera dagar innan. jag var ändå rätt nervös precis innan vi skulle gå.
Men det gick kanonbra och vilken lycka det var när vi väl satt där på bussen. Ibland glömmer jag ju att min son ser som en hök och att jag faktiskt kan ha himla stor nytta av det. Han letar upp lediga platser där vi kan sitta och visar var dörren är på bussen. :)
Pappa mötte upp på stationen inne i stan. :)
Sedan hade vi en mysig dag hemma hos pappa och mamma. Det var roligt och skönt för både mig och Jens.
Idag har familjen hittat på roliga saker tillsammans. Vi har varit på statsbondgården, tagit en fika med Jens farmor, besökt Pippi-parken och varit ute här hemma en massa också.
Jag känner mig glad och nöjd med mitt liv just nu.
Jag funderar mycket på mamma såklart och försöker bestämma mig för hur jag ska göra. Om jag ska fortsätta vara feg och bita ihop så mycket det går. Följa den tanken jag haft de senaste åren. eller riskera en brytning.
Jag vet inte.?
Jag funderar också på om jag ska lösenordsskydda min blogg. Inte alls för att jag skäms över min mamma, alkoholism är en sjukdom och enligt mig kan vem som helst falla ner i det eländiga träsket.
Alltså, jag känner att jag kanske lämnar ut henne. Jag vet att hon skulle knäckas om hon visste om vad jag skrev. :(
Men samtidigt hjälper det mig. Så kanske det vore en lösning? Men det är ju samtidigt inte så många inlägg som handlar om just missbruk.
Det jag vill med min blogg, förutom att få skriva av mig då, är att berätta om hur det är att vara en blind mamma. det var iaf meningen från början, att få bort lite av de eventuella fördomar som finns.. Sedan att ni fick en radda med sjukdomsbesvär på köpet, det är en helt annan femma. ;)
Men, det där med att få bort fördomar är ju lite fånigt faktiskt för det är inte så himmelens många som läser min blogg, plus att de som gör det är mina vänner och de är mycket kloka människor som inte dömmer utan är öppna och dessutom otroligt varma och ger mig så mycket. De är ni då... :)
Hahaha Nu har jag pratat bort mig själv. Underbart! :)
Säger godnatt istället.
Kraaaam
Lite roligt såhär på fredagskvällen....
Jens är taxichaufför åt mamma. Observera hålen på knäna, byxorna är i soporna nu. ;) Jens skrattade som en galning när han försökte dra oss framåt. Han är stark min lille gosros.
Detta klipp är från Så ska det låta, program två. Jag blir så glad varje gång jag hör det. Hahahahaha
Dåligt med uppdateringen
Jag har varit dålig på att både skriva här i min blogg och att läsa och kommentera i era. Jag hoppas ni hade en jättefin Påsk, goa vänner och tack för era påskhälsningar till mig. :)
Vi bodde som sagt hemma hos mina föräldrar under tre nätter, från långfredagen till annandagen. Vi blev bortskemda med underbart god mat och hödpunkten på hela helgen var när vi var till tivolit här i stan. de sätter upp ett sånt varje Påsk.
Jens, jag och mina föräldrar tog oss en tur dit. Mina förväntningar var väl inte så stora. Jag älskar själv att åka alla möjliga saker, ju fortare och snurrigare ju bättre ungefär. Men Jens har ju aldrig varit på något sådant så jag visste ju inte ens om han skulle vilja åka någonting.
Morfar och Jens åkte en grej först, Jens älskade det! Sedan åkte han en gång till, sedan åkte han något annat själv, något annat själv igen osv. Ingen som helst räddsla där inte utan det var bara rop på mer och mer.
Sedan åkte jag och han någonting som gick runt högt upp i luften och det var ju som ett flygplan för honom då. Jättehäftigt.
Sedan såg pappa en grej liknande en tusingfoting. Den gick på räls och jag kunde väl inte tänka mig att det var något läbbigt. Men det var typ en liten berg- och dal- bana. Inte den lilla klena saken utan den gick fort och man flög nästan lite i svängarna. Helt underbart enligt mig och enligt min son... När den stannade tjöt han:
-Mer!!!
I sommar blir det ett besök på Liseberg, det är bestämt! :)
Annars, helgen var bra förutom en del jobbiga grejer som jag inte orkar eller vill gå in på här just för tillfället.
Jag känner mig bara djupt sorgsen och uppgiven. Jag har ett högt skrik inombords som jag inte kan få fram. Min mamma är mycket dålig och händer det inte något snart så tror inte jag hon kommer klara sig länge till. såklart vet man inte sånt men snart måste hon välja, mellan livet eller att gå under.
Allt ligger hos henne. jag kan inte tanka över min kraft till henne, hon måste finna den själv.
Sorg!
Jag vet att det inte är min sak egentligen och att jag inte kan göra något, men jag älskar henne och min Jens älskar henne som bara ett barn kan, utan krav och utan att dömma. Det gör ont för jag vill att hon ska få se honom växa upp och jag vill att han ska fortsätta älska henne som han gör och framför allt vill jag att han ska ha henne kvar länge. Jag vill att han ska vara den morot som får henne att vilja kämpa. Men det är den dummaste tanken av alla för missbruk har inget med kärlek att göra.
Hon är den bästa mormor som finns nämligen, när hon är nykter. Hon leker, sjunger, dansar och busar med honom. Kommer på jätteroliga lekar osv. Jag vet att hon älskar honom så mycket.
Så är det och nu kom jag ju in på det ändå, lite grann. ;)
Men annars mår jag ju riktigt bra ju. :)
Halsen och lederna är bra. Mycket av min kraft går ju åt nu när jag är mycket ensam med Jens men vi kommer in i det.
Men en stor omställning är det ju.
Ha en fin kväll nu.
Kram
Vi bodde som sagt hemma hos mina föräldrar under tre nätter, från långfredagen till annandagen. Vi blev bortskemda med underbart god mat och hödpunkten på hela helgen var när vi var till tivolit här i stan. de sätter upp ett sånt varje Påsk.
Jens, jag och mina föräldrar tog oss en tur dit. Mina förväntningar var väl inte så stora. Jag älskar själv att åka alla möjliga saker, ju fortare och snurrigare ju bättre ungefär. Men Jens har ju aldrig varit på något sådant så jag visste ju inte ens om han skulle vilja åka någonting.
Morfar och Jens åkte en grej först, Jens älskade det! Sedan åkte han en gång till, sedan åkte han något annat själv, något annat själv igen osv. Ingen som helst räddsla där inte utan det var bara rop på mer och mer.
Sedan åkte jag och han någonting som gick runt högt upp i luften och det var ju som ett flygplan för honom då. Jättehäftigt.
Sedan såg pappa en grej liknande en tusingfoting. Den gick på räls och jag kunde väl inte tänka mig att det var något läbbigt. Men det var typ en liten berg- och dal- bana. Inte den lilla klena saken utan den gick fort och man flög nästan lite i svängarna. Helt underbart enligt mig och enligt min son... När den stannade tjöt han:
-Mer!!!
I sommar blir det ett besök på Liseberg, det är bestämt! :)
Annars, helgen var bra förutom en del jobbiga grejer som jag inte orkar eller vill gå in på här just för tillfället.
Jag känner mig bara djupt sorgsen och uppgiven. Jag har ett högt skrik inombords som jag inte kan få fram. Min mamma är mycket dålig och händer det inte något snart så tror inte jag hon kommer klara sig länge till. såklart vet man inte sånt men snart måste hon välja, mellan livet eller att gå under.
Allt ligger hos henne. jag kan inte tanka över min kraft till henne, hon måste finna den själv.
Sorg!
Jag vet att det inte är min sak egentligen och att jag inte kan göra något, men jag älskar henne och min Jens älskar henne som bara ett barn kan, utan krav och utan att dömma. Det gör ont för jag vill att hon ska få se honom växa upp och jag vill att han ska fortsätta älska henne som han gör och framför allt vill jag att han ska ha henne kvar länge. Jag vill att han ska vara den morot som får henne att vilja kämpa. Men det är den dummaste tanken av alla för missbruk har inget med kärlek att göra.
Hon är den bästa mormor som finns nämligen, när hon är nykter. Hon leker, sjunger, dansar och busar med honom. Kommer på jätteroliga lekar osv. Jag vet att hon älskar honom så mycket.
Så är det och nu kom jag ju in på det ändå, lite grann. ;)
Men annars mår jag ju riktigt bra ju. :)
Halsen och lederna är bra. Mycket av min kraft går ju åt nu när jag är mycket ensam med Jens men vi kommer in i det.
Men en stor omställning är det ju.
Ha en fin kväll nu.
Kram
Flyttat på några dagar.
Ja, nu är vi hemma hos mina föräldrar på en liten semester. Ingen lång tripp precis, bara två mil, men det är mysigt ändå.
Eftersom Daniel ska jobba nästan hela Påskhelgen så tänkte jag att det blir nog roligare för både Jens och mig att vara här.
för mamma och pappa med kanske? ;)
Bortskämda lär vi bli iaf.
Daniel kommer också vara här, den tid han är ledig.
Veckan har gått fort. Både i måndags och i onsdags var jag ute och tränade på vägen till och från bussen, nu känner jag mig färdig med den biten och tänkte testa det på riktigt nästa vecka, tillsammans med Jens.
Ska bli roligt!
I onsdags eftermiddag fick vi besök av en vän med dotter, den lilla tjejen är nästan lika gammal som Jens, skiljer bara en månad. det var supertrevigt och det är faktiskt första gången vi har barn i Jens ålder hemma hos oss. Jag har saknat att ha vänner som har barn i samma ålder som Jens. De enda barn Jens träffar är dem på dagis.
Men nu har vi fått kontakt och vi kommer träffas fler gånger. Mycket roligt för mig också.
Igår var jag och tränade, två gånger den här veckan har det blivit, precis som det är tänkt, och det känns kanon.
Har ju fortfarande mycket ont i foten så jag haltar fram. Kortisonsprutan hjälpte inte den här gången.
Jag har ju också haft mycket besvär av revbenen på vänster sidan men sedan jag började smörja med Voltaren-gel så har det nästan försvunnit. :)
Japp, det känns allmänt bra just för tillfället och det är jag glad över.
Att det funkar så bra för mig och Jens när Daniel jobbar är ju en grym lättnad förstås. Daniel jobbar ju 10-12 timmars pass så det är lång tid vi är själva men som sagt, det funkar kanonbra.
Imorgon ska vi gå på tivoli är det tänkt. Hoppas på okej väder. :)
Glad Påsk, goa vänner!
Kram
Eftersom Daniel ska jobba nästan hela Påskhelgen så tänkte jag att det blir nog roligare för både Jens och mig att vara här.
för mamma och pappa med kanske? ;)
Bortskämda lär vi bli iaf.
Daniel kommer också vara här, den tid han är ledig.
Veckan har gått fort. Både i måndags och i onsdags var jag ute och tränade på vägen till och från bussen, nu känner jag mig färdig med den biten och tänkte testa det på riktigt nästa vecka, tillsammans med Jens.
Ska bli roligt!
I onsdags eftermiddag fick vi besök av en vän med dotter, den lilla tjejen är nästan lika gammal som Jens, skiljer bara en månad. det var supertrevigt och det är faktiskt första gången vi har barn i Jens ålder hemma hos oss. Jag har saknat att ha vänner som har barn i samma ålder som Jens. De enda barn Jens träffar är dem på dagis.
Men nu har vi fått kontakt och vi kommer träffas fler gånger. Mycket roligt för mig också.
Igår var jag och tränade, två gånger den här veckan har det blivit, precis som det är tänkt, och det känns kanon.
Har ju fortfarande mycket ont i foten så jag haltar fram. Kortisonsprutan hjälpte inte den här gången.
Jag har ju också haft mycket besvär av revbenen på vänster sidan men sedan jag började smörja med Voltaren-gel så har det nästan försvunnit. :)
Japp, det känns allmänt bra just för tillfället och det är jag glad över.
Att det funkar så bra för mig och Jens när Daniel jobbar är ju en grym lättnad förstås. Daniel jobbar ju 10-12 timmars pass så det är lång tid vi är själva men som sagt, det funkar kanonbra.
Imorgon ska vi gå på tivoli är det tänkt. Hoppas på okej väder. :)
Glad Påsk, goa vänner!
Kram
