Nu vet jag
För några år sedan fick jag en ny medicin och av den fick jag mycket jobbiga biverkningar och det tog lång tid innan vi förstod att det var medicinen som gjorde att jag mådde så dåligt. eller jag förstod det men fick inte alla andra med i de tankebanorna. Jag fick hjärtklappning, högt blodtryck och mådde allmänt konstigt. Efter det har jag blivit rädd för mediciner, framför allt nya. Den här som jag skall få nu ger man också som infution, dropp alltså. Jag kommer inte behöva ta infutionen så ofta som jag gör nu men när jag väl får den tar det rätt lång tid eftersom man får ett annat dropp innan som skall motverka eventuella reaktioner man kan få av Mabthera.
Jaja, nog om detta. Skönt att skriva av sig lite.
Ha nu en mysig valborgskväll!
Valborg
Valborg idag då, känns som den här månaden varit jättelång. Har funderat på när det var Jens hade öroninflammation, det måste varit i mitten av mars men det känns som typ ett halvår sedan eller något. Sammgår tiden fort så det går väl inte riktigt ihop för mig just nu. :)
Natten har varit sådär, jag har varit upe hos Jens mycket. Det är ju bara korta stunder för att stoppa in nappen osv men sömnen blir ryckig. jag var inte på glatt humör när jag vaknade men det blev bättre när jag väl kommit upp.
Nu hittar jag till Jens avdelning på dagis. Känns jättebra. Den dag då jag för första gången lämnar och hämtar honom själv då kommer jag vara glad som tusan och det kommer att vara en stor seger för mig.
Annars är det lungt här idag. Det blir nog inget speciellt valborgsfirande. Jens är snorig och förkyld men pigg och busig ändå. Ingen feber eller så.
Jag får återgå till mitt lille frö.
So long
Jens är förkyld
Jag hoppas han blir frisk snart. Blir så orolig att han skall få ont i öronen. Han har tagit sig mot örat några gånger men han verkar inte ha ont. Vi får se vad som händer.
Igårkväll skickade vi in en anmälan till HO, vi får se om det leder till något. Idag har vi mailat politikerna här i komunen. Man får ju försöka, det är Danne som driver på mig och tur är väl det. Ju mer jag tänker på det ju sjukare känns allting.
nej, jag får underhålla Jens ett tag, snart dags för en liten lur tror jag.
So long
Marie
Jag svarar här eftersom jag inte såg att du hade någon bloggadress.
Jag har ett talprogram i min dator, en talsyntes läser upp vad som står på skärmen. Tangentbordet är ett vanligt ett. Jag har uppmärkt några av tangenterna så jag har något att utgå från. Nedanför tangentbordet finns en punkdisplay där det kommer upp punktskrift. Den använderjag mest som ett stöd för att kontrollera stavning osv, inte för att det hjälper precis... :) Enligt mig är datorn det bästa hjälpmedlet för oss synskadade, om man bortser från färdtjänsten då.. haha
Jag önskar också att jag glömmer Patient 67 snart!
Kram på dig.
Det är inte klokt!
Jag skall försöka berätta vad som hänt idag.
Jag ringde färdtjänsten för att beställa en bil till imorgon. Jag hade planerat att åka hem till mina föräldrar på eftermiddagen. Jag skulle åka ensam med Jens vilket jag gjort tidigare utan problem.
Nu när jag ringde var det helt plötsligt ett mycket stort problem, att jag skulle ha med min son. Damen som jag pratade med sa att de tillhandahåller inga bilbarnstolar utan den måste jag ta med mig själv. Det kanske man kan tykca låter okej? Men om man tänker rent praktiskt på det så är det minst av allt okej. Jag sa att det funkat ju bra tidigare och då hade chauffören med sig en stol till Jens och det gick hur bra som helst. Nej, det förstod hon inte. jag blev lite smått upprörd men hon skulle ta kontakt med Hallandstrafiken som har han om färdtjänsten och de i sin tur skulle ringa upp mig. efter några minuter ringde mycket riktigt en person och hon sa att i deras policy ingår inte att tillhandahålla bilstorlar utan det är min sak att fixa det.
Jag berättade för henne att de här stolarna är ganska stora och de är inget man släpar ur och i bilar så där, hon sa uttryckligen att det är inte deras problem.
Om jag åker in till stan skall jag alltså ha med mig en styck bebis, en vagn plus en jäkligt stor och klumpig bilbarnstorl. jag vet ärligt talat inte hur det skall gå? Förstår ni? In och ur affärer?
Okej, med ett babyskydd, de är ju smidiga men en sån här stol? Jag är ju inte bara blind utan har även mitt reumatiska och kan inte bära så mycket.
Jag vet inte om ni förstår mig men det här knäckte mig verkligen. Det här med att ta färdtjänst med Jens har jag hela tiden trott skulle funka och jag har fått det bekräftat så väl från damen som beviljade mig en ny färdtjänst för ett par månader sedan och även chaufförer som berättat att de har bilbarnstolar att använda om det behövs. Om jag däremot åker sjukresa då får jag hjälp med en bilbarnstol men alltså inte om jag åker färdtjänst.
Enligt mig är det här helt sanslöst och det ställer till det så mycket för mig så om ni bara viste... Ibland undrar jag vad det är frågan om och vad skall man behöva gråta för egentligen??
Vad är det som bryter ner en person??
Att man har värk varje dag och om man någon dag skulle vakna utan att ha ont så skulle iaf jag bli glatt överaskad...
Att man har en track som gör så att folk stirrar ögonen ur sig och när man blir förkyld får bosätta sig vid sugen?
Att man är blind och inte kan se sin son eller man, att man på grund av att man inte kan se blir iinskränkt i sin frihet?
Ja, kanske kan man gråta över de sakerna men det är inget jag brukar göra för det är en del av mitt liv, och jag är himla förtjust i mitt liv.
Jag kan däremot gråta på grund av konstiga policyyer och kalla och otrevliga människor som säger att det är mitt problem hur jag skall fixa någonting sånt här som egentligen är så enkelt men som blir så gruvligt svårt för mig.
Klart det är mitt problem för inte är det den där kärringens iaf.
Godnatt på er.
Jens har föresten blivit förkyld, min älskade lille vän.
Danne har hjälp mig så mycket idag, utan honom, vill inte ens tänka på hur det skulle vara.
Måndag igen
Vi tog över honom till oss men det var ingen bra idé för han for runt som jag vet inte vad? Han hoppade upp och ner, lekte tjurfäktning med snuttisen och jag skrattade så jag nästan dog av hosta. haha Det slutade med att Jens for som en skottspole i vår säng och jag for som en skottspole till sugen var och varannan sekund. Stackars Danne säger jag bara. Vi la över Jens i sin säng igen och där lugnade han ner sig. Jag har varit upp till honom ett par gånger men natten har ändå varit lugn.
Nu sover lille vännen igen och jag skall fixa till lite här hemma. Vi åker in till sjukhuset i eftermiddag, dags för trackbyte som sagt. Hoppas min läkare kan komma med något bra förslag på hur vi skall göra med alla dessa förkylningar. Jag har en track som gör att jag är extra mottaglig mot basiller och dessutom mediciner som sätter ner emunförsvaret, det är ingen bra komination.
Vad skall vi rycka??? Tracken elle rmedicinerna??? hahahahaha
Malin,om du läser min blogg fortfarande, kan du inte läsa Patient 67 av Dennis Lehane om du hinner? Måste få någon att diskutera slutet med... :)
So long
Bakåt
Det var inte kallt ute precis, jättekvalmigt och så regnade det lite också.
När Jens fyllde ett år fick han en sparkbil? Heter det så? Man sitter gränsle över den och skjuter på med benen. Nu tar han sig obehindrat upp och ner på den och så kan han köra den också, fast bara bakåt. :) Man får höra många förvånade tjut om dagen, då han backat in i något och inte kommer någonstans. :)
Nu dags för mat.
Tusen kramar till Cecilia och Minna!
Jens sover
Jag har fixat lite, känner mig rätt trött annars, har inte lust med så mycket.
Imorgon är det dags för byte av tracken. Har för mig att jag var förkyld senast jag var där också? Jaja, så kan det bli. På tisdag är det besök på bvc och på eftermiddagen skall Daniel iväg till Göteborg på en anställnsintervju. Jobbet är i Varberg.
Nej, nu skall jag fortsätta läsa lite innan Jens vaknar, han borde göra det vilken minut som helst. :)
Bye
Söndag
Vid halvåtta imorse så vaknade han, stod och snakcade. jag tog en rövare och la honom ner, gav honom nappen och snuttisen och han somnade om en timme. Inte dumt alls.
Förmiddagen har varit lugn. Han har lekt jättemycket för sig själv, det är så underbart att höra på honom när han leker. Han pratar och donar med sina leksaker. Nu har han precis badat och nu sover han. Jag skall fixa till lite här hemma. Det blir väl en promenad lite senare. Det är inget kul väder, längtar tillbaka till förra helgen då det var så soligt.
Min hals är inte bra, ingen idé att ödsla någon tid på att skriva om det ens.
So long
Inte den bästa dagen i mitt liv
Jodå, jag har blivit förkyld för femtielfte gången den här månaden, det känns jobbigt och jag blir ledsen av det. Det var ingen rolig natt. Efter att ha sprungit fram och tillbaka till sugen så somnade jag nästan in vid tvåtiden men då vaknade en viss liten kille istället. Han skrek, jag stoppade in nappen, han blev tyst.... i två minuter... Sedan skrek han igen. Efter ett par nappinstoppningar tog jag över honom till oss och vi sov faktiskt riktigt bra efter det.
När jag vaknade hade jag ont i halsen och kände mig dimmig. Tog febern men den visar alltid samma sak så jag litar inte på den. Strunt samma, bra mår jag inte. Jens har varit jättegnällig hela dagen? Jag vet inte varför??? Börjar han få ont i halsen han med? Är det reaktion på dagis? Tänder? Nja, vem vet, gnälligt har det varit. Vi har precis lagt honom och han verkar ha somnat på en gång. Det här är rätt tidigt för att vara honom men han har helt klart blivigt mycket tröttare sedan han börjat på dagis. Om det nu inte är på gång någon förkylning förstås. Han kanske har längtat efter sina kompisar på dagis med? :)
Äsch, det här var väl inget roligt inlägg precis. Nu skall jag och Daniel kolla lite på tv tror jag.
Ha en fortsatt mysig helg!
Förkyld?
Vi var in till stan i eftermiddag. Jens sov inte så länge i förmiddags, någon dryg timme bara. Daniel var och jobbade ett tag och då hade jag planerat att vara hos mamma och pappa . jag viste att de jobbade men lillebror skulle vara hemma. Men lillebror hade glömt bort att jag och Jens skulle komma så det blev mindre kul. Att vara ensam med Jens hemma är inget problem alls, okej, jag måste konsentrera mig och ha öronen öppna. En helt annan sak är att vara ensam med honom hos någon annan. Jag har bott där hemma så det är inte det men mamma har mycket grejer och jag vet inte alls var allt finns. Det gick bra men jag kände mig mest som ett frimärke på Jens. :) Pappa kom hem lite tidigare! Tack, lilla pappa. Det var inte bara jag som blev glad utan även en liten kille. Han älskar sin morfar. :)
Jens började gäspa som en tok redan vid sextiden. Vi körde hem och han fick välling vid halvåtta och sedan somnade han på en gång. Jag somnade framför Så ska det låta. haha Nu har jag diskat och skall strax hoppa i säng. Hoppas jag sover bort förkylningen eller vad det nu är?
Det här med mediciner bara snurrar runt i mitt huvud. Min läkare ringde i eftermiddags och hon hade inte pratat med sina koleger än men det skulle hon göra nästa vecka. Hon sa iaf att det står antagligen mellan de två nyaste medicinerna. Jag känner mig rätt orolig. Så här kände jag inte när jag skulle börja med Remicade och då var ju det också en ny medicin. Jaja, man blir kanske lite fegare eller vad man skall säga med åren? :) Men bara det hjälper så får man vara glad. Min högra hand har ju blivit så mycket sämre under de här senaste månaderna. jag vill inte tänka på det. Sluta då da! :)
okej, ha det bra nu och sov gott!
Godnatt
Så dumt
Jo, det funkar ju jättebra för mig på de här sidorna, talprogrammet kan läsa upp allt utom en grej. varje gång man skrivit en kommentar så måste man ju skriva in en kod för att få skicka iväg kommentaren, eller hur? Min talsyntes ser inte den här koden, det är tydligen någon form av grafic.Varje gång jag skall kommentera får jag alltså be Danne läsa koden för mig, så skall det ju inte behöva vara!!! Får väl försöka skriva till blogg.se och se om de kan göra något åt det hela.
So long
Grått
Mammas lille vän är på dagis. Han har sovit jättebra inatt, tror inte jag varit upp till honom en enda gång, såå skönt!
Jag kollade upp de nya medicinerna igårkväll och det var väl ingen rolig läsning direkt. Jag vet att man blir bara deppig om man går in och läser biverkningar så det skall man ju bara hoppa över men det gjorde jag ändå.
Remicade kanske har hjälp lite? Jag har ont men kanske inte lika mycket?
Nej, nu skall jag ta mig en kopp kaffe och läsa lite. Har gett mig in på en ny Dennis Lehane, hoppas på ett mer förstårligt slut den här gången... :)
So long
Thaimat
Jens och jag hade en bra eftermiddag med lek och songg. Jag fick mig en ordenlig bajsblöja, tack, så mysigt. :) Det gick bra och efter nästan 15 månader känner jag att jag gräppar det här med bajsblöjor... Bra eller hur? Det gick väl fort? haha
Jens sover som en liten stock just nu, han somnade så fort han la huvudet på kudden. Imorgon är det sista dagen på inskolningen.
Jag har inte varit ute på nätet och läst om de nya medicinerna, fast det är väl ingen bråddska med det.
Nej, jag har inte mycket att rapportera idag känner jag. Mitt humör är inte det bästa och jag vet verkligen inte varför?? Jag som varit så himla glad de senaste dagarna. Jaja, det lär väl vända det med.
Godnatt
Remicade för sista gången???
Jens sover som en stock, dagis är vist tröttande. :) Undrar vad de gör egentligen?
Daniel skall iväg och jobba senare i eftermiddag. undrar vad vi skall hitta på, jag och Jens. Funderar om jag skall ta ut honom så vi kan njuta av det fina vädret. Vi får busa på filten och gräsmattan. Känner mig lite osäker, för jag har inte varit ensam med honom ute tidigare. Är rädd han gör något som jag missar, typ stoppar en snigel i munnen eller något. Nja, som tur är så finns det inte så många sånna just nu.
Nix, jag får återgå till mitt kaffe.
Föresten, Daniel har bokat stuga i Sälen nu, vi åker dit i mitten på Juli! Har min mormor i Dalarna, längtar så efter att få åka dit.
So long
Upp och ner
Jag stack iväg och tränade på förmiddagen. Daniel gick med Jens till dagis och när han kom dit spjutade grabben iväg, glad som bara den. När Danne kom och hämtade honom en och en halv timme senare var de ute och lekte, Jens ville inte gå hem. :)
Jag var hemma igen vid tvåtiden. Vi promenerade iväg till affären och efter det vet jag inte var resten av dagen tagit vägen. Speciellt rolig har den inte varit. jag blev helt enkelt på dåligt humör när jag kom hem, av olika anledningar och resten av familjen har inte varit på bättre humör. Det skulle vara Jens då. :) Man märker stor skillnad på honom nu, han är mycket tröttare på kvällarna nu trots att han sover ett ordentligt pass på dagen. Inte så konstigt, det är ju en stor omställning för honom, det här med dagis, även om allt går så bra
Känner att jag inte har så mycket mer att skriva just nu. Skall hoppa i säng, skall bara sortera lite tvätt först.
Imorgon bär det av till Spenshult, Remicade igen.
Godnatt
Katter och hundar
När vi var klara med schoppingen ringde vi lillebror så han mötte upp på Max. :)
Jens somnade som en stock när vi kom hem och jag känner att jag också skulle kunna göra samma sak nu.
Imorgon skall jag iväg och träna, det betyder två färdtjänstresor, man kan ju alltid hoppas att en av dem går bra iaf. När jag ringde och bokade i förmiddags blev jag bemött på ett väldigt tråkigt sett, och efter det gick jag runt och kokade. Det slutade med att jag ringde SRF (Synskadades riksförbund) och berättade vad som hänt de senaste vekcorna. Vi får se om de kan göra något. De tar tydligen emot klagomål och sammanställer det och sedan skall de väl försöka påverka på något sätt.
Okej, nog för idag.
Godnatt
Det gick super
Det hade gått jättebra, inga problem sa personalen. Telefonen ringde en gång medan han var borta, phu, trodde det var dagis. :)
Han fick lite och käka när han kom hem och nu har han slocknat i sängen.
Nu skall jag röja lite och i eftermiddag när lille vännen vaknat och ätit skall vi in till stan. Vi hade tänkt att åka till statsbondgården och sedan blir det storhandling. Usch för storhandling.
So long
Ensam på dagis
Japp, nu är lille vännen kanske inte ensam på dagis precis men utan mamma och pappa. Han vinkade till oss när vi sa hejdå fast sedan ville han krypa efter. Personalen tog honom och jag hörde ingen gråt iaf. Hoppas för allt i världen att det går bra. Känns tomt här hemma nu. :(
Vi skall tillbaka och hämta honom halvtolv.
Nu får jag ta mig en kopp kaffe. jag har himla ont idag, främst händerna. Den där sprutan i rumpan gjorde ingen skillnad. :( På torsdag är det dags för Remicade, man kan ju alltid hoppas på att den gör nytta den här gången.
So long
En glad kille
Vi var på dagis på eftermiddagen idag. Det var väldigt tyst när vi kom dit, barnen låg och sov, några var på gång att vakna. Fler och fler yrvakna barn dök upp med tiden. :)
Jens blev superglad när han kom dit. Han kröp fram över golvet, snabbt som katten, och tjoade och skrattade för fullt. Han körde lite dockvagn och rullade boll. När vi gick blev han mindre glad, han ville nog stanna ett tag och busa lite till. :)
Nej, jag måste återgå.
Gråtit
I fredags som jag skrivit, när jag hade en tid och passa kom den 40 minuter försent och det är mer regel än undantag nu för tiden.. För ett par veckor sedan kom den inte alls eftersom de på bokningcentralen hade gjort fel och bokat mig på fel dag. :(
Idag kom bilen i tid så jag blev ju glad och lite förvånad... Sedan satte vi igång och köra och chauffören satte igång sin gps? Sedan började strulet, vi kom inte rätt. Körde omkring hur länge som helst och chauffören lyssnade inte alls på vadjag sa och eftersom han inte var från stan så kände han inte till någonting. Vi kom fram tillslut, en kvart efter min frammetid. Alltså, när man har en frammetid så skall det vara garanterat att man senast är framme den tiden, så är det. Men det funkar inte för mig längre. Jag började som sagt gråta när jag kom fram, lite överdrivet kanske men det är rätt knäckande att inte kunna lite på färdtjänsen. Min tid är också dyrbar, trots att jag är funktionshindrad?!?
Träningen gick kanon och det var så jäkla roligt. :)
När jag kom hem stack vi till dagiset och det gick bra den med.
Nu skalljag ut i solen och käka glass med mina älskningar. :)
So long
Imorgon är det dags!
Jag styrketränar två gånger i veckan och jag tycker verkligen om det. Jag började egentligen mest för att hålla igång kroppen och lederna men nu känns det nästan som det är mest för psyket. :) Jag mår så mycket bättre när jag får hålla på med det. Dessutom har jag en helt underbar ledsagare som det alltid är roligt att träffa. Vi pratar och skrattar mycket. :)
Kul att få komma igång igen iaf. Hoppas bara färdtjänsten kommer i tid. Usch, de senaste gångerna jag åkt har den varit försenad eller ännu värre inte kommit alls. Jag måste vara hemma till halvtvå för Jens skall till dagiset och jag vill gärna vara med där. Daniel och Jens klarar det jättefint men jag vill vara med ändå... Dessutom tänkte jag visa för min käre make att jag faktiskt hittar till dagiset. Det som är mitt stora problem är hur sjuttsingen jag skall få dit Jens??? Det är inte långt men jag orkar inte bära på honom, käppa och bära en väska samtidigt.Mmm, just det, jag skall konsentrera mig med. :) Får försöka dra vagnen bakom mig men jag undrar hur enkelt det är egentligen? Bara att prova och se.
Nix, dags att göra sig iordning för natten.
Föresten, läste ut Patient 67 igår och om det är någon annan här som läst den så får ni gärna kommentera slutet, sånna böcker gör mig förvirrad. hahahaa Fast riktigt bra var den.
Godnatt
En skön eftermiddag
Vilken ljuvlig eftermiddag. Jag satt och solade nästan en timme, det var så skönt att känna solen på kroppen, jag verkligen njöt. Vid halvfyra kom mina
föräldrar och vi har suttit och fikat och haft det hur mysigt som helst.
Jens är verkligen förtjust i morfar, han skall upp till honom hela tiden. :) Vi satte Jens på gräset så han skulle få spralla lite, men den lille knasbollen
ville inte sätta ner händerna i gräset. Hade han kunnat hade han nog krypit på armbågarna... haha Vi la ut en filt och han höll sig inom filtens gränser.
:) Bra för mig liksom, ta fram en filt, sätta honom på den och sedan vet jag vart han är, kan jag ju göra vad jag vill under tiden han är där. haha Nejdå,
och det ändrade sig ganska så fort, sedan for han runt på gräsmattan som en blådåre. Kastade gräs omkring sig och hade allmänt roligt. :)
Han visade mormor och morfar att han kunde ta ett par steg också.
Nej, nu får jag ta tag i mitt yrväder.
So long
Jens på dagis
Jens och jag på Bäckakrogen
en liten hårdrockare
Nu skall vi se om lille vännen vill sova en stund.
I eftermiddag kommer kanske mamma och pappa och hälsar på.
Jens har tagit några steg till idag. haha
Malin, välkommen hit. :) Jätteroligt med dina kommentarer. Kram!
So long
Några små små steg
Han är femton månader snart och alla som träffar honom frågar, jaha, hur gammal är Jens då? Så säger man det och då kommer det som ett brev på posten, jaha men då går han nu då!?
Nej, det gör han inte.
Det kommer när han är redo, men det är alltid roligt att se när det går framåt, speciellt roligt var det att se hans stora glädje när han kunde ta några steg själv. Gosungen min!
Nu måste jag läsa lite. Håller som sagt på med: Patient 67, och den är grymt spännande, den rekomenderas verkligen.
Bye
Underbart!
Vilken underbar dag, och ja, den är ju inte slut än. :)
Jens badade ju tidigare vilket är en favorit. Sedan sov han någon timme. När han vaknade käkade han och sedan tog vi oss en skön promenad till affären. Efter det har vi varit här ute och fixat till lite. Nu är utemöblerna framme och imorgon är det bara att kasta sig ut och njuta av solen, för det blir väl fint då med? Daniel har hört att det skall bli bra väder hela veckan, hoppas det stämmer! Vad mycket piggare och gladare man blir när solen skiner och det blir varmt.
Nu är det srax dags för mat.
Cecilia, så glad jag är att du hittade till min blogg. Kram!
So long
Ted!
Jag återkommer sedan, nu skall mammas lille vän bada. :)
Det har varit en helt underbar kväll, verkligen! Den började inte så bra men det vände när jag kom in till stan och träffade syster min. :)
Jag och Jens hade det som sagt bra hela eftermiddagen. Jag ringde och beställde en färdtjänst, hade en frammetid till kl 18.00 så vi skulle hinna käka lite innan konserten. Jag ringde Daniel vid fyra och sa när bilen skulle komma och att det vore bra om han var här vid halvfem så jag kunde göra mig iordning i lugn och ro. Bilen fick jag till 17.10. Tänkte att då är jag i stan typ en halvtimme innan honkommer men det får väl gå.
När klockan var kvart i fem hade Daniel inte kommit. jag sprang runt som en yr galning, eller vad man säger? haha Vimsigt var det iaf. Gjorde mig iordning, letade efter klänningen som jag för allt ivärlden inte kunde hitta. Helt sjukt... Samtidigt försökte jag hålla koll på en busig unge som var överallt. Kastade toarullar i hallen, rev ut böcker ur bokhyllan, rotade upp all smutstvätt mm. Jag blev gråtfärdig, mest för att jag inte kunde hitta den förbaskade klänningen. När klockan var fem ringde jag Daniel och jag var inte glad... Han sa att han skulle vara hemma om tio minuter, lagom till färdtjänsten då alltså. Han hade blivit försenad. Jag hittade tillslut klänningen, den hängde så fint på en galje framför nosen på mig... Ibland är det irriterande att vara blind. :)
Okej, tio över fem stod jag fix och färdig om en aning varm och anfådd. Då kom Daniel och tog Jens. Jag väntade på färdtjänsten... och jag väntade på färdtjänsten och väntade... :( Halvsex ringde jag och frågade vart bilen tagit vägen, han skulle kolla,jag blev bortkopplad och ringde upp igen. Han kunde inte se var bilen var men den skulle vara där inom fem tio minuter. 40 Minuter efter utsatt tid kom bilen, alltså tio i sex. Jag var arg!
Jag var inne i stan tio över sex. Jag fick klaga av mig lite för syster och efter det var jag glad igen. Vi käkade god mat och pratade massor. Det var så roligt.
Konserten, ja, den var helt enkelt underbar. Jag har inte riktigt ord för det just nu känner jag. På slutet stod publiken upp,klappade händer och sjöng som bara den. Stämningen var verkligen på topp!! Duktiga artister var där och alla låtar var förstås super!
Det är svårt att förklara det här men under en ganska lång period i mitt liv mådde jag inte bra alls, vi hade det väldigt jobbigt i familjen och jag såg ingen framtid för mig. Då fick jag mycket kraft av Ted och Keneths musik, levde nästan genom den på något vis. Svårt att förklara när man inte varit där men ni kanske förstår?
Hur som helst, nu är jag i en Ted-bubbla av lycka. Imorgon skall det spelas. Jag har inte spelat Teds musik på länge, Danne är inte förtjust i den men vad sjutton... :)
Nejnej, nu måste jag sova.
godnatt
Gitarren
Sedan har vi sjungit lite och så. Vi gick in och lekte på hans rum och plötsligt hör jag honom dra i gitarren som hänger på väggen. Jag lyfter upp honom till den och han börjar klinka så fint. Det låter lite skorrigt men det beror på att en av strängarna är lite lös, kan ju inte Jens hjälpa ju... :)
Sedan tog jag ner den till honom och han har spelat en massa för mig. Så fint, låter nästan som små melodier. :) haha
Nej, nu får jag återgå, han river just ur en låda i hallen.
So long
Fredag
Nu har jag fått lite dåligt samvete, är det för lång tid, fem timmar? Han är ju där bara två dagar i vekcan men blir det för långa pass? Vad tror ni? Om jag överhuvudtaget skall hinna iväg någonstans när han är iväg så behöver jag den tiden. Färdtjensten är bra men den tar tid om man säger så. När jag tex skall in och träna och jag bestämt med min ledsagare kl 10.00 får jag oftast åka 09.15, resan tar i vanliga fall en kvart. Problemet är att jag ändå inte kan lita på att jag är inne 09.30 för det är oftast samåkning. Så det tar tid helt enkelt.
Jaja, vi får se hur Jens fixar de långa dagarna, om han inte gör det så får vi ändra bara, inte svårare än så.
Nu busar han på som valigt, han har precis sovit en och en halv timme. Daniel skall strax iväg och jobba.
Läser en bra bok nu: Patient 67 av Dennis Lehane. Har inte kommit så långt men den verkar grymt spännande. :)
So long
Lite bakgrund
Här kommer ett "litet" inlägg om bakgrunden till Jens födelse och min graviditet. Jag känner att det är rätt viktigt och förklaringen till varför min blogg
heter som den gör.
I början av 2006 bestämde jag och min man att vi skulle försöka bli gravida trots att vi blivit avrådda ifrån det. Det låg mycket vånda och tårar bakom
beslutet men önskan och längtan efter barn var ju så otroligt stark! Jag är reumatiker sedan sex-årsålder och har genom sjukdomen förlorat min syn och
under perioder varit mycket dålig. Anledningarna till att vi avråddes från att försöka bli gravida var många och egentligen nu i efterhand meningslösa
eftersom allt gick så bra! Jag blev avrådd på ett mycket burdust sätt av en läkare. Hon sa till mig att jag skulle skaffa hund istället för barn så jag
på det viset skulle få utlopp för mina omsorgskänslor... Inget fel på hundar, men inget jag ville höra i det läget...
Läkarna hade sagt till mig att chansen för mig att bli gravid var inte stor och om jag lyckades så var risken för missfall antagligen mycket stor.
Efter min senaste höftoperation i februari 2006 slutade jag med p-pillrerna och under våren tog jag bort de farliga medicinerna. En vecka före midsommarafton
började jag må väldigt illa. Tanken att jag skulle vara gravid var långt borta eftersom jag räknat med att vi skulle få försöka kanske upp till ett år
eller något om det nu ens skulle gå... Min mamma och lillasyster sa till mig att göra ett graviditetstest och det gjorde jag också på midsommaraftonens
morgon. Jag har aldrig någonsin blivit så förvånad och omtumlad i hela mitt liv som när min älskling kom in och sa att testet visade att jag var gravid...
Tur jag redan låg ner i sängen.. På grund av illamåendet... Jag hoppade snabbt upp ur sängen och sprang omkring... Överlycklig och samtidigt så rädd...
Jag fick snabbt komma till min gynläkare som bekräftade att jag var i skätte veckan.
Sedan följde ett antal veckor då jag var rätt dålig. Dels för att jag slutat med mediciner och dels för att jag fick problem med min andning... Under en
period den sommaren kunde jag inte lyfta armarna och tvätta håret och min underbara läkare som jag har genom reumatismen forskade runt och det hela slutade
med att vi satte in en medicin som hjälpte mig mycket. Den skulle inte skada barnet men den är såpass ny att jag ändå var rädd under hela graviditeten,
såklart... Jag blev bättre i lederna men min hals var fortfarande mycket dålig. Jag har haft problem under några år när jag var fjorton femton, det slutade
med att jag blev trakostomerad, alltså fick ett hål rätt in i luftstrupen så jag fick luft.
Det gick faktiskt så långt att jag blev akut trakiostomerad igen, efter att jag fått kramp i halsen och blev medvetslös. En underbar läkare vid
namn Jörgen räddade mitt och mitt lilla pyres liv den nionde augusti. När jag låg där och kippade efter luft hade jag bara mitt lilla barn i huvudet. Hur
kunde något överleva i min kropp? Jag hade dessutom gått ner väldigt mycket i vikt de första vekcorna. vägde strax över 30 kg, jag är 1,5 m lång.
Dagen efter operationen ordnade de så jag fick göra ett ultraljud och min man såg hur våran lille Sticka sprattlade omkring där inne, helt otroligt...
Det var den lyckligaste stunden i mitt liv, dittills... Det blev ju bättre sedan liksom..
Efter det blev allt mycket bättre. Jag kunde leva igen. Tog upp min träning på gymmet för att bli starkare och träna up lederna osv. Tränade fram till
början av december och det gjorde verkligen nytta för mig. Det uppstod inga fler problem, tror aldrig jag mått så bra och varit så harmonisk som under
graviditeten, från typ vecka tretton då jag blev opererad.
I och med att jag fick tracken på halsen slappnade läkarna av också. Nu gick det att söva mig ifall något akut skulle hända. Det kunde man inte innan på
grund av att jag är steloperead i nacken och man inte kan få ner slangar och dyrligt...
Som sagt allt gick bra och jag fick inte ens foglossning vilket var så gott som säkert... Hade lite ont i fötterna och knäna den sista tiden men det är
ju liksom ingenting, det räknas inte ens... Det berodde väl på att jag ökade från 31 kg till 44 från mitten av augusti till Jens ankomst den 27 januari!
Beräknad födelse var den 14 februari men det var bestämt redan från början att det skulle bli snitt för min del. Vi viste inte när det skulle bli. Från
vecka 28 tog vi en vecka i taget och läkarnas mål var vecka 34 men han föddes i vecka 37+2... Det var över förväntan! Men eftersom det inte tillstötte
något så var det ju bara att låta tiden gå.
Vi satte till slut upp en dag för snittet och det var den 31 januari. Den sista veckan fick jag lite högt blodtryck och lite äggvita i urinen så de bestämde
att ta ut Stickan några dagar tidigare.
Lördagen den 27 januari 2007 föddes vår lille Stickan som numera kallas för Bubben... :) Han var liten när han kom, 2065 gram och var 46 cm lång. Han mådde
bra och har ökat stadigt under sina femton månader. Nu väger han runt 10 kg.
Den första tiden var rätt kämpig, jag var extremt känslig och kände mig oduglig som mamma. Jag har aldrig gråtit över att jag är blind, men det gjorde
jag mycket under Jens första tid. Jag ville se mitt barn.
Nu har jag och Jens en mycket speciell kontakt. Det är otroligt vad ett litet barn anpassar sig och förstår mycket. När Jens skall ge mig något trycker
han det i mitt ansikte eller i bröstet på mig, ibland lägger han det helt enkelt i min hand. Det är bara ett exempel på saker han gör mot mig och inte
mot någon annan.
Nog för idag.... :)
Starkt
Nej, nu är det dags att ta tag i disken. Tjohooo
Bye
Inskolningen fortsätter
Efter dagisbesöket gick vi iväg till frissan och jag fick fixat mina fransar och bryn, känns skönt! Imorgon skall syster min och jag på en minnes konsert för Ted Gärdestad. Åh, min favorit! Skall bli så mysigt.
Nix, nu får jag ta hand om mitt lille frö, han röjer som attan.
So long
Mitt första inlägg
Hejsan!
Nu har jag äntligen kommit mig för att skapa en blogg här, vi får se hur det går? :)
En liten presentation kanske?
Jag heter Ulrika och är 29 år. Bor tillsammans med mina grabbar i ett litet samhälle utanför Halmstad. Jag och min älskling har en son på snart 15 månader, vårt mirakel! Jag är blind sedan tolvårsålder. Förlorade synen genom en sjukdom som heter barnreumatism. Den här bloggen kommer handla mycket om hur det är att vara mamma utan att kunna se. Jag kan väl sammanfatta det genom att säga att det brukar gå väldigt bra, barn är helt fantastiska på att anpassa sig! Jens som min son heter är ett mirakel, det var ingen självklarhet att vi skulle få honom. Min sjukdom har stundtals varit väldigt agrisiv och satt sina spår. Läkarna avrodde mig från att bli gravid men vissa saker måste man bara göra, försöka iaf. Det är klart att beslutet inte var helt enkelt men egentligen fanns det inte så mycket att tveka om.
Nu sitter jag här med världens underbaraste lille kille, min stora lycka!
