Ulrikas blogg, mitt mirakel

Det händer inte så mycket just nu, trots det går tiden fort.
Igår var jag och tränade, vilket var superskönt. Något som var mindre skönt var att färdtjänsten kom 40 minuter för sent och jag hade redan inna lite dåligt med tid eftersom jag skulle hämta Jens direkt efteråt.
Allt ordnade sig till slut men jag var irriterad som bara den när jag kom fram till gymmet. Speciellt som jag inte ens fick en ursäkt av chaufören.
Som sagt det gick bra och jag hittade både till och från dagiset vilket känns som ett litet mirakel varje gång det händer. ;)
Måste sluta oroa mig för det brukar ju gå bra, men ändå gör jag det varje gång.

Såg melodifestivalen i lördags men det var väl inget direkt. Jag gillade programledarna mest. :)

Igår började jag då äntligen med min nya medicin, Imurel, har sjutit på det i nästan två veckor men min läkare vill så gärna att jag ska ta den så jag lovade att ge den ett försök.
Vilket jag ångrat nu i två dagar.
Igår mådde jag bara lite illa och hade huvudvärk. Idag däremot kom illamåedet pang bom två timmar efter att jag tagit tabletten. Var nära att spy flera gånger och var helt yr och konstig när jag gick till dagiset. Men sedan har jag piggnat till lite men jag känner mig helt matt och har inte lust med något.
Några dagar till får jag ge det och se om det försvinner eller inte. Ofrar inte några timmar pär dag på att må illa för att en medicin ev kommer göra nytta. statestiken visar att den kan göra så att Remicade inte slutar fungera men det är statestik det och inga garantier. det är inte så att den här medicinen gör så att mina leder blir bättre utan den är helt enkelt ett stöd för Remicade eller kan vara.
Nej, jag är inte pigg på att ta den alls. Det kanske märks? ;)

Imorgon bär det av till Spenshult igen för kortisonsprutor. får se hur många som hinns med den här gången då... Haha

Nej, nu får jag verkligen rycka tag i mig själv och masa mig ut i köket och fixa lite.
Ha en skön kväll.
Kram

Tack goaste vännerna som tänkte på mig igår när jag fick mitt Remicade.
Jag längtade verkligen efter gårdagen, har ju haft en rätt jobbig tid och det är frustrerande när det blir så här, att alla dessa halsinfektioner ställer till det så även lederna blir dåliga.
Iaf så var jag på topphumör när jag åkte dit trots att värken gnagde överallt ungefär.
Jag hade ju även bokat en sprutid och själv visste jag att jag skulle behöva tre sprutor, minst två iaf, för att bryta de största inflammationerna som satt i höger fot, vänster knä och höger axel.

Jag kom in till läkaren och berättade vad jag ville. Han sa att han inte hann ge mig mer än en spruta. När har de annars tid att ge sprutor om inte när man bokat spruttid? Sprutan tog en minut inklusive tvättning...och sedan var det klart. Fylldes av en sån enorm trötthet. Jag fick välja ut det stället som var värst, lite svårt eftersom alla var jobbiga. men jag tog foten eftersom jag kände mkt vätska där och det ville jag ju ha bort.
Ja, du får ju Remicade här efteråt och den har ju faktiskt bra effekt snabbt och borde ta de här inflammationerna. Jo, jag vet sa jag, jag har haft den här medicinen sedan 2002.
-Så du är en slags expert då, sa han...
Japp, sa jag och tände väll till. Men jag kände på en gång att han var en läkare man inte kan prata med.

Berättade för sköterskarna vad han sagt och de tyckte det inte var klokt.
Sedan kom jag på en sak. Sprutan gick ju så oerhört fort så han kan inte ha hunnit tömma min fot på ledvätska. Det känner jag ju nu också för den är fortfarande svullen och jag har mkt ont.
Japp så jag sitter här med mycket värk idag också, i foten, knät och axeln. Var tvungen att ringa och boka en ny spruttid nästa vecka. :(
Ibland blir jag förbannad.
Jag vet ju att man får bäst effekt av kortisonsprutorna om man först tömmer på ev vätska.
Remicade har fixat de andra lederna men när jag får sånnahär stora inflammationer så måste jag oftast ha hjälp av kortison rätt in i de inflammerade lederna.
Ja, lite irriterande är det allt men jag hamnade direkt i underläge och han började snacka om min graviditet och sånt mitt i allt. Sedan lät han mig leta upp dörren själv och famla efter hantaget och klara mig ute  i korridoren trots att han såg att jag hade vit käpp.
Sånt träffar jag väldigt sällan på, speciellt på Spenshult för där brukar de vilja hjälpa mig om det behövs.
Jaja, bara att glömma och gå vidare. ;) men jag har roligare saker att göra än att ränna på Spenshult varje vecka. :(
Speciellt när det beror på dumhet.

annars bra här.

Jag skulle behöva er hjälp. ;)
Det är så här att Jens har börjat haka sig på orden. Han har gjort det en period tidigare men sedan har han blivit bra. Men för någon vecka sedan började han igen och jag lider med honom och blir så klart orolig också.
Är det vanligt, känner ni till det?
Han liksom får kämpa fram det första ordet är det väl mest.
Det låter ju som att han är så ivrig så det knyter sig på något vis. eller kan det vara stammning.

Nu bjuder jag på några bilder av mitt mirakel.
Mitt ljus och min lycka.





Ha en skön helg.
Kram

Här rullar det på. Har tänkt blogga i flera dagar nu men det har inte blivit så av olika anledningar.
Kraften sviker mig och jag orkar bara med det jag måste. ;)

Jag är i ett rätt dåligt skick just för tillfället. Det jag längtar till mest nu är till torsdag då jag ska få mitt dropp igen.
Jag har stora inflammationer överallt och värst är väl foten som inte alls ser ut som en fot längre utan snarare som en slags boll. Den är full av vätska och gör svinont, det känns som något sitter i kläm men det är antagligen själva inflammationen som trycker på något.
Det känns alltså inte så roligt just nu. Det har gått en vecka sedan jag egentligen skulle fått mitt dropp och det kan man ju tycka inte är så lång tid men min form av reumatism är oerhört agresiv och har jag inget som trycker tillbaka den så blossar den upp så här och det går väldigt fort. Sedan gjorde antagligen halsinfektionen sitt till och satte sprutt på karusellen lite extra...
Det brinner i min kropp just nu och rörelserna är mycket sega att utföra och en del går inte alls att göra.
Men på torsdag dåååå! Jag fixade så jag kommer få några kortisonsprutor då också för Remicade kommer inte fixa detta själv. Vätskan måste jag tappas på och lite kortison i kroppen brukar ju göra susen.
Nu är jag grymt trött förstås och det beror på sjukdomsaktiviteten plus att det har varit mycket annat också.

I onsdags fyllde ju Jens tre år och tack alla för gratulationerna!
Det var en jättefin dag. Han var i ett lyckorus hela, nästan, dagen och tyckte allt var mycket sspännande.
Jag var och röndtkade mina lungor på förmiddagen och då var han hos sin mormor.

På eftermiddagen firade vi honom hemma hos mina föräldrar.
Det är så här att min lille Gosros blir rädd, eller snarare skräckslagen, när han ser en dammsugare. Vi vet inte alls varför men hans hjärta håller på att hoppa ur bröstet på honom och han blir alltså livrädd när han ser eller hör dammsugaren. jag försöker att städa när han är på dagis för han fixar inte det och det är ju plågsamt att se honom sådan.

Vi tänkte vara lite smarta och därför gav mina föräldrar honom en leksaksdammsugare i present. Glädjen var ju stor när han skulle öppna paketet men när han såg var det var försökte han sätta fast papperet igen och sa:
-Jens behöver ingen present...
Helt knäckt var han och vi alla blev så himla ledsna över hans reaktion även om vi visste att det kanske skulle bli så. Pappa tänkte ta och slänga bort den.
Men min älskade syster lyckades med det som verkade omöjligt. Hon fick, det tog väl en timme, honom att till slut älska denna sak. Det slutade med att vi alla dansade och sjöng med dammsugaren. Jag önskar verkligen att det finns inspelat på film eller något för det var verkligen helt otroligt. Hahahahaha Men det gör det ej.
Nu dammsuger han varje dag men detta betyder inte att han accepterar den riktiga på något som hälst sätt. det är samma skräck. :(
Om det är någon som har något förslag på hur vi ska kunna komma över detta så tar jag tacksamt emot det.

Igår hade vi kalas för Jens och det var skitkul. På lördagen var jag så nära att ringa och ställa in det på grund av att jag mår som jag gör. Men nu är jag tacksam att vi genomförde det.
Jag är slut idag.

Nu värker mina händer som bara den och ni får ursäkta mina fel i texten.

Ha en fin vecka nu.
Kram

På onsdag blir min "lille" kille tre år. det är banne mig inte klokt. :)
Alla hans funderingar och fantasier är så underbara att höra på.

Här om kvällen gick vi från garaget och hem. jag och Jens gick hand i hand och det var mörkt ute.
-Åh mamma där är månen, vad fin den är.
-Mamma ser du den?
Nej, jens jag kan ju inte se, så jag kan inte se månen.
-Nej, mamma kan inte se.
Tystnad och vi fortsatte gå. Efter en liten stund.
-Mamma kan du se månen nu??

Jens var längre på dagis idag eftersom jag hade ett läkarbesök på eftermiddagen.
När jag kom och hämtade honom kom han springande och slädde sig i min famn.
Den ena tjejen som jobbar där sa till honom att nu måste han visa mamma hur snabb han är på att klä på sig ytterkläderna. han är visst supersnabb på att sätta på sig alltihop när de ska gå ut, han är snabbare än de stora barnen till och med. Men det brukar jag då inte få se. Idag när han satte på sig overallen så hamnade den bak och fram. Men Jens så där kan du ju inte ha den sa personalen och vi skrattade som bara den. det blir ju som en tvångströja du kan inte röra dig.
-Jag är långben sa han då med långbensrösten.
Okej, undrar hur han tänkte.

När vi gick.
-Jag vill gå själv!
-du vet ju att du måste hålla mamma i handen när vi går själva du och jag.
-Jens går själv och så skrattar han så där busigt.
Han vet mycket väl vad han får och inte. Det där med handen kör han med varje gång men han bråkar aldrig på riktigt om det. :)

Han är underbar. Han är så finurlig tycker jag.

Över till en liten hälsorapport. :)
Igår märkte jag av antibiotikan tack och lov. nu är halsen mycket bättre och det är en sån lättnad. Det går inte ens att beskriva.
Var på Spenshult idag och det såg ju inte så bra ut men det är inte konstigt eftersom det egentligen är dags för Remicade nu. Men den får jag inte ta. Hade många svullna leder och vänstra knät var full av vättska och gör riält ont. Du vill ha en kortisonspruta här förstår jag sa läkaren.
Visst vill jag men penicillinet då?
javisst jag... Så det fick jag ju inte då. Men jag frågade om det var okej att ge mig lite kortison in i blodet istället. det brukar bara hjälpa några dagar men bättre det än inget.
Så jag fick en dos i rumpan. :)
Hoppas på lite lindring från den.
annars allt väl här. :)
Kram och godnatt.

Igår hade jag en riktigt jobbig dag med halsen. Fick suga två byttor med slem och mådde allmänt dåligt och var trött. Jens hade ingen dagisdag igår så vi försökte väl roa varandra så gott det gick.
Jag var helt slut när Daniel kom hem och ville bara sätta mig i ett hörn och gråta.
blir så förbannat trött på halsen. Den suger musten ur mig. Tvekade fram och tillbaka om jag skulle ringa sjukhuset men eftersom jag ändå inte hade någon chans att ta mig dit med jens under gårdagen så struntade jag i det. jag hoppades ju ändå att det skkulle bli bättre under natten...
Imorse var halsen ännu sämre. Ska inte ens försöka mig på en beskrivning men det slutade med att jag helt gråtfärdig ringde sjukhuset för att be om en akuttid vilket jag fick.
-Har du det jobbigt nu igen? frågade sköterskan med mycket medkänsla i rösten.
Idag har Jens varit på dagis så då gick det att fixa lättare.

Läkaren var bra vilket i det här fallet betyder att han gjorde exakt som jag sa att hans kulle göra. Han bytte tracken, tog odling och gav mig antibiotika.
Finns inte så mycket annat att göra. Vi skulle kunna vänta på att det ger sig av sig själv men efter tre och ett halvt år med den här tracken vet jag ju att det gör inte det. Jag får gå runt med slem som sprutar och må allmänt dåligt i flera veckor och jag orkar och vill inte ha det så och då slutar det ändå med att det blir en kur penicillin som gör slut på skiten.
Så bättre ju tidigare jag blir av med det.

Tyvärr för det här med sig ännu mer krongel och det var ännu en anledning till att jag väntade med att ringa till jag kände att det var ohållbart.
På måndag har det gått sju veckor sedan jag tog min Remicade och på grund av den här halsifektionen har mina leder blivit mycket dåliga. Skulle alltså behöva få droppet. Men har man en infektion så får man inte ta det. Så oavsett hade det inte blivit något av med det. Nu får jag sjuta på droppet två veckor till penicillinkuren är avslutad för antibiotika får man inte heller gå på samtidigt.
Synd att jag inte blev dålig för två veckor sedan eller något. ;)
Fast å andra sidan har det varit himla skönt att ha varit bra i två månader. :)

Ni som läste mitt förra inlägg om missödet med skor på dagis osv. Vad tror ni om detta då? När jag kom till dagis idag för att hämta Jens var han påklädd och klar. hahahahaha

När jag kom traskande hem från dagiset med Jens var det en farbror som hälsade. Han sa att han brukade se mig gå fram och tillbaka och han frågade om jag såg någonting. Nej, sa jag och då sa han att han tyckte jag klarade det förbannat bra....
haha, roligt och höra. Det ser kanske ut som jag är mer säker än vad jag är. ;)

Nu ska jag gå och slemma lite till.
Kram

Först, tack för alla snälla kommentarer som värmer som alltid. Tack också för alla tips.

På fredagen var Jens hemma. Han var rätt snorig och eftersom jag ändå skulle vara hemma så fick han också vara det. Jag ringde på morgonen till dagiset och pratade lite med dem. Om att det var så jobbigt då när jag hämtade Jens på torsdagen. Hon var så förstående och sa snälla saker och att jag aldrig behöver känna mig stressad utan alltid bara ta det i min takt osv.
Det kändes väldigt bra efter det samtalet plus efter alla kommentarer från er. Jag förstår ju att detta hör till jens ålder och att han gör som alla barn.

Helgen har varit bra. På lördagen var vi till malmö och hälsade på Daniels morbror. Jättetrevligt var det och god mat fick vi. Jag åt konstant.. Fick även höra att jag gått upp i vikt,  och ser frisk ut vilket stämmer, iaf det första... :)

På söndagen var vi hem till mamma och pappa på middag, det bjöds på tacos. Mums!

Igår började jag känna mig riktigt risig i halsen och idag är det ännu värre. Den senaste antibiotikan tog jag i slutet av oktober så jag känner mig rätt nöjd med att det hållt så länge. Men nu är det inte roligt alls. Suger och suger och det värker runt tracken.
Kass känner jag mig och blir så trött av allt sugande.

Idag var det första gången jag skulle lämna och hämta på dagis sedan i torsdags.
Allt gick bra dit. jens var oerhört mammig och ville inte släppa mig när jag skulle gå.
På vägen hem gick jag vilse i snön. Kände hur jag förlorade kontrollen över var jag var och trampade runt i snö bara. Några steg hit och några steg dit för att komma tillbaka till kanten vilket jag förståss inte gjorde. Men sedan stannade jag och drog tre djupa andetag och tänkte åt vilket håll, lågiskt sätt, kanten måste finnas. det gick bra och jag kom rätt. Men hjärtat slog rätt fort måste jag erkänna. :)

Jag har haft det lungt och bara försökt vila.
Gick till dagis igen för att hämta Jens strax innan två. Han kom rusande och slängde sig i min famn och när det var dags att klä på sig så gick det väl så där.  Han bråkade inte lika mycket och lyssnade på mig och personalen när vi gaddade ihop oss. :) men när jag pratade med honom så var han tyst och då vet han att jag inte har koll på honom. Blev stressad eftersom det var barn och föräldrar i tamburen och då är det svårt och veta var Jens är. När jag satte på honom skorna kändes det lite konstigt men ändå rätt på något vis.
vi traskade hem och det gick finemang.
Mormor var hemma när vi kom och hon sa så fort hon såg oss:
-men Jens vad är det för skor du har? ;)
Då hade jag lyckats ta på honom en av hans och en av någon annans. Den ena skon var blå och den andra röd. Hahahahah
Den ena var lite större men annars var det liksom samma modell. :)
Det var bara att traska tillbaka till dagiset för tredje gången. :)
Jisses vad jag och personalen skrattade. jag hade berättat, gången innan, att jag gått vilse på morgonen när jag lämnat Jens.
Klantmamman Ulrika har varit i farten idag som ni hör....
men så länge jag inte tar fel barn så får man väl vara tacksam. ;)

Nu vill tracken och sugen träffas igen. Fy!
Kram till er.

Jens har varit snuvig i ett par dagar nu. Han låter rätt kraksig men är pigg och glad. eller ja,humöret svänger lite hit och dit.

Nu har jag både hämtat och lämnat på dagis och i morse vet jag verkligen innte hur jag lyckades komma rätt men det gjorde jag. Var lite smått nervös att jag dragit min son på villovägar men helt plötsligt hade jag kommit mycket längre än vad jag trott och var nästan framme vid grinden.
Det känns inte bra och jag tycker inte alls det är roligt att traska i denna snö men vad kan jag göra? Det är inte direkt halt utan det är de omtalade kantenrna som är borta plus att snökanterna som jag istället får följa ändrar utseende då och då. ;)

Jag har varit inne i stan på förmiddagen för att fixa lite grejer.
När jag kom till dagis för att hämta Jens satt han och klippte i ett papper för fullt. Ibland får jag dåligt samvete att jag inte låter honom pyssla så mycket. Jag tycker det är obehagligt att låta honom sitta och greja med en sax när jag inte ser vad han gör. Men så kan jag ju inte tänka heller för då får han ju inte göra något. :(
Så jag ska försöka skärpa mig.
Tack och lov för dagis känner jag ibland...

Iaf när vi skulle gå så vägrade han ta på sig  overallen, inget annat heller för den delen. Jag tjatade på honom men han kom inte, utan stod antagligen bara och tittade på mig. Så fort jag närmade mig honom sprang han iväg och jag vägrar jaga honom i en miljö där jag inte vet exakt hur det ser ut och vad som ligger och står på golvet. det blir en för ojemn kamp...
Personalen kom ut då och då och sa till Jens att han skulle lyssna. Jag kände mig så fruktansvärt värdelös som mamma. Blää
Ni som har barn, vad gör ni i sånna lägen. ska man hota på något vis eller vad?
Jag antar att sånt händer andra också men för mig känns det som det bara drabbar mig för att jag inte ser. Jens får gärna utnytja att jag inte kan se, när vi är hemma men det är inte kul när vi är bland folk. Det känns som folk får vatten på sin kvarn, att en blind kan väl inte vara en bra mamma.
Nu är jag negativ jag vet. ;) har dessutom fördomar mot andra människor.
Fy för mig.

Han är gullig också, ibland, när vi satt vid matbordet sa han med jättegulig röst:
-mamma är en blomma och hjärta...
Jag brukar kalla honom för ett litet hjärta.

Igår köpte vi bil... ;)
annars inget direkt.
Var och tränade igår men nu kommer det dröja till nästa fredag innan det är dags igen. Det känns inte så jobbigt för jag har tränat mycket den senaste tiden så nu får kroppen vila lite.

Längtar efter våren nu. :)
Godnatt och kram

Idag var det första gången jag någonsin lagt märke till att Jens blev riktigt arg och ledsen för att jag inte kan se.
Pappa var här idag för att hämta mamma som varit på besök. Pappa hade köpt ett par små bandyklubbor och en boll till. Jens har nämligen övat sig på hockey inför morbrors återkomst, genom att spela med ett långt plastskohårn och en tom koksaltflaska. det har i och för sig gått bra det också... :)
men detta var ju ännu lite roligare. Först sprang han omkring och berättade att han åkte skidor.Jag fattade vad han menade och förklarade att det är skridskor man åker när man spelar hockey... :)

Iaf så ville han ju spela med mamma då. Han och jag leker väldigt fysiska lekar och det tycker vi båda är roligt. Jag var lite skeptiskt till detta exprement men det funkade faktiskt riktigt bra, i början iaf...
Han kom fram med bollen och la den i min hand ,jag plaserade bollen framför klubban och så fick jag skjuta...
-Däääär satt den hojtade han när jag smällt iväg bollen. :)
Sedan skulle han skjuta till mig då men jag missade ju de mesta gångerna...
-Mamma  inte där, nejnej. Han blev så arg och ledsen när jag inte kunde hitta bollen. i början hjälpte han mig men sedan ville han väl att jag skulle fixa det själv. Jag förklarade så gott jag kunde, att jag ju inte ser och vi provade igen. Det gick bättre. När vi började spela igen och det funkatde rätt bra så ropade han:
-Nu är Jens glad igen...

Vi satt och pratade i soffan sedan.
-Jag blir arg och gråter när mamma inte kan se.

Det var antagligen inte sista gången det händer heller.
Ont gör det. Det är antagligen jobbigast nu innan han förstår helt och hållet. delvis förstår han och har alltid gjort men varför och hur det riktigt funkar det är ju svårt att begripa.

Det gick bra igår föresten, när jag hämtade på dagis.
Jag var väldigt osäker under en stol del av  vägen och gick liksom mest på känn. Men jag kom dit och vi båda kom hem. :)
Jag var så glad efteråt. Möttes dessutom av en stor kram från Jens, då kändes allt ännu bättre. :)

Nu Rapport.
Ha en skön kväll.
Kram

 

Här har vi haft en lugn och skön helg. det har blåst hemskt mycket så även om det inte varit så kallt gradmessigt så har vi inte velat sticka ut näsan ändå.

Mina föräldrar har varit och hälsat på i eftermiddags, till Jens stora glädje. Mommo och moffa är bland det bästa han vet.
När de var här passade jag och Daniel på att gå ut i ruskvädret. Eftersom jag ska hämta Jens på dagis imorgon så ville jag iaf ha gått vägen en gång innan. Inte kul kan jag säga, men tar jag bara det lugnt och inte stressar så ska jag nog hitta fram. De flesta av mina kännetecken är som bortblåsta, eller snarare begravda.
Jaja, det ordnar sig.

Imorgon blir det träning...
Idag har jag känt en del i mina leder men det kanske bara är tillfälligt,hoppas på det iaf.

Just nu läser jag en biografi över Adolf Hitler. Den är skriven av Bengt Liljegren och jag måste säga att den är verkligen bra skriven. Jag har, sedan högstadiet, varit mycket intresserad av andra världskriget och läst massor om det.
Det väcker så mycket känslor och hur mycket man än läser så kan man nog aldrig någonsin förstå hur allt kunde bli som det blev. Det har iaf varit spännande att läsa om hans liv, framför allt om barndomen och åren i Wien.

Tänk det är inte så himla länge sedan allt det hemska hände och ändå kan ett sånt parti som sverigedemokraterna gå framåt, det är så oerhört sorgligt och väldigt skrämmande tycker jag.
Jaja, nog om detta.

Nu blir det pizza här hemma. Mums
Ha en fin kväll.
Kram

Fredagskväll, det är aldrig fel. LD går i bakgrunden. Inget program för blinda precis men man får ju höra dem prata lite också. :)

Jag har varit och tränat på gymmet idag och det var fullt av folk där. Antagligen nyårslöften som ska infrias... ;)
Tyvärr verkar värmen inte fungera i omklädningsrummet så det är en plåga att byta om där. Man vill aldrig gå ur bastun...

När vi körde hem gick chaufören efter gps:n och det fick till följd att resan tog 45 minuter istället för 20. Men det kunde han inte riktigt hjälpa eftersom det finns två gator med samma namn inom Halmstad kommun så blir det så ibland.

Vet ni,jag kom undan att ta Jens till dagis idag, det löste sig på annat sätt. men på måndag då kommer jag inte undan längre. Haha

I onsdags firade vi min mamma som fyllde 60 år. Vi var ut och käkade på, enligt mig, stans bästa krog. Mums vad gott det var. Kvällen blev väl inte riktigt lyckad tyvärr men det har sina förklaringar, mammas alkoholproblem är verkligen en stor sorg.
Jag och min syster har bestämt att återigen försöka få henne att vilja söka hjälp. Det finns inget jag önskar mer i världen tror jag, att hon ska försöka.

Hörde precis att Gudrun dansade. Jag beundrar henne verkligen, inte precis för att hon ställt up i det här programmet även om det är ku. Däremot för att hon är en så stark och tuff människa som står för den hon är.

Jaja, nog för den här gången.
Ha en underbar fredagskväll.
Kram

Roligt att Jens kunde skrämma er lite... :)
han har sprungit omkring med de där skruvarna idag också och velat att vi skulle ta kort på honom igen. :)
han är för rolig...

Idag har jag varit och tränat och det var hur skönt som helst. Det är två veckor sedan sist och jag har saknat det.
När jag kom hem, efter en biltur som i vanliga fall tar 15 min, idag tog den 35 på grund av snövädret, så stack vi till affären. Tänkte jag skulle träna lite mer och drog Jens till och från affären i pulkan. Det var riktigt jobbigt faktiskt. Pulkan gled inte precis på snön utan snarare plöjde sig igenom den. Bakom mig hade jag en kille som tjoade:
-Fortare mamma, fortare...
Hua, det kunde han bara glömma. ;)

Massor med snö som sagt ja. Trevligt för barnen och så, kul för dem som ser den vackra snön och ja lite småtrevligt för mig som ser det framför mig i huvudet men....
Jag bävar för fredagen då jag ska ta Jens till dagiset. För nu känner man kanterna inte bara lite dåligt, de finns helt enkelt inte. Det är som att vandra runt på en sandstrand ungefär. Då förstår ni kanske?
Det finns inga kännetecken att orgentera efter så frågan är om det över huvudtaget kommer funka?
I och för sig gillar jag utmaningar och det är inte långt till själva dagiset så ja...
Kanske jag vågar. Dit lär vi komma för Jens är ju med. I och för sig vill jag inte sätta min tillit till honom, det är absolut helt fel men tillsammans fixar vi det. Frågan är om jag kommer hem igen. Hahahaha
Jaja, graft synskadade finns det ju även i norrland och jag vet att de inte är isolerade hela vintern så det är väl bara jag som är ovan och inte har kommit på de rätta knepen...

Nu säger jag godnatt.
Kram

"Jag heter vampyr! Ingen fara mamma" (hallandskan hörs mkt tydligt om man säger så) haha
Jens snart tre år.
Jens är mycket fascinerad av tänder just för tillfället... :)
Jag blir anfallen av krokodiler, ormar och lejon varje dag. Ja, plus vampyrer då... :)

God fortsättning på 2010 önskar jag er.
Året har börjat lungt och trivsamt. :)

vi firade nyårsafton hemma hos mina föräldrar som bjöd på supergod mat. Ett annat par var där också och det var mycket trevligt. Jens somnade, efter att ha hållt låda hela kvällen, i morfars säng vid halvnio.
Han vaknade till under det värsta smällandet. Vi sände upp en sån där ballong i stället för att smälla raketer. Det var tydligen mycket vackert det med. Sånna där ballonger har de visst skickat upp mycket i Thailand. Ni vet kanske hur de ser ut?
Vi sov över hos mamma och pappa och det var riktigt mysigt.
Vid tretiden dagen efter var vi hemma igen. Fullproppade med pannkakor som pappa lagat till oss. mums

Igår var Jens väldigt trött hela dagen och med det följde ett rätt taskigt humör. Men idag har han varit glad för det mesta.
Det kommer så mycket roligt ur hans mun nu för tiden så det känns som jag går runt och småskrattar för mig själv hela dagarna.

Vi svär inte mycket här hemma men någon gång flyger det ut ett mindre fint ord även från mig... ;)
De har Jens naturligtvis tagit till sig.
Tyvärr får man väl lov att säga.

Idag, när jag och Jens knallade in på hans rum för att plocka iordning lite så säger knasungen:
:Åååå fan.....
Jag rycker till och säger:
Jens så där får man inte säga, det är fula ord...
-Det var taktorn som sa fula ord, säger min son....

Lite senare på eftermiddagen satt vi i soffan och pratade lite. Jag lodsades vara ett lamm som ställde frågor till honom, typ hur gammal är du och vad heter du osv.
-Vad gör din pappa nu?
-han sitter vid datorn och dricker taffe.... Kaffe alltså.
-Vad heter din pappa?
-han heter Daniel gospappan östberg.
Jisses vad jag skrattade. Eller lammet då.... ;)

Imorse var det 17 minus här i Getinge. Brrr Kommer inte ihåg att det varit så kallt här tidigare men det har det väl varit någon gång...
Nu har det blivit lite varmare iaf.
Jag ska hoppa ner i ett varmt härligt skumbad nu.

Kram och godnatt!

Hoppas ni haft en fin jul.
Vi hade det jättemysigt och Jens var verkligen på g hela julaftonen. Han vaknade halvsju, vilket aldrig händer annars, och han höll sig ändå vaken till halvnio på kvällen.
Mötet med tomten var inte att leka med och han blev helt yr i bollen av alla klappar han fick och funderingen på vilken klapp han skulle öppna först, sedan fylldes det ju på hela tiden också. :)
Det var mysigt alltihop. Fick tom prata lite med lillebror Jesper som fortfarande är på resande fot, men nu är det "bara" två månader kvar till han kommer hem.
Saknar min prins Riri.

Juldagen var också mysig och den tillbringade vi här hemma.
Sedan på annandagen började det mindre trevliga. Daniel bara rusade in på toan och spydde. Jag mådde illa hela dagen men tack och lov inget spyende för min del. Det är äckligt, det tycker nog de flesta, eller? ;) Men att spy och ha en track, låt bli det om ni kan... ;)
Natten till söndagen spydde Jens också och Danne fortsatte med sina otrevliheter... Sedan har det blivit bättre och det är vi alla tacksamma för.
Det var väl den kära vinterkräksjukan som slog till, den florerar tydligen här i trakten.
Usch och fy för den.

Tänkte försöka mig på en liten återblick på det här året som gått.
Det är klart att det bjudigt på många fina stunder och så vidare. Ett av det bästa som hänt mig personligen är förstås att vi efter ett eländigt år äntliggen fick en medicin att fungera på mig. Återigen var det Remicade som räddade mig. Det är ett mirakel i sig att den efter att ha fungerat mycket dåligt och nästan inte gett någon effekt det sista året jag hade den och sedan ett uppehåll på ett år då vi förgäves testade två andra nya mediciner, nu börjat fungera superbra. Varje gång jag tänker på det blir jag nästan gråtfärdig. det såg så himla mörkt ut innan då inget bet på mig. Fick ta i snitt fyra fem kortisonsprutor var annan månad och höga doser med kortison för att hålla inflammationerna någolunda i chack och under den tiden hann mina händer och fötter bli mycket dåliga vilket jag fortfarande känner av såklart.
men nu är jag nästan helt fri från inflammationer och har varit det sedan maj. :)

Sedan allt som händer med Jens är ju ren och skär lycka. Hans utveckling och glädjen av att se och höra hans nya infall och hans språk som bara exploderat, det är helt fantastiskt.
Han har blivit så otroligt stor. :)
Han blir tre år om mindre än en månad.

Men ändå har det här året varit ett mörkt och svårt år. Den 14 februari fick vi veta att min älskade farbror gått bort. att han mådde så dåligt så han tog sitt liv. Den sorgen och saknaden känns inte mindre nu än vad den gjorde då.
Kommer aldrig glömma det samtalet jag fick om hans död och hur jag bara skrek rätt ut.
Han spred glädje och skratt omkring sig.
Sedan att se min pappa vara så förtvivlad och ledsen, det var hemskt och pappa har mycket svårt att prata om sin lillebror fortfarande. De stod varandra så nära.
Jag älskar och saknar dig, farbror.

Under hösten gick mormor bort. Hon var gammal och har haft et fint och rikt liv men saknaden och sorgen finns ju där trots detta såklart.
Två människor som betytt väldigt mycket för mig/oss har gått bort under det här året.
Två vackra men tuffa begravningar och alla känslor och tankar som kommit fram, framför allt efter farbrors död, det har varit svårt.

I april åkte jag som bekant ner till Lund för att operera min hals. Ni som följt min blogg vet hur mycket jag fokuserade och sammlade kraft inför den och hur allt sedan slutade i en flopp, det var en personlig motgång som, trots att jag gått igenom rätt mycket i mitt liv, får räknas till en av dem svåraste.
Ångest, sömnproblem, massa gråt och tvivel blev resultatet.
Men det vände efter hösten och trots att halsen inte skött sig så bra har jag ändå mått riktigt okej och kunnat träna och leva som jag vill.
Sedan att den nya operationen jag blev lovad så fort som möjligt, senast i september, inte blivit av ännu, det är något jag får samla kraft och ta tag i efter helgerna.
Tänker iaf häva ur mig en hel del ilska och frustration till någon ansvarig, om jag kan finna någon sån...;)

Sorger av olika slag har året bestått av. Tom sorgen av min förlorade syn har hittat in till mig ibland vilket jag lyckats skjuta ifrån mig under många år. Men när man har en pigg glad son som man vill ge allt så är det lätt att hitta brister och sörga saker jag inte kan ge.

Men bloggen och ni som läser och skriver så fina saker till mig har även det här året gett mig obeskrivligt mycket styrka och kärlek.
Skickar tillbaka så mycket jag kan och önskar er
Ett Riktigt Gott Nytt År!
Kram

Ojoj, snart är det julafton och jag längtar så! Det ska bli så roligt, nu är Jens nästan tre år och han är så med i vad som ska hända och pratar om tomten flera gånger om dagen.
Tomten kom på besök till dagis förra veckan och det var häftigt. När jag kom för att hämta honom, kom han springande och slängde sig i min famn och berättade att tomten varit där och att han fått en julklapp...
Han hade till och med gett tomten en kram. :)

Det har varit en bra tid nu, sedan jag kom hem från malung. Mycket spänning släppte då och det här med Lund har jag lagt på hyllan till efter jul.
De har förstås inte ringt mig.

Har tränat en del och det är som alltid roligt och får mig på bra humör. Klappar har handlats och idag har jag kört en storstädning här hemma. Nu är vi redo för julen. Imorgon ska vi bara njuta här hemma tillsammans. Antagligen blir det att sticka ut i snön, som vräkt ner nu i några timmar, och leka.
Jag var ganska nervös när jag skulle gå till dagis idag men det hade inte kommit så mycket snö då så det gick bra. Nu hade det nog varit lite värre...
Jag har fått lämna och hämta på en annan avdeling de här två dagarna och det har funkat fint. Vägen dit var inte så svår att lära in, fick gå in på området på ett annat ställe och så ligger Myran i ett annat hus.
Idag var det en annan personal där och henne var jag inte förtjust i. jag kände mig osäker eftersom jag inte visste vart de hängt Jens kläder och i och med det hamnade jag i ett underläge. Hon klädde på honom alla kläder och jag orkade inte protestera, kände mig dum bara.
När Jag och Jens knallade iväg, hand i hand, stod hon och kikade efter oss, för att se hur detta skulle sluta antagligen... ;)
Plötsligt började hon gasta:
-Du ska åt höger, åt höger säger jag!!!
Hmmm
Ibland går jag medvetet för långt åt ett håll bara för att jag ska söka upp en kant eller något annat kännetecken så jag ska hitta rätt. Den här vägen ska jag gå från ett hus och öber till ett staket där det finns en grind som vi ska igenom. Staketet är ganska långt och grinden är liten så ni förstår ju att det gäller att komma rätt för att hitta den.
Men jag vet ju. Men för henne såg det väl ut som jag gick fel och så började hon skrika istället. Jag avskyr att känna mig iaktagen på det viset...
Men det gör jag ganska ofta. Om jag möter folk när jag är ute och går själv är det inte sällan de stannar upp när jag passerat och så dröjer det ett bra tag innan jag hör de börja gå igen. De vill väl se så jag inte trillar in i någon buske någonstans. Ska nog göra det någon gång bara för att se vad som händer. :)

Över till något gulligt.
när jag stod och bäddade jens säng här om morgonen så ropade Jens på mig. Jag svarade att jag var i hans rum. Han kommer in och jag berättar att jag bäddar han säng. som om han inte ser det då... Jaja, iaf, då säger min Gosros:
-Ååå så duktigt mamma!
Tack vännen, jkul och få uppskattning. :)

Önskar er en riktigt God Jul om jag inte skriver innan, men det gör jag kanske, nu känns allt lungt och skönt inombords.
Stor kram