Fri
Jens har lyssnat på sin mamma hela dagen och varit hur gosig som helst. Han trotsar annars rätt bra just nu.
Vi stannade hemma på förmiddagen men sedan for vi in till stan för att hälsa på mina föräldrar. Jag längtar efter morfar och mormor sa mitt lille troll.
Jag hade, under fredagskvällen, hört talas om att min syster och hennes sambo köpt en sak som rullar på två hjul.
En liten önsketanke fanns om att syster skulle dyka upp med denna pryl.
Det gjorde hon. :)
Jag satte mig snabbt som sjutton på vespan och sa kör mig...
Fast på ett litet snällare och artigare vis kanske.
Mamma tog fram en hjälm till mig och så for vi.
Jag satt med ett stort leende under tiden vi körde. Jag älskar känslan av att åka sådär. Vinden i ansiktet och mot kroppen. När man lutar sig ner i kurvorna och känslan av farten.
Jag vet vad jag hade gjort om jag helt plötsligt skulle få synen tillbaka. Då hade jag bokat tid för körlektioner till ett mc-kort, helt klart. Fem minuter efter att synen återvänt skulle jag ringa och boka tid. de första fem minuterna hade jag suttit och kollat på min son, min man, lite upp i himlen och så kikat på kort på Jens när han var bebis.
Ja, det tar väl fem minuter...
Okej då, efter en timme kanske. :)
Iaf, idag har jag känt på friheten, och den är skön.
Nu står min gosros med gitarren och sjunger, Idas sommarvisa. Första gången jag hör honom sjunga den sådär, han gör det riktigt fint.
Var tvungen att stanna upp i mitt skrivande.
Han och syster har gjort min dag.
Tack älsklingar.
Kram
Mer på fötterna
Igårkväll skrev jag ihop ett inlägg som handlade om mina tankar och känslor ang högerextrema åsikter, SD osv.
Jag lät det bara vara publicerat några minuter sedan tog jag bort det.
Jag står självklart för vad jag tycker men det är rätt svårt att skriva om det tycker jag. dels för att jag vet för lite och är inte så insatt egentligen. Jag vill bara inte ösa ur mig antagande och åsikter som kanske mer skadar än upplyser.
Jag vill däremot rekomendera en blogg som Alexander Bengtsson skriver, han jobbar på Expo.
Jag fastnade hos honom igårkväll och det var efter att jag läst vad han skrivit som jag tog bort mitt inlägg.
Han är otroligt insatt däremot och jag kunde inte sluta läsa hos honom.
Jag är antirasist.
Jag avskyr nasism och rasism och det har jag gjort sedan tidiga tonåren. Jag har haft många diskutioner om fördomar mot andra kulturer.
Jag blev både arg och förtvilad när SD kom in i riksdagen. Jag förstår inte människor som röstar på dem.
Sök på Alexander Bengtsson och Expo om ni vill läsa hans blogg. Jag kan tyvärr inte länka själv.
So long
Lyckliga dagar....
Det var länge sedan jag tankade kraft ur hans musik, tror jag ska sätta på en skiva imorgon. Teds musik ger mig så oerhört mycket glädje och kärlek.
Efter händelserna i Norge, som det inte finns några som helst ord för, kan alla behöva tanka så mycket som möjligt av just det.
Norrmännen kan det, fånga upp all kärlek som behövs för att gå vidare. Mitt hjärta blöder för alla människor som drabbats och många tårar har fallit när jag suttit framför radion eller bara suttit i min ensamhet och tänkt
Tänkt på alla föräldrar som förlorat sitt barn, syskon som är borta, vänner, pojk och flickvänner. .
Tänk om det var mitt barn, min lillebror, som just bor i Oslo, eller någon annan jag älskar.
Att onska och hat finns vet vi men kärleken och vännskapen är alltid starkare.
Annars har det varit mycket av glädje och kärlek i mitt liv ändå, de senaste dagarna.
I söndags fick vi underbart besök och hela eftermiddagen gick fort som katten. Kollade på klockan när de gått och hade aldrig gissat att hon nästan var sex.
Önskar vi kunde ses oftare,
kära vän!
Igår var jag och tränade. Messade min andra ledsagare och frågade om hon kunnde följa med mig, var så sugen, och hon hade tid. Var hemma några timmar innan det var dags att fara mot Bredaryd där vi hyrt ett rum för natten.
Vi hade en helmysig kväll med supergod mat och massa skratt. det kändes som vi njöt och kopplade av alla tre. Inte ,mycket irritation.
Jens somnade på vägen till Bredaryd så han var pigg som en mört hela kvällen. Det kan bli en aningens jobbigt när man själv vill ta det lugnt men det gick bra och han somnade väl vid tio någon gång.
Inte så farligt.
Efter en smarrig frukost, ja det är det bästa med hotellvistelser, så for vi ,ot målet med den här utflykten, High Chaparall.
Jens tyckte förståss det var jätteroligt och uppskattade det mer den här gången än vad han gjorde förra året.
Det är något som klickar och slår bakut i mitt huvud när ungarna, min egen också, springer runt och pangar med pikadoller och jivär. Det är något som stör mig och ändå försöker jag hålla saker och ting åtskillda i mitt huvud. Men jag föredrar helt klart Liseberg...
Tur med vädret hade vi, soligt och varmt, men inte för varmt...
Jag blev biten av en hästfluga några gånger vilket inte var jättemysigt men har inga känningar nu efteråt så det må vara hänt.
Det roligaste och häftigaste, enligt mig, var att vi sprang på min fina vän och storasyster Monica. Inte min biologiska syster men ändå en syster.
Skitkul! Men märkligt att man ska behöva fara till High Chaparall för att träffas. Haha
Har haft jätteont och det är den enda smolken i bägaren. Har haltat och segat mig fram. Tårarna var så nära ikväll när jag kom hem och det kändes nästan som jag skulle spy. Nu har det lagt sig lite iaf.
Hoppas det blir bättre efter en natt på min tempur madrass så jag pallar träningen imorgon.
sedan blir det träff med älskade vännerna igen innan de far hemåt.
Nu Skansen.
Gitarren och micken är framtagna här. Jens idol heter inte Ted utan Eric... :)
So long
Roliga dagar framför oss
Visste inte hur mycket jag skulle kunna göra med tanke på lederna som är rätt dåliga just nu, men det gick faktiskt jättebra.
De senaste dagarna har jag känt mig nere men efter träningen idag fick jag mer energi och är nu gladare än innan.
Imorgon blir det middag hos föräldrarna. Lillebror är fortfarande hemma men åker tillbaka till Oslo på söndag antagligen.
På söndag ska jag få träffa min underbara och älskade vän
Lejonkvinnan
plus sambo och Lillen.
De har hyrt en stuga här i närheten och ska stanna en vecka. På söndag kommer dem hit på fika och på onsdag ska vi hitta på något skoj igen. Känns så himla roligt att få träffa dem igen. Det är ett helt år sedan sist, inte klokt!
Tänk vad som hänt under året, det finns nog att prataom kan jag tro.
På måndag åker vi mot High Chaparall. Vi bor på hotell natten till tisdag och hela tisdagen ägnas åt cowbojsarna...... Vi var där förra året och Daniel tyckte det var så skoj så vi måste dit igen... ;)
själv ser jag mest fram emot hotellvistelsen och Kristina från Duvemålas stuga som finns på High Chaparall, mycket goda vofflor finns det där nämligen.
Nu diska medan jag springer mellan tv:n och radion.
Tankarna går till Norge och alla som drabbats av det fruktansvärda bombattentatet.
Finns inga ord, bara varma och kärleksfulla tankar.
Ett tips
Den här sommaren har det varit flera intressanta sommarvärdar och många återstår, tex Lars Ohly på måndag. :)
Igårkväll lyssnade jag på reprisen och det var en gripande lyssning. Tårarna rann flera gånger och mitt innre var i uppror.
Det var Monica Nyström som berättade om sin sorg, hon och hennes barn förlorade sin make och pappa i cancer. Mannen dog i hennes armar på deras sjuåriga bröllopsdag.
Den styrka och livsglädje jag fick prov på igårkväll har jag nog aldrig varit med om innan, tror jag.
När hon berättade om fjärilen som kom på besök till dem, på årsdagen av makens död, då rann tårarna som aldrig förr.
Jag rekomenderar verkligen att ni lyssnar på hennes sommarprogram, om ni inte gjort det!
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=4548825
Skuffar bort
Jag har märkt att de här känslorna kommer oftare under våren och sommaren, än under hösten och vintern. Jag tror det beror på att det finns så mycket vackert att se just under de två årstiderna och jag hör folk kommentera naturens skönhet.
Men det jag ska berätta om nu har inget med missad naturupplevelse att göra, om man säger så... :)
Senast denna känsla kom över mig var i söndags då jag satt med hela familjen runt mig. Pappa, Tobbe, Danne och jag satt och drack kaffe medan Misa och Jens lekte.
Vi kom in på tv-spel. Ja, föresten, anledningen till det var att Lovisa visade Pacman för Jens och jag gillade Pacman jättemycket, när jag såg alltså.
En sån stark längtan grep tag i mig. Jag saknar verkligen att kunna spela tv-spel sa jag till Tobbe och vet ni?
Tårarna var så nära...
Jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja gråta.
För att jag inte kan spela typ Nintendo.
Lite patetiskt kanske man kan tycka.
sånna tankar kommer över mig då och då och jag är fantastiskt bra på att trycka ner dem. För det gjorde jag och förbjöd mig själv att tänka på det mer.
Ibland är jag såå nära att börja skrika för att jag inte kan se himlen. Den där djupblå vackra himlen, eller den där ljusblå med lätta tunna moln. eller en stjärnklar natt. Månen saknar jag märkligt nog väldigt ofta.
ett hugg av knivskarp smärta och en känsla av, nästan, klaostrofobi kommer över mig vid de här tillfällena.
Då börjar jag genast tänka på något annat för jag kan inte stanna kvar i det.
På något märkligt vis gör det mer ont att jag inte kan se mina syskon längre än att jag aldrig har sett varken Daniel eller Jens och antagligen aldrig kommer få veta hur min son ser ut.
det är konstigt.
Jag sörger mer att jag inte kan cykla längre än vad jag gör över att jag aldrig kommer kunna köra bil.
Men kanske är det inte så konstigt för visst är det lättare att sörga det man haft och det man vet något om, än det man inte känner till?
Här kommer et vanligt samtal ang min synskada, vet inte hur många sånna här dialoger jag haft:
-Ser du ingenting alls, är du helt blind?
-Nej, jag ser inte något.
-Inte ens skuggor? Lite siluetter, ljus?
-Nej, inget
-Du är helt blind alltså. Har du alltid varit sån?
-Nej, förlorade synen när jag var tolv år på grund av en sjukdom, barnreumatism heter den.
-så hemskt!
-Men du har iallafall sett, tänk dem som alltid varit blinda, de vet ju ingenting. det måste vara bättre att ha sett någon gång ju, du vet ju hur färgen röd ser ut tex.
-Och tänk, jag hade ju absolut hellere varit blind än döv, tänk och inte kunna höra liksom. Eller hur, det vore väl jättehemskt?
Beroende på hur mitt humör är så svarar jag lite olika för jag kan ju hålla med, delvis.
Ja, jag är absolut mycket hellre blind än döv. Frågar du däremot en döv är jag nästan helt säker på att hon väljer att vara döv.
Detta, självklart inte, för att något av alternativen är speciellt önskvärda utan för att jag vet hur det är att vara blind och hon vet hur det är att vara döv. det man känner till är inte lika läskigt som det man inte vet något om. Så är det med det mesta,eller hur?
Dessutom vet jag att personen som säger detta till mig vill trösta mig, därför börjar jag ingen diskution, det är onödigt och jag vill inte värka otacksam och bitter... :)
Hon vill också få mig att rycka upp mig när hon säger att du har ju iaf sett, det måste vara bättre än att vara född blind.
Men där håller jag inte med henne. Att jag iaf vet hur färgen röd ser ut, vad hjälper det mig nu.
Rent praktiskt är det bra att ha koll på vilka färger som passar med varandra, när man ska sätta på sig kläder, eller välja kläder till sitt barn. Men mer än så är det inte och det går ju att lära sig. Jag vet vilka kläder som passar ihop. Det får vi lära oss, på samma sätt.
Så faktiskt, kanske är det att föredra att vara född utan syn än att bli blind under tidens gång. Kanske är det rent av svårare att anpassa sig, om ni förstår hur jag menar?
Jag brukar lite skämtsamt säga att jag är en dålig blind, för det är jag. Jag är inte så kaxig och framåt som många barndomsblinda är.
Jag förlorade min syn i början av tonåren och det kanske satte sina spår. Men sedan är vi olika personer också självklart.
Men har man haft något och misst det får man leva med sorgen. Trots att jag ville bli blind det senaste året som seende så är det klart att innerst inne ville jag inte det. Jag var bara så trött, efter 15 ögonoprationer på fem år och en ständig ovishet.
Jag gråter nästan aldrig över min synskada. det har jag kanske gjort fem gånger under de här 20 åren. Men det är nog mycket för att jag är oerhört snabb med att skuffa bort tankarna, för vad är det för nytta med det., kommer ju knappast se bättre av det liksom.
då sörger jag hellre vad reumatismen gör med mig och hur den påverkar mig och mina drömmar.
Men Men Men
men vet ni, nu kommer jag tala emot mig själv.
Jag är så tacksam över de åren jag fick se. Oavsett hur ont det gör då och då så vill jag aldrig byta bort den tiden.
så ja, det är nog trots allt bättre att ha fått se än att aldrig ha gjort det... :)
Om man nu tvunget måste jämföra.. eller rättare sagt, om jag nu måste göra det.
Fin kväll till er.
Familjen
Har väl tänkt oss några småutflykter under den tiden, men lite är beroende av väder så vi får se när det blir av. I och med att Daniel jobar fyra dagar och är ledig tre så har vi ju rätt gott om tid att hitta på grejer när han är ledig från jobbet också så vi låter väderprognoserna styra lite nu, hur mycket man nu kan lita på dem.
Sedan vi kom hem från Turkiet har vi tagit det lungt, minst sagt. först igår åkte vi in en vända till Halmstad. Lillebror har kommit hem under sin sista semestervecka och självklart får man passa på att åka och krama honom DÅ.
Han var så glad igår när vi sågs och hela mitt hjärta bara fylldes av glädje. Tror det är flickvännen från finland som gör detta med honom. Gillar tjejen skarpt tack vare det, fast jag inte ens träffat henne än... :)
Underbart att se någon man älskar må så bra.
Iförmiddas kom vår goa och snälla granne in med nybakad vetebröd till oss.
dagen kan knappast börja på ett bättre sätt. Trots att jag hade riält ont imorse när jag vaknade, beror säkert på väderomslaget, så liksom försvann värken när jag hörde hennes glada röst och kände doften av vetebrödet... :)
Goa människor finns det gott om.
På eftermiddagen for vi in till mamma och pappa för middag.
Jag hade hela familjen runt mig och det var några toppentimmar. Båda mina syskon plus Lovisas blivande man och föräldrarna.
Jättegod mat bjöd pappa på och sedan var det en massa lek med Jens. speciellt moster och morbror busade med honom. Jens kunde inte ens sluta leka för att gå på toan så han fick ont i magen. Fick dra in honom på toan så han fick lätta på trycket. :) Sedan, full rulle igen.
Jens somnar sent på kvällarna nu och sover länge på morgonen. Idag vaknade han halvtio. Antagligen är vi kvar lite i den turkiska tiden, de är en timme före där. Men det gör inget, skönt att få sovmorgon.
Godnattkram
Turkiet
Under natten till igår kom vi hem från en vecka i Turkiet.
Jag har aldrig varit i Turkiet tidigare så det var spännande att få komma dit. Det är alltid roligt att få uppleva nya platser.
Trevliga människor, ett kanonhotell, god mat, lata dagar, massa sol och bad, bestod vår vecka av.
Om det var varmt?
Ja, kan man säga, mycket varmt och både mina leder och hals var som små drömmar under hela veckan. Men en vecka räcker gott i den värmen, det tar på mig och att inte orka göra något mer än att ligga på en solsäng mellan doppen, det är lite trist i längden. Jag, Daniel och pappa stack iväg, första dagen, på ett turkiskt bad. det var fantastiskt och jag är glad att jag for iväg på det. Det var det enda avikande vi gjorde kan man säga.
Jag har varit i tre muslimska länder, Egypte, Turnisien och turkiet och det är också några av mina favoritsemestrar, framförallt Egypten. Jag älskar att komma till ett land där jag verkligen känner att jag kommit till en annan kultur.
Ett land som är annorluda från det jag är van vid. Där jag känner nya spännande kryddor i maten, där jag känner nya lukter, där jag hör böneutrop från minareterna, där jag träffar på fina hjälpsamma och gästfria människor. Det fascinerar mig.
Jag som inte kan se allt det vackra som olika länder har att bjuda på är hänvisad till de andra sinnesintrycken och jag insuper dofter, smaker, ljud och atmosfär. Egypten var helt underbart och dit ska vi återvända. Men där var jag och Daniel runt och kollade mycket också, det blir en helt annan sak med en solsemester då man enbart ligger vid poolen eller på stranden.
Men åker man iväg till ett medelhavsland under juli kan man inte räkna med att orka göra mer än att just lata sig vilket är meningen också ju. :)
Vi åkte med mina föräldrar. Jag är tacksam och glad att kunna åka tillsammans med dem så här.
Jag är glad att de är en så stor del av Jens liv.
Jag älskar dem så det gör ont och hoppas kunna fira många semestrar till med dem.
Samtidigt växer mitt hat och min avsky för alkoholen mer och mer för varje resa. Jag verkligen avskyr vad spriten gör med folk och att den nödvändigtvis måste vara en del av livet, en alldeles för stor del för många.
Jag blir förbannad och vill helt enkelt förbjuda skiten.
Kanske skriver lite krystat just nu men ni hänger säkert med, mina läsare som hängt med ett tag. Annars är det bara att gå in på kattegorin Missbruk där jag skrivivt en del om mina erfarenheter av alkoholism.
Jag vill inte dricka själv. Jag har svårt att sätta stopp och jag gillar inte att nyktra till. Jag avstår. Drack några glas vin för några månader sedan på en fest, det var första gången jag drack något med alkohol på kanske sju år. Men jag skämdes inför Jens, att jag luktade alkohol och var rädd att jag betädde mig annorluda.
Jag vet hur lätt barn märker när vuxna druckigt.
Man behöver inte bli otrevlig eller aggresiv, men barn märker,det vet jag av egen erfarenhet, när ens föräldrar påverkas av alkohol även om det bara är en gnutta.
Jag avstår utan saknad och jag känner inte att jag missar något.
Daniel kan dricka en öl till maten, men han har samma uppfattning som jag vilket är skönt.
Jag hade inte klarat av att leva med någon som har alkoholen som avkoppling.
-Man måste ju kunna få koppla av lite.
Jag blir rädd och känner olusten krypa i MIG när nära och kära dricker. de förändras och jag kan inte lita på dem.
Det känns så och det osäkra barnet i mig kommer fram.
Det är läskigt.
Motsägelsefullt, jag vet, Jens får se andra människor berusade. Han har sett sin mormor berusad många gånger. Vissa tycker säkert det är fel av mig att låta honom göra det. självklart tar jag honom därifrån om det blir bråk och tjafs. Jag resonerar dock så här: Både han smamma och pappa är där hos honom och helt nyktra. vi är hans trygghet och så länge vi finns där, och är oss lika så skadar det honom inte.
Jag resonerar kanske fel, men känner inom mig att jag gör rätt.
Jens älskar sin mormor. Han lekte med henne jättemycket under veckan i Turkiet och jag märker ingen räddsla hos honom.
Men det gäller att vara lyhörd och opservant.
Jag halkade in på ett ämne som jag inte riktigt orkar fullfölja just nu känner jag.
skulle egentligen bara skriva lite om vår semester. Men jag är full av tankar och sorg, som alltid när jag varit nära mina föräldrar under en tid.
Jag känner mig så kluven i detta.
Jag vill inget hellere än att ha dem hos mig/oss men samtidigt gör det så ont att se vad som pågår.
Usch
Nu lite turkiskt te. Gäller att suga på karamellen. Här har det regnat och varit ruggit sedan vi kom hem. Lite skönt ändå. fast det får gärna vända snart. :)
Kram
