Mitt liv och mina drömmar

Idag har jag känt mig riktigt glad och pigg.
Började med att traska till dagis med Jens vid halvåtta. Blev himla glad eftersom jag tog mig hem därifrån utan några problem trots att alla mina kära kanter och andra kännetecken är begravda i snö. Men det gick alltså kanon.
Blev lite så där olustig till mods när jag kände cigarettrök precis bredvid mig, men ingen gav sig till känna. Hmm, jag ropade ett hej rätt ut istället och fick ett lite tveksamt hej tillbaka. Haha
Men sedan började hon prata på som bara den. Trevigt men lite kallt... :)

Hade en lung stund för mig själv. satt och drack kaffe, lyssnade på musik och skrålade med lite då och då.
For in till Halmstad för att besöka gymmet. Senast jag tränade var för precis tre veckor sedan, dagen då jag åkte ner till Lund för operation.
Träningen idag gick över förväntan. Körde på med vikterna jag hade senast och det kändes inte allt för jobbigt.
Vi skrattade en massa, jag och min ledsagare. Prat om både det ena och det andra. Haha
Tre underbart roliga timmar som toppades av bastun.
Undrar vad de andra i omklädningsrummet och i duschen trodde jag hade för hemskt smittsam sjukdom. De pös iväg rätt fort iaf. Bältet ser fortfarande rött och stort ut.

Ja, jag känner mig glad och tacksam över att det vänt nu, det känns verkligen så.

Jag har dessutom märkt en skillnad i min hals sedan operationen. Jag har haft tracken igenkorkad under ett par dagar nu, några timmar i stöten och det känns mycket friare i halsen. Innan operationen kunde jag inte korka igen den, då fick jag väldigt dåligt med luft och nästan panikkänslor. Nu kan jag alltså stänga igen tracken under flera timmar. Tjohooo
Så att de lyckats med operationen det är helt klart.
Dessutom märker jag en skillnad i min röst. När jag pratar känns det inte som det sitter något ivägen hela tiden och rösten låter mycket klarare.
Otroligt glad och tacksam känner jag mig nu som sagt. Kände inte den här glädjen när läkaren konstaterade att operationen gått bra genom att kolla ner, om de skurit på rätt ställe. det kändes då som han blev gladare än vad jag blev. Men då satt jag där med smärtande bältros också och var allmänt nere och kunde bara höra att han sa att vi måste göra om det, antagligen två gånger till.

Igår mailade jag honom iaf och berättade detta om korken. Fick svar direkt och det var kul!

Okej, nu ska jag försöka hålla kvar den här känslan och gå in i 2011 med ett gladare hjärta än vad jag haft den senaste månaden.

Tänkte egentligen sammanfatta det här året också. får se om jag orkar imorgon. Men jag kan konstatera att 2010 på det hela taget varit ett mycket bra år för oss.

Om inte vi hörs imorgon så önskar jag er
Ett Riktigt Gott Nytt År!

Kram!

Julen har passerat och jag hoppas att ni har haft en fin jul, mina goa vänner.
Den gick fort och jag har inte så himla många minnen av den tycker jag.
Jens hade det bra och det är det som är huvudsaken.

Vi bodde hos mina föräldrar från torsdag till måndag. daniel jobbade nästan hela helgen så därför kändes det bättre att vara där, för både Jens och mig.

Jag var dålig hela tiden, väldiga smärtor av bältrosen.
På juldagen ringde jag och bad om smärtlindring och fick citodon eller vad det heter. Skulle gjort det redan på tisdagen eller så , nu när jag ser tillbaka, men det ska en del till innan jag tar mig kragen och ber om hjälp, iaf på det viset.
Blev antagligen rätt däckad av både antibiotika och den behandling som sattes in mot helveteselden. Fem tabletter varje dag i en vecka. Tyckte inte jag gjorde annat än tog tabletter och försökte komma ihåg när jag skulle ta dem...
Men i måndags var det sista dagen och igår vände det lite och jag orkade liksom finnas till.
Idag är det sista dagen med antibiotika, känns gott det också...
Har mest levt i någon slags fantasivärld vilket jag känner igen från tidigare perioder då jag mått väldigt dåligt. Går in och bara drömmer och fantiserar om en annan tillvaro.
Lite konstigt men också en livlina på något sätt.

Men nu har det vänt och jag ser en liten ljusning.

Jag opererades, fick halsfluss och bältros på två veckor. sedan får man lägga till spänningen som fanns inför op
också. Inte konstigt jag känner mig helt slut till både kropp och själ.

De senaste dagarna, förutom idag, har jag verkligen fått kämpa för att ta mig upp på mornarna. Det är inte kroppen som stoppat mig utan det har känts mest inom mig. då har jag blivit riktigt rädd. Men idag kändes det bättre.

Imorgon ska jag iaf försöka ta mig iväg till gymmet och det ska bli skönt. måste komma iordning lite igen känner jag.
Får ta det lungt och lyssna på kroppen bara.

Jahapp, här kom ett litet livstecken från mig iaf.

Nu kan jag inte motstå utan visar bilder på min helveteseld. Hahah
Bilderna är från onsdag tror jag, innan det blev som värst. :)




Ha det bra, goa ni.
Varm kram

Dags för en liten uppdatering, väldigt dåligt med sådanna i den här bloggen tycker jag.

Vad har hänt sedan sist?
Ganska mycket men inget direkt skojsigt så här kommer en lång klagolåt.

På tisdagen åkte jag på en halsfluss, ovanpå operationsvärken. Kändes inte alls trevligt och dessutom blev det otroligt mycket slem såklart. Några nätter där sov jag ingenting nästan eftersom jag hela tiden väcktes av slem och knytningar i halsen.
Jag fick antibiotika på torsdagen och slemmet la sig under lördagen, väldigt skönt!
På söndagen fick jag väldigt ont på ena sidan ryggen. Ondare och ondare och jag kunde för allt i världen inte förstå vad det var. först tänkte jag på njurarna men de sitter tydligen längre ner. Sedan tänkte jag att jag fått en big bautastor inflammation i bröstkorgen, man har ju mycket ligament och skit där.
Det trodde jag även på måndagen och berättade det för sköterskan på Spenshult när jag ringde för att flytta fram min tid för Remicade. Skulle egentligen ta den nu på måndag men min antibiotikakur är inte slut då så vi får flytta fram det en vecka.
Jag låg och kved hela förmiddagen. Proppade mig full med vad jag nu kunde hitta av värktabletter och försökte sova bort skiten. Men den försvann inte.
Vi åkte in till stan för Jens skulle klippa sig och så skulle vi ju handla också.
Höll på att bryta ihop av smärtan och bara gråta men lyckades hålla tillbaka.
Jag tål mycket smärta, det vet jag. har bla gjort en skrapning av hornhinnan i vaket tillstånd när jag var tio år och det är fortfarande något som sitter starkt i mitt minne, men jag sa inte eett ljud. Fast nu när jag tänker efter så klarar jag snabb intesiv smärta bättre än sån som maler och gror dag efter dag, vecka efter vecka...
iaf, den här smärtan höll på att driva mig till vansinne.
På eftermiddagen när vi kom hem kollade Daniel på ryggen och då hade det hoppat fram ett gäng med utslag.
Vi åkte in och det fasställdes att jag fått bältros.

Ta panodil och så satte dem sjävlklart in en medicin som ska stoppa förloppet, så det inte sprider sig.
Det där med panodil irriterar mig. Den hjälper ju knappt ens mot huvudvärk. :(

Jaja, min tid nu präglas av stark intesiv smärta och min rygg och mage ser förjävlig ut, om jag ska vara ärlig. full av blåsor och röd, fast bara på ena sidan då, så man får väl vara glad för det iaf.
Daniel undrade om jag skulle lägga ut en bild här på bloggen men jag ska bespara er en sån osmaklig syn. :)

Jag smittar inte. Kan smitta Jens om han kommer i kontakt med mina blåsor vilket jag försöker undvika såklart. Jag kan smitta dem som inte haft vattkoppor, trodde själv jag var en sån... Men jag har tydligen haft det utan att det märkts.
Jag har heller inte blivit smittad av någon för bältros uppkommer lliksom av sig själv. Jag tror att den bröt ut på grund av att jag var svag efter op plus att jag fick en halsfluss mitt upp i det. Kände mig allmänt nere och ledsen också.

Igår var det hur som helst dags för återbesök efter halsoperationen. då skulle jag få svar på hur det hade gått.
Jens vaknade med feber så vi fick ta honom till min svärmor istället för till dagis. det är inte första gången han får feber natten då jag ska iväg till Lund. men han hade det bara på natten och morgonen sedan var det borta. :)

Resan ner var jobbig, halt och hemskt. Många tankar men smärtan tar så mycket kraft så jag tänkte inte så mycket.
sedan hade jag ju min älskling med mig också.
Träffade min läkare som jag är mycket förtjust i...

Han blev tyst när jag berättade att jag åkt på både halsfluss och bältros sedan sist. Några uuppgivna suckar hörde jag också.
han gick ner med fiberkameran genom näsan och ner i halsen och han var nöjd med resultatet. Läkarna har lyckats skära precis där de skulle. Har en stor reaktion efter ingreppet så det är därför jag får knytningar så ofta. Men det hoppas jag ger med sig när det läkt ordentligt.
Han förklarade lite hur besvärligt det var att komma åt. Narkosläkaren hade dragit min tunga med en tång och han själv höll upp mina käkar,jag kan gapa väldigt lite... Jag hade bitit honom väldigt hårt tydligen. Hmm
Han hade ont fortfarande sa han. Hehe
Den andra läkaren hade försökt hitta rätt med lazern.
Jag undrade om de bänt och grejat mycket eftersom jag haft mycket ont i käkarna och inne i munnen. Han skrattade, kan man säga.
Tur man inte var vid medvetande och bra att jag inte fick fler detaljer.
Egentligen lite olustit att träffa en person som sett en när man själv är helt totalt borta.
Men jag gillar honom som sagt... Kanske ännu värre då föresten. :)
iaf han var nöjd och nu planeras det redan för nästa.
Jodå, det blir en till, antagligen två.

Just nu fattar jag inte hur jag ska palla detta men det gör jag ju.
Måste ju.
Kan inte hoppa av. För jag måste ju fullfölja, annars känns ju den förra helt meningslös.
Bältrosen ställer till det. Vet inte när jag kan få Remicade nästa gång. Hoppas lederna inte brakar ihop.
När ska jag orka träna? För det är nog egentligen det jag behöver mest, för både kropp och själ.

Jaja,snart jul. :)

Återkommer med ett gladare inlägg snart. :)
kramar till er!

Jag tänkte först slänga in några korta rader på Fejan men eftersom de tydligen hunnit göra något märkligt där medan jag var borta så funkade inte det. Jag hittade inget skrivläge så det blir ett litet blogginlägg istället.

Först och främst vill jag tacka så mycket, det finns inga ord egentligen, för alla tannkar och allt stöd jag fått via sms, bloggen,fb och telefon. Det är fantastiskt och jag känner mig överväldigad.
Stort varmt tack och kärlek till er.

Halsoperationen är över och jag var rädd, det minsta jag kan säga. Tack och lov visste jag inte hur det skulle bli, för det var ännu jobbigare än vad jag trodde.
Jag orkar inte skriva så mycket om det än för det har inte landat i mig än.
Operationen var kompliserad, dettog över en halvtimme för dem att bara komma ner med instrumenten och därav svullnade struphuvud och övriga halsen upp som bara den, innan de ens börjat skära. Tack och lov hade jag ju tracken. Nu vet vi att en sån här operation kan de aldrig någonsin göra på mig utan track.
Så innan man kan ta bort den, om man nu ens komme röverväga detta,  måste man vara oerhört säker på att det ser så bra ut som det går och ändå kommer jag ta en risk om jag väljer att ta bort den.

Läkarna säger att det är en lyckad operation, de tror de skurit på rätt ställe. det är som jag skrivit väldigt kompliserat och de två övriga läkare som var med, förutom han som sett mig innan, var helt chockade över hur det såg ut, att det är så trångt och svårt att komma åt.

Jag ska på återbesök den 21 december, då går de ner med en fiberkamera och tittar hur det ser ut. då får jag veta om det lyckats. På tisdag eller onsdag kan jag själv hålla för lite och känna om det är någon skillnad.
Ont och svullet är det fortfarande men nada om man jämför med hur det kändes i fredags.

Jag är glad att detta är över men jag känner mig också in i märgen trött och på något sätt uppgiven
Man ska inte spekulera i vad jag får för dom nästa tisdag men självklart funderar jag på de tre alternativ som finns.
1. att den är lyckad, de har prickat in rätt och nu hänger det på mig om jag vågar ta bort tracken.
2. det ser bra ut men behövs göras om,minst en gång.
3. Inget resultat alls och det finns inget mer att göra. Tracken får vara kvar.

Vet ni vad jag är mest rädd för av dem tre?
Alternativ två, helt klart för jag vet inte om varken min ork eller mitt psyke pallar med detta igen.

Men man orkar ju mer än vad man tror. Haha

Underbart att få komma hem till mina kära.
Min Gosros är så duktig med toan. Stolt!

Nu ska jag packa upp.
Jag fastnade framför datorn och blev så glad för alla hälsningar så jag kände att jag ville ge mig till känna.

Varma kramar och tack igen.

 

Det finns en del jag borde göra nu men jag orkar inte. Sitter här vid datorn istället, men snart ska jag rycka upp mig.
Känner mig rätt lugn och fokuserad. Det enda tecknet på att jag inte mår riktigt bra är att jag har väldigt ont i magen.
Jag sover faktiskt bra på nätterna också.

Igår ringde en av de läkarna som ska operera mig på fredag. Han undrade om jag har några frågor inför operationen. Jag har aldrig varit med om det någon gång tidigare trots all min erfarenhet av just operationer, att någon ringt så. Otroligt bra och fint gjort av honom.
blev lugn av bara det. Nu hade jag inte precis några frågor. Det jag undrar mest är ju om de ska skära med lazer eller med kniv, men det kan han ju självklart inte svara på förrän jag ligger där nersövd och han kan kolla hur det ser ut.
Det nya för dagen är att jag ska ligga på öron-näsa-hals och inte på lungavdelningen. Anledningen till det är ju att
de ska operera mig isvaljet och lungorna har ju inte med saken att göra egentligen. Jag blev kallad till Lung eftersom en av läkarna, han som har fiberinstrumentet, jobbar just där.
Ändrat nu, men det kvittar ju.

De vet hur dåligt jag mår och de ska göra vad dem kan för att jag ska få komma hem så fort som möjligt, kanske redan samma dag. :) en mycket glad och positiv nyhet för min del. Antar att de skickar med mig smärtlindring hem?
Om det inte tillstöter något så är jag nog hemma samma dag!! Jag är först på morgonen också vilket är det absolut bästa. det känns som de ansträngt sig en del för att jag ska få det så bra som möjligt. Efter de tabbar som gjorts så vill de kanske rätta till, vad vet jag.
Jag är glad och tacksam iaf.

Det här med bilbarnstolar är inte över. En artikel är skriven och bilder är tagna.
Tänkte informera om det här på bloggen för er som är intresserade. Men nu åker jag ju imorgon så jag kan inte tala om ifall det kommer de närmsta dagarna.
Om ni vill, kika in på
www.hallandsposten,se
så får ni kanske se det där, torsdag eller fredag. :)

När det är över ska jag berätta vidare om det för det har hänt en del vad det gäller just bilbarnsolarna. De har inte ändrat sig, men men...

Jag återkommer om både det ena och det andra.

Nu har jag fått skriva av mig lite så nu kanske jag kan ta tag i lite packning och fix innan det är dags att gosa med grabbarna.

Imorgon blir det ett träningspass innan jag drar neråt landet, dit där mina minnen bor, många av dem iaf.

Vi höres!
Många kramar till er och tack för alla tankar och lycka till. Det betyder så oerhört mycket för mig.
Tack för bönerna, jag behöver dem.

Kram igen!

Det är absolut ingen överdrift att kalla mig labil och känslig just för tillfället.
Det är jobbigt nu och jag har haft några tuffa nätter med hjärtklappning och ångest.
Inatt sov jag dock bra och det var riktit skönt att vakna up imorse. sedan har dagen däremot varit jobbig men det är bara att acceptera läget just nu.

På torsdag åker jag ner till lund och på fredagen ska jag stå ansikte mot ansikte med min mardröm.
Det är svårt att förklara hur det känns men det är tufft nu och jag är ledsen för jag måste gå igenom allt det här en gång till.
Daniel och Jens ska köra ner mig på torsdagen men sedan kommer jag vara där själv. det har jag valt i och för sig men ju närmare op kommer ju skakigare blir jag.
Jag brukar se op och tiden efter som en utmaning.
Efter mina höftoperationer 05 och 06 hade jag som mål att vara på benen fortare än någon hade sett. Att stå på gymmet inom en viss tid och jag brukar klara det vilket jag jgjorde.
Nu har jag inget direkt mål, det skulle vara att komma hem så fort som möjligt i så fall. Att hellre åka på en efterkontroll tidigare istället för att stanna. Jag mår bättre hemma där jag kan röra mig obehindrat och inte vara beroende av hjälp hela tiden. Alltså hjälp med att hitta osv.
Jag hoppas inte smärtan blir för stor även om jag inte är rädd för den. Möjligtvis är det den som får mig kvar där nere.
Men som sagt, typ lördag ska jag hem... ;)

Nu vill jag bara ha fredagen här så detta ligger bakom mig och jag kan njuta av adventstiden vilket jag inte kan nu även om jag försöker.
Räcker det inte med de runt 20 25 op jag gjort tidigare?
Blir lite sur och tänker den tanken jag avskyr, att det är orättvist.

Men jag finner kraften, det vet jag. I tanken på min son mest.
Kommer också tänka den tanken som hjälpte mig sist.Att Jesus håller mig i  handen hela tiden, då behöver jag inte vara rädd och känna mig så ensam.

Över till något roligare då.

Min Gosros har varit blöjfri sedan i fredags eftermiddag och det går jättebra.
Han gillar det inte riktigt än men han sköter sina behov på toan även om det tydligen är mycket mer bekvämt att göra det i blöjan. Han har blöjan kvar på natten en så länge.
detta har varit ett mycket bra projekt för mig just nu eftersom det verkligen fått mig att tänka på annat, dagtid. :)

Ha nu en fin dag.

Kram, goa ni.