På g

Den här veckan har jag kommit igång med träningen, nu efter halsoperationen. Tog lite längre tid än vad jag räknat med, beroende på infektionen jag åkte på direkt efter. Hur som, det är skönt att vara på g igen. Känner dock att jag har svårare att få luft nu efter op och det känns inte riktigt bra förstås. den enda anledningen till det, som jag kan komma på, är att jag fortfarande är svullen i halsen.
Det finns kanske en orsak till att doktorn vill se mig på återbesök, först om tre månader. det tar säkert sin tid innan det läker helt. Men jag får väl maila honom och fråga om det ska vara så här... Det är obehagligt när man känner att luften tryter.
 
Jag har dessutom haft besök från syncentralen. Kvinnan därifrån lär mig hitta här i området. Nu hittar jag till och från busshållsplatsen. vi märkte upp Jens svarte petter-kortlek så nu spelar vi järnet... Jens är dock en mycket dålig förlorare och extremt rolig att retas med. Så det blir en del skrik och skratt också. Haha
Sara firade vi i söndags och det var en mysig stund med familj och vänner samt en helt underbar ljuvligt god chokladtårta som syster min gjort, med en massa kärlek kan jag tänka mig.
går var Jens på förskolan trots att det var fredag. Hans blivande fröken, eller vad man nu ska säga, kom på besök för att träffa sina nya barn. Jag har hört mycket gott om henne sedan tidigare och det känns kanon förstås.
Vi ska på föräldramöte den 7 maj på Jens nya skola, där kommer han gå till och med trean. Ett av mina projekt under sommaren blir att lära mig hitta dit. Här kommer lite bilder.
 
 
 

Barfota

Den där torsdagen tog sig aldrig riktigt. Den var inte min helt enkelt.
När jag skulle hämta Jens från förskolan blev det stressigt av olika anledningar, ja, ni vet hur det kan bli? Jag tog min, för tillfället, riktigt arga dotter och klädde på henne en varm skön mössa och jacka. Tog henne på armen och käppade iväg mot dagisområdet. En glad trevlig granne öppnade ytterporten och jag och min söta dotter träffade på en del andra glada människor som vi hälsade på.
det gick bra allting och vi gick inte fel en enda gång. hahah
Jens var ute och lekte när vi kom så en av personalen gick för att hämta honom efter att ha hälsat ordentligt, speciellt på stumpan... En annan personal kom också fram för att hälsa på Jens lillasyster...
Nu så här i efterhand kan jag tycka att hon lät lite frågande eller något men det kan vara en efterhandskonstruktion.
Hur som, när hon lämnat oss stod jag och pustade ut, för jag var trött i armen och ganska anfodd. Helt plötsligt slog mig en tanke och jag blev verkligen kall inombords. Jag hade glömt en sak, det hade jag gjort i stressen. Jag kände på dotters fötter och jodå, mycket riktigt, inga strumpor eller skor.
 
Jag skämdes... När personalen kom med Jens visste jag inte vad jag skulle säga. Men drog till med: Titta, tycker du inte Sara har fina skor idag? Hysteriskt skratt... från min sida.
Hon skrattade, jo, jättefina. sånt händer typ. det kanske det gör, men inte allt för ofta tror jag.
 
Sedan när vi var hemkomna gav jag Jens mellanmål och viftade självklart ut hans mjölkglas över hela köket. skura skura skura men det kändes som mjölklukten fanns kvar hela kvällen.
Som sagt, den dagen tog sig aldrig riktigt för mig.
 
Gårdagen bestod av att fira vår ettåring. det blev tårta med mamma och pappa, annars lugnt. Imorgon blir det lite mer kalas av, då syster och hennes man kommer bland andra. Ska bli mysigt.
Nu ska jag läsa lite innan stumpirumpan vaknar. Jag ska försöka få Daniel att hjälpa mig lägga in en bild på ettåringen sedan. Nu jobbar han sin sista dag för den här veckan.
 
Fin helg till er.

Dagen före

Idag för ett år sedan for jag in till sjukhuset med förvärkar. Sara ville komma ut tidigare än vad vi tänkt. Bara några dagar, tror snittet var planerat till den 23 april. Det var en häftig känsla när kroppen sa ifrån av sig själv. Snittet blev dagen efter.
Imorgon är mammas gummilumma ett år. Det här året har gått fort och varit fullt av glädje och mindre roliga grejer, precis som ett år brukar vara.
 
Jag och Sara är ensamma hemma just nu. jag hör att hon börjar röra sig i sängen och det är snart dags för tjejen att äta lunch. Jens är på förskolan och Danne jobbar i Göteborg.
 
Påväg hem från förskolan imorse gick jag vilse. Eller jag viste ju var jag var men jag hittade inte riktigt rätt. jag letade efter en stolpe och en sten.... Jag gick fram och tillbaka men jag kunde bara inte hitta dem. Fick nästan panik och tårarna kom så där nära. det mest irriterande är att jag i sånna stunder bryr mig om hur jag ser ut. att det står folk i fönstrerna och glor på den där stackars blinda vimsmänniskan. sånt tänker jag. Säger inget trevligt om mig faktiskt. Men jag tycker det är pinsamt helt enkelt.
 
Eftersom Daniel, i den stunden, var på väg till Göteborg så kunde han inte hjälpa mig. Min livlina, som så många gånger förr, skulle blivit pappa men plötsligt hörde jag någon prata med sin hund. Jag svalde stoltheten och ropade ett någorlunda högt och tydligt hallå...En go tjej kom fram. Jag berättade vad jag letade efter och jodå, jag befann väl mig en och en halv meter ifrån den där stolpen och stenen. Det kunde lika gärna varit tio meter... Haha
Jag fattar bara inte vad som gick snett? Denn där vägen är inte svår, det gäller bara att ta av på rätt ställe, för stolpen och stenen befinner sig på andra sidan en gång. Det gäller att komma rätt på dem bara. Men, som sagt, det är inte så svårt. jag klantade mig den här gången.
 
Annars har jag haft en lugn förmiddag. Jag har läst och druckit kaffe. Mår inte bra i halsen. Jag har fortfarande rätt ont och infektionen jag fick i helgen har inte gjort saken bättre. Känner mig nere eftersom jag måste vänta tre månader innan jag får besked om hur lyckad operationen egentligen är. Men jag måste lägga det vid sidan av så länge.
Nu lunchtime.
 
So long

Halsop mm

Har jag lagt ner min blogg, det kan man verkligen fråga sig... det var evigheter sedan jag var här senast och väldigt mycket har hänt.
En del av tiden har jag varit dålig. Knähistorian, som jag skrev om senast här på bloggen, slutade med en infektion då jag till slut lades in akut med antibiotika och morfin. Det tog flera veckor innan knät blev bra igen. Innan dess hann det gå sönder av sig själv, en eftermiddag började det rinna var och blod ur knät. Då hade jag tidigare fått höra från ortopeden och läkaren att infektionen var död och att kroppen skulle ta hand om det som var kvar själv. Men det var fel och det slutade med att jag fick åka till akuten för att få det tömt på över en dl var, klumpar och blod. Sedan tog det ytterligare några veckor innan jag fick och kunde använda knät som vanligt. den 15 feb satte jag igång med träningen igen, vilket var en så stor lättnad, så det går bara inte att beskriva.
 
Vi har dessutom flyttat in till stan. Den 19 januari blev vi Halmstabor igen. Jag har inte längtat tillbaka till Getinge en sekund. Jens började ny förskola i början av feb och det har gått över förväntan. Jens är faktiskt, just nu, på sitt första kalas hos en av sina nya vänner som han fått här i stan. Det känns riktigt underbart.
 
Mammas lilla tjej, som inte är så liten, fyller ett år nästa fredag. Ingen kan beskriva vår lilla dotter på ett rättvist sätt. Ett charmtroll får sammanfatta henne, kort och gott. Lik sin bror men ändå inte. Haha
 
I onsdags var det dags för en sak som jag både fasat för och samtidigt försökt få gjord. Jag var ner till Lund för att operera min hals. senast jag gjorde det var för över två år sedan. Sara kom imellan operationen som var tänkt att följa på den första. Helt avsiktligt kom hon imellan... Jag åkte ner i tisdags och op var alltså dagen efter. De två specialisterna som opererade mig är mycket nöjda med själva operationen. de kunde skära mer och på ett annat vis, dessutom kom de åt bättre den här gången. Jag ska ner till Lund om ungefär tre månader, då får vi se hur det ser ut, när läkningsprosessen haft sin gång. Då får jag veta om det ser så bra ut så tracken kan plockas bort. Är risken för stor, för att problemen ska komma tillbaka, får jag antagligen behålla den. en sak som också väger in mycket tungt är om det går att sätta en track igen utan risk. Ju fler gånger man sätter en track ju svårare blir det att sätta den igen, om hålet vuxit ihop.
Om jag inte får ta bort tracken har jag/vi i alla fall gjort allt vi någonsin kunnat. Då får jag acceptera det även om det självklart blir en riktig smäll. Men nu tror och hoppas vi på ett sånt där mirakelbesked lagom till sommaren, eller hur?
 
Nu blev det ett litet inlägg iaf. Om ni fortfarande kikar in här, välkomna tillbaka! Jag ska försöka uppdatera snart igen, det känns som det finns en del att skriva om nu nämligen.
So long

Förbaskat

Mitt knä har inte blivit något bättre. Det ser verkligen inte roligt ut och jag har konstant ont, mer eller mindre, hela tiden. Jag antar att jag inte ska klaga eftersom jag inte direkt vilar det heller. Jag tar däremot högsta dosen av Naproxen nu under en period och hoppas det ska bita.

Fredagen och lördagen, ensam med barnen, gick fint. Klättrade lite på väggarna på lördagen eftersom jag är ganska låst. Jag har inte tagit tag i det här med att åka färdtjänst med båda barnen ännu. jag bävar för att göra det nämligen, dessa bilstolar och grejer som ska med. Men jag ska ta i det sedan.
Jag lovade Jens, i ett svagt ögonblick att jag och ungen min
skulle åka pulka när Daniel var hemma med Sara på söndagen. det blåste som katten men ut kom vi och roligt var det.
Vi turades om att åka. Det var kul. Haha Jag for av pulkan en gång . Jens kom springande efter och ropade: Mamma, hur gick det, sitter tracken kvar!?
Det är lite det jag menar med att inte vila knät...

Idag har jag tränat och det gick bra. Någon maskin har jag fått plocka bort på grund av knät men annars gör det inte mer ont att träna än att sitta på en stol.
Men jag vet inte om det är bra heller...
Jag har haft mig en dust med färdtjänsten. de har lite nya bestämmelser här. det finns en resegaranti vilken innebär att om färdisen är mer sen än 30 min så får man en gratis resa (inte för att det är värt det). Om man däremot har en senast frammetid, om man ska passa något, så garanterar de att man är i tid om man själv går med på att vara 20 min före utsatt tid på plats. Om man inte är framme vid sin senast frammetid får man tre gratisresor.
Idag hade jag bokat en senast frammetid kl 10.15, då fick jag bilen 09.45.
Bilen kom 10.10 och ingen ursäkt fick jag. frågade om väglaget var dåligt men det var det inte sa chauffören. Ser du inte att jag har en senast frammetid om fem minuter frågade jag. Jodå, det såg han och vi blir nog fem min sena trodde chauffören. det tar inte tio minuter in till stan från getinge, snarare tjugo om man kör som man ska. visserligen drog han på som en raket och pratade i telefonen samtidigt. det tog 15 minuter in och jag var arg. Min ledsagare hade väntat på mig och vi fick stressa.
Hade inte direkt tid att ta i det med Hallandstrafiken då eftersom jag  var sen, men ringde när jag kom hem. Men de ville inte alls acceptera det jag sa. Men eftersom jag kan de här reglerna så gav jag mig inte och hon sa att hon skulle lägga det till någon annan och se om det blir beviljat.
Jisses säger jag. Jag blir verkligen provocerad av sånt där. att de bara orkar tjaffsa om det. Jag ringer aldrig och klagar och det är många gånger jag kommit sent men inte orkat ringa och gnälla. Jag antar jag inte är ensam om det heller. När det händer har man ju inte tid att ta i det och sedan kanske man inte orkar.
Nu tycker ni kanske att jag är gniden men regler är regler, de ska minsann gälla  alla... :) Min tid är faktiskt också värdefull även om vissa kanske inte tycker det. I vårt land är nummer ett att ha jobb och har man inte det eller inte kan jobba så är man inte mycket att hänga i granen. så känns det ibland.

Avslutar detta gnällinlägg med en bild på min lilla gummilumma.
 

Snö och värk

Nu har reumatismen gjort comeback och det är ju inte så himla trevligt av denn, har liksom inte saknat den det minsta. Egentligen var tanken att jag skulle till spenshult på måndag men jag ringde och bad om att få komma tidigare. det fixade de, tom kommer min läkare trycka in mig så jag får en kortisonspruta. Knät är fullt av vätska så hon behöver nog tappa det tror jag.
Personalen är verkligen helt fantastisk, inget är omöjligt och kan de hjälpa till, gör de det. Kan de inte gör de det ändå, ungefär...

För övrigt har det snöat en hel del här idag. Lite mysigt är det ju, samtidigt blir det svårare att ta sig fram eftersom kanter osv försvinner. Om jag nu ska vara egoistisk.
Igår var Jens och jag på barnkalas vilket var helmysigt. sedan hjälpte gosrosen mig att dela ut flygblad och så for vi till kyrkan.
 
Det stora för oss just nu är att vi kommer flytta i januari. då blir vi Halmstabor och det känns kanonbra. vi har fått tag på en fyra med acceptabel hyra vilket inte är lätt i Halmstad. jag har bott i det området tidigare så jag har en fördel från början i och med att jag redan lärt mig hitta där en gång. det känns bra att vi flyttar innan Jens börjar i förskoleklass till hösten. Nu hinner han förhoppningsvis lära känna barn i området innan han sätter igång med skolan.
Sara växer och är stora tjejen. Matglad är hon verkligen och det är en fröjd att ge henne mat. Hon är på gång med krypningen. Hon är en glad krabat med ett riktigt temprament. :)
Hennes favorit är att sitta och kika på Jens, allt han gör är kul och intressant. Jens leker med lillasyster även om hon inte gör som han säger så går det bra för det mesta. Han är ju en kille som älskar att få andra att skratta och det är hans uppgift, självvald, att få sara att göra det. Är det någon annan som lyckas blir han lite sur...
Sara har fått tre tänder, två där nere och en uppe. söta underbara gostjej.
 
Själv känner jag mig lite låg. Antagligen på grund av värk och oro. sedan är det såklart mycket att tänka på i och med flytten, även om den i sig är mycket efterlängtad.
 
Kram

Gillar inte sånt här...

Här har det hänt grejer, ser jag. Gillar verkligen inte när de gör om sidor, för det brukar nästan aldrig bli bättre, inte för oss som måste använda skärmläsningsprogram iaf.
Jag får ge det en chans. Om det inte fungerar får jag lägga ner bloggen här.
 
Dagarna har rusat på som vanligt. jag har tränat och ägnat mig en del åt partiarbete,vilket i mitt fall betyder att jag ringt runt till nya och gamla medlemmar. :)
 
Igår var då det dags för en viktig och stor dag i vårat liv. Sara döptes. Det var en helt fantastisk dag med familj, släkt och vänner. solen var också med oss och det var riktigt varmt och skönt.
Jag har tänkt mycket på den här dagen och för mig är dopdagen inte bara en tradition och något man ska göra utan det är en fin och viktig dag. En dag man får samla människor man tycker mycket om och bjuda på kalas.
Seremonin i kyrkan var varm och vacker, precis som jag hoppats på. Tre psalmer sjöng vi, Måne och sol, Tryggare kan ingen vara och Härlig är jorden.
Jag bad en tacksägelsebön för våra barn och Lovisa och Tobbe sjöng "Skymtar för en stund".
Huvudpersonen själv skötte sig exemplariskt och gav prästen ett soligt leende. Mammas tjej ju..
Namnen hon fått, som jag skrivit tidigare, är Karin Sara Lovisa.
Efter kyrkan for vi hem till mina föräldrar som dukat upp i trädgården. det var mycket skratt och väldigt god mat.
Mamma och pappa är bäst och vi är så tacksamma över all hjälp.
Alla verkade ha det trevligt och jag kommer absolut minnas den här dagen somm en av de lyckliga.
Nu är det skönt att det är över och nu får vi fokusera på pappas 65-årsdag nästa söndag istället. :)
Det blev inte så många kort tagna av oss iaf, men vi ska ta ett bra kort på henne sedan när hon har dopklänningen på sig och är vaken. Nu bjuder jag på en bild där hon somnat. Hon somnade i moster, likaså Gudmor Lovisas famn, under de sista minuterna av dopceremonin.
 
 
Sist, tack älskade vän, du vet väm du är,för paketet och hälsningen som kom dagen innan. du är underbar! <3
Kram

Skitsnack

Igår var lilltjejen ledsen och skrek mycket. Hon är annars en väldigt glad bebis som inte är svårhanterlig på något vis. Men igår var hon otröstlig.
Jag gissade på magen eftersom hon inte bajsat på flera dagar. Det är i och för sig inget hon gör varje dag heller, men nu hade det gått en extra dag utan att vi fått byta en sån där kladdig historia.
Hon åt och var ledsen, åt och var ledsen. Gav henne mat vid 22.00 och så sov hon till 05.30. det hade jag inte räknat med eftersom jag antog att sömnen skulle bli lidande. När hon vaknade vid halvtio i förmiddags möttes jag och Jens av saras strålande leende precis som vanligt. Det är underbart att känna på hennes lilla ljuvliga ansikte och en söt mun som bara ler. Hon sprattlar med ben och armar och det kommer små skrik av ren glädje ur henne. då blir jag lycklig och varm i hjärtat.
Bytte på henne, tvättade och gav henne mat. Sedan, började tjejen skruva på sig och en doft, inte av ros, spred sig omkring henne. :)
Att ta hand om en liten bebis är inget problem för mig som blind. jag känner mig väldigt trygg i det, antagligen för att jag haft hannd om en liten innan och det gick bra
Inget problem som sagt, men varje gång jag byter en bajsblöja på min dotter önskar jag att hon var en kille. Haha
En snopp är enkelt att hantera och där har jag vanan inne... Där kan ingetkomma in som inte ska vara där. Men på en tjej är det mer problematiskt och jag var grymt nervös i början. Nervös för att jag inte skulle få bort allt eller att något skulle råka komma in där det inte ska vara och hon skulle få en infektion.
Nu börjar det släppa och jag känner mig rätt bra på det.
Rådet jag fått, från bvc och liknande,  är: Tårka framifrån och bak. Vad är det för råd egentligen... Jag är ju tjej själv, hur skulle jag ha torkat mig annars? Dessutom är det ju ingen lösning egentligen för har det kommit bajs överallt så är det ju överallt. Ja, ni förstår vad jag menar.
Idag fick mamma iaf något att bita i om man säger så. :) Lilltjejen bara låg och skrattade och var hur glad som helst. det kan man ju förstå. :) Nu sover hon och har gjort ett bra tag. Jens är inne en stund, mellan lekarna utomhus.

Själv läser jag min tredje bok om Knutby. Intressant och helt totalt sjukt vad människor kan göra och få för sig.
först läste jag en bok som är skriven av en journalist, sedan blev det Åsa Waldaus försvarstal, får man väl säga. Nu är det Knutbykoden som eva Lundgren författat. Hon har gjort många intervjuer med Helge Fosmo.
Jag känner mig lite besatt, men det släpper väl snart, hoppas jag.

En fin helg till er.

Bus

Nästa lördag är det dags för Saras dop. Planerar och funderar mycket inför det. För mig är det en viktig dag. dopet i sig är stort, samtidigt är det en fest för att fira att Sara kommit till världen. så känner jag.
Vi kommer hålla till i vår kyrka, alltså inte Getinges kyrka utan min och Daniels... :) Där gifte vi oss och där är Jens döpt. den är fin och mysig. Min favoritpräst ska döpa Sara och det betyder oerhört mycket för mig. Han konfirmerade mig, förättade vigseln mellan mig och Daniel och så döpte han Jens. Han är en underbar människa och präst. Han var ett stöd efter missfallen och bara att veta att han finns gör mig lugn.
Jag ser fram emot dagen, det gör jag verkligen.

Sara blev fyra månader i söndags, mammas lilla gumma. Hon är så underbar. Nu får hon ofta fatt på grejer med händerna och för de till sin mun. Önskar jag kunde lägga in ljudklipp så ni fick höra när hon skrattar och pratar. :)Jag njuter verkligen, och det är ju extra lätt när jag själv mår så bra.

Idag, efter träningen, gick jag direkt ut och lekte med Jens. Vi försökte oss på en hinderbana och sedan körde vi brottning. vi hade verkligen roligt och jag är glad att jag själv har så mycket energi så jag kan njuta av lekar med honom. Både jag och han tycker om att leka fysiska lekar och när jag inte har ett gäng inflammationer i kroppen så gör det ju inte ont heller.

Nu dags för lilltjejen att äta. Hon väger föresten 6500 gram nu och är uppe på den sk normalkurvan, vad det gäller vikt och längd.
Det är en bra ökning på fyra månader.

so long

Trollet är två månader


Sara fyra månader


Den första månaden

Ja, det har faktiskt gått nästan en hel månad sedan Sara föddes. På lördag, närmare bestämt, blir hon en månad gammal, min lilla tjej.
Vilken fantastiskt fin och underbar dotter vi fått. :) Lyckan är total och att jag nu är tvåbarnsmamma, kan jag knappt förstå. Sedan att jag är mamma till två underbara friska barn, det är ett mirakel i sig.

Sara skulle egentligen kommit till världen den 23 april med planerat snitt men eftersom jag fick kraftiga sammandragningar under natten till den 18 april så bestämde läkarna att ta ut henne på torsdagen, jag hade ju ändå gått så lång tid.
Jens är född i vecka 37+2 och Sara i vecka 37+4.
Ändå skiljer det nästan 7 hg på dem.
Det blev en annorlunda upplevelse för mig den här gången eftersom Sara aldrig lämnade mig under de närmsta timmarna efter födelsen. Jens tog de ju till neonatal eftersom han var så liten. Men Sara hade jag på mitt bröst från början och det är något jag verkligen ser tillbaka på med lycka.
På söndagen kom vi hem från sjukhuset.
Sara är en mycket lätt liten tjej att ha och göra med. Hon äter som bara den och idag när vi var på BVC visade vågen på 3560 gram och hon är hela 50 cm lång. :)
Det är mammas tigertjej det.
Jens, mammas gosros, är en stolt och mycket hjälpsam storebror. Han väntar när Sara behöver mat och pussar sin syster ofta.
Ingen svartsjuka har vi märkt av och jag tror det beror på både att han är såpass gammal och att han dessutom är van vid att hjälpa till och visa hänsyn.

Våra två barn mår bra och kärleken är total och utan gräns.
Jens och Sara är en nåd från Gud och min tacksamhet har ingen gräns och kan inte, på något sätt, förklaras med ord.

Jag själv har varit lite krasslig de första veckorna men nu har jag kryat på mig. Trots att jag inte mått så bra har jag inte känt mig ledsen direkt.
Hela familjen har varit förkylda och även Sara blev snorig förra veckan vilket var jobbigt. Hon fick aldrig feber och fortsatte äta riktigt bra men att vara täpt i näsan är jobbigt. Men jag tror nästan att jag och Danne led mest. Nu är hon mycket bättre och låter inte så mycket.

Som sagt, hon är nästan en månad nu och var de veckorna tog vägen fattar jag inte. Men samtidigt känns det ju som hon alltid varit här.
Precis samma känslor finns vad det gäller Jens. det är konstigt, men det går bara inte att tänka hur det hade varit utan dem.

Namnet Sara passar henne perfekt och det hade vi funderat ut innan. Karin heter hon efter Daniels mormor och min gammelmoster. Lovisa har hon självklart fått efter min älskade syster och det känns så himla bra. Just min syster har varit en klippa under den här första tiden och hon och hennes man tog hand om Jens när vi låg inne på sjukhuset. det kändes så bra för då visste vi att han hade allt han behövde och dessutom att han hade det väldigt roligt. :)

Här kom iaf en liten rapport om vår första tid som fyra i familjen.
Kram

Sara

De första bilderna på Karin Sara Lovisa Östberg, född 120419 12:12.
Längd 47, vikt 2745.
















Rastlös

Rastlös känner jag mig allt som oftast just nu och det är väl inte så konstigt.
Väntar på att få träffa Liten och bekanta sig med det nya miraklet i vårt liv. Se Jens som storebror och hur han kommer reagera på det.

Sedan väntar vi också på besked ang en lägenhet inne i stan. det är oerhört svårt att få lägenhet i Halmstad och området vi vill till är populärt.
vi var hur som och kollade in en lägenhet där i tisdags och nu väntar vi på besked om vi får den.
Det vore verkligen fantastiskt bra. det är ett område med mycket barn och nära till både dagis och skola. dessutom bor några av våra bästa vänner typ 20 meter från den här lägenheten.
Jaja, förhoppningsvis får vi reda på om vi får den, på måndag.
det är jobbigt att vänta och inte veta.
Hoppas!

Jens och jag har inte gjort så mycket idag, lekt och tagit det lugnt. Han har mest väntat på att några kompisar ska dyka upp där ute. det gjorde dem, till slut och han fick faktiskt ut och leka nu en sväng efter maten.

Nu ska jag ta ett tag med middagsdisken.
Bebis hickar på i vanlig ordning. :)
Ha en fin lördagskväll.

Nöjd

Hur jag än gör blir det alltid stressigt när jag ska iväg någonstans. vi hade gott om tid imorse, jag och Jens, ändå fick jag halvspringstappla för att inte missa färdtjänsten som stod och väntade på mig när jag kom från dagis.
Det hade parkerat en stor lastbil utanför dagis så en av personalen fick komma till undsättning och hjälpa mig runt den.
Men sedan blev det att fara in mot stan och barnmorskan. Min ledsagare följde med mig eftersom daniel jobbar.
det var ett lyckat besök, vilket alla besök hos henne varit. Haha Jag hade ökat ett kg på en vecka, skyller på pappas goda mat som vi fick i helgen... :) Bebis hade också vuxit och tom blodtrycket var något lägre än sist.
Kanske hinner v med ett besök till hos henne innan bebis kommer. vi får se.
Jag och ledsagaren tog en fika efteråt och sedan var det bara att fara hem och hämta trollungen.
Han är ute och leker på gården nu.

Vi väntar på ett besked som ska komma inom de närmsta dagarna. vi är så otåliga och bara hoppas just nu.
Hoppas det blir som vi vill, det vore så perfekt!
Bra för hela familjen.
Danne jobbar sin sista helg nu, innan han går på pappaledighet. Möjligtvis jobbar han någon dag nästa vecka också, men ingen helg iaf. Phu
Ha en fin dag nu, här har våren hälsat på idag.
Kram

Inte långt kvar

Nu har jag gått 36 fullgångna veckor och snart får vi träffa vår nya familjemedlem. det känns konstigt att graviditeten snart är över och att jag snart får sitta med miraklet i min famn.
Var tog tiden vägen egentligen?
Jag mår bra, har fått lite högt blodtryck de senaste veckorna. det håller sig dock stabilt och har inte stigit mer, inga andra tecken på havandeskapsförgiftning finns heller så det känns lugnt.
Bebis växer på som bara den och är fortfarande mycket livlig. Hela magen buktar åt olika håll när hon sätter igång med gympan vilket pyret gör ofta om man så säger... :)
Barnmorskan är nöjd och jag följer normalkurvan vilket ju är jätteskojigt, jag som aldrig är normal på något annat vis menar jag.

Påsken var bra också. Vi bodde hos mina föräldrar från långfredagen till påskdagen. Daniel jobbade helg som vanligt. Jens var på cirkus med sin moster på fredagen och det var roligt, speciellt som Spiderman var där... ;)

Imorgon är det besök hos barnmorskan och nästa vecka några andra grejer inplanerade. Sedan ni, är det inte långt kvar.

Ska försöka hålla den här bloggen uppdaterad även om det känns en aningens omotiverande, men det kanske blir bättre.
Kram till er som kikar in.

33+2

Japp, så långt är jag gången nu då och allt ser fint ut. Idag fick vi träffa en annan barnmorska, men hon var bra också. fast det är ju alltid skönast att träffa någon man är van vid och som känner en.
Magen växer på som den ska och inga konstigheter i varken blodprov eller urin. jag har ett blodvärde på 119, ja det är sant... Jag tar inga järntabletter heller kan jag tillägga.
Jag hade däremot gått ner några hekton men de lär jag väl gå upp snart igen. Ska tänka lite mer på att äta mellanmål tror jag.
Jag är inte mycket för att äta mellan målen men kan nog låta det gå lite för lång tid kanske.

Efter besöket hos barnmorskan for vi och storhandlade. Inte kul alls men nödvändigt och dyrt.
Nu ikväll har vi varit och ätit middag hos mina föräldrar. Blev inte att vi träffade de i helgen eftersom Daniel var dålig och vi inte visste vad det var för något. Vi har väl kommit fram till att han lider av magkatarr. Hoppas det ger med sig snart.
Jag har haft det själv och det är inte trevligt alls. :(

Både jag och Jens hade ett långt samtal med syster ikväll också. Jens berättade att han hört bebisen och talade om hur hon kommer se ut när hon föds. Hon kommer ha brunt hår och gröna ögon.
Jaha, okej... :)
Min lilla filur till syster frågade också Jens vad hon ska heta och fick därmed vårat namnförslag, om det nu blir en flicka vilket det ser ut att bli. Hehe

Jag har faktiskt börjat få riält ont nu också, vilket jag inte talar så högt om... Men det är mitt vänstra knä och vänster fot som börjat mopsa sig. Jaja, de har ju skött sig så jag ska inte gnälla för mycket. men jag har ju redan rätt taskiga knän och belastningen har väl inte gjort saken bättre kan jag tro.
Som tur är har jag ju en syster som är sjukgymnast och därmed har jag fått några råd som jag tagit till mig.

Nu är klockan mycket för mig som blivit otroligt kvällstrött under graviditeten. Jag ska göra mig iordning och gå och lägga mig.
Imorgon ska vi köra in Jens till kyrkis och så får väl jag och Danne ha några timmar på stan.

Godnatt

Dags igen

När jag skrev senast, nämde jag besöket hos läkaren, imorgon är det dags igen att kolla tillväxten av barnet. Om man ser till magen så växer filuren på ordentligt och barnmorskan är mycket nöjd... :)
Jag har tänkt lägga in någon bild här på hur jag ser ut med min mage, men det får jag ordna en annan gång.

Allt är bra och som sagt, allt ser fint ut vad det gäller graviditeten. Jag är inne i vecka 33 nu och alltså har jag gått 32 fullgångna veckor. det känns kanon och varje vecka är ett plus och något att vara tacksam över.
Jag tränar fortfarande på och mitt mål är mars ut men jag är inte dummare än att jag kan lyssna på kroppen och stanna när det blir för tungt. Men än så länge går det fint och jag är styrkemessigt uppe på vikter jag inte varit på förut. det beror antagligen på att jag inte har några inflammationer som stoppar mig.
Det är häftigt, att reumatismen verkligen gått och lagt sig. Ont har jag ju imellanåt men det är gamla förslitningar som nu belastas lite extra mycket, i knän osv.

Jens är över och leker hos en kompis. Kompisen är sju år men de verkar leka bra ändå. de var här precis och frågade om det är ok att Jens följer med honom hem. sånt gillas. Jag är lite nervös fortfarande när han är ute och leker själv men han är duktig och springer ingenstans utan att tala om var han ska. Jag hör barnen bra eftersom lekplatsen är precis här utanför.
det är skönt att han kan vara ute och leka själv med andra barn nu.

Förra söndagen var jag på distriktsårskonferens med Vänsterpartiet Halland och det var både roligt och intressant. Dagen efter hade jag både träning och ett långt styrelsemöte på kvällen. på tisdagen fick jag väldigt mycket sammandragningar så jag har bestämt att ta det lite lungt och helst inte göra två ansträngande saker samma dag.
Imorgon är det som sagt läkarbesök och sedan börjar en feministisk studiecirkel som jag gärna vill gå på men det är frågan om jag pallar att åka in till stan igen. det är med att behöva åka in till Halmstad tar emot när jag är trött redan innan. Visserligen tar det bara 20 minuter in men det tar emot ändå...
Vi får se och jag får lyssna på kroppen helt enkelt.

Nu ska jag fixa lite och sedan kommer väl trollungen hem snart hoppas jag.
Kram

Allt väl

Besöket hos läkaren förra tisdagen gick mycket bra. Vi var försenade eftersom det helt enkelt inte gick att hitta en enda parkering på sjukhusområdet. Det slutade med, att vi i ren desperation, parkerade utanför ingången... Men läkaren var också försenad så vi fick ändå vänta.

Barnet växer på, precis som det ska, tom större en beräknat i denna tid. eftersom jag också mår bra blir nästa kontroll den 12 mars och då har jag väl knallat in i vecka 33 tror jag. Drog upp mina pulshöjningar jag haft ett par gånger. Läkaren kunde inte tänka sig att det var något farligt men har ändå skickat en remiss till medicin så jag får göra ett ultraljud på hjärtat, allt med tanke på min sjukdomshistoria
Men antagligen är det belastningen, dåligt blodvärde osv. Jag har även en tendens att få hög puls i vanliga fall. Jag blev förkyld för någon vecka sedan och jag tror att det kan ha bidragit också för dem senaste dagarna har hjärtat hållt sig lugnt och fint. :)
Förra söndagen, när jag låg för att somna, kände jag bebisen hicka för första gången och det har återkommit typ varje dag sedan dess. Det är så häftigt så det är inte klokt. Jens hickade jättemycket när han låg i magen. :)

Igår var jag hos barnmorskan och det såg bra ut då också. Jag närmar mig nu 50 kg och har gått upp nästan åtta kg vilket känns bra.
Träningen fortlöper på samma vis och livet runt omkring.
Jens är en gosunge och hjälper gärna till med tex att ta upp tappade saker från golvet eller bara hämta något till mig.

Ikväll ska jag ringa medlemmar och sympatisörer för att bjuda in dem till en träff nästa vecka. Jag har sjutit på det nu, men jag måste verkligen ikväll. det värsta är att jag är så himla trött på kvällarna och det är ju då man kan ringa...

Nu på med lite kaffe.
Hoppas ni mår väl, ni som tittar in.
So long

Hicka

Idag har jag kört ett pass på gymmet. Det gick bra även om jag tvekade in i det längsta om jag skulle orka.
men när jag pratat en stund med min ledsagare och väl kommit igång blev jag piggare och gladare.
Skönt att jag kan träna fortfarande trots att, det helt ärligt, är rätt tungt... :)
Krabaten i magen ger sig till känna ofta och det är så hela magen flyttar och buktar sig. Igårkväll fick jag dessutom känna av att hon hade hicka. det hade Jens jätteofta och det är verkligen en häftig och märklig känsla.
Jag mår mycket bra och det jag känner mest av är tröttheten, men jag försöker vila när jag kan.
Imorgon ska vi upp till sjukhuset, för nu är det dags att börja kolla tillväxten av barnet. Jag har inte varit på sjukhuset sedan i november och då var det mest för att prata lite. Nu blir det antagligen fler kontroller.
Är nu inne i 29 veckan och jag tar varje vecka som ett plus.

Efter besöket på sjukhuset ska vi åka ner till Malmö. Vi fick tag i en natt på hotell för halva priset, för ett tag sedan, och nu är det dags att mysa till det. ser verkligen fram emot att komma bort och framför allt får jag väl säga, mot hotellfrukosten.:)

Igår var det första styrelsemötet efter årsmötet och det gick bra även om det var långt... Jag fortsätter vara medlemsansvarig och det känns både kul och som jag gör nytta.
Jens var faktiskt med under hela mötet och det gick mycket bra. han hade sett fram emot att få följa med på mötet men jag tror att han kanske blev lite besviken. Haha Det var väl inte riktigt lika spännande och händelserikt som han hoppats på.
Sedan blev det en sväng hem till mina föräldrar där vi blev bjudna på middag. daniel jobbade sent.

När vi for hem med färdtjänst hände en kul sak.
Jag och Jens satt i baksätet och efter en stund fick vi hemta upp några andra kunder. Det var ett ungt par och tjejen satte sig bredvid mig, jag satt alltså mellan Jens och tjejen.
Efter en liten stund känner jag hur Jens vrider och vänder på sig, för att få, som jag antar, den bästa kontakten med tjejen... Han verkligen vred sig som en mask. Jag hör hur tjejen skrattar och säger att han är så gullig. Jag känner på Jens ansikte och där sitter ett mycket brett leende fastklistrat.
När paret lämnat bilen säger Jens:
-Åå vilken söt tjej, henne vill jag träffa igen. Tror du jag får följa med till hennes hus någon gång?
Hahahha
Han var verkligen betagen och jag är fortfarande förvånad att han var så framåt. :)

Nu disken innan det är dags att packa ihop lite inför morgondagen.
So long

Känslig

Imorse ringde personalen från Jens förskola och berättade att det varit flera barn som kräkts under morgonen. Inga tveksamheter, Jens fick vara hemma och det är skönt att ha det valet. För kan jag förskona oss från skiten så gör jag det. Jens var på dagis senast i måndags så det finns ju en god chans att vi klarar oss den här gången. Imorgon är det dags för träning och tack vare att ledsagaren kunde sjuta på träffen några timmar och att mina föräldrar rycker in som barnvakt så kan jag köra ett pass för han får vara hemma från dagis imorgon också.
Ingen är gladare än Jens eftersom han återigen hamnat i en period då han inte vill gå till dagis. jag försöker dock vända på det så det inte verkar som att det är han som styr det.
Jag vet inte varför han inte vill gå dit, men sånna perioder har kommit över honom tidigare.
att gå till kyrkans barntimmar går dock bra och där var vi igår.
45 minuter innan det skulle sluta så fick de föräldrar som hade möjlighet komma på fika, barnen hade bakat.

Vi var inte så många som kom men av någon anledning hamnade jag i fokus. det brukar jag inte göra,för folk drar sig undan och vill inte prata, det är det vanligaste.
Men nu satte personalen igång och frågade.
Om jag har assistent som tar hand om Jens. Nej, det har jag inte. det trista var att hon inte gav sig utan körde på och kunde liksom inte acceptera att det gått bra ändå. Men det måste man ju få menade hon.
får ni fler föräldradagar då, som Daniel kan ta ut?
Självklart får vi inte fler dagar men jag låter daniel ta mina eftersom jag inte har någon nytta av mina.
Det kändes mycket obehagligt att sitta där och, som jag kände det, bli ifrågasatt.
säkert inget illa menat, men jisses, lite måtta får det väl ändå vara.
Så sitter jag där med en stor mage igen och jag undrar vad folk tänker.
Men jag kan lova, att det har aldrig hänt Jens något illa på grund av att jag inte ser. snarare är jag nog mer övervakande och beskyddande än andra föräldrar eftersom jag vet min begränsning.
Iaf är jag mer känslig nu och tog åt mig.
När de andra sedan började prata om barnflickor som de bara messade efter så tänkte jag att vi pratar ändå inte samma språk så jag skiter i detta.
Men en tagg fanns i mitt hjärta under kvällen och fasen, det gör ont fortfarande.
Kan människor inte bara se Jens, vilken fantastiskt fin kille det är och skita i mig.

föresten, stadsministerns tanke om att vi ska jobba till vi är 75 år och att det är frivilligt. Vad säger man om det?
frivilligt? Inte för den valiga människan iaf. För självklart regleras det där så de som tjänar minst inte har råd att gå tidigare ändå utan tvingas jobba till de är just 75, för annars får de ingen dräglig pansion.

Nu sova. :)
Godnattkram


Stora killen

Ja, nu för tiden har vi en femåring här hemma.
I fredags fyllde Gosrosen år och det firades i dagarna två. Tom idag har det kommit pressenter faktiskt, men nu är det slut med det.
Jag var och tränade i fredags och när jag hämtat Jens på dagis slutade danne och vi for in till stan för att äta middag med övrig familj.
vi hämtade upp Jens farmor och åkte hem till mina föräldrar där vi blev bjudna på mat och tårta.
Syster och hennes man dök upp och firade födelsedagsbarnet också vilket såklart var uppskattat av alla.

På lördagen kom några goa vänner , vänner till både Jens och till  mig, på lite kalas. Det var jättemysigt även om dagen inte började så bra. Daniel var tvungen att sticka till jobbet tidigare än vad vi planerat så jag stod själv med kalaspyntandet, vilket jag lugnt kan säga, inte är min grej. försökte hålla tårarna tillbaka för att inte göra Jens ledsen men det kom ett gäng iaf.
Några fler kom när Jens sprang in i köket och sa:
-Mamma, Oj, vad fint du gjort här!
Glad blev jag och tänkte att det är ju faktiskt det som är det viktiga, att Jens är glad och nöjd.
Mamma och pappa kom senare under eftermiddagen och stöttade mig lite med disk osv.

Igår var det sista styrelsemötet med Vänsterpartiet Halmstad för det här verksamhetsåret. på fredag är det årsmöte och jag ställer upp till styrelsen ännu en period. Har svårt att slita mig.
Det ska bli kul med årsmöte även om jag också blir lite matt vid tanken. det kan vara långdragna grejer det där och tröttheten håller i sig.
Har dessutom planerat in ett pass på gymmet innan på dagen, lite dumt, men även det har jag svårt att strunta i. Jag vill verkligen hålla i gång med träningen så länge det bara går.
Jag har nu gått 26 fullgångna veckor och en ordentlig mage har jag minsann.Fem sex kg har jag ökat på mig och jag har aldrig vägt så här mycket som jag gör nu. När jag blev gravid den här gången vägde jag 42 kg, till skillnad då jag blev gravid med Jens och vägde 35.
Som höggravid vägde jag 43 kg och tilläggas kan att jag de första månaderna med Jens gick ner tre kg på grund av ett hemskt illamående och strul med halsen.
Så det är en del skillnader på den här graviditeten och den med Jens. man kan väl säga att jag den här gången är starkare fysiskt.
Nu är det mindre än tre månader kvar och jag måste verkligen stanna upp och njuta känner jag. Njuta av att kroppen är med mig och att jag får vara med om detta en gång till, det är ett mirakel.

Vi var på femårskontroll idag och allt gick mycket bra. Tom sprutan passerade relativt smärtfritt.
Nu är det dags att rycka tag i middagsdisken.
Ska försöka krypa till kojs tidigt idag för nu är jag verkligen riält trött. ska absolut inte sätta mig i soffan, och om jag nu ändå gör det ska jag inte luta mig mot Daniel och somna...
Kram

Tidigare inlägg
RSS 2.0