Jens kväll

Länge sedan sist igen. Tänker varje gång jag skriver att detta är ju kul så det får bli snart igen, men så går tiden ändå och inget blir skrivet.
Veckorna går och magen blir större, det är vad jag kan konstatera. snart är det jul också.

Träningen går kanon och jag har tom kunnat öka på vikterna de senaste gångerna, det känns jätteroligt.
I tisdags var jag på Spenshult för att få mitt dropp. Jag hade inte speciellt ont och proverna såg mycket bra ut så jag kan antagligen sjuta en vecka till på droppet nästa gång.
Kul, jag har uppfunnit ett botemedel för reumatismen , iaf för min egen skull. Att vara gravid.
Men detta är helt garanterat min sista graviditet, så det gäller att njuta nu!

Vi hade köpt två biljetter till en julkonsert som ägde rum igårkväll. anleningen till att vi köpte den var för att Eric Saade är med och det är Jens stora idol. Jens gick tillsammans med mamma och båda kom hem glädjestrålande och hur lyckliga som helst. haha
Jens för att saade sjungit Popular och mamma för att Jens varit så glad och dansat och sjungit sig igenom konserten. Han hade haft en egen show i mittgången där han dansat på för fullt och de andra i publiken satt och fotade honom och skrattade. Jens har kollat ganska mycket på erics video på nätet och är duktig på rörelserna.
Mamma hade köpt en tröja med eric på till jens och han bedyrade att den ska han aldrig ta av sig och den ska han aldrig smutsa ner... Skivan vi köpte till honom skulle han minsann lägga i fodralet så den inte blir repig. vi brukar nämligen ha en ständig dispyt om att alla cd ska i fodralet när de inte används, annars blir de repiga.
Båda löfterna har han hållt än så länge. fast vi fick av honom tröjan under natten iaf. :)
Nu har både jag och Jens uppträtt som Eric under förmiddagen, men jag kan verkligen lova att Jens, både sjunger och dansar, betydligt bättre än jag. det är nästan löjligt att ens jämföra.
När vi åkte hem sa Jens:
-Finns saade på riktigt?
-Men jens du har ju varit i samma lokal som honom idag ju, visst finns han.
-Men då kan man åka hem till hans hus.
-Ja, om man känner honom, kan man det.
-Jag känner honom!!
-Hmm, men vännen, han känner inte dig.

Nu gosa med Eric... Jag menar Jens.
ha en fortsatt fin helg.


Veckorna går

Ett nytt privat inlägg.
Maila mig gärna för lösen, skriv gärna vem ni är.
[email protected]


http://mittmirakel.blogg.se/lycka/


Tänka sig för

Att man ska tänka sig för vad man gör och hur man uttrycker sig, speciellt i närheten av barn, det vet vi ju.
Jag försöker ju det, men ibland slinker självklart något mindre trevligt ord ur mig, precis som ur alla andra antar jag.

Förra torsdagen när jag hämtade Jens på förskolan så fick jag bevis på hur det kan gå ibland när man inte riktigt tänker sig för utan skämtar utan att förstå hur det kan uppfattas hos barnen.
Jag skulle precis öppna grinden för att gå in på dagisområdet och då dök det upp en man bakom mig som ville öppna grinden för mig.
Tack det går bra sa jag.
-Jo,jag vet att du kan, har sett dig här många gånger och du är fantastisk tycker jag.
Snällt sagt av honom.

Jens kom emot mig och mannen önskade trevlig midsommar och hoppade upp på sin mc. :)
Både Jens och jag gillar hojar väldans mycket så vi stod och kollade på mannen när han for iväg och vinkade till honom...

När han kört iväg frågade jag Jens vem det var. för någon förälder till de andra barnen trodde jag inte det var.
-Det är ju kockfan mamma, han som lagar mat på dagis säger min son då, med allvarlig röst, han är jättesnäll!

Jag bet mig i tungan för att inte skratta ihjäl mig samtidigt som jag hörde min son, inne i huvudet, ropa hej kockfan till den fina mannen någon gång. Skrattet fastnade i halsen om man så säger.
Min pappa, Jens morfar, Jens älskade moffa har detta yrke så vi har en förkärlek för kockar i vår familj...
Men orsaken till att Jens nu tror att kockar heter kockfanar är för att min pappa har en kockjävul tatuerad på överarmen. Vi har sagt att det är en kockfan och skrattat gott åt det när Jens sagt till moffa att han är en kockfan.
Men nu har detta alltså fått till följd att Jens tror att när man jobbar med att laga mat till andra människor då kallas man kockfan.

Nu försöker jag förklara skillnaden för den stackars killen som inte förstår riktigt vad jag menar...
vi får tänka oss för lite mer i fortsättningen.
men det är en rätt kul historia iaf.

Nu glass och Rapport.
Kram

En bild


Jens och mamma

Mitt lille hjärta

Jag fick mig en ny kropp igår. Det är effekten av Remicade-dropp och två kortisonsprutor, fick dem i axlarna.
Vaknade som en annan människa och trodde inte det var jag som var jag, eller så.
Det är elva veckor sedan jag tog Remicade senast, helt klart fem för många ,en det har ju sina skäl.

Idag har jag iaf varit och tränat, två månader sedan sist. Lite trögt och fick dra ner på viktena lite, men inte så mycket som jag trodde jag skulle behöva. det gick över förväntan, helt klart.

Mitt lille hjärta har fått för sig en grej.
När det börja blåsa jättemycket eller störtregna då springer han in på sitt rum och hämtar sina sånna där kupor man kan ha över öronen när man typ klipper gräset eller något. Hahaha
Ser lite småroligt ut plus att ungen inte hör vad hans mamma säger, men han har aldrig gillat höga ljud, fast detta är väl en aningens överdrivet kan jag tycka. :)

Ha en fin fredagskväll och tack till er alla som kikade in i mitt låsta inlägg och skrev fina och medkännande kommentarer. det betyder mycket för mig, tack!

Kram

Hejdå älskling!

Här i Halmstad och Getinge har solen strålat idag. Det har strålat så starkt så nästan till och med jag har sett det, det ni...

Det har varit en lugn och skön dag. Trots det har vi fått gjort en del måsten, tex en storhandling, det tråkigaste jag vet ungefär. Men det gick rätt smidigt idag, men på den smidiga lila stunden hann det försvinna 1200 kr från mitt konto.
Jaja, nu är det påfylt iaf.

Vi var på vernissage också, på bibblan här i Getinge. Det var barn från de olika förskolarna här i samhället som målat tavlor och satt upp där.
Duktiga dem är. Frågade Jens sedan vad han målat:
-En massa massa regn.
När han skulle berätta för mormor och morfar, var det massa massa regn, på robotar.
Jaja, fina tavlor var det hur som.

När Daniel hämtade Gosrosen på dagiset idag stod en tjej tillsammans med Jens. Hon berättade att hon älskar Jens och att han älskar henne.
OK, men mamma då?
Jaja,  när de gick därifrån ropade flickan efter Jens:
-Hejdå älskling!

Fina ord lär hon sig hemma! :)
De är söta dem små.

Nu dags att lyssna på vad de andra länderna i Europa ska skicka till melodifestivalen.

Kram


Nyfriserad Jens

Mammas hjärta har varit hos frissan idag och fått en dödskalle i håret.

Hipp hurra för Jens idag!

Idag fyller min lille trollunge fyra år! Den finaste, goaste, mest underbara, snällaste, busigaste, envisaste, mest omtänksamma, klokaste, trotsigaste, mest nyfikne, sötaste, lille fyraåring som finns, såklart. :)
Vi har haft en bra dag, han och jag. Telefonen har ringt som bara den och jag har låtit honom svara varje gång. så många ringer minsann inte när jag fyller år. :)
Personal från Spenshult ringde tom och grattade honom. De är bäst!

På eftermiddagen åkte vi hem till mina föräldrar. Det blev middag och tårta. Ja, och pressenter också förståss, glömde nästan det viktigaste... Svärmor var där också och firade sitt älskade barnbarn.
Höjdpunkten på dagen var när Jesper, Jens morbror, kom hem med bussen från Oslo.
Glädjen var fullkomlig.
Jens satt bredvid honom och pussade honom och sa, gulleplutt. Hahaha
Jaja, är man älskad så är man.

En riktigt fin dag har det varit med andra ord.
Men nu är jag helt slut!!

Säger godnatt till er nu.
Kram

 


Så dumt!!

Igår var vi på utvecklingsamtal för Jens, såklart, för vem annars liksom... Haha
Det var jätteroligt och bara positiva tongångar fick vi höra. Känns kul och få höra hur han har det och hur han beter sig mot andra barn.
Personalen sa att han har ett mycket rikt ordföråd och använder svåra ord för sin ålder. Det tycker ju jag också, men kul och få höra det från dem.
Jaja
Däremot var det inte alls kul att få höra vad en del människor gör på förskoleområdet när dagiset är stängt.

När vi skulle gå från mötet så kom barnen in, de hade varit ute och lekt. det spred sig genast en mycket äcklig lukt i hela rummet....
Det visade sig att det är några som släpper in sina hundar på området och tydligen låter dem springa där vind för våg. Det går ju att stänga till så hundarna inte kommer någonstans.
De har förståss bajsat överallt och barnen får skiten på kläder och skor.
Jag blir vansinnig och är inte ensam om detta.
vad är det för folk??
Nu när Jens kom hem luktade hans vantar skit och allt åkte in i tvättmaskinen.
Jag tycker det är otroligt obehagligt eftersom jag inte ens kan se det.
Men personalen hjälper, fast det är ju svårt att upptäcka allt.
Usch och fy, man mår ju jäkligt illa av bara tanken på att det möjligtvis finns där. :(

Idag har jag tränat. Skönt men kroppen verkar lite småtrögg.
Tar det lugnt och fint. :)

Nu gos med ungen min.
Kram

 


Nyfriserad Jens

Jens och kompisen Buzz Lightyear

Sköna fredag

Jag sitter inne och har dörren till baksidan öppen. Jens är där ute och leker. Han kör mc och har hjälm på sig. Motorcyklen är trehjulingen och hjälmen är en hink som han har över huvudet. :)

Jag har haft en bra dag.
Det började väl inte så bra i och för sig. När vi skulle spatsera iväg till dagis så tog Jens min käpp och sprang iväg med den. jag ropade på honom och sa att han skulle komma tillbaka med den på stubinen.
Det mest förekommande svaret som vi får höra här hemma dök upp som ett brev på posten:
-Jag gör det seeeen!
Jag blev sååå irriterad...
Okej, då går jag in igen sa jag och gjorde det. då kom han med käppen.

Sedan ville han gå själv. Det får han fram till vi kommer strax innan dagiset för där är en parkering och då vill jag hålla honom i handen. Men han sprang ju iväg vilket han aldrig gjort innan för han vet var vi ska börja hålla hand.
Dessutom var det någon som höll på med en sån där blåsmaskin,tar bort grus och skit, vilket antagligen lockade honom. Jag hörde inte ett smack och blev nästan gråtfärdig. Ropade rätt ut till ja, förhoppningsvis Jens då:
-Okej, nu går mamma hem då, hej dååå!
Jens kom springande som ett litet jehu, och var jätteldesen.
Ja jisses, undrar om jag blir gråhårig inna jag fyller 32? ;)

Sedan har det vänt. jag lämnade honom utan några större svåriheter.

Tog en bil in till gymmet och har tränat igenom mitt pass. det är underbart!
Mår bra i både kropp och själ.
När jag kom hem hämtade jag busungen och vi åt pannkakor. Sedan är det lek som gällt. Fast han leker bra själv nu faktiskt. Han hade en period, för inte så länge sedan, då han inte kunde göra något själv.

Tänkte jag skulle berätta lite roliga saker som han gjort och sagt men de är bortblåsta just nu.
En kommer jag ihåg iaf.
Vi var ute och lekte i måndags, tror jag det var. Jens hade fått fram sin trampbil. Han har varit för liten för den innan men nu går det bra.
Han trampade sig fram och då var det några barn som såg honom.
-Jens vilken fin bil, sa dem.
-Titta på min fina nya bil, sa Jens.
-Ååååh, den är jättefin sa dem....
-Titta på min nya fina keps, sa Jens.
Inga kommentarer förutom en mamma, jag, som försökte kväva mina hysteriska skratt. Den där kepsen var inte ny alls. Men det är ju kul att få beröm och uppskattning. :)

Ha nu en fin fredagskväll.
Kram

Lite roligt såhär på fredagskvällen....



Jens är taxichaufför åt mamma. Observera hålen på knäna, byxorna är i soporna nu. ;) Jens skrattade som en galning när han försökte dra oss framåt. Han är stark min lille gosros.

Detta klipp är från Så ska det låta, program två. Jag blir så glad varje gång jag hör det. Hahahahaha

Att våga

Jag hämtade Jens på dagis efter lunch idag. Han ska vara där lite längre imorgon eftersom jag ska iväg och träna då. det gäller att planera med sina 15 timmar i veckan. Måste säga att vår förskola är fantastiskt bra, personalen är underbar och de är så flexibla.

Jag har börjat låta honom springa lite själv nu, där det inte är någon trafik. Så han sprang ut på dagisområdet och jag efter. Vet ju att han inte kommer någonstans eftersom det är grindar men samtidigt är området stort och han är inte ensambarn där precis. Han kom inte till grinden utan hittade något betydligt roligare att göra.
Jag stod och väntade... Väntade... och väntade...
Hann få några frågor och funderingar från andra barn, tex om min käpp och om min track. De är för goa de små.
Min lille tyckte jag inte var så go precis, just då, menmen...
Han kom sedan och vi drog iväg hem.
Då tog jag tjuren vid hornen och bestämde att nu ska jag och Jens vara ute själva och leka. För första gången. det gick så bra, jag är så lycklig så jag nästan gråter lite.
Ja men visst är det underbart, att så lite kan glädja. Haha

Jag plockade fram hans trehjuling från baksidan och så fick han cykla fram och tillbaka medan jag stod och "tittade" Vi var ute i nästan två timmar och det gick kanon, detta ska vi göra om inom det snaraste. Min mamma-självkänsla stiger ju som bara den när sånt här fungerar. Ni kan säkert tänka er att jag varit nervös och dragit mig för detta. Men nu är han så stor så han förstår.
Sedan är det klart att han kan bli distraherad och lockad av saker runt omkring.

Igår ringde jag till Spenshult eftersom mitt knä och fot fortfarande var hemskt dåliga. Jag fick tack och lov en tid samma dag så nu är jag sprutad i foten och knät. Kortisonet har väl hjälpt lite men det blir säkert ännu bättre imorgon.

Nu ska jag fortsätta leka med min gosros, fast innomhus denna gång. :)
Kram till er, goa vänner.

Okej

Här är läget bättre.
Idag har jag varit på Spenshult och fått Remicade. Inflammationerna slåg till natten till i onsdags och det har blivit sämre och sämre efter det. Men nu ska det vända och imorgon räknar jag med att det känns bättre på den fronten.

Daniel har börjat jobba heltid. Han har fått ett nytt jobb och jobbar nu som taxichauför. Det är en rätt stor omställning i vårat liv och självklart är det superskoj samtidigt som jag varit rädd för min egen del, som den egoist jag är. :)
Men jag och Jens har klarat oss bra de dagarna han jobbade förra veckan,bbland annat helgen.
Jens och jag har det mysigt och det är svårt att beskriva hur han är. självklart är han busig och trotsig men när det verkligen gäller så lyssnar han. Jag tänker främst på de situationer jag är mest orolig för, när jag är ensam med honom ute. Nu kan jag ju inte begära att han ska hålla mig i handen hela tiden utan jag måste våga släppa honom, låta honom springa själv. Naturligtvis inte där det är trafik osv men ändå. Är olyckan framme så är den och jag blir typ gråhårig varje gång men han är duktig som jag säger och kommer när jag ropar. Han har gjort det hittills iaf.
Han förstår så mycket, mer än vad vi kan tänka oss.
Jag kanske lägger för mycket ansvar på honom men jag är säker på att han klarar det. jag visar så mycket uppmuntran och glädje när han lyssnar och kommer tillbaka, jag tror det hjälper. sedan vet han att jag inte kan jaga fatt på honom,jag försöker inte ens och då blir det inte roligt heller.

Igår tog jag och Jens färdtjänst hem till mina föräldrar och det var en mysig dag.
Problemet med färdtjänsten är att jag måste boka bilen minst en, helst två, dagar i förväg när jag ska ha Jens med mig eftersom han behöver ha en bilstol. Tanken på det gör att jag känner mig instängd. därför har jag bestämt att jag ska lära mig hitta till busshållplatsen här i byn så jag och Jens kan ta bussen in till stan. Där kan sedan pappa eller någon annan hämta oss. Då kan jag åka in när jag vill och när andan faller på. :)
Sedan är det en utmaning och det behöver jag mig en också.
Tänk vilken lycka när jag gjort det första gången. :) Blir glad bara jag tänker på det.

Nej, nu har min gosros vaknat,han är så hostig.
Säger godnatt och skickar en kram till er.

Fundersam

Tack goaste vännerna som tänkte på mig igår när jag fick mitt Remicade.
Jag längtade verkligen efter gårdagen, har ju haft en rätt jobbig tid och det är frustrerande när det blir så här, att alla dessa halsinfektioner ställer till det så även lederna blir dåliga.
Iaf så var jag på topphumör när jag åkte dit trots att värken gnagde överallt ungefär.
Jag hade ju även bokat en sprutid och själv visste jag att jag skulle behöva tre sprutor, minst två iaf, för att bryta de största inflammationerna som satt i höger fot, vänster knä och höger axel.

Jag kom in till läkaren och berättade vad jag ville. Han sa att han inte hann ge mig mer än en spruta. När har de annars tid att ge sprutor om inte när man bokat spruttid? Sprutan tog en minut inklusive tvättning...och sedan var det klart. Fylldes av en sån enorm trötthet. Jag fick välja ut det stället som var värst, lite svårt eftersom alla var jobbiga. men jag tog foten eftersom jag kände mkt vätska där och det ville jag ju ha bort.
Ja, du får ju Remicade här efteråt och den har ju faktiskt bra effekt snabbt och borde ta de här inflammationerna. Jo, jag vet sa jag, jag har haft den här medicinen sedan 2002.
-Så du är en slags expert då, sa han...
Japp, sa jag och tände väll till. Men jag kände på en gång att han var en läkare man inte kan prata med.

Berättade för sköterskarna vad han sagt och de tyckte det inte var klokt.
Sedan kom jag på en sak. Sprutan gick ju så oerhört fort så han kan inte ha hunnit tömma min fot på ledvätska. Det känner jag ju nu också för den är fortfarande svullen och jag har mkt ont.
Japp så jag sitter här med mycket värk idag också, i foten, knät och axeln. Var tvungen att ringa och boka en ny spruttid nästa vecka. :(
Ibland blir jag förbannad.
Jag vet ju att man får bäst effekt av kortisonsprutorna om man först tömmer på ev vätska.
Remicade har fixat de andra lederna men när jag får sånnahär stora inflammationer så måste jag oftast ha hjälp av kortison rätt in i de inflammerade lederna.
Ja, lite irriterande är det allt men jag hamnade direkt i underläge och han började snacka om min graviditet och sånt mitt i allt. Sedan lät han mig leta upp dörren själv och famla efter hantaget och klara mig ute  i korridoren trots att han såg att jag hade vit käpp.
Sånt träffar jag väldigt sällan på, speciellt på Spenshult för där brukar de vilja hjälpa mig om det behövs.
Jaja, bara att glömma och gå vidare. ;) men jag har roligare saker att göra än att ränna på Spenshult varje vecka. :(
Speciellt när det beror på dumhet.

annars bra här.

Jag skulle behöva er hjälp. ;)
Det är så här att Jens har börjat haka sig på orden. Han har gjort det en period tidigare men sedan har han blivit bra. Men för någon vecka sedan började han igen och jag lider med honom och blir så klart orolig också.
Är det vanligt, känner ni till det?
Han liksom får kämpa fram det första ordet är det väl mest.
Det låter ju som att han är så ivrig så det knyter sig på något vis. eller kan det vara stammning.

Nu bjuder jag på några bilder av mitt mirakel.
Mitt ljus och min lycka.





Ha en skön helg.
Kram

Hej och hå

Här rullar det på. Har tänkt blogga i flera dagar nu men det har inte blivit så av olika anledningar.
Kraften sviker mig och jag orkar bara med det jag måste. ;)

Jag är i ett rätt dåligt skick just för tillfället. Det jag längtar till mest nu är till torsdag då jag ska få mitt dropp igen.
Jag har stora inflammationer överallt och värst är väl foten som inte alls ser ut som en fot längre utan snarare som en slags boll. Den är full av vätska och gör svinont, det känns som något sitter i kläm men det är antagligen själva inflammationen som trycker på något.
Det känns alltså inte så roligt just nu. Det har gått en vecka sedan jag egentligen skulle fått mitt dropp och det kan man ju tycka inte är så lång tid men min form av reumatism är oerhört agresiv och har jag inget som trycker tillbaka den så blossar den upp så här och det går väldigt fort. Sedan gjorde antagligen halsinfektionen sitt till och satte sprutt på karusellen lite extra...
Det brinner i min kropp just nu och rörelserna är mycket sega att utföra och en del går inte alls att göra.
Men på torsdag dåååå! Jag fixade så jag kommer få några kortisonsprutor då också för Remicade kommer inte fixa detta själv. Vätskan måste jag tappas på och lite kortison i kroppen brukar ju göra susen.
Nu är jag grymt trött förstås och det beror på sjukdomsaktiviteten plus att det har varit mycket annat också.

I onsdags fyllde ju Jens tre år och tack alla för gratulationerna!
Det var en jättefin dag. Han var i ett lyckorus hela, nästan, dagen och tyckte allt var mycket sspännande.
Jag var och röndtkade mina lungor på förmiddagen och då var han hos sin mormor.

På eftermiddagen firade vi honom hemma hos mina föräldrar.
Det är så här att min lille Gosros blir rädd, eller snarare skräckslagen, när han ser en dammsugare. Vi vet inte alls varför men hans hjärta håller på att hoppa ur bröstet på honom och han blir alltså livrädd när han ser eller hör dammsugaren. jag försöker att städa när han är på dagis för han fixar inte det och det är ju plågsamt att se honom sådan.

Vi tänkte vara lite smarta och därför gav mina föräldrar honom en leksaksdammsugare i present. Glädjen var ju stor när han skulle öppna paketet men när han såg var det var försökte han sätta fast papperet igen och sa:
-Jens behöver ingen present...
Helt knäckt var han och vi alla blev så himla ledsna över hans reaktion även om vi visste att det kanske skulle bli så. Pappa tänkte ta och slänga bort den.
Men min älskade syster lyckades med det som verkade omöjligt. Hon fick, det tog väl en timme, honom att till slut älska denna sak. Det slutade med att vi alla dansade och sjöng med dammsugaren. Jag önskar verkligen att det finns inspelat på film eller något för det var verkligen helt otroligt. Hahahahaha Men det gör det ej.
Nu dammsuger han varje dag men detta betyder inte att han accepterar den riktiga på något som hälst sätt. det är samma skräck. :(
Om det är någon som har något förslag på hur vi ska kunna komma över detta så tar jag tacksamt emot det.

Igår hade vi kalas för Jens och det var skitkul. På lördagen var jag så nära att ringa och ställa in det på grund av att jag mår som jag gör. Men nu är jag tacksam att vi genomförde det.
Jag är slut idag.

Nu värker mina händer som bara den och ni får ursäkta mina fel i texten.

Ha en fin vecka nu.
Kram

Min unge

På onsdag blir min "lille" kille tre år. det är banne mig inte klokt. :)
Alla hans funderingar och fantasier är så underbara att höra på.

Här om kvällen gick vi från garaget och hem. jag och Jens gick hand i hand och det var mörkt ute.
-Åh mamma där är månen, vad fin den är.
-Mamma ser du den?
Nej, jens jag kan ju inte se, så jag kan inte se månen.
-Nej, mamma kan inte se.
Tystnad och vi fortsatte gå. Efter en liten stund.
-Mamma kan du se månen nu??

Jens var längre på dagis idag eftersom jag hade ett läkarbesök på eftermiddagen.
När jag kom och hämtade honom kom han springande och slädde sig i min famn.
Den ena tjejen som jobbar där sa till honom att nu måste han visa mamma hur snabb han är på att klä på sig ytterkläderna. han är visst supersnabb på att sätta på sig alltihop när de ska gå ut, han är snabbare än de stora barnen till och med. Men det brukar jag då inte få se. Idag när han satte på sig overallen så hamnade den bak och fram. Men Jens så där kan du ju inte ha den sa personalen och vi skrattade som bara den. det blir ju som en tvångströja du kan inte röra dig.
-Jag är långben sa han då med långbensrösten.
Okej, undrar hur han tänkte.

När vi gick.
-Jag vill gå själv!
-du vet ju att du måste hålla mamma i handen när vi går själva du och jag.
-Jens går själv och så skrattar han så där busigt.
Han vet mycket väl vad han får och inte. Det där med handen kör han med varje gång men han bråkar aldrig på riktigt om det. :)

Han är underbar. Han är så finurlig tycker jag.

Över till en liten hälsorapport. :)
Igår märkte jag av antibiotikan tack och lov. nu är halsen mycket bättre och det är en sån lättnad. Det går inte ens att beskriva.
Var på Spenshult idag och det såg ju inte så bra ut men det är inte konstigt eftersom det egentligen är dags för Remicade nu. Men den får jag inte ta. Hade många svullna leder och vänstra knät var full av vättska och gör riält ont. Du vill ha en kortisonspruta här förstår jag sa läkaren.
Visst vill jag men penicillinet då?
javisst jag... Så det fick jag ju inte då. Men jag frågade om det var okej att ge mig lite kortison in i blodet istället. det brukar bara hjälpa några dagar men bättre det än inget.
Så jag fick en dos i rumpan. :)
Hoppas på lite lindring från den.
annars allt väl här. :)
Kram och godnatt.

Klantmamman

Först, tack för alla snälla kommentarer som värmer som alltid. Tack också för alla tips.

På fredagen var Jens hemma. Han var rätt snorig och eftersom jag ändå skulle vara hemma så fick han också vara det. Jag ringde på morgonen till dagiset och pratade lite med dem. Om att det var så jobbigt då när jag hämtade Jens på torsdagen. Hon var så förstående och sa snälla saker och att jag aldrig behöver känna mig stressad utan alltid bara ta det i min takt osv.
Det kändes väldigt bra efter det samtalet plus efter alla kommentarer från er. Jag förstår ju att detta hör till jens ålder och att han gör som alla barn.

Helgen har varit bra. På lördagen var vi till malmö och hälsade på Daniels morbror. Jättetrevligt var det och god mat fick vi. Jag åt konstant.. Fick även höra att jag gått upp i vikt,  och ser frisk ut vilket stämmer, iaf det första... :)

På söndagen var vi hem till mamma och pappa på middag, det bjöds på tacos. Mums!

Igår började jag känna mig riktigt risig i halsen och idag är det ännu värre. Den senaste antibiotikan tog jag i slutet av oktober så jag känner mig rätt nöjd med att det hållt så länge. Men nu är det inte roligt alls. Suger och suger och det värker runt tracken.
Kass känner jag mig och blir så trött av allt sugande.

Idag var det första gången jag skulle lämna och hämta på dagis sedan i torsdags.
Allt gick bra dit. jens var oerhört mammig och ville inte släppa mig när jag skulle gå.
På vägen hem gick jag vilse i snön. Kände hur jag förlorade kontrollen över var jag var och trampade runt i snö bara. Några steg hit och några steg dit för att komma tillbaka till kanten vilket jag förståss inte gjorde. Men sedan stannade jag och drog tre djupa andetag och tänkte åt vilket håll, lågiskt sätt, kanten måste finnas. det gick bra och jag kom rätt. Men hjärtat slog rätt fort måste jag erkänna. :)

Jag har haft det lungt och bara försökt vila.
Gick till dagis igen för att hämta Jens strax innan två. Han kom rusande och slängde sig i min famn och när det var dags att klä på sig så gick det väl så där.  Han bråkade inte lika mycket och lyssnade på mig och personalen när vi gaddade ihop oss. :) men när jag pratade med honom så var han tyst och då vet han att jag inte har koll på honom. Blev stressad eftersom det var barn och föräldrar i tamburen och då är det svårt och veta var Jens är. När jag satte på honom skorna kändes det lite konstigt men ändå rätt på något vis.
vi traskade hem och det gick finemang.
Mormor var hemma när vi kom och hon sa så fort hon såg oss:
-men Jens vad är det för skor du har? ;)
Då hade jag lyckats ta på honom en av hans och en av någon annans. Den ena skon var blå och den andra röd. Hahahahah
Den ena var lite större men annars var det liksom samma modell. :)
Det var bara att traska tillbaka till dagiset för tredje gången. :)
Jisses vad jag och personalen skrattade. jag hade berättat, gången innan, att jag gått vilse på morgonen när jag lämnat Jens.
Klantmamman Ulrika har varit i farten idag som ni hör....
men så länge jag inte tar fel barn så får man väl vara tacksam. ;)

Nu vill tracken och sugen träffas igen. Fy!
Kram till er.

Utmanad....

Jens har varit snuvig i ett par dagar nu. Han låter rätt kraksig men är pigg och glad. eller ja,humöret svänger lite hit och dit.

Nu har jag både hämtat och lämnat på dagis och i morse vet jag verkligen innte hur jag lyckades komma rätt men det gjorde jag. Var lite smått nervös att jag dragit min son på villovägar men helt plötsligt hade jag kommit mycket längre än vad jag trott och var nästan framme vid grinden.
Det känns inte bra och jag tycker inte alls det är roligt att traska i denna snö men vad kan jag göra? Det är inte direkt halt utan det är de omtalade kantenrna som är borta plus att snökanterna som jag istället får följa ändrar utseende då och då. ;)

Jag har varit inne i stan på förmiddagen för att fixa lite grejer.
När jag kom till dagis för att hämta Jens satt han och klippte i ett papper för fullt. Ibland får jag dåligt samvete att jag inte låter honom pyssla så mycket. Jag tycker det är obehagligt att låta honom sitta och greja med en sax när jag inte ser vad han gör. Men så kan jag ju inte tänka heller för då får han ju inte göra något. :(
Så jag ska försöka skärpa mig.
Tack och lov för dagis känner jag ibland...

Iaf när vi skulle gå så vägrade han ta på sig  overallen, inget annat heller för den delen. Jag tjatade på honom men han kom inte, utan stod antagligen bara och tittade på mig. Så fort jag närmade mig honom sprang han iväg och jag vägrar jaga honom i en miljö där jag inte vet exakt hur det ser ut och vad som ligger och står på golvet. det blir en för ojemn kamp...
Personalen kom ut då och då och sa till Jens att han skulle lyssna. Jag kände mig så fruktansvärt värdelös som mamma. Blää
Ni som har barn, vad gör ni i sånna lägen. ska man hota på något vis eller vad?
Jag antar att sånt händer andra också men för mig känns det som det bara drabbar mig för att jag inte ser. Jens får gärna utnytja att jag inte kan se, när vi är hemma men det är inte kul när vi är bland folk. Det känns som folk får vatten på sin kvarn, att en blind kan väl inte vara en bra mamma.
Nu är jag negativ jag vet. ;) har dessutom fördomar mot andra människor.
Fy för mig.

Han är gullig också, ibland, när vi satt vid matbordet sa han med jättegulig röst:
-mamma är en blomma och hjärta...
Jag brukar kalla honom för ett litet hjärta.

Igår köpte vi bil... ;)
annars inget direkt.
Var och tränade igår men nu kommer det dröja till nästa fredag innan det är dags igen. Det känns inte så jobbigt för jag har tränat mycket den senaste tiden så nu får kroppen vila lite.

Längtar efter våren nu. :)
Godnatt och kram

Frustrerad....

Idag var det första gången jag någonsin lagt märke till att Jens blev riktigt arg och ledsen för att jag inte kan se.
Pappa var här idag för att hämta mamma som varit på besök. Pappa hade köpt ett par små bandyklubbor och en boll till. Jens har nämligen övat sig på hockey inför morbrors återkomst, genom att spela med ett långt plastskohårn och en tom koksaltflaska. det har i och för sig gått bra det också... :)
men detta var ju ännu lite roligare. Först sprang han omkring och berättade att han åkte skidor.Jag fattade vad han menade och förklarade att det är skridskor man åker när man spelar hockey... :)

Iaf så ville han ju spela med mamma då. Han och jag leker väldigt fysiska lekar och det tycker vi båda är roligt. Jag var lite skeptiskt till detta exprement men det funkade faktiskt riktigt bra, i början iaf...
Han kom fram med bollen och la den i min hand ,jag plaserade bollen framför klubban och så fick jag skjuta...
-Däääär satt den hojtade han när jag smällt iväg bollen. :)
Sedan skulle han skjuta till mig då men jag missade ju de mesta gångerna...
-Mamma  inte där, nejnej. Han blev så arg och ledsen när jag inte kunde hitta bollen. i början hjälpte han mig men sedan ville han väl att jag skulle fixa det själv. Jag förklarade så gott jag kunde, att jag ju inte ser och vi provade igen. Det gick bättre. När vi började spela igen och det funkatde rätt bra så ropade han:
-Nu är Jens glad igen...

Vi satt och pratade i soffan sedan.
-Jag blir arg och gråter när mamma inte kan se.

Det var antagligen inte sista gången det händer heller.
Ont gör det. Det är antagligen jobbigast nu innan han förstår helt och hållet. delvis förstår han och har alltid gjort men varför och hur det riktigt funkar det är ju svårt att begripa.

Det gick bra igår föresten, när jag hämtade på dagis.
Jag var väldigt osäker under en stol del av  vägen och gick liksom mest på känn. Men jag kom dit och vi båda kom hem. :)
Jag var så glad efteråt. Möttes dessutom av en stor kram från Jens, då kändes allt ännu bättre. :)

Nu Rapport.
Ha en skön kväll.
Kram

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0