Mitt liv och mina drömmar

Nu har vi precis kommit hem från en promenad. När vi var ute träffade vi på några barn och de hälsade, så gör ju oftast inte vuxna, vi är dåliga på det tycker jag.
Hur som helst då kom jag och tänka på två barn som sagt hej till mig på ett lite speciellt sätt. En av gångerna var väl för någon vecka sedan när vi hade hämtat Jens på dagis. Då säger en av ungarna: Hej blindis!
Jag tyckte det lät lite småskoj men sådär jättefint lät det ju inte heller. Sedan hörde jag hur han förklarade för sina vänner att jag var blind och si och så. :)
Sånt är bra, att barn ser att det finns människor som är anorlunda, de får något att tänka på. det gäller bara att det finns förnuftiga föräldrar eller vuxna som kan förklara på ett bra sätt för dem om de undrar något. Nu kom jag på en annan historia men den skall jag berätta en annan gång. :)

Den andra gången var för ganska länge sedan, typ sex år kanske.
Då bode jag i en etta inne i Halmstad. Jag brukade gå ut till grinden när pappa eller min lillebror skulle hämta mig. Jag var på väg till grinden en gång och då hör jag hur ett barn ropar: Heeej!
Jag var inte säker på att det var till mig och jag tycker det är enormt pinsamt när jag hälsar och det inte var till mig de sa hej. Det har jag gjort många gånger... en person har sagt hej hur glatt och trevligt som helst och jag har hälsat på samma sätt och sett jätteglad ut och så visar det sig att de pratar i mobilen eller något. :) suck
Jaja, den här tjejen ropar en gång till högre: Heeeej!
Jag min idiot fortsätter gå för jag är fortfarande osäker, jag hör att hon är på en balkong någonstans.
Då tar tjejen i ännu mer och skriker:: Den blinda, heeeeej!
Då vänder jag mig äntligen om och hejar tillbaka. Oj, jag tror jag skrattade en halvtimme efteråt.

Okej, nu skall jag sätta på en kopp kaffe.
Bye