Mitt liv och mina drömmar

Ibland kommer en känsla av längtan och saknad över mig, det är inte ofta, men ibland gör det det och jag skuffar snabbt bort känslorna.
Jag har märkt att de här känslorna kommer oftare under våren och sommaren, än under hösten och vintern. Jag tror det beror på att det finns så mycket vackert att se just under de två årstiderna och jag hör folk kommentera naturens skönhet.
Men det jag ska berätta om nu har inget med missad naturupplevelse att göra, om man säger så... :)

Senast denna känsla kom över mig var i söndags då jag satt med hela familjen runt mig. Pappa, Tobbe, Danne och jag satt och drack kaffe medan Misa och Jens lekte.
Vi kom in på tv-spel. Ja, föresten, anledningen till det var att Lovisa visade Pacman för Jens och jag gillade Pacman jättemycket, när jag såg alltså.
En sån stark längtan grep tag i mig. Jag saknar verkligen att kunna spela tv-spel sa jag till Tobbe och vet ni?
Tårarna var så nära...
Jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja gråta.
För att jag inte kan spela typ Nintendo.
Lite patetiskt kanske man kan tycka.

sånna tankar kommer över mig  då och då och jag är fantastiskt bra på att trycka ner dem. För det gjorde jag och förbjöd mig själv att tänka på det mer.
Ibland är jag såå nära att börja skrika för att jag inte kan se himlen. Den där djupblå vackra himlen, eller den där ljusblå med lätta tunna moln. eller en stjärnklar natt. Månen saknar jag märkligt nog väldigt ofta.
ett hugg av knivskarp smärta och en känsla av, nästan, klaostrofobi kommer över mig vid de här tillfällena.
Då börjar jag genast tänka på något annat för jag kan inte stanna kvar i det.

På något märkligt vis gör det mer ont att jag inte kan se mina syskon längre än att jag aldrig har sett varken Daniel eller Jens och antagligen aldrig kommer få veta hur min son ser ut.
det är konstigt.
Jag sörger mer att jag inte kan cykla längre än vad jag gör över att jag aldrig kommer kunna köra bil.

Men kanske är det inte så konstigt för visst är det lättare att sörga det man haft och det man vet något om, än det man inte känner till?

Här kommer et vanligt samtal ang min synskada, vet inte hur många sånna här dialoger jag haft:
-Ser du ingenting alls, är du helt blind?
-Nej, jag ser inte något.
-Inte ens skuggor? Lite siluetter, ljus?
-Nej, inget
-Du är helt blind alltså. Har du alltid varit sån?
-Nej, förlorade synen när jag var tolv år på grund av en sjukdom, barnreumatism heter den.
-så hemskt!
-Men du har iallafall sett, tänk dem som alltid varit blinda, de vet ju ingenting. det måste vara bättre att ha sett någon gång ju, du vet ju hur färgen röd ser ut tex.
-Och tänk, jag hade ju absolut hellere varit blind än döv, tänk och inte kunna höra liksom. Eller hur, det vore väl jättehemskt?

Beroende på hur mitt humör är så svarar jag lite olika för jag kan ju hålla med, delvis.
Ja, jag är absolut mycket hellre blind än döv. Frågar du däremot en döv är jag nästan helt säker på att hon väljer att vara döv.
Detta, självklart inte,  för att något av alternativen är speciellt önskvärda utan för att jag vet hur det är att vara blind och hon vet hur det är att vara döv. det man känner till är inte lika läskigt som det man inte vet något om. Så är det med det mesta,eller hur?
Dessutom vet jag att personen som säger detta till mig vill trösta mig, därför börjar jag ingen diskution, det är onödigt och jag vill inte värka otacksam och bitter... :)
Hon vill också få mig att rycka upp mig när hon säger att du har ju iaf sett, det måste vara bättre än att vara född blind.
Men där håller jag inte med henne. Att jag iaf vet hur färgen röd ser ut, vad hjälper det mig nu.
Rent praktiskt är det bra att ha koll på vilka färger som passar med varandra, när man ska sätta på sig kläder, eller välja kläder till sitt barn. Men mer än så är det inte och det går ju att lära sig. Jag vet vilka kläder som passar ihop. Det får vi lära oss, på samma sätt.
Så faktiskt, kanske är det att föredra att vara född utan syn än att bli blind under tidens gång. Kanske är det rent av svårare att anpassa sig, om ni förstår hur jag menar?
Jag brukar lite skämtsamt säga att jag är en dålig blind, för det är jag. Jag är inte så kaxig och framåt som många barndomsblinda är.
Jag förlorade min syn i början av tonåren och det kanske satte sina spår. Men sedan är vi olika personer också självklart.

Men har man haft något och misst det får man leva med sorgen. Trots att jag ville bli blind det senaste året som seende så är det klart att innerst inne ville jag inte det. Jag var bara så trött, efter 15 ögonoprationer på fem år och en ständig ovishet.
Jag gråter nästan aldrig över min synskada. det har jag kanske gjort fem gånger under de här 20 åren. Men det är nog mycket för att jag är oerhört snabb med att skuffa bort tankarna, för vad är det för nytta med det., kommer ju knappast se bättre av det liksom.
då sörger jag hellre vad reumatismen gör med mig och hur den påverkar mig och mina drömmar.

Men Men Men
men vet ni, nu kommer jag tala emot mig själv.
Jag är så tacksam över de åren jag fick se. Oavsett hur ont det gör då och då så vill jag aldrig byta bort den tiden.

så ja, det är nog trots allt bättre att ha fått se än att aldrig ha gjort det... :)
Om man nu tvunget måste jämföra.. eller rättare sagt, om jag nu måste göra det.
Fin kväll till er.