Mitt liv och mina drömmar

Att man ska tänka sig för vad man gör och hur man uttrycker sig, speciellt i närheten av barn, det vet vi ju.
Jag försöker ju det, men ibland slinker självklart något mindre trevligt ord ur mig, precis som ur alla andra antar jag.

Förra torsdagen när jag hämtade Jens på förskolan så fick jag bevis på hur det kan gå ibland när man inte riktigt tänker sig för utan skämtar utan att förstå hur det kan uppfattas hos barnen.
Jag skulle precis öppna grinden för att gå in på dagisområdet och då dök det upp en man bakom mig som ville öppna grinden för mig.
Tack det går bra sa jag.
-Jo,jag vet att du kan, har sett dig här många gånger och du är fantastisk tycker jag.
Snällt sagt av honom.

Jens kom emot mig och mannen önskade trevlig midsommar och hoppade upp på sin mc. :)
Både Jens och jag gillar hojar väldans mycket så vi stod och kollade på mannen när han for iväg och vinkade till honom...

När han kört iväg frågade jag Jens vem det var. för någon förälder till de andra barnen trodde jag inte det var.
-Det är ju kockfan mamma, han som lagar mat på dagis säger min son då, med allvarlig röst, han är jättesnäll!

Jag bet mig i tungan för att inte skratta ihjäl mig samtidigt som jag hörde min son, inne i huvudet, ropa hej kockfan till den fina mannen någon gång. Skrattet fastnade i halsen om man så säger.
Min pappa, Jens morfar, Jens älskade moffa har detta yrke så vi har en förkärlek för kockar i vår familj...
Men orsaken till att Jens nu tror att kockar heter kockfanar är för att min pappa har en kockjävul tatuerad på överarmen. Vi har sagt att det är en kockfan och skrattat gott åt det när Jens sagt till moffa att han är en kockfan.
Men nu har detta alltså fått till följd att Jens tror att när man jobbar med att laga mat till andra människor då kallas man kockfan.

Nu försöker jag förklara skillnaden för den stackars killen som inte förstår riktigt vad jag menar...
vi får tänka oss för lite mer i fortsättningen.
men det är en rätt kul historia iaf.

Nu glass och Rapport.
Kram