Mitt liv och mina drömmar

Här kommer ett "litet" inlägg om bakgrunden till Jens födelse och min graviditet. Jag känner att det är rätt viktigt och förklaringen till varför min blogg
heter som den gör.

I början av 2006 bestämde jag och min man att vi skulle försöka bli gravida trots att vi blivit avrådda ifrån det. Det låg mycket vånda och tårar bakom
beslutet men önskan och längtan efter barn var ju så otroligt stark! Jag är reumatiker sedan sex-årsålder och har genom sjukdomen förlorat min syn och
under perioder varit mycket dålig. Anledningarna till att vi avråddes från att försöka bli gravida var många och egentligen nu i efterhand meningslösa
eftersom allt gick så bra! Jag blev avrådd på ett mycket burdust  sätt av en läkare. Hon sa till mig att jag skulle skaffa hund istället för barn så jag
på det viset skulle få utlopp för mina omsorgskänslor... Inget fel på hundar, men inget jag ville höra i det läget...
Läkarna hade sagt till mig att chansen för mig att bli gravid var inte stor och om jag lyckades så var risken för missfall antagligen mycket stor.
Efter min senaste höftoperation i februari 2006 slutade jag med p-pillrerna och under våren tog jag bort de farliga medicinerna. En vecka före midsommarafton
började jag må väldigt illa. Tanken att jag skulle vara gravid var långt borta eftersom jag räknat med att vi skulle få försöka kanske upp till ett år
eller något om det nu ens skulle gå... Min mamma och lillasyster sa till mig att göra ett graviditetstest och det gjorde jag också på midsommaraftonens
morgon. Jag har aldrig någonsin blivit så förvånad och omtumlad i hela mitt liv som när min älskling kom in och sa att testet visade att jag var gravid...
Tur jag redan låg ner i sängen.. På grund av illamåendet... Jag hoppade snabbt upp ur sängen och sprang omkring... Överlycklig och samtidigt så rädd...

Jag fick snabbt komma till min gynläkare som bekräftade att jag var i skätte veckan.
Sedan följde ett antal veckor då jag var rätt dålig. Dels för att jag slutat med mediciner och dels för att jag fick problem med min andning... Under en
period den sommaren kunde jag inte lyfta armarna och tvätta håret och min underbara läkare som jag har genom reumatismen forskade runt och det hela slutade
med att vi satte in en medicin som hjälpte mig mycket. Den skulle inte skada barnet men den är såpass ny att jag ändå var rädd under hela graviditeten,
såklart... Jag blev bättre i lederna men min hals var fortfarande mycket dålig. Jag har haft problem under några år när jag var fjorton femton, det slutade
med att jag blev trakostomerad, alltså fick ett hål rätt in i luftstrupen så jag fick luft.
Det gick faktiskt så långt att jag blev akut trakiostomerad igen, efter att jag fått kramp i halsen och blev medvetslös. En underbar läkare vid
namn Jörgen räddade mitt och mitt lilla pyres liv den nionde augusti. När jag låg där och kippade efter luft hade jag bara mitt lilla barn i huvudet. Hur
kunde något överleva i min kropp? Jag hade dessutom gått ner väldigt mycket i vikt de första vekcorna. vägde strax över 30 kg, jag är 1,5 m lång.
Dagen efter operationen ordnade de så jag fick göra ett ultraljud och min man såg hur våran lille Sticka sprattlade omkring där inne, helt otroligt...
Det var den lyckligaste stunden i mitt liv, dittills... Det blev ju bättre sedan liksom..
Efter det blev allt mycket bättre. Jag kunde leva igen. Tog upp min träning på gymmet för att bli starkare och träna up lederna osv. Tränade fram till
början av december och det gjorde verkligen nytta för mig. Det uppstod inga fler problem, tror aldrig jag mått så bra och varit så harmonisk som under
graviditeten, från typ vecka tretton då jag blev opererad.
I och med att jag fick tracken på halsen slappnade läkarna av också. Nu gick det att söva mig ifall något akut skulle hända. Det kunde man inte innan på
grund av att jag är steloperead i nacken och man inte kan få ner slangar och dyrligt...
Som sagt allt gick bra och jag fick inte ens foglossning vilket var så gott som säkert... Hade lite ont i fötterna och knäna den sista tiden men det är
ju liksom ingenting, det räknas inte ens... Det berodde väl på att jag ökade från 31 kg till 44 från mitten av augusti till Jens ankomst den 27 januari!
Beräknad födelse var den 14 februari men det var bestämt redan från början att det skulle bli snitt för min del. Vi viste inte när det skulle bli. Från
vecka 28 tog vi en vecka i taget och läkarnas mål var vecka 34 men han föddes i vecka 37+2... Det var över förväntan! Men eftersom det inte tillstötte
något så var det ju bara att låta tiden gå.
Vi satte till slut upp en dag för snittet och det var den 31 januari. Den sista veckan fick jag lite högt blodtryck och lite äggvita i urinen så de bestämde
att ta ut Stickan några dagar tidigare.

Lördagen den 27 januari 2007 föddes vår lille Stickan som numera kallas för Bubben... :) Han var liten när han kom, 2065 gram och var 46 cm lång. Han mådde
bra och har ökat stadigt under sina femton månader. Nu väger han runt 10 kg.
Den första tiden var rätt kämpig, jag var extremt känslig och kände mig oduglig som mamma. Jag har aldrig gråtit över att jag är blind, men det gjorde
jag mycket under Jens första tid. Jag ville se mitt barn.
Nu har jag och Jens en mycket speciell kontakt. Det är otroligt vad ett litet barn anpassar sig och förstår mycket. När Jens skall ge mig något trycker
han det i mitt ansikte eller i bröstet på mig, ibland lägger han det helt enkelt i min hand. Det är bara ett exempel på saker han gör mot mig och inte
mot någon annan.
Nog för idag.... :)