Glad

Idag fick jag en komplimang av en kille i 30-årsålder, ja vi känner honom ganska väl.
Men jag blev glad ändå.
Det är så här, jag känner mig nästan aldrig fin, det beror på tracken. Jag har haft den i nästan två år nu och ja, den piffar ju inte upp mitt utseende kan man ju lungt säga.
Ibland känns det som att det spelar ingen roll vad jag gör. Jag fixar håret, klipper och slingar, färgar fransarna, tränar och klär mig enligt mig själv bra. Men så kommer jag på, den där tracken jag, den förstör allt ju... :( När vi skall iväg på något och jag har klätt upp mig och fixat till mig, känner mig rätt fin och så men så kommer jag på...  Ja just det, jag har ju tracken, så roligt.
Därför är det roligt när någon säger att jag ser bra ut eller så, ja, ni förstår säkert vad jag menar?
Alltid roligt med komplimanger. :)
Ganska märkligt inlägg det här menmen... :)
Hur som helst, förra perioden jag hade tracken då var jag tonåring, mellan 14 och 16 år. Då kan jag lungt säga att det var hemskt jobbigt.
Nu bryr jag mig inte så mycket men jag måste erkänna att det är tråkigt att ha den ibland.
Men alternativet vore ännu värre.

Över till en annan sak som jag funderat på.
När jag fick tracken nu senast, den 9 augusti 2006 var jag gravid med Jens. Jag har varit nära att dö flera gånger men aldrig så nära som just då. Jag fick kramp i halsen och blev medvetslös.
Ibland kommer tankarna upp och jag funderar på varför jag klarade mig den här gången också, hur många gånger kan man ha tur?
Jag har en stark tro och jag ttror på en mening med det som sker. Jag tänker så för mig själv, inget jag vill pracka på någon annan och inget jag vill säga till någon som har det svårt för det är närapå respektlöst.
Men prästen på Englas begravning uttryckte det så bra, jag har skrivit om det tidigare.
Hur som helst, det här med halsen, krampen osv hade kommit förr eller senare. En del, bland andra min mamma, säger att det berodde på att jag var gravid men det finns inga belägg för det.
Jag tror å andra sidan att det var bra att det hände just då för det var nog det som gjorde att jag klarade mig den här gången också?
Det var meningen att Jens skulle födas helt enkelt. Tanken på fröt i min mage gav mig kanske den yttersta kraften, livsviljan, jag behövde för att stanna kvar.
Hmm, mina små teorier. :) Jag tänker mycket på det ibland, men bara ibland.
Jag tänkte så här precis efteråt, om det är någon som bara måste tro på Gud så är det jag. haha
tänker så fortfarande.
Jaja, nog med djupa funderingar.
ha en skön fortsättning på kvällen.
Jag och Daniel skall nog kolla Italien/Frankrike-matchen, kan bli spännande tror jag.
Godnatt

Kommentarer
Postat av: pej

Nej men åh va härligt med komplimanger! Det får man alltför sällan tycker jag allt. Ska försöka bli bättre på att ge folk komplimanger :-)

KramKram

2008-06-17 @ 19:37:38
URL: http://pbme.blogg.se/
Postat av: Mia

Hallå vännen!

Länge sen jag skrev till dig! Saknar dig på FL.

Skönt att läsa att allt är bra med er.

Tack för hälsningen på fl :-)



Kram Mia

2008-06-18 @ 20:30:09
Postat av: Titti

Det är väl jätteskönt att ha nått att tro på! Nått att förlita sig på när allt annat kanske inte är så bra?!

Det är kul med kompilmanger, fast jag är jättedålig på att ta emot dom, tror ofta att det är ironi bakom ;o)

Kram

2008-06-18 @ 20:44:29
Postat av: Addesochidasmamma

tracken? vad är det

2008-06-20 @ 17:42:03
URL: http://www.underbarabarn.nu
Postat av: Malin*

Jag tror också på något högre, vet inte om jag just kallar det för gud, men något... Jag har min egen tro, och trots de uplevelser du haft, och du klarat dig varje gång måste betyda att det inte är din tur... Självklart var det meningen att du skulle överleva, föda ditt barn och få följa honom genom livet... Ha en bra dag!

2008-06-24 @ 15:25:33
URL: http://tidsoptimistens.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0