Mitt liv och mina drömmar

Jag känner mig ofantligt stressad. Varför? Kan inte sätta fingret på det men känslan av olust och stress hänger över mig konstant.

Dels har det säkert med halsen och Remicaden som jag nu blir mer och mer osäker på om jag kan få på torsdag. Okej, slem kan jag ju ha men ont i halsen är inte bra.
Självklart är det även halsoperationen som stressar mig, antagligen är den boven till allt. Tankar på operationen finns hela tiden i huvudet, mer påtagligt eller mer i skymundan, men konstant är den där och spökar för mig.
Jag är rädd, jag vill inte, jag är beslutsam, jag är arg, jag är ledsen, jag är riktigt förbannad, jag är glad att det snart är över, jag vill inte att det ska vara över, jag vill stanna tiden, jag vill snabba på tiden, jag är trött och jag är tacksam.

Nja, något sådant. :)
Iaf känner jag att jag borde gjort min sista operation för ett antal gånger sedan och det vore skönt att slippa allt sånt där, men samtidigt, jag är rätt bra på att klara av sånt så då får jag väl göra det.

Jag blir matt i hela kroppen när jag tänker på att lämna Jens. Inte för att jag är orolig över att han inte ska ha det bra, för det kommer han. Jens ska vara hos mina föräldrar och även ett pepparkaksbak är inplanerat med moster Lovisa.
Han kommer få det bra. Men på natten är det alltid mig han ropar efter när han drömmer eller vill något.
Jag vill inte ligga i en sjukhussäng i lund och återigen känna den där obeskrivliga längtan hem och saknaden efter min familj.
Den är hemsk.
Minnena kommer över mig och jag ser den där tioåriga tjejen som ligger i Lund och längtar hem till pappa, mamma, misa och prins Riri.
Längtar efter att få komma till skolan och vara med kompisar.

Men nu är jag stor och det är på något sätt både lättare och svårare. Jag är räddare nu än vad jag kan minnas att jag var när jag var liten. Då funderade jag inte så mycket utan allt var bara som det var. Ingen tanke på orättvisa eller några frågor på varför?
Barn är fantastiska på att anpassa sig och hitta styrka, det ser man ju bevis på bevis.

Samtidigt kommer jag ihåg att jag kände mig överkörd och att jag inte fick bestämma något.
Kommer ihåg en gång när jag skulle åka till Örebro för att stoppa en stor blödning i ögat, det ögat jag hade syn kva rpå då. Det var tredje gången den hösten jag fick en så stor blödning så näthinnan riskerade att följa med och jag såg verkligen ingenting. jag kände igen tecknen på att en blödning var på väg,f eftersom det började bli dimmigt för ögat. jag skyndade mig från skolan till mina föräldrars restaurang i simlångsdalen och sa till pappa att det är nog på väg en blödning till. var väl tio år då.
Pappa ringde lund. Ner för ett ultraljud, hem för att packa väska och upp till örebro.
Jag blev alltid skickad till Örebro när det var något kompliserat med ögonen, de var specialister i Sverige där.
Jag vägrade prata med någon, när jag fick reda på att jag var tvungen att opereras igen. Till slut skrek jag med ögonen sprutande av tårar till pappa och doktorn:
-Låt mig bli blind!!! Jag vill hellre vara blind än opereras en enda gång till.

alla var ledsna, mest min pappa tror jag.
Doktorn var ledsen och jag var förbannad och ledsen.
Men jag blev opererad igen och fick ha synen kvar i ett och ett halvt år till. Sedan gick det inte längre.
Det var några ögonoperationer till under de ett och ett halvt åren.

Jaja, nu gråter jag lite, det är skönt.
Den här gången har jag ju faktiskt själv tackat jag till en operation, valet är mitt den här gången, men på något sätt hur kunde jag annars ha gjort?
att bli av med tracken, även om den chansen är mycket liten, är den värd en hel del stress, rädsla ångest och ilska.
Men jag är trött på operationer och jag vill inte bli sövd.
Jag vill inte att det händer något.
Jag vill finnas för Jens och min familj.

Jaja, den som orkat läsa detta inlägg får en stor kram, tänkte jag skriva men det brukar jag ju ge så det var inget speciellt med det kanske. :)

Tack för att ni lyssnar och ger kraft.
Kram och godnatt!