Mitt liv och mina drömmar

Japp, här har det varit en bra lördag, inte för att det hänt något speciellt, den har bara varit bra helt enkelt. :)
Jag tog min sista pencillin igår så det blev ingen cellgift, därför har jag inte mått illa. Tjohoo :)
Halsen är bättre, mycket slem men jag får iaf bort det vilket är skönt och befriande om man säger så...

Jens som är den främsta anledningen till att dagen varit så bra, har varit som ett enda stort solsken hela dagen. Jag överdriver inte, han har varit på grymt bra humör.
Han har lekt jättemycket själv och det är en ren fröjd att höra honom prata och leka tex med den nya bandbilen. (brandbil såklart) Tut tut säger han när han kör med den. Det är en liten gubbe som sitter och kör och det är tydligen moffa. Hmm? Han sitter vid Atten. och har en össa på sig... Haha (ratt och mössa, ja, ni förstår säkert Jensiska)
Imorse började han att säga:
-Assååååå Assåååå
Jasså, är det förstås och det har han sedan kört med hela dagen. Antagligen för att han får en mycket positiv reaktion så fort han säger det. ;)
Han pratar jättemycket och i veckan började han dessutom sätta ihop fler ord. Åka biiil osv.
Han pratar mycket om sig själv också, Jens =Jaej.
Mammas gosros, vad jag älskar honom, inget är starkare än den kärleken jag känner för honom.

När jag stod och grät som en tok i Ellys badrum, det var väl i torsdags kväll tror jag. Jag hade fulkomlig panik över min hals och jag funderade på hur jag ska klara av det här. Hur ska jag klara av hela livet med den här tracken och alla infektioner som följer med den. Jag tänkte på Jens då, jag måste ju bara fixa det, det finns ju inget alternativ. Men det var himla tungt då. Jag var ute en halvtimme på de dagarna, fixade inte mer för jag bara hostade hela tiden.
Vad är det för liv? Att gruva sig för att träffa folk som inte känner mig och som inte vet hur det ligger till. Att vara bunden till en sug och vara trött och känna sig sjuk hela tiden.
Sommaren var ju bra så jag glömde faktiskt bort att det var så här, förra hösten, vintern och våren.
Sedan blir jag ju dessutom rädd. För även om jag skriver så här nu, vad är det för liv? Så älskar jag mitt liv himla mycket och jag vill gärna njuta av det så länge som jag kan.. Men även jag förstår ju att detta inte är bra för min kropp, det tar på lungor och allt annat.
Det kanske låter melodramatiskt men så himla kul känns det inte. En track är en sak för sig, mediciner som sätter ner immunförsvaret är en sak för sig det också men de båda tillsammans är inte bra.
Börjar känna mig lite smått sliten, hörs det? ;)
Men som sagt nu är det iaf bättre igen och det är jag glad för. Lederna är också hyfsade så på måndag blir det nog träning igen. Vad jag längtar!

Imorgon ska vi hem till mina föräldrar. det ser jag fram emot.
Det är andra advent också, så mysigt.
Godnatt på er.