Det känns trist
Det känns faktiskt riktigt tråkigt att min blogg handlar så mycket om värk och den jäkla sjukdomen reumatism just nu, men det är å andra sidan inte så konstigt eftersom den tyvärr påverkar mitt och min familjs liv så mycket.
För varje år som går skrämmer den mig mer och mer och gör mig argare och argare.
Många tror att reumatism är något gamla människor får, när man är 70-80 år får man reumatism i händerna, de blir krokiga och man har ont när det regnar.
Så tror iaf jag att folk tror. haha Är det jag som är fördomsfull nu möjligen? :)
Lite iaf.
Det är hemskt att det är så, att gamla människor får ont och lider, för det gör ju ont, det gör det.
Men jag tror inte att det är så vanligt att folk känner till att även barn kan få den här sjukdomen. tanken på det gör mig arg, jättearg! Alltså det gör mig arg att barn blir drabbade inte att folk inte känner till det. (jag svammlar)
Prognosen för barn är ändå bra och jag tror att 80 procent av de insjuknade barnen blir friska under tonåren, det är vad jag hört iaf
Jag blev sjuk 1985, det tog lång tid innan mina föräldrar fick veta vad det var. I mitt fall satte sig sjukdomen på mina ögon och det var det som var mitt stora problem fram till jag var tolv då jag blev blind. Det var en lättnad för mig att bli blind, jag tyckte det var skönt, får man skriva så?
Anledningen till det var såklart att jag var såå trött på alla operationer, hade gjort upp mot 15 ögonoperationer från 1985-1991. Nu kunde iaf inte läget bli sämre. :)
Så kan man ju också resonera, eller hur?
Min sjukdom är agresiv, det har den visat många många gånger och det är därför jag har varit så rädd nu ett tag.
Idag känner jag mig glad och lättad, det har inte känts så här bra på länge. Jag är lättad eftersom någonting görs och jag tror att kortisonet kommer ta mig igenom det här.
Jag vill busa med min lille son, jag vill skratta med honom och inte behöva bita ihop eftersom det gör så sablans ont när jag lyfter upp honom.
Vad som gör mig ännu gladare är tanken på alla bra mediciner som kommit de senaste åren. Fram till slutet av 1990-talet fanns det inte mycket mer än några enstaka mediciner, nu finns det ett helt gäng och det forskas ordentligt också, det gör mig glad.
Men jag blir ändå arg, kan inte barn iaf få slippa ha ont? men det är ju som med alla sjukdommar, barn skall bara inte bli drabbade av dem!!!
Efter detta långa inlägg så takcar jag för mig och säger godnatt. :)
För varje år som går skrämmer den mig mer och mer och gör mig argare och argare.
Många tror att reumatism är något gamla människor får, när man är 70-80 år får man reumatism i händerna, de blir krokiga och man har ont när det regnar.
Så tror iaf jag att folk tror. haha Är det jag som är fördomsfull nu möjligen? :)
Lite iaf.
Det är hemskt att det är så, att gamla människor får ont och lider, för det gör ju ont, det gör det.
Men jag tror inte att det är så vanligt att folk känner till att även barn kan få den här sjukdomen. tanken på det gör mig arg, jättearg! Alltså det gör mig arg att barn blir drabbade inte att folk inte känner till det. (jag svammlar)
Prognosen för barn är ändå bra och jag tror att 80 procent av de insjuknade barnen blir friska under tonåren, det är vad jag hört iaf
Jag blev sjuk 1985, det tog lång tid innan mina föräldrar fick veta vad det var. I mitt fall satte sig sjukdomen på mina ögon och det var det som var mitt stora problem fram till jag var tolv då jag blev blind. Det var en lättnad för mig att bli blind, jag tyckte det var skönt, får man skriva så?
Anledningen till det var såklart att jag var såå trött på alla operationer, hade gjort upp mot 15 ögonoperationer från 1985-1991. Nu kunde iaf inte läget bli sämre. :)
Så kan man ju också resonera, eller hur?
Min sjukdom är agresiv, det har den visat många många gånger och det är därför jag har varit så rädd nu ett tag.
Idag känner jag mig glad och lättad, det har inte känts så här bra på länge. Jag är lättad eftersom någonting görs och jag tror att kortisonet kommer ta mig igenom det här.
Jag vill busa med min lille son, jag vill skratta med honom och inte behöva bita ihop eftersom det gör så sablans ont när jag lyfter upp honom.
Vad som gör mig ännu gladare är tanken på alla bra mediciner som kommit de senaste åren. Fram till slutet av 1990-talet fanns det inte mycket mer än några enstaka mediciner, nu finns det ett helt gäng och det forskas ordentligt också, det gör mig glad.
Men jag blir ändå arg, kan inte barn iaf få slippa ha ont? men det är ju som med alla sjukdommar, barn skall bara inte bli drabbade av dem!!!
Efter detta långa inlägg så takcar jag för mig och säger godnatt. :)
Kommentarer
Trackback
