Mitt liv och mina drömmar

så kommer här ännu ett inlägg om min käpphäst halsen och där påhängande eller, man kanske ska skriva instickande track. Eller utstickande? Ja, den gör ju båda delar.
Grymnt hatad är den idag iaf, så mycket kan jag skriva.

Jag har velat hit och dit om jag skulle ta mig i kragen och ringa halskliniken för att få hjälp. Antibiotikan har ju inte funkat som ni hört tidigare... Men det har liksom tagit emot av olika anledningar.
Tänkte imorse att jag har ju tid idag för ett sjukhusbesök iaf så jag ringde och berättade hur jag kände. Att jag var arg och besviken för att ingen odling togs förra gången trots att jag sa till och att nu måste jag komma en extra gång för att göra den. sköterskan blev också irriterad lät det som, hon tyckte det var mkt dåligt av läkaren förstod jag, så det var ju skönt. Hon tryckte in mig på förmiddagen.
Kom dit och träffade en ny läkare, men kommer jag akut så kan jag inte begära mer.
Den obligatoriska frågan kom: Varför har du track?
Ilskan bara bubblade upp i mig och jag svarade tjurigt: Jag vet inte....
Men sedan tog jag tag i mig själv och blev en duktig tjej som förklarade min trackhistoria så där lite snabbt och lätt, som de vill ha det....
Okej, då förstår jag sa han. ;)
Härligt, för det gör inte jag.
Jag förstår inte mycket just nu.

Här kommer det jag inte förstår.
1. Jag har haft tracken i drygt tre år nu och fortfarande har jag en storlek på tracken som en vuxen man. Alltså den är mkt stor i omkrets och sticker långt ner i själva luftstrupen.
Detta fick jag höra redan från början att det var inte bra om man gick med för länge, därför var målet att jag skulle gå ner i storlek så fort som möjligt.
Men Halmstad vågar inte göra ngt själv utan väntar på Lund och där händer inget. Var säker på att efter den misslyckade operationen i april skulle läkaren iaf ha gått ner i storlek så vi fick testa hur det var men inte ens det gjorde han. Det var förövrigt han som sa till mig att det inte var bra, att ha för stor storlek alltså.Nu har det gått sju månader till.
Att gå med en track är inte bra om man någon gång ska ta bort den. då ska man rycka den så fort som möjligt eftersom själva luftstrupen påverkas av att ha ett rör inne i sig....
Vilket låter helt lågiskt eller hur?
Varför har detta förhalats så i så fall?
Varför händer inte ett skit?

Det är en sak. Sedan har vi det här med alla infektioner.
Läkaren idag frågade vad jag ville ha hjälp med och varför jag kom.
Sa att det berodde på att hans kolega inte gjorde som jag sa sist...
Dags att ta odling och eftersom det är svårt att ta en odling i hålet om man inte tar ut tracken, så fick vi göra det också. Han fick kalla in en kolega eftersom han själv aldrig gjort det innan.
Det gick väl bra.
Svaret på odlingen kommer tidigast i början av nästa vecka.
Men observera, bakterier har man i kroppen så även om odlingen visar att man har typ ett antal så behöver inte det betyda något det kan lika gärna vara virus som orsakar allt slem. Sedan kom det där igen, det är inte bra att ta penicillin för då kan bakterierna bli resistenta. Okej, den har jag aldrig hört innan...

Allt bara sköljde över mig och jag började gråta. Läkaren blev helt tyst och efter ett litet tag så reste jag på mig för att gå, fortfarande gråtande. Jag ringer dig när odlingen är klar sa han, känns det okej för dig?
vist.
Ingenting alls känns okej med detta.

Nu ska jag börja tänka mig in i tanken att tracken kommer jag få leva med resten av livet och slemmet också.
Jag tror inte på något mirakel i det här fallet för det känns bortslarvat.
Ibland fattar jag inte varför jag gnäller, när jag läser det här låter det ju inte så farligt, jag är ju inte på väg att dö eller något sånt. men jag gråter ändå för jag är så in i bänken trött på att kämpa mot denna sjukdom som aldrig lämnar mig i fred.

När jag blev sjuk, 1985, var jag en helt frisk snart sjuårig tjej. Nu sitter jag här 26 år senare, blind, efter långt kämpande med massor av sjukhusbesök och operationer. Stelopererad i nacken när jag var tolv år, efter en tid med fruktansvärda smärtor och ett hot om förlamning eller död.
Konstiga problem med halsen, som ingen läkare vetat riktigt vad de ska ta sig till med som kommit två gånger och som får mig att hoppas att jag inte kommer dö av att kvävas iaf. Båda gångerna var jag mkt nära att inte överleva. första gången, när jag var 14 år vägde jag 22 kg eftersom jag inte kunnat äta på hur länge som helst och hade inte sovit på flera månader eftersom jag vaknade i panik varje gång jag lyckades somna in.
Sedan kampen att komma tillbaka, att lära mig äta igen vilket tror jag kräft den största styrkan av mig någonsin, det var en kamp mot mig själv och mot alla andra. Kunde inte äta mer än en fjärdedel falukorvsskiva,sedan bröt jag ihop. Jag hade en sond på magen och den hatade jag men den kunde de ju inte ta bort förrän jag hade bevisat att jag skulle och kunde äta. Jag var en hatande människa då. Pappa hjälpte mig att komma tillbaka.
Japp, sedan har vi ju det här med reumatismen som alltid finns där men som jag vant mig vid. Höfterna är bytta och under det senaste året har jag fått dåliga händer.
Lever med mer eller mindre värk hela tiden och en ständig oro finns ju där för hur allt kommer se ut om 20 år.
Jag känner mig arg, det märks eller hur?
Jävla jävla reumatism som gjort detta mot mig, men jag har Jens och det är min stora seger över den här sjukdomen, för den höll på att kosta mig honom också.

Nu när jag skrivit allt detta, huller om buller mår jag inte bättre precis... Haha
Idag är en dag då jag tycker att livet är orättvist.
Men har någon sagt till dig Ulrika att livet ska vara rättvist

Nu känner jag jättestarkt för att radda upp allt jag har att vara tacksam för, det är ju så mycket. Men idag är inte en sån dag så jag sätter punkt här.  Haha

Nu går jag och tar ett bad och kasstar något i väggen istället... ;)
Kram på er.