En liten svacka

Mu, bä dubbelkvack dubbelkvack
Om du har fått en svacka
Ja så går den nog. Den låten har satt sig på mitt huvud och ni som har småbarn känner kanske igen den? :)
För er som inte gör det så är det en låt till ett barnprogram.
Den fortsätter så här någonting:
Mu, bä dubbelkvack dubbelkvack
Kom loss nu, börja kvacka.

Nejdå, jag har inte blivit galen, inte mer än vanligt iaf...
Men jag är i en liten svacka just för tillfället så jag börjar väl kvacka.
Suck suck. :)
Jag gillar den låten, den är glad. :)

Jag mår alltså sådär. Har svårt att sätta fingret på vad som är fel.
Jag är väl i en känslig period och tog illa vid mig av allt det här med Daniels moster. Känner mig på något sätt sviken. Efter det har ångesten på kvällarna börjat igen och jag har svårt att fokusera på roliga saker.
Det känns allmänt tungt.
Halsoperationen som förhoppningsvis skulle bli av i september spökar rätt mycket tror jag. Det blir antagligen inget av den här månaden. Jag har inte ork för att ringa ner till Lund för att tjata heller. Innerst inne vill jag ju inte alls gå igenom det en gång till.
Vill absolut inte. Skulle kunna göra ungefär vad som helst för att slippa lägga mig på operationsbordet en gång till, för ja, kanske 35:de gången i mitt liv.
Har fått nog av det där, det fick jag för länge sedan.
Men självklart kommer jag göra det, för som min älskade och underbara vän
Annica
 skriver så är hoppet det sista som överger människan och jag vill jättegärna slippa tracken. Då skulle jag också slippa ha dessa diskutioner med mostrar och annat löst folk om infektionskänslighet.
Det vore nästan värt, ja vad ska vi säga,typ tio operationer.
Vad säger du Gud, om jag lovar att genomgå tio halsoperationer, låter du mig slippa tracken då?
Skämtar lite med dig Gud, jag byteshandlar inte med dig för jag vet att du håller mig i din hand och ger mig den styrka jag behöver.
Så är det bara.

Många människor går igenom så svåra saker och en sak har jag lärt mig, man ska aldrig jämföra lidande, det är bland det dummaste man kan göra men ibland gör jag det och då känner jag mig gnällig.
Jag känner mig dum eftersom jag har så mycket att vara tacksam och glad för. mitt liv har stundtals sett ganska mörkt ut men 2003 vände så mycket. Mina största drömmar har slagit in.
så gnäller jag på en track, den som till på köpet gör att jag kan leva ett mycket bra liv. slipper vakna av att jag står på golvet bredvid sängen och inte kan andas. Slipper få krampanfall i halsen när som helst som gör att jag börjar kippa efter luft. Slipper bli så tungandad när jag tränar att det hörs över halva träningslokalen. Så hade jag det förut.
Jag vill aldrig någonsin få det så igen och läkarna har sagt att risken för att det kommer tillbaka är mycket stor även om jag opererar mig. Det är ett svårt ställe att operera på.
fasen alltså, jag är rädd för detta. Även om de lyckas med operationen, de kommer åt och kan skära så är risken stor att det växer igen en gång till. Det har det ju gjort förut. Är det värt att riskera?
Hade jag inte varit på sjukhuset när krampen kom och jag blev medvetslös så hade varken jag eller Jens levt idag.
Sedan att det var tack vare att Jens låg i min mage som jag fortfarande sitter här nu, det är min egna lilla teori. Det sista jag tänkte på innan allt blev svart var på fröet i magen, det gav mig nog den extra lilla kraften att stanna kvar. Sedan var det meningen att han skulle födas, så tror jag.
Men iaf, samma tur har jag kanske inte igen?

Jag skrev ovan att man ska inte jämföra lidande för det kan man inte och varför skulle man göra det?
Tanken: Det finns alltid andra som har det värre, finns det ärligt talat någon som blir glad av den??
Tror inte det, men det är många som sagt det till mig...

Jag är ledsen för små saker ibland och för stora ibland. Så är det väl för de flesta.
Nu är jag inne i track-funderingar.
När jag var trackad förra gången, då var jag 14-16 år, då hatade jag den för att den var ful och gjorde att folk kollade på mig. Nu bryr jag mig inte så mycket om det, väldigt sällan faktiskt. jag vet att den inte precis gör mig snyggare och folk glor ögonen ur sig ibland men det slipper jag ju se... ;)
Det som plågar mig nu är infektionerna jag åker på hela tiden och att jag ska behöva vara ett stort ego som drar samma gamla visa hela tiden.
När mostern kom tilld det där fiket satte hon sig vid ett annat bord för att inte smitta mig. jag känner mig kränkt och som värsta hypokondrikern.
Dum, arg, ledsen,irriterad och väldigt uppgiven.
Ville bara säga: Skit i det kom hit och sätt dig, men det gjrodejag inte.

Vill inte ha det så här.
Varför har detta satt igång så mycket känslor?
På kvällen när jag ska sova hoppar ångesten fram, hjärtat slår så fort och jag är rädd. Rädd för vad som ska hända.

Ett långt inlägg blev det.
Jag ska byta tracken imorgon. Ska nog be doktorn göra en odling på halsen, den är knäpp och ja känner mig ruggig och lederna har blivit lite sämre.
Menn, vi hade en underbar kväll igår. Firade min älskade pappa.

Hoppas ni får sova gott inatt.
Stor kram!

Kommentarer
Postat av: Jen

Svacka här med,önskar vi bodde närmare så vi kunde svacka tillsammans. kram i massor

2009-09-10 @ 23:50:29
URL: http://jennyvestbro.blogg.se/
Postat av: Annica

Älskade vän!!!!!

Förstår hur du tänker. Och inte sjutton känns det bättre av att veta att nånstans finns det någon annan som har det värre. För du lever ju i ditt. Och då är det just det som är din verklighet. Och det är det enda du har att jämföra med. Förstår att du känner dig sviken ang det här med moster. (Nu skrev jag monster... Tur jag såg det och ändrade! Måste ha varit något undermedvetet..) Det tycker jag att du har all rätt att göra. Människor som finns runt dig i det vardagliga livet borde väl veta bättre?!?!?!? Jag blir upprörd!

Men nu min älskade vän ligger mitt inlägg om KÄRLEK uppe. Och jag tänkte så mycket på dig när jag skrev det. Tror du förstår varför när du läser.

Massa kramar från oss!!!!!!!

2009-09-11 @ 08:02:22
URL: http://afroditeskrypin.blogg.se/
Postat av: Anki

Du är verkligen en kämpe, det var ett sorgligt inlägg du skrev du beskriver så väl hur du känner. Jag tänker på dej och står bakom dej. Kram Anki

2009-09-11 @ 10:34:49
URL: http://anci62.blogg.se/
Postat av: Miiqa - jag överlevde min barndom

Jag håller med om att man inte kan jämföra svårigheter och jag önskar verkligen att du skulle kunna få slippa tracken. Och jag hoppas att du kan få bli mindre infektionskänslig. Jag önskar dig allt gott, för det är du absolut värd.



Massor av kramar till dig!

2009-09-11 @ 15:40:43
URL: http://flischyflaschoo.blogg.se/
Postat av: Barnens Hjältar

Lilla söta du!

Jag säger igen som jag sagt förut..DU ÄR INTE GNÄLLIG!!! Du är min idol! Jag känner ingen annan som är så stark och positiv som du är! Jag imponeras varenda gång jag hälsar på härinne, du är fantastisk helt enkelt.. Du får inte glömma bort det!

Kram på dig!!!

2009-09-11 @ 17:51:13
URL: http://barnenshjaltar.blogg.se/
Postat av: Marie

Att ha en svacka då och då är normalt och okej,så länge man kan resa sig och komma igen. Du är en fighter så ta det lugnt och tillåt dig att känna som du gör.Du behöver inte jämföra dig med andra som du upplever har det värre. Skäms inte över dina känslor för du har inget att skämmas för!

Varma tycka-synd-om-kramar till dig

2009-09-11 @ 18:53:09
URL: http://havoskog.blogg.se/
Postat av: Annica

Tack vännen!!!!

Emil kryar på sig fortare än kvickt. Värre är det med hans mamma som blivit snorig och hängig. Men jag tar den här förkylningen åt dig vännen så du slipper. Fortsätt kämpa på. Du är bäst!

Massa kramar!!!!!!!

2009-09-11 @ 19:10:12
URL: http://afroditeskrypin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0