Fajter
Lördagen var mysig. Vi tog bussen in till stan och pappa hämtade upp oss. Där bjöds vi på pannkaka och hade en bra dag. Jens spårade ur lite på slutet och provoserade allt och alla men det gick bra ändå.
Det här med bussen funkar ju verkligen kanon och jag känner mig hur säker på vägen som helst. Så nu måste jag fundera ut en ny utmaning, någon som har något förslag?
Det känns verkligen underbart att kunna ta bussen så där, när jag känner för det. vilken lycka och frihet det ger mig.
Nu behöver jag dock något nytt.
Söndagen var däremot minst av allt rolig. Det slutade med att Jens fick gå och lägga sig efter att ha bråkat en gång för mycket. båda två var skitledsna och tack och lov somnade han efter att vi blivt vänner igen.
Jag var inte på topp när kvällen kom kan jag säga.
I fredags började det komma blodigt slem och blodklumpar ur tracken. Blev väl lite orolig men tänkte väl att det slutar snart. Jag trodde väl att jag lyckats stöta till neråt när jag sugit så det blivit irriterat eller så. Det ville dock inte ge sig utan det kom blod under hela helgen. Jag är inte dålig i halsen annars men det känns äckligt när det kommer blod.
Jag försökte att suga så lite som möjligt men jag måste ju ändå droppa med koksalt osv för att hålla tracken ren. På måndagen var det inte borta så jag ringde sjukhuset och fick en akuttid.
Min halsdoktor kikade ner genom trackhålet och såg att jag hade en blödning neråt lugnorna. där de delas, eller vad man ska säga. En mycket liten sådan och det är ofarligt. Jag själv tänker ju ändå på att jag tar sånna där mediciner som gör att man lättare blöder och även gör att det tar längre tid innan det slutar.
Han gikc även ner med en sån där äcklig fiberkamera genom näsan och neråt halsen. Usch, har gjort det hur många gånger som helst men det är inte min favorit precis. :(
Han kom iaf fram till att jag är väldigt torr i mina slemmhinnor. Det har ju varit mycket torr luft den senaste tiden. Så nu sitter jag, flera gånger om dagen, och andas in ångor av kanomillte under en handuk. Hahahah
-Mamma kom fram därifrån, sa Jens när han såg mig som ett litet spöke.
det känns lindrande och skönt när jag sitter där och en tid efteråt.
Vi får hoppas det hjälper. Haha
Min halsläkare här i Halmstad är verkligen en underbar man. Han är så omtänksam och det var han som räddade Jens och mitt liv den där gången jag blev medvetslös.
Han finns i mitt hjärta, min danske läkare.
Idag har jag varit och tränat, hur grymt som helst. Kände mig dock rätt seg och trög i kroppen men det lättade under tiden.
Imorgon ska Danne jobba igen, det är ett extraknäck han har, och på torsdag sätter hans långa pass igång igen.
Torsdag och fredag är Jens på dagis några timmar, då tänkte jag passa på att storstäda och på fredag har jag träning. Sedan kommer helgen och då måste jag försöka planera något kul, vi kan knappast sitta hemma iaf för då blir det väl samma visa igen som i söndags. Hjäl!
Ha en fin kväll!
Kram
Oj, det är inte alltid lätt att ha små trotsiga barn, men håll ut, det kommer att bli bättre och snart är det ett minne blott! Duktig du är med bussåkandet, förstår att du känner riktig frihet, och jag beundrar dig så för att du är så modig och klarar utmaning efter utmaning.. Du är verkligen fantastisk!! Jobbet med allt blod, och äter du blodförtunnande tabletter så är det inte lätt att få slut på det heller... Hoppas du får en fin vecka! Kramiz på min goa cybervän!
Gott att allt rör på sig och inga värre saker händer,kanske har lille Jens hamnat i trotsåldern och då blir det lite gnabb,inen snö här nu men ganska kallt ute,i helgen skulle jag kratta löv men det var halv storm hela tiden så det gick inte,bara hoppas att nästa helg blir bättre,förstår om du gillar den läkaren och tänk vad stolt han ska va som räddade er,träna på så du är i trim till klättertävlingen,ha de gott,kram.
Jag kommer ihåg hur det var med barnen när de var trotsiga och absolut inte vill göra som jag ville.Som tur är så går allt över och de blir som små änglar igen....sen kommer tonåren hihi:)men det är en annan femma:).
Du är en sån kämpe och det är jag imponerad av.
Önskar dig allt gott vännen!
Varma kramar messan
Å det där med kamera ner i näsan, usch säger jag bara. jag ska göra en sådan undersökning i maj när jag ska till min "halsläkare" och det inget jag ser fram emot precis. jag har också gjort det massor av gånger men det hjälper inte, jag vänjer mig aldrig. Får kväljningar och tror att jag nästan ska dö innan det är klart, ibland behöver jag andas in bedövning innan ibland klarar jag mig utan bedövning, beror säkert på dagsformen kan jag tänka mig. Ni kan inte skaffa en sådan där luftfuktare? Jag vet att vi hade en sådan hemma när jag var barn och var trakad, eller ja mamma har berättat att vi hade en sådan ;)tror vi fick låna en genom sjukhuset, men ja det var ju några år sedan och det är säkert skillnad om man är barn eller vuxen, men det var en tanke jag fick iaf.
Ja trotsiga barn, vad ska man säga. Dom är ju det ibland tyvärr. Men jag är imponerad över att du tar bussen själv med Jens och att du nu behöver en ny utmaning. Du är en stark kvinna du :) /Varma kramar
Mä oj, hoppas kammomilltet hjälper. Kram i massor
Hej!
Du kämpar minsann på med allt, du är så otrolig tycker jag!
Söker nya utmaningar hela tiden, fantastiskt! Jag går och funderar på vad jag ska bli när jag blir stor hihi...
I eftermiddag och kväll har jag inte känt mig pigg, är väl nån bacill, lite febrig tror jag, men det blir snart bättre.Har hängt i soffan hela kvällen, skulle ha behövt dig här med städ energi...för den tappade jag för flera år sedan...
Träna borde jag också börja med, har inte gjort det på...länge länge...
Nu blir det sängen.
Hoppas ni får en fin vecka!
Gizze
Du drabbas ständigt av nya motgångar och ändå fortsätter du med barntrots, väntetider, smärtande och ömmande kropp, du är så stark. det vet du förstås och jag tjatar förlåt.
Tänkte i alla fall skicka en liten kram att jag tänker på dig <3
du är verkligen en stark människa!Massor av kramar till dej å din trotsiga son,men du snart har den trotsperioden gått över även om det är en klen tröst just nu,
kram
Oj vad du kämpar på med en trotsig liten kille och dina utmaningar. Jag är så imponerad av din styrka och av att du aldrig ger upp. Kram min fantastiska vän.
Satt här och tänkte på dig och kom på "Varför har inte Ulrika en ledarhund?"
Jaa? Varför har du inte det? En som kan "valla in" jens också när han blir lite "ostyrig"! ;)
Kram
