Mitt liv och mina drömmar

Dags för en liten uppdatering, väldigt dåligt med sådanna i den här bloggen tycker jag.

Vad har hänt sedan sist?
Ganska mycket men inget direkt skojsigt så här kommer en lång klagolåt.

På tisdagen åkte jag på en halsfluss, ovanpå operationsvärken. Kändes inte alls trevligt och dessutom blev det otroligt mycket slem såklart. Några nätter där sov jag ingenting nästan eftersom jag hela tiden väcktes av slem och knytningar i halsen.
Jag fick antibiotika på torsdagen och slemmet la sig under lördagen, väldigt skönt!
På söndagen fick jag väldigt ont på ena sidan ryggen. Ondare och ondare och jag kunde för allt i världen inte förstå vad det var. först tänkte jag på njurarna men de sitter tydligen längre ner. Sedan tänkte jag att jag fått en big bautastor inflammation i bröstkorgen, man har ju mycket ligament och skit där.
Det trodde jag även på måndagen och berättade det för sköterskan på Spenshult när jag ringde för att flytta fram min tid för Remicade. Skulle egentligen ta den nu på måndag men min antibiotikakur är inte slut då så vi får flytta fram det en vecka.
Jag låg och kved hela förmiddagen. Proppade mig full med vad jag nu kunde hitta av värktabletter och försökte sova bort skiten. Men den försvann inte.
Vi åkte in till stan för Jens skulle klippa sig och så skulle vi ju handla också.
Höll på att bryta ihop av smärtan och bara gråta men lyckades hålla tillbaka.
Jag tål mycket smärta, det vet jag. har bla gjort en skrapning av hornhinnan i vaket tillstånd när jag var tio år och det är fortfarande något som sitter starkt i mitt minne, men jag sa inte eett ljud. Fast nu när jag tänker efter så klarar jag snabb intesiv smärta bättre än sån som maler och gror dag efter dag, vecka efter vecka...
iaf, den här smärtan höll på att driva mig till vansinne.
På eftermiddagen när vi kom hem kollade Daniel på ryggen och då hade det hoppat fram ett gäng med utslag.
Vi åkte in och det fasställdes att jag fått bältros.

Ta panodil och så satte dem sjävlklart in en medicin som ska stoppa förloppet, så det inte sprider sig.
Det där med panodil irriterar mig. Den hjälper ju knappt ens mot huvudvärk. :(

Jaja, min tid nu präglas av stark intesiv smärta och min rygg och mage ser förjävlig ut, om jag ska vara ärlig. full av blåsor och röd, fast bara på ena sidan då, så man får väl vara glad för det iaf.
Daniel undrade om jag skulle lägga ut en bild här på bloggen men jag ska bespara er en sån osmaklig syn. :)

Jag smittar inte. Kan smitta Jens om han kommer i kontakt med mina blåsor vilket jag försöker undvika såklart. Jag kan smitta dem som inte haft vattkoppor, trodde själv jag var en sån... Men jag har tydligen haft det utan att det märkts.
Jag har heller inte blivit smittad av någon för bältros uppkommer lliksom av sig själv. Jag tror att den bröt ut på grund av att jag var svag efter op plus att jag fick en halsfluss mitt upp i det. Kände mig allmänt nere och ledsen också.

Igår var det hur som helst dags för återbesök efter halsoperationen. då skulle jag få svar på hur det hade gått.
Jens vaknade med feber så vi fick ta honom till min svärmor istället för till dagis. det är inte första gången han får feber natten då jag ska iväg till Lund. men han hade det bara på natten och morgonen sedan var det borta. :)

Resan ner var jobbig, halt och hemskt. Många tankar men smärtan tar så mycket kraft så jag tänkte inte så mycket.
sedan hade jag ju min älskling med mig också.
Träffade min läkare som jag är mycket förtjust i...

Han blev tyst när jag berättade att jag åkt på både halsfluss och bältros sedan sist. Några uuppgivna suckar hörde jag också.
han gick ner med fiberkameran genom näsan och ner i halsen och han var nöjd med resultatet. Läkarna har lyckats skära precis där de skulle. Har en stor reaktion efter ingreppet så det är därför jag får knytningar så ofta. Men det hoppas jag ger med sig när det läkt ordentligt.
Han förklarade lite hur besvärligt det var att komma åt. Narkosläkaren hade dragit min tunga med en tång och han själv höll upp mina käkar,jag kan gapa väldigt lite... Jag hade bitit honom väldigt hårt tydligen. Hmm
Han hade ont fortfarande sa han. Hehe
Den andra läkaren hade försökt hitta rätt med lazern.
Jag undrade om de bänt och grejat mycket eftersom jag haft mycket ont i käkarna och inne i munnen. Han skrattade, kan man säga.
Tur man inte var vid medvetande och bra att jag inte fick fler detaljer.
Egentligen lite olustit att träffa en person som sett en när man själv är helt totalt borta.
Men jag gillar honom som sagt... Kanske ännu värre då föresten. :)
iaf han var nöjd och nu planeras det redan för nästa.
Jodå, det blir en till, antagligen två.

Just nu fattar jag inte hur jag ska palla detta men det gör jag ju.
Måste ju.
Kan inte hoppa av. För jag måste ju fullfölja, annars känns ju den förra helt meningslös.
Bältrosen ställer till det. Vet inte när jag kan få Remicade nästa gång. Hoppas lederna inte brakar ihop.
När ska jag orka träna? För det är nog egentligen det jag behöver mest, för både kropp och själ.

Jaja,snart jul. :)

Återkommer med ett gladare inlägg snart. :)
kramar till er!