Frustrerad....
Idag var det första gången jag någonsin lagt märke till att Jens blev riktigt arg och ledsen för att jag inte kan se.
Pappa var här idag för att hämta mamma som varit på besök. Pappa hade köpt ett par små bandyklubbor och en boll till. Jens har nämligen övat sig på hockey inför morbrors återkomst, genom att spela med ett långt plastskohårn och en tom koksaltflaska. det har i och för sig gått bra det också... :)
men detta var ju ännu lite roligare. Först sprang han omkring och berättade att han åkte skidor.Jag fattade vad han menade och förklarade att det är skridskor man åker när man spelar hockey... :)
Iaf så ville han ju spela med mamma då. Han och jag leker väldigt fysiska lekar och det tycker vi båda är roligt. Jag var lite skeptiskt till detta exprement men det funkade faktiskt riktigt bra, i början iaf...
Han kom fram med bollen och la den i min hand ,jag plaserade bollen framför klubban och så fick jag skjuta...
-Däääär satt den hojtade han när jag smällt iväg bollen. :)
Sedan skulle han skjuta till mig då men jag missade ju de mesta gångerna...
-Mamma inte där, nejnej. Han blev så arg och ledsen när jag inte kunde hitta bollen. i början hjälpte han mig men sedan ville han väl att jag skulle fixa det själv. Jag förklarade så gott jag kunde, att jag ju inte ser och vi provade igen. Det gick bättre. När vi började spela igen och det funkatde rätt bra så ropade han:
-Nu är Jens glad igen...
Vi satt och pratade i soffan sedan.
-Jag blir arg och gråter när mamma inte kan se.
Det var antagligen inte sista gången det händer heller.
Ont gör det. Det är antagligen jobbigast nu innan han förstår helt och hållet. delvis förstår han och har alltid gjort men varför och hur det riktigt funkar det är ju svårt att begripa.
Det gick bra igår föresten, när jag hämtade på dagis.
Jag var väldigt osäker under en stol del av vägen och gick liksom mest på känn. Men jag kom dit och vi båda kom hem. :)
Jag var så glad efteråt. Möttes dessutom av en stor kram från Jens, då kändes allt ännu bättre. :)
Nu Rapport.
Ha en skön kväll.
Kram
men lille gubben då han undrar så men när han blir större kommer han förstå å du är ju med på allt han gör,och du kommer ihåg mycket hur saker ser ut i världen,ser du skillnad på ljus och mörker eller är det alltid svart,(förlåt om jag är frågvis)
du är verkligen så modig att ge dej ut så himla bra gjort,
kram till dej
Det kan inte ha känts helt lätt varken för dig eller Jens.Barn är annars oftast mer förstående än vuxna,men Jens är, som du säger, inte tillräckligt stor för att förstå samband ännu.
Ps.Hoppas du inte tog illa upp för min kommentar ang din mamma för några dagar sedan. Menade väl i alla fall.
Godmorgon!!! jag lider faktiskt med er båda, som vuxen måste man försöka förklara för de små liven men förstår dom man vet ju inte. Ha en jätte bra dag. Kram Susanne
som alltid så läser jag med spänning vad som händer. glad att det ordnar sig till slut för dig. du vänjer dig vad dagoset med, tror jag. han har ju några år kvar innan han förstår hur det är för dig jämfört med dom som ser som han möter. men han växer, och innan det kan du nog, tyvärr, få höra att han kanske velat att du skulle sa. inte bara för hans skull även för din. men jag tror på dig.
kram
Åh de där känslorna känner jag igen. För det är när ens älskade barn uttrycker en önskan om att man ska bli "frisk" som ångesten slår till. Emil säger ofta nu för tiden: "-Mamma, när du inte har ont..." Eller "-När du kan springa igen då kan vi spela fotboll." Då känner jag mig totalt värdelös som mamma.
Jag försöker trösta mig med det som folk säger om Emil. Att han lärt sig så mycket pga mitt handikapp. Eller ska man kanske säga Tack vare mitt handikapp? Han har stor empati. Han älskar att hjälpa till. Om det så är att duka fram till lunchen på dagis som att hämta något. Eller hjälpa någon av de mindre barnen att klä sig. Sen tror jag att det är bra för barnen att tidigt lära sig att alla människor är inte lika. Vi kan inte alla samma saker och vi ser inte lika dana ut. Och de lär sig fort att det är våra olikheter som gör varje människa unik och speciell. Det kanske tom är så att tack vare den kunskapen kan de stå emot och inte bli någon som mobbar. Utan istället försvara den som blir utsatt för mobbning. Jag kanske är naiv. Men jag försöker bara se det positiva mitt bland alla mina negativa tankar..
Sköt om dig vännen!!!!
KRAM!!!!
Hej vännen!
Jobbigt det där, men tyvärr något som måste komma tror jag. Men Jens är en förståndig liten grabb så jag tror han kommer att förstå det fort, även om det säkert kommer tillbaka mellan varven.
Jag tycker det är tillräckligt jobbigt när barnen ser att jag inte mår bra, och när jag inte orkar med.
Ha en skön kväll!
Massa kramar
Hoppla han blir större och större. Kram
Ville bara tala om att du har en underbar liten son! KRAM
