Ett litet hjärta slog

Trots att ditt hjärta bara slog i några få dagar var du älskad och efterlängtad.
Någonting som började i total lycka slutade i sorg och förtvilan. Drömmar om att sitta med en lite bebis i famnen i början av september slutade i ett missfall i förra veckan.

Jag väljer att berätta om det här eftersom det ger mig tröst att skriva av mig och dels är det något jag varken vill eller kan tigaom, så känns det.

Den 19 januari gjorde jag ett graviditetstest som visade positivt vilket jag kände på mig att det skulle göra. Jag kände i kroppen tidigt att jag lyckats bli gravid igen. Jag och Daniel beslutade under hösten att försöka få ett syskon till Jens. Inget man tar för givet självklart utan vi har känt oss ödmjuka inför en ev graviditet.
En gåva och en lycka ingen borde ta för given.

Lyckan och förväntan varade i nästan en månad. På en månad hinner man måla upp många bilder och drömmar om framtiden. Man hinner sitta med bebisen i famnen många gånger. Bilden av Jens som storebror fanns inom mig konstant.

På kvällen den 6 februari började jag blöda lite, mycket lite... Men blod vill man ju inte vara med om när man är gravid även om jag nu vet att många faktiskt blöder under graviditeten utan att det är det minsta farligt.
Jag hade faktiskt en bokad tid, dagen efter,  hos min doktor som skulle följa oss. det var för övrigt han som hjälpte Jens till världen.
Han gjorde ett ultraljud som visade ett litet foster med ett hjärta som tickade på för fullt.
Lugnet la sig över oss och jag och Daniel gick lyckliga ut därifrån.
Lyckan och lugnet varade dock inte så länge, inte hos mig iaf.
Jag fortsatte blöda, lite och även om doktorn trodde det var en slemhinna eller något så kunde jag inte koppla av.
Jag var rädd och orolig, som jag aldrig varit innan i mitt liv.
Den 17 februari hade jag en tid för inskrivning hos barnmorskan men jag fixade inte att vänta så länge.
Pappa följde med mig till akuten på fredagskvällen den 11 februari, Daniel jobbade men jag orkade inte vänta som sagt och har jag bestämt mig så har jag gjort det...
Doktorn såg fostret men inte längre några  hjärtslag.
När jag låg där i den där stolen och hörde de orden blev jag kall, jag kunde inte fatta det, och samtidigt visste jag det innerst inne på något vis, att det var så illa.
Helgen gick som i ett töcken, gråt och ångest.
Men jag tror att jag utått sett var rätt lugn. jag bröt ihop tillsammans med Daniel och i min lillebrors armar men annars var det tårar som föll i ensamhet.

Väntade hela helgen på att börja blöda ordentligt men det hände inget, det stannade snarare av helt. Hade jag inte gått och kollat upp det hela på fredagen hade jag nog varit rätt lugn i det läget för blödningarna försvann helt.
På tisdagen var det dags för återbesök eftersom doktorn ville att någon annan också skulle konstatera hur läget var. det bestämdes då att, eftersom hjärtat inte slog då heller, fostret skulle försöka stötas ut med mediciner. I två dagar väntade vi på att något skulle hända. Låg inne och blev fullproppad med mediciner men det hände inget. på torsdagen blev det operation och skrapning.
Det gick bra och nu är jag tom.

Jag gick till nionde veckan men fostret stannande av vid sex veckor ungefär. Hjärtat kom igång och slog några dagar men sedan dog det.
Det finns väl en del tankar man kan försöka trösta sig med men det hjälper inte så värst mycket egentligen.
Att risken för missfall är upp till 30 procent de första 12 veckorna vet jag ju och sånt här kan hända. att det blir ett fel från början.
Men....

Jag har dock lärt mig en del av detta också.
Jag har lärt mig hur mycket riktiga vänner betyder när det verkligen gäller. Hur mycket kraft och styrka som de ger, det har jag verkligen fått bevis på.
Ni har lyft mig under den här veckan.
Mina föräldrar har som alltid varit ett stort stöd och det kommer jag aldrig glömma.
trots att pappa blev rädd när jag berättade att vi var gravida, för min skull blev han rädd då, så var det han som var positiv och försökte stötta oss. Han följde mig till akuten och satt där när jag fick besked.
han sa att det finns fler chanser.

Jag älskar mina vänner och min familj över allting och tack vare er sitter jag här idag och känner mig faktiskt stark och lugn inombords.
Vännerna och kära kusin, ni vet vilka ni är.

Sjukhuskrykan gav mig också mycket kraft.
Min favopräst kom upp till mig när jag låg inne och det var i hans armar jag grät mest tror jag.
Trots att jag inte gått lång tid med livet inom mig så är sorgen stor och det förstod han.

Daniel är bäst och trots att hans 40-årsdag tillbringades med frun på sjukhus och en skrapning dagen efter så är han starkare än de flesta människor på gjorden, han är lugn som alltid.

Jag ser vad jag har och det är mycket.
Jag ser också vad vi förlorat och det gör ont.

Men drömmen om en liten bebis lever vidare.

Vår lilla stjärna brinner föralltid.

Kram

 


Kommentarer
Postat av: Jen

Jag säger som din far, det kommer fler chanser och det är bra. TUR att du har Daniel, jag har tänkt så mycket på dig ska du veta, Önskar jag bodde närmare, kram i massor, du ÄR SÅÅ BRA, STARK OCH MODIG.

2011-02-19 @ 15:47:20
URL: http://jennyvestbro.blogg.se/
Postat av: Lejonkvinnan

Älskade vän, vad du är stark som skriver av dig här! Det är hemskt det som hänt, men du skriver så fint om det, om er älskade lilla stjärna.



Du vet vad jag finns, alltid!



Stor kram

2011-02-19 @ 17:47:22
URL: http://lejonkvinnan.blogg.se/
Postat av: Tinezza

Det är jobbigt och tråkigt när sånt här händer. Då kan det faktiskt vara bra att få skriva av sig. Styrkekramar till dig och din familj från mig.

2011-02-19 @ 18:27:49
URL: http://tinezza.blogg.se/
Postat av: Elin

Önskar så att det fanns någonting riktigt bra att säga som tröst, trots att jag till en viss del råkat ut för samma sak. Att ha ett liv inom sig som man aldrig kommer få se. Men som du säger, ni är starka och klarar att skaffa fler barn, om det är vad ni vill. Så våga igen, när ni är redo.

kramar, tänker på dig

2011-02-19 @ 18:32:14
URL: http://uturanorexin.blogg.se/
Postat av: åland

känner med dej,har själv varit med om en ganska likvärdig händelse och tror mej förstå vad ni går igenom.har följt din blogg ett tag,utan att ha kommenterat tidigare,måste säga att jag imponeras av din fantastiska personlighet,du verkar så otroligt förståndig och tillfreda trots många motgångar!styrke kramar!

2011-02-20 @ 11:38:54
Postat av: Barnens Hjältar

Åh lilla vän vad ledsen jag blir för eran skull. Vet inte vad jag skall säga annat än att jag förstår hur tungt det är och vill ge dig en massa kramar!!

Vila dig lite nu, unna dig lite lyx och gråt så mycket du orkar..Vill du prata så vet du var jag finns

Kramar i massor

2011-02-20 @ 15:17:53
URL: http://barnenshjaltar.blogg.se/
Postat av: Marie-Louise

Mina tankar är hos er. Du skriver så fint om det. Varma kramar skickar jag till dig och de dina. /Kram vännen

2011-02-20 @ 20:53:00
URL: http://madredetres.blogg.se/
Postat av: Marie

Åh Ulrika, jag vill först av allt skicka en stor kram till dig! Så hemskt och jobbigt för er! Jag har aldrig haft något missfall, men jag tror inte att det spelar någon roll hur tidigt man får det, det är alltid jobbigt. Man ställer ju så fort in sig på ett nytt litet liv och på en månad har man ju hunnit tänka och känna jättemycket. Håller tummarna för att Jens får ett litet syskon en dag.

Kram Marie

2011-02-20 @ 21:46:22
URL: http://nissetroll.blogspot.com
Postat av: Agnetha

Sänder all min kärlek till dig o hela familjen ! Tänker på er i allt det jobbiga ! Kramar

2011-02-20 @ 22:14:44
Postat av: Linda

Missfall är hemskt, speciellt när man längtar så. Vi fick missfall innan jag blev gravid med Anton och jag vet hur det känns och lyckan, glädjen blir till tomhet och sorg. För den tomheten man känner i kroppen är hemsk.

Men jag ska hållla tummarna för er och önskar er lycka till!!

2011-02-21 @ 08:08:39
URL: http://banton.blogg.se/
Postat av: Titti

Stor kram på dig Gullis.

2011-02-22 @ 19:41:05
Postat av: Gizze

Ulrika!



Har inte läst på länge...men nu rinner mina tårar.

Vet precis hur du känner har själv fått två missfall..och de som tycker det är en bagatell..har inte känslor i kroppen.

Precis som du säger, så hinner man på kort tid redan fått en framtid med bebis...

Smärtan minskar med tiden, men sorgen finns alltid kvar..Hoppas verkligen att du får bli gravid och få ett syskon till din Jens!

Jag insåg för ett år sen att nu är jag för gammal..och sonen snart 18...men känslan för hur det kunde ha blivit kommer ofta upp.

Men nu njuter jag av att ha en snart vuxen son, och vänners små barn att få njuta av! Vem vet när man får bli farmor (fast jag hoppas det dröjer, men då ska jag njuta)



Skönt att du har en man och familj runt dig som stöttar..och försök njuta varje stund med Jens..Han är ju ert underverk!



Kramar från Värmland / Gizze

2011-02-22 @ 23:02:09
URL: http://gizzez.blogg.se/
Postat av: Lejonkvinnan

Kram vännen!! <3

Hur mår du?

Kram igen

2011-02-23 @ 19:55:27
URL: http://lejonkvinnan.blogg.se/
Postat av: Marie

Tittar in här då och då, men nu var det länge sedan som jag läste lite mer ordentligt. Så tragiskt då att mötas av detta. Känner med dig/er. Gott att veta att ni får det stöd och den omtanke ni behöver.

KRAMAR OM

2011-02-23 @ 23:47:58
URL: http://palivetsstig.blogg.se/
Postat av: soffie

så himla sorgligt och tragiskt ,du skriver så fint och jag sänder dej massor av styrkekramar i allt det jobbiga.

2011-02-24 @ 22:11:23
URL: http://soffie69.blogg.se/
Postat av: Malin

Åh Ulrika! Jag har inte varit inne här på jättelänge och vad får jag se :(

Stora kramar i er sorg!

Önskar er alla lycka i fortsättningen!

2011-03-13 @ 09:08:28
URL: http://madebyma.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0