Var tvungen...

Två månader har gått sedan senast och den här gången var jag tom tvungen att byta lösenord för att komma in, jag hade glömt det gamla...
Senast jag skrev skulle jag få Remicade och idag har jag varit och fått droppet, sju veckor sedan sist. Jag konstaterar bara att jag kan inte minnas när jag var så här bra senast. Många många år är det hur som.
Jag är så glad över det.

Mina barn mår också bra. :) Igår blev Sara fyra månader, jo, det är sant. :) Hon greppar saker och tar dem till sin underbara söta mun. Hon ler, skrattar och pratar Sariska mycket.
Jens pratar också, mest hehla tiden, men det är svenska som gäller där. :) Han älskar sin lillasyster och kallar henne för Sarisen.
Mina hjärtan, min lycka och mina ljus.

Annars flyter det på ungefär som vanligt. Träningen går riktigt bra och det är roligt som katten.
Partiarbetet kommer väl igång snart efter sommaren.
Daniel mår också bra. Livet känns lätt just nu.

I fredags fick jag mig dock en riktig chock som jag har svårt att släppa. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Min pappa och lillebror skulle köra ut till oss i Getinge för att hjälpa oss hämta hem en soffa som vi köpt på fyndtorget.
Pappa ringde och berättade att nu kör dem ut på motorvägen, då vet man att det tar ungefär en kvart hit.
Daniel pratade med honom och sa att det var ingen brådska eftersom mannen vi skulle hämta soffan hos hade ringt och sa att det skulle dröja lite innan han var hemma från jobbet.
Inget mer med det, men när det gått en halvtimme och de inte kommit började vi fundera. Sedan hörde vi syrener. då började jag ringa....
Pappas telefonsvarare gick på direkt. Jesper svarade inte. Tiden gick. Jag blev kall och fick hjärtklappning.
Jag ringde, ringde och ringde. såg de sitta döda i bilen. jag blev helt hysterisk. daniel ville åka iväg för att kolla om han kunde se något men jag ville inte släppa iväg honom. Jag ville inte att han skulle se.
Det var så fasansfullt. Han åkte iaf och jag fortsatte ringa men samma sak.
Jag ringde till slut 112. bad om ursäkt för att jag ringde men visste inte vad jag skulle göra. frågade om de visste om det hänt en olycka mellan Halmstad och Getinge. Hon gav mig nummret till polisen. jag bad om ursäkt igen för att jag störde men hon sa att det inte gjorde något. Tack till henne.
Jag ringde polisen men kom inte fram. Orkade inte vänta. Slog pappas nummer igen och han svarade. Jag skrek rätt ut och började gråta...
De hade kört och uträttat något annat ärende eftersom det inte var någon brådska. Pappas mobil hade lagt av och Jesper hade inte med sin.
Gissa om de hade missade samtal.
Man hinner tänka mycket på tio minuter eller vad det nu var. det kändes som tre timmar, minst.
Vilken lättnad, men jag kommer aldrig glömma det. jag var helt övertygad om att något riktigt fruktansvärt hhänt, det där, som inte får hända.

Men jag har mina kära hos mig och jag är tacksam.
Ett långt inlägg blev det här. ska verkligen försöka komma ihåg min blogg i fortsättningen. Får hoppas att ni är några som orkat stanna kvar och fortfarande kikar in.
Kram till er.

Kommentarer
Postat av: Titti

Så härligt att allt är bra med barnen! Och att allt var bra med pappa och bror. Jag är likadan, är min familj ute på äventyr och jag hör sirener ringer jag direkt och kollar läget, och gissa om jag skäller om dom inte svarar :)

2012-08-21 @ 07:31:10
Postat av: Jenny

Men va otäckt. Kul att du bloggar lite. Kram

2012-08-23 @ 09:06:31
URL: http://jennyvestbro.blogg.se/
Postat av: Lejonkvinnan

Usch vilken fruktansvärd känsla! Jag brukar bli nervös varje gång jag hör sirener då jag vet att ungarna är ute på vägarna. Tack och lov så har inget hänt.

Kramis

2012-08-26 @ 11:28:21
URL: http://lejonkvinnan.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0