Mitt liv och mina drömmar

Ja, det har faktiskt gått nästan en hel månad sedan Sara föddes. På lördag, närmare bestämt, blir hon en månad gammal, min lilla tjej.
Vilken fantastiskt fin och underbar dotter vi fått. :) Lyckan är total och att jag nu är tvåbarnsmamma, kan jag knappt förstå. Sedan att jag är mamma till två underbara friska barn, det är ett mirakel i sig.

Sara skulle egentligen kommit till världen den 23 april med planerat snitt men eftersom jag fick kraftiga sammandragningar under natten till den 18 april så bestämde läkarna att ta ut henne på torsdagen, jag hade ju ändå gått så lång tid.
Jens är född i vecka 37+2 och Sara i vecka 37+4.
Ändå skiljer det nästan 7 hg på dem.
Det blev en annorlunda upplevelse för mig den här gången eftersom Sara aldrig lämnade mig under de närmsta timmarna efter födelsen. Jens tog de ju till neonatal eftersom han var så liten. Men Sara hade jag på mitt bröst från början och det är något jag verkligen ser tillbaka på med lycka.
På söndagen kom vi hem från sjukhuset.
Sara är en mycket lätt liten tjej att ha och göra med. Hon äter som bara den och idag när vi var på BVC visade vågen på 3560 gram och hon är hela 50 cm lång. :)
Det är mammas tigertjej det.
Jens, mammas gosros, är en stolt och mycket hjälpsam storebror. Han väntar när Sara behöver mat och pussar sin syster ofta.
Ingen svartsjuka har vi märkt av och jag tror det beror på både att han är såpass gammal och att han dessutom är van vid att hjälpa till och visa hänsyn.

Våra två barn mår bra och kärleken är total och utan gräns.
Jens och Sara är en nåd från Gud och min tacksamhet har ingen gräns och kan inte, på något sätt, förklaras med ord.

Jag själv har varit lite krasslig de första veckorna men nu har jag kryat på mig. Trots att jag inte mått så bra har jag inte känt mig ledsen direkt.
Hela familjen har varit förkylda och även Sara blev snorig förra veckan vilket var jobbigt. Hon fick aldrig feber och fortsatte äta riktigt bra men att vara täpt i näsan är jobbigt. Men jag tror nästan att jag och Danne led mest. Nu är hon mycket bättre och låter inte så mycket.

Som sagt, hon är nästan en månad nu och var de veckorna tog vägen fattar jag inte. Men samtidigt känns det ju som hon alltid varit här.
Precis samma känslor finns vad det gäller Jens. det är konstigt, men det går bara inte att tänka hur det hade varit utan dem.

Namnet Sara passar henne perfekt och det hade vi funderat ut innan. Karin heter hon efter Daniels mormor och min gammelmoster. Lovisa har hon självklart fått efter min älskade syster och det känns så himla bra. Just min syster har varit en klippa under den här första tiden och hon och hennes man tog hand om Jens när vi låg inne på sjukhuset. det kändes så bra för då visste vi att han hade allt han behövde och dessutom att han hade det väldigt roligt. :)

Här kom iaf en liten rapport om vår första tid som fyra i familjen.
Kram