Mitt liv och mina drömmar

Idag för ett år sedan for jag in till sjukhuset med förvärkar. Sara ville komma ut tidigare än vad vi tänkt. Bara några dagar, tror snittet var planerat till den 23 april. Det var en häftig känsla när kroppen sa ifrån av sig själv. Snittet blev dagen efter.

Imorgon är mammas gummilumma ett år. Det här året har gått fort och varit fullt av glädje och mindre roliga grejer, precis som ett år brukar vara.

 

Jag och Sara är ensamma hemma just nu. jag hör att hon börjar röra sig i sängen och det är snart dags för tjejen att äta lunch. Jens är på förskolan och Danne jobbar i Göteborg.

 

Påväg hem från förskolan imorse gick jag vilse. Eller jag viste ju var jag var men jag hittade inte riktigt rätt. jag letade efter en stolpe och en sten.... Jag gick fram och tillbaka men jag kunde bara inte hitta dem. Fick nästan panik och tårarna kom så där nära. det mest irriterande är att jag i sånna stunder bryr mig om hur jag ser ut. att det står folk i fönstrerna och glor på den där stackars blinda vimsmänniskan. sånt tänker jag. Säger inget trevligt om mig faktiskt. Men jag tycker det är pinsamt helt enkelt.

 

Eftersom Daniel, i den stunden, var på väg till Göteborg så kunde han inte hjälpa mig. Min livlina, som så många gånger förr, skulle blivit pappa men plötsligt hörde jag någon prata med sin hund. Jag svalde stoltheten och ropade ett någorlunda högt och tydligt hallå...En go tjej kom fram. Jag berättade vad jag letade efter och jodå, jag befann väl mig en och en halv meter ifrån den där stolpen och stenen. Det kunde lika gärna varit tio meter... Haha

Jag fattar bara inte vad som gick snett? Denn där vägen är inte svår, det gäller bara att ta av på rätt ställe, för stolpen och stenen befinner sig på andra sidan en gång. Det gäller att komma rätt på dem bara. Men, som sagt, det är inte så svårt. jag klantade mig den här gången.

 

Annars har jag haft en lugn förmiddag. Jag har läst och druckit kaffe. Mår inte bra i halsen. Jag har fortfarande rätt ont och infektionen jag fick i helgen har inte gjort saken bättre. Känner mig nere eftersom jag måste vänta tre månader innan jag får besked om hur lyckad operationen egentligen är. Men jag måste lägga det vid sidan av så länge.

Nu lunchtime.

 

So long