Mitt liv och mina drömmar

Idag har vi varit lediga alla tre och det var hemskt skönt. Daniel har jobbat fredag, lördag och söndag och det har varit långa pass, nästan 12 timmar varje dag. På fredagen var Jens på dagis fram till efter lunch men efter det har vi varit hänvisade till varandra. ;)
Jens har ärligt talat varit riktigt jobbig. Allt är tvärt emot och det är en fajt om nästan allting. Jag försöker välja mina fajter men ganska mycket jag vill är ju nödvändigt, tycker jag iaf... ;)
Så jag har varit ungefär lika trött som Daniel när kvällen kommit.
vi var ute en sväng efter dagis på fredagen och då lyssnade han inte mycket alls. När jag väl fick in honom tänkte jag: Aldrig mer!
Men så kan jag ju inte göra utan vi gick ut en sväng på lördagen också och då gick det mycket bättre.
Pappa kom på besök på lördageftermiddag och det var roligt för både mig och Jens. Han hade med sig god mat som jag bara kunde värma sedan. Han är go min lille pappa.

Söndagen var dagen d för mig, det hade jag bestämt. Vi skulle ta bussen in till stan. detta hade jag förberätt mig mentalt på under  flera dagar innan. jag var ändå rätt nervös precis innan vi skulle gå.
Men det gick kanonbra och vilken lycka det var när vi väl satt där på bussen. Ibland glömmer jag ju att min son ser som en hök och att jag faktiskt kan ha himla stor nytta av det. Han letar upp lediga platser där vi kan sitta och visar var dörren är på bussen. :)
Pappa mötte upp på stationen inne i stan. :)
Sedan hade vi en mysig dag hemma hos pappa och mamma. Det var roligt och skönt för både mig och Jens.

Idag har familjen hittat på roliga saker tillsammans. Vi har varit på statsbondgården, tagit en fika med Jens farmor, besökt Pippi-parken och varit ute här hemma en massa också.
Jag känner mig glad och nöjd med mitt liv just nu.
Jag funderar mycket på mamma såklart och försöker bestämma mig för hur jag ska göra. Om jag ska fortsätta vara feg och bita ihop så mycket det går. Följa den tanken jag haft de senaste åren. eller riskera en brytning.
Jag vet inte.?
Jag funderar också på om jag ska lösenordsskydda min blogg. Inte alls för att jag skäms över min mamma, alkoholism är en sjukdom och enligt mig kan vem som helst falla ner i det eländiga träsket.
Alltså, jag känner att jag kanske lämnar ut henne. Jag vet att hon skulle knäckas om hon visste om vad jag skrev. :(
Men samtidigt hjälper det mig. Så kanske det vore en lösning? Men det är ju samtidigt inte så många inlägg som handlar om just missbruk.
Det jag vill med min blogg, förutom att få skriva av mig då, är att berätta om hur det är att vara en blind mamma. det var iaf meningen från början, att få bort lite av de eventuella fördomar som finns.. Sedan att ni fick en radda med sjukdomsbesvär på köpet, det är en helt annan femma. ;)
Men, det där med att få bort fördomar är ju lite fånigt faktiskt för det är inte så himmelens många som läser min blogg, plus att de som gör det  är mina vänner och de är mycket kloka människor som inte dömmer utan är öppna och dessutom otroligt varma och ger mig så mycket. De är ni då... :)
Hahaha Nu har jag pratat bort mig själv. Underbart! :)

Säger godnatt istället.
Kraaaam

Ja, nu är vi hemma hos mina föräldrar på en liten semester. Ingen lång tripp precis, bara två mil, men det är mysigt ändå.
Eftersom Daniel ska jobba nästan hela Påskhelgen så tänkte jag att det blir nog roligare för både Jens och mig att vara här.
för mamma och pappa med kanske? ;)
Bortskämda lär vi bli iaf.
Daniel kommer också vara här, den tid han är ledig.

Veckan har gått fort. Både i måndags och i onsdags var jag ute och tränade på vägen till och från bussen, nu känner jag mig färdig med den biten och tänkte testa det på riktigt nästa vecka, tillsammans med Jens.
Ska bli roligt!

I onsdags eftermiddag fick vi besök av en vän med dotter, den lilla tjejen är nästan lika gammal som Jens, skiljer bara en månad. det var supertrevigt och det är faktiskt första gången vi har barn i Jens ålder hemma hos oss. Jag har saknat att ha vänner som har barn i samma ålder som Jens. De enda barn Jens träffar är dem på dagis.
Men nu har vi fått kontakt och vi kommer träffas fler gånger. Mycket roligt för mig också.

Igår var jag och tränade, två gånger den här veckan har det blivit, precis som det är tänkt, och det känns kanon.
Har ju fortfarande mycket ont i foten så jag haltar fram. Kortisonsprutan hjälpte inte den här gången.
Jag har ju också haft mycket besvär av revbenen på vänster sidan men sedan jag började smörja med Voltaren-gel så har det nästan försvunnit. :)

Japp, det känns allmänt bra just för tillfället och det är jag glad över.
Att det funkar så bra för mig och Jens när Daniel jobbar är ju en grym lättnad förstås. Daniel jobbar ju 10-12 timmars pass så det är lång tid vi är själva men som sagt, det funkar kanonbra.

Imorgon ska vi gå på tivoli är det tänkt. Hoppas på okej väder. :)

Glad Påsk, goa vänner!
Kram

Att jag kunde vara ute med Jens själv stärkte mig något oerhört. Det är ju egentligen svårt att beskriva hur det verkligen känns och vilken glädje det ger mig. Det finns mycket jag är orolig för att jag inte ska kunna ge Jens, att han ska få lida på grund av mitt funktionshinder.
Nu verkar han ju inte vara ett barn som lider precis men jag tänker ju på detta ändå.

I fredags ringde jag för att boka en färdtjänst till lördagen, då jag och Jens hade tänkt åka till syster min. Jag möttes av ett väldigt tråkigt bemötande. Hon blev superirriterad när jag skulle boka en bil där det skulle vara med en bilbarnstol. Det kan jag inte fixa nu, jag får återkomma.
Jag har inte åkt mycket färdtjänst med jens men nu när Daniel jobbar heltid blir det ju mer, vi vill inte bli isolerade. :)
Hon var iaf otrevlig och jag blev både ledsen och arg, men mest arg. Jag vet att de är sånna på beställningcentralen ibland. ;) Många är väldigt trevliga, som killen jag bokade en resa med bilbarnstol, gången innan. Där var det inga sura miner utan bara glada kommentarer.
då blir jag också glad.
Iaf så var jag lite småiirriterad på grund av det samtalet när jag gick för att hämta min Gosros. När jag kommer längs staketet jag brukar följa står det återigen cyklar parkerade där, inte första gången alltså men i cykelstället som jag också passerar står det inte en enda..
cyklarna är svåra att upptäcka med käppen. Styret sticker ju ut och det brukar jag slå mig på. Sedan är de ju inte så stabila så jag har varit nära att välta de flera gånger.
Okej, det ska mycket till innan jag säger till om saker och ting, vill inte vara till besvär men nu var jag på det humöret redan från början... ;)
Kom in och frågade den underbara  personalen, om det är föräldrar som ställer sina cyklar längs staketet...
Nej, det är jag, sa hon, världens gulligaste människa är det. :)
Okej, ilskan rann av mig. Hon fick så dåligt samvete för att hon inte tänkt på mig, att jag kommer där. Men jag vet ju att människor i allmänhet inte tänker så, varför skulle man göra det. Faktiskt är det inte lätt att tänka på det, det fattar ju jag också.
Men jag slår vad om att det inte kommer stå en enda cykel där i fortsättningen. ;) Det är ju bra, jag är glad att jag sa till ändå, för förr eller senare hade jag sprungit ner en av dem, eller ett helt gäng. Haha

Jag mår alltså bra och känner mig glad. Jag och Jens var ute på fredagen också men då var han mycket mer bråkig. Men det gick det också. :) Han sprang bland annat iväg med min käpp. ;)
Daniel är ledig måndag och tisdag, sedan jobbar han hela Påsken. Funderar faktiskt på att bo hos mina föräldrar två nätter. Vi får se. Pappa har skaffat internet och det är ju helt klart något som väger för det hela. Kan jag ta med min dator. Eller som han sa:
- Du kan ju få låna min!
-Okej, pappa har du skaffat talsyntes på din dator med? ;)
-Jaha,ja just det ja... Haha

Imorgon ska jag ut och orgentera.
Jajamen, ska lära mig hitta till busshållplatsen. Tjohooo
Nu skumbad och sedan Millennium.
Godnattkramar till er.

Tack till er som delade mina tankar i det senaste inlägget.
Jag funderar mycket på det där fortfarande. Jag har tänkt att jag gärna skulle komma till skolan osv och berätta i klasser om mitt/mina funktionshinder. det finns ju också en del roliga hjälpmedel man kan ta med och visa för barnen. I Jens förskolegrupp är de ju för små , men när han blir äldre så skulle jag gärna göra det. Fast han kanske skulle tycka det var pinsammt? ;)

När jag och Jens var på väg ut genom grinden till dagiset idag kom det ett barn med sin pappa efter oss. Barnet:
-Hon där, är hon heeelt blind?
Pappan:
-Ja, hon har en sånd är käpp för att hon ska kunna känna sig fram.
Jag ville bara vända mig om och krama om den där pappan. :) Det är så man ska göra. Hur många gånger har jag inte hört föräldrar tyssta ner sina barn när de frågar något om mig.

Blir så glad. Faktiskt är det pappor som varit rakast, vad jag märkt iaf. Kanske en tillfällighet men papporna jag träffat på har varit mycket lättare att få kontakt med än vad mammorna har varit.
Träffade föresten på en annan pappa när jag gick dit och han frågade om jag behövde hjälp eftersom det stod en bil parkerad just vid den kanten som jag skulle följa.
Jag tycker om människor som frågar. Inte sånna som bara grabbar tag i en och drar iväg med en  som att de tror de vet vart jag ska.
Något sånt hände för typ ett och ett halvt år sedan. En mamma kom fram bakom mig, tog tag i min arm och skulle ha in mig genom den första grinden men jag skulle gå in ge nom den andra. Hon lyssnade inte heller, hon tyckte den vägen var bättre... Haha, vi hade en dragkamp där ett tag, till jag tände till.

Jaja, jag blir iaf glad när föräldrar är öppna mot sina barn och förklarar. Barn är ju så nyfikna och de måste få svar på sina frågor.

Jag har för övrigt en olust inom mig som inte vill släppa greppet om mig. jag känner ingen direkt glädje eller ser fram emot något.
Jag har hört att man kan bli sån av den nya medicinen men jag vet inte om det är den som spökar eller om det är en reaktion på alla sjukdommar jag haft den senaste tiden.
Jag ska till Spenshult på måndag och då får jag väl ta upp det.

Nu ni, dags för ett skummbad och lite läsning.
godnatt goa vänner.

Jag har lagt en tung och jobbig period bakom mig, jag tror och hoppas den ligger bakom mig nu iallafall.

Funderingarna hänger över mig fortfarande men de känns inte så ohanterliga längre.
Jag vill så mycket men känner att både min kropp och även min mentala kraft inte orkar samma sak. Det känns svårt.
Men nu har jag en liten plan och jag ska se om jag kan göra något av den.

Som jag skrev i förra inlägget så läste jag en bok då som heter Pepparkakshuset. Det är ju en roman men den satte igång många tankar den också, eller funderingar.
Den handlar om mobbing. Sedan är det ju en krinalroman så det blev ju lite mord och sånt, men den satte som sagt igågn lite funderingar på det här med mobbing.

En förälders värsta mardröm är ju att ens barn ska fara illa på något sätt. Sjukdommar, olyckor eller att andra ska göra illa dem.
Jag själv har tänkt mycket, redan innan han föddes faktiskt, på om min situation kommer göra att Jens får det svårt. Att andra barn ska vara taskiga mot honom för att han har en mamma som är blind, har en konstig mojäng på halsen. ja  ni förstår hur jag menar?
Men jag vill ju tro att detta med mitt funktionshinder kan föra något gott med sig istället. jag hoppas att Jens kan få en mer öppen syn på andra människor tex och kanske kanske kommer hans kompisar så småning om också möjligtvis lära sig något av det. Det som finns nära och som man kommer i kontakt med blir ju inte så skrämmande.
Jag hoppas det blir så.
För samtidigt tror jag så här, anledning till att ett barn blir mobbad och utstött hänger inte på barnet i sig eller hans/hennes situation utan snarare på de som är elaka. Man kan alltid hitta något att reta någon för. Det behöver inte vara något speciellt utstickande med barnet i sig.
Eller vad tror ni?

Detta för fram mig till det andra jag är rädd för.
Att mitt barn skulle bli en sån som mobbar andra.
Det är ju en stor skräck det också. Då skulle jag verkligen känna att jag gjrot något fel.
Vad är det som gör att barn trycker ner andra barn?
Är det något i uppfostran? Deras hemmasituation? Grupptryck är det väl men mer då?
Jag vet inte. Men vad skulle jag göra om jag fick veta att Jens slog och trakaserade ett annat bar?

Min stora önskan är att Jens ska bli och vara ett glatt, nyfiket och öppet barn. Ett omtänksamt barn som står för sina tankar och stöttar andra.
Inga dåliga önskningar...

Efter detta inlägg om ssaker jag haft i mitt huvud den senaste tiden så önskar jag er en fin lördag.
Hoppas ingen tagit illa upp för detta jag skrivit nu bara.
Kram mina vänner.

Jaha, här har en vecka runnit förbi igen och jag kan tyvärr inte säga att tiden gått så himla fort för att jag haft så ofantligt roligt direkt.
Jag drar istället ner nivån lite från det förra inlägget som ju var positivt och rätt ljust så där.

Alltså, solen påverkade mig och jag tyckte livet var allmänt skönt och trevligt förra veckan. Var himla trött i och för sig men det skyllde jag lite på halsen eftersom den är som den är och jag får suga mycket osv. Torsdagen tillbringade jag på soffan, sovande, under tiden Jens var på dagis. Helt slut och ändå kunde jag sova på natten sedan. Fredagen var det träning och det var skoj.

Lördagen kändes okej, till en början. Mitt på dagen blev jag väldigt illamående och la mig på Jens säng och slocknade. Tänkte inte något speciellt, för ibland mår jag illa av mediciner osv. Åkte hem till mamma och pappa och åt god mat och kollade melodifestivalen.
Roligt var det.

När vi skulle lägga oss på kvällen satte hjärtat igång och slå som besatt och jag började må illa som bara den. Det var liksom väldigt nära ångest och jag blev livrädd. Har haft det under vissa perioder innan och det är så hemskt helt enkelt.
Vi har en del förändringar på gång här hemma i vårat liv så jag tänkte att det är kanske det som påverkar mig. jag har nämligen kommit fram till att jag är lite emot förändringar nu för tiden, tycker det är jobbigt även om det samtidigt är spännande.
Iaf, planen var att jag skulle till kyrkan på söndagen men när klockan ringde stapplade jag upp, avbeställde färdtjänsten och träffen med svärmor, sedan gick jag och spydde och så var det igång.
Japp, jag har haft, vad jag tror själv, vinterkräket, men det kan också vara någon slags annan maginfluensa.

Sov hela söndagen, när jag inte var på toan då, och natten till måndagen. Måndagen och tisdagen har jag mått kass, inte spytt men känt mig allmänt risig och haft många tunga och mörka tankar.
Trist och jag känner mig så trött. Jag gråter väldigt sällan. Ibland blir jag fundersam på mig själv, varför jag inte gråter mer. jag gråter faktiskt mest när jag blir riktigt jäkla förbannad och det är inte precis lyckat det heller för då får jag ju inte fram varför jag är arg... ;)
Igår satt jag iaf här och grät som en tok för att jag var in i märgen ledsen och besviken. Varför?
Jo, för att jag inte får vara frisk. Halsinfektion på halsinfektion och så detta som grädde på moset.

Hur fasen ska jag orka vara något annat än att bara vara sjuk?
Det förstår inte jag.
Jag har ju mina drömmar om att börja plugga eller något sådant igen, men för det första hinner jag inte komma igång och ta tag i det, samla ihop ork och tro på mig själv och sedan,hur fasen ska jag orka plugga med dessa sjukdommar hängande över mig?
Nej, jag vet inte?
Blä är väl ordet som sammanfattar det hela just nu.

Fast idag mår jag ju bättre då. :)
Det är därför jag sitter här. Haha

Jag och Jens har tagit vår andra svininfluensa-spruta idag. Det har ju blivit uppsjutet hur länge som helst på grund av halsinfektionerna då men nu är det gjort och det gick bra.

Jag och Jens har tagit till vana att ligga och lyssna på sagor innan han ska sova. Det är mysigt men vad fasiken är det för sagor? Den han gillar bäst är Bockarna Bruse.
Jag vet inte, men är den så himla trevlig egentligen? Jag bara undrar.
-Jag har två vassa spjut och med dem ska jag sticka dina ögon uuuut!
Mys mys eller vadå?
Jag gillar den inte men det gör han som sagt och han kan den nästan utantill. ;)
Ska försöka hitta några andra, lite mysigare sagor som vi kan lyssna på tillsammans.

Nu får det vara bra för idag.
Ett varmt skummbad och lite läsning står på kvällsprogrammet
Pepparkakshuset läser jag nu.
Goa Soffie
har rekomenderat den och den är grymt bra. Speciellt bra om man vill skingra tankarna lite så där, den är väldigt spännande nämligen.  :)

Sov gott, goa vänner.

Vi var uppe tidigt idag, strax efter sex och det är tidigt för att vara oss. Frågade Daniel om det var ljust ute och han sa att det började ljusna då.
Innan jag och Jens gick till dagis så kände jag hur solen strömmade in genom fönstret och det kändes verkligen helt underbart. Att Jens var glad hela morgonen och inte satte sig på tvären när vi skulle gå, gjorde inte saken sämre precis. Han vill i vanliga fall inte gå till dagis. det är ett rent helsike att få iväg honom. Idag var jag lite extra nervös eftersom jag skulle få iväg honom själv. Annars är vi, för det mesta , hemma båda två till han är iväg.
Men som sagt, det gick strålande, och vad glad jag blir när det liksom bara flyter på. :)
När vi kom ut möttes vi av den ljuvliga solens strålar. En lycka liksom bara spred sig i hela kroppen.
Jens hade tidigare på morgonen berättat att:
-Nu har solen vaknat jättemycket!

Mycket av snön har försvunnit och det tackar jag ödmjukast för... Lättare för mig att hitta nu. Fast det var grymt halt ute. Jag flaxade till med armarna två gånger när jag gick hem. Nära jag ramlade där.

annars har det varit ett par bra dagar. Lördagens fest var trevlig och jag hade fått min make up innan. ;)
Det var rätt roligt faktiskt. Jag är ju en himla tråkig kund eftersom jag inte kan se resultatet, utan jag får bara säga att det känns bra och se glad ut typ.
Men när jag kom hem till mamma och pappa sa dem att jag såg jättefin ut och då ringde jag upp till stället där jag blev sminkad och sa vad mina föräldrar tyckte. de blev jätteglada. :)

Igår kom då dagen som vi väntat på i hundra år ungefär.
Min lillebror kom hem från sin långa resa som varat i fyra månader.
Gode Gud vilken lycka att få träffa honom och krama och pussa honom. Att få prata och höra hur han haft det. Så himla underbart! Ringde hem dit för en stund sedan och då svarade Jesper. Haha, så konstigt att han är hemma.

Jag har två syskon, två yngre. Min syster är fyra år yngre och lillebror nio år yngre. Jag älskar dem båda så oerhört mycket. De är inte bara mina syskon utan mina bästa vänner också.
När Jesper föddes var jag ju ganska stor så han blev, kan man säga, min första bebis. Jag tog hand om honom mycket och han snodde mitt hjärta på en gång. Han är en mycket speciell kille och så fin så det finns inga ord. Brukar kalla honom grabben med det stora hjärtat. Jens påminner mycket om Jesper när han var liten.
Okej, nu är det strax dags för mig att knalla iväg och hämta hem min gosros.
För att avrunda det här, får man väl säga, ändå ganska positiva inlägg på ett lite trist sätt så kan jag ju säga att min hals fortfarande är skit.
Men vem bryr sig, idag!!! Tjohooo

Kram till er.

Det har varit en mycket jobbig vecka det här. Jag var ju till sjukhuset på måndagen, efter den roliga matchen mellan Sverige och Finland... :)
Jag fick utskrivet antibiotika och så bytte läkaren tracken på mig. En bra läkare som förstod att jag hade det jobbigt.
Hon gjorde vad hon kunde alltså.

På tisdagskväll blev jag mycket sämre och på onsdagen var det nästan på gränsen till ohållbart. Det var väldigt nära att jag åkte in till sjukhuset akut men höll mig till torsdagen då jag kände mig en aningens bättre.
Det var som jag blev sjuk en gång till på tisdagen och jag blev både rädd och uppgiven. Jag var hem till mamma med Jens och jag tog tom med mig sugen dit på daniels inrådan. det var tur det annars hade det nog korkat igen tror jag. Men jag var så trött så jag orkade inte ens packa upp sugen, det gjorde Daniel. Tur att vi kunde vara hos mamma för jag orkade knappt med mig själv och Jens hade mormor och leka med då.
Det var bra.
Men usch, tror aldrig jag varit så dålig i halsen innan, alltså jag slemmade hela tiden och fick jobba ordentligt för att få bort skiten.

Men nu verkar det som att penicillinet tagit tag i bakterierna för det är väldigt mycket bättre även om det knappast är bra.
Halselände säger jag bara.

I torsdags tog jag mig iväg till min inbokade ansiktsbehandling... Jag är knäpp ibland, det vet jag. Under resan dit fick jag värsta krammpen i halsen och tårarna rann och slemmet sprutade. Nice...
Tänkte hur ska detta gå. Ligga still i en och en halv timme utan att få panik av hosta och slem. Men vet ni, jag hostade inte en enda gång under behandlingen.
Det är helt sjukt. Det kom efteråt. Hahahahhaha

Idag tog jag mig iväg till träningen. Antagligen ännu ett bevis på att jag är knäpp men jag fixade helt enkelt inte att gå här hemma och bara fundera. dessutom vet jag ju att träningen gör så gott för mitt psyke. Det gick kanonbra. var bara in på toan och hostade en gång.
Resan in och hem gick bra de också.

Imorgon ska vi på kalas. Jag har gruvat mig för det också, att jag inte skulle vara bra till dess. För jag vägrar sätta mig på en middag och spruta slem över gästerna... Bra av mig va?
Men det ser ju rätt lovande ut inför imorgon. ska tom iväg på dagen och få en make up. Haha Har bara åkt iväg och gjort något sådant en gång tidigare och det var inför mitt bröllop. :)
Ska bli lite småkul. ;)

Över till det bästa som hänt på hela dagen, ja på länge kan man väl säga.
Nu ikväll ringde det på ytterdörren. Det var ett blomsterbud, med en underbart vacker bukett tupaner till mig.
Jag blev så glad och överaskad. Den var från min familj i Timrå.
Jag älskar er!

Nu dags för sängen.
te först ja.
Tack alla fina och goa människor som stöttar mig så mycket genom era kommentarer.
Ni är godisbitar allesammans. ;)
Godnatt och kram!

Det gick mycket bra i onsdags. Jag fick de kortisonsprutor jag ville ha av en helt annan läkare än den jag träffade i förra veckan.. :)
Han gav mig en spruta till i foten eftersom den andra inte gav någon som helst effekt. Han gjorde en mycket smart grej. Innan han sprutade in själva kortisonet så sprutade han in bedövning, det gav då till följd att den led han sprutade blev bortommnad och då skulle jag ju märka när jag reste mig och gick lite om smärtan var borta eller inte, om den var det så hade han prickat rätt inflamerad led. :) Förstår ni,jag är trött nu och vimsig så det blir inte så redigt här känns det...
Iaf, jag kände på en gång, när jag reste mig att smärtan var nästan helt borta.
Det har bara blivit bättre och bättre med tiden och idag kände Jag mig lätt som en liten fjäril, typ.. Nja, kanske inte riktigt men så nära en sån jag kan komma iaf. ;)
Jag fick även en spruta i axeln.

Jag berättade för läkaren att jag mår illa av den nya medicinen och då blev han orolig för att det skulle vara något strul med levern eller något annat så han bad mig ta ett blodprov. Det visade inget konnstigt förutom att mina vita har sjunkit markant. Men det behöver inte tyda på något dåligt utan bara ett tecken på att jag inte är aktiv i sjukdomen eller har någon infektion i kroppen. De får förstås inte sjunka för mycket heller.
på måndag är det dags att höja dosen, vi får se vad som händer.Jag mår fortfarande illa.

Idag har jag varit och tränat och efter det blev det en fika med svärmor.

Idag är det ett år sedan min farbror dog. Det har varit en dag full av tankar och allt hoppar liksom över en.
Tänker på min kusin och hennes mamma.
Livet är så grymt ibland och fullt av frågor man inte får några svar på.
Jag saknar min farbror så mycket, hans humor och kärleksfulla sätt.
Han fattas verkligen här.

Här kommer några bilder på Jens. Min farbror grät av lycka när han fick veta att Jens hade kommit till världen. Farbror har alltid funnits i mitt liv och han vet att jag har haft det tufft många gånger på grund av sjukdommen. Att den kostat mig mycket. att den tom höll på att förhindra att jag skulle få uppleva den stora lyckan att bli mamma. Han och hans familj var några av de första som kom och hhälsade på efter Jens födelse. Vi har en kanonfin bild på honom där han håller 2 kg Jens i famnen. :)

"I den stora sorgens famn, finns små ögonblick av skratt.
Så som stjärnor tittar fram, ut ur evighetens natt.
och i solens första strålar flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar, tvinna trådar, till en tross mellan oss,
så vi når varandra.

I den hårda tidens brus
finns det skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus, som  när vinden sakta dör.
Alla tårarna har torkat, till kristaller på min kind.
Jag har ropat allt jag orkat, allt jag orkat, efter dig, hör du mig?
Kan vi nå varandra?

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner.
Och där ensamheten går, biter kylan alltid mer.
Ändå har jag aldrig tvekat, mellan mörker eller ljus.
För när månens skära bleknat har allt pekat åt ditt håll, och från mitt håll
Kan vi nå varandra.

I den stora sorgens famn"

Ted och Kenneth Gärdestad

Kram och ha en fin helg.

Här har vi haft en lugn och skön helg. det har blåst hemskt mycket så även om det inte varit så kallt gradmessigt så har vi inte velat sticka ut näsan ändå.

Mina föräldrar har varit och hälsat på i eftermiddags, till Jens stora glädje. Mommo och moffa är bland det bästa han vet.
När de var här passade jag och Daniel på att gå ut i ruskvädret. Eftersom jag ska hämta Jens på dagis imorgon så ville jag iaf ha gått vägen en gång innan. Inte kul kan jag säga, men tar jag bara det lugnt och inte stressar så ska jag nog hitta fram. De flesta av mina kännetecken är som bortblåsta, eller snarare begravda.
Jaja, det ordnar sig.

Imorgon blir det träning...
Idag har jag känt en del i mina leder men det kanske bara är tillfälligt,hoppas på det iaf.

Just nu läser jag en biografi över Adolf Hitler. Den är skriven av Bengt Liljegren och jag måste säga att den är verkligen bra skriven. Jag har, sedan högstadiet, varit mycket intresserad av andra världskriget och läst massor om det.
Det väcker så mycket känslor och hur mycket man än läser så kan man nog aldrig någonsin förstå hur allt kunde bli som det blev. Det har iaf varit spännande att läsa om hans liv, framför allt om barndomen och åren i Wien.

Tänk det är inte så himla länge sedan allt det hemska hände och ändå kan ett sånt parti som sverigedemokraterna gå framåt, det är så oerhört sorgligt och väldigt skrämmande tycker jag.
Jaja, nog om detta.

Nu blir det pizza här hemma. Mums
Ha en fin kväll.
Kram

Fredagskväll, det är aldrig fel. LD går i bakgrunden. Inget program för blinda precis men man får ju höra dem prata lite också. :)

Jag har varit och tränat på gymmet idag och det var fullt av folk där. Antagligen nyårslöften som ska infrias... ;)
Tyvärr verkar värmen inte fungera i omklädningsrummet så det är en plåga att byta om där. Man vill aldrig gå ur bastun...

När vi körde hem gick chaufören efter gps:n och det fick till följd att resan tog 45 minuter istället för 20. Men det kunde han inte riktigt hjälpa eftersom det finns två gator med samma namn inom Halmstad kommun så blir det så ibland.

Vet ni,jag kom undan att ta Jens till dagis idag, det löste sig på annat sätt. men på måndag då kommer jag inte undan längre. Haha

I onsdags firade vi min mamma som fyllde 60 år. Vi var ut och käkade på, enligt mig, stans bästa krog. Mums vad gott det var. Kvällen blev väl inte riktigt lyckad tyvärr men det har sina förklaringar, mammas alkoholproblem är verkligen en stor sorg.
Jag och min syster har bestämt att återigen försöka få henne att vilja söka hjälp. Det finns inget jag önskar mer i världen tror jag, att hon ska försöka.

Hörde precis att Gudrun dansade. Jag beundrar henne verkligen, inte precis för att hon ställt up i det här programmet även om det är ku. Däremot för att hon är en så stark och tuff människa som står för den hon är.

Jaja, nog för den här gången.
Ha en underbar fredagskväll.
Kram

Roligt att Jens kunde skrämma er lite... :)
han har sprungit omkring med de där skruvarna idag också och velat att vi skulle ta kort på honom igen. :)
han är för rolig...

Idag har jag varit och tränat och det var hur skönt som helst. Det är två veckor sedan sist och jag har saknat det.
När jag kom hem, efter en biltur som i vanliga fall tar 15 min, idag tog den 35 på grund av snövädret, så stack vi till affären. Tänkte jag skulle träna lite mer och drog Jens till och från affären i pulkan. Det var riktigt jobbigt faktiskt. Pulkan gled inte precis på snön utan snarare plöjde sig igenom den. Bakom mig hade jag en kille som tjoade:
-Fortare mamma, fortare...
Hua, det kunde han bara glömma. ;)

Massor med snö som sagt ja. Trevligt för barnen och så, kul för dem som ser den vackra snön och ja lite småtrevligt för mig som ser det framför mig i huvudet men....
Jag bävar för fredagen då jag ska ta Jens till dagiset. För nu känner man kanterna inte bara lite dåligt, de finns helt enkelt inte. Det är som att vandra runt på en sandstrand ungefär. Då förstår ni kanske?
Det finns inga kännetecken att orgentera efter så frågan är om det över huvudtaget kommer funka?
I och för sig gillar jag utmaningar och det är inte långt till själva dagiset så ja...
Kanske jag vågar. Dit lär vi komma för Jens är ju med. I och för sig vill jag inte sätta min tillit till honom, det är absolut helt fel men tillsammans fixar vi det. Frågan är om jag kommer hem igen. Hahahaha
Jaja, graft synskadade finns det ju även i norrland och jag vet att de inte är isolerade hela vintern så det är väl bara jag som är ovan och inte har kommit på de rätta knepen...

Nu säger jag godnatt.
Kram

Hoppas ni haft en fin jul.
Vi hade det jättemysigt och Jens var verkligen på g hela julaftonen. Han vaknade halvsju, vilket aldrig händer annars, och han höll sig ändå vaken till halvnio på kvällen.
Mötet med tomten var inte att leka med och han blev helt yr i bollen av alla klappar han fick och funderingen på vilken klapp han skulle öppna först, sedan fylldes det ju på hela tiden också. :)
Det var mysigt alltihop. Fick tom prata lite med lillebror Jesper som fortfarande är på resande fot, men nu är det "bara" två månader kvar till han kommer hem.
Saknar min prins Riri.

Juldagen var också mysig och den tillbringade vi här hemma.
Sedan på annandagen började det mindre trevliga. Daniel bara rusade in på toan och spydde. Jag mådde illa hela dagen men tack och lov inget spyende för min del. Det är äckligt, det tycker nog de flesta, eller? ;) Men att spy och ha en track, låt bli det om ni kan... ;)
Natten till söndagen spydde Jens också och Danne fortsatte med sina otrevliheter... Sedan har det blivit bättre och det är vi alla tacksamma för.
Det var väl den kära vinterkräksjukan som slog till, den florerar tydligen här i trakten.
Usch och fy för den.

Tänkte försöka mig på en liten återblick på det här året som gått.
Det är klart att det bjudigt på många fina stunder och så vidare. Ett av det bästa som hänt mig personligen är förstås att vi efter ett eländigt år äntliggen fick en medicin att fungera på mig. Återigen var det Remicade som räddade mig. Det är ett mirakel i sig att den efter att ha fungerat mycket dåligt och nästan inte gett någon effekt det sista året jag hade den och sedan ett uppehåll på ett år då vi förgäves testade två andra nya mediciner, nu börjat fungera superbra. Varje gång jag tänker på det blir jag nästan gråtfärdig. det såg så himla mörkt ut innan då inget bet på mig. Fick ta i snitt fyra fem kortisonsprutor var annan månad och höga doser med kortison för att hålla inflammationerna någolunda i chack och under den tiden hann mina händer och fötter bli mycket dåliga vilket jag fortfarande känner av såklart.
men nu är jag nästan helt fri från inflammationer och har varit det sedan maj. :)

Sedan allt som händer med Jens är ju ren och skär lycka. Hans utveckling och glädjen av att se och höra hans nya infall och hans språk som bara exploderat, det är helt fantastiskt.
Han har blivit så otroligt stor. :)
Han blir tre år om mindre än en månad.

Men ändå har det här året varit ett mörkt och svårt år. Den 14 februari fick vi veta att min älskade farbror gått bort. att han mådde så dåligt så han tog sitt liv. Den sorgen och saknaden känns inte mindre nu än vad den gjorde då.
Kommer aldrig glömma det samtalet jag fick om hans död och hur jag bara skrek rätt ut.
Han spred glädje och skratt omkring sig.
Sedan att se min pappa vara så förtvivlad och ledsen, det var hemskt och pappa har mycket svårt att prata om sin lillebror fortfarande. De stod varandra så nära.
Jag älskar och saknar dig, farbror.

Under hösten gick mormor bort. Hon var gammal och har haft et fint och rikt liv men saknaden och sorgen finns ju där trots detta såklart.
Två människor som betytt väldigt mycket för mig/oss har gått bort under det här året.
Två vackra men tuffa begravningar och alla känslor och tankar som kommit fram, framför allt efter farbrors död, det har varit svårt.

I april åkte jag som bekant ner till Lund för att operera min hals. Ni som följt min blogg vet hur mycket jag fokuserade och sammlade kraft inför den och hur allt sedan slutade i en flopp, det var en personlig motgång som, trots att jag gått igenom rätt mycket i mitt liv, får räknas till en av dem svåraste.
Ångest, sömnproblem, massa gråt och tvivel blev resultatet.
Men det vände efter hösten och trots att halsen inte skött sig så bra har jag ändå mått riktigt okej och kunnat träna och leva som jag vill.
Sedan att den nya operationen jag blev lovad så fort som möjligt, senast i september, inte blivit av ännu, det är något jag får samla kraft och ta tag i efter helgerna.
Tänker iaf häva ur mig en hel del ilska och frustration till någon ansvarig, om jag kan finna någon sån...;)

Sorger av olika slag har året bestått av. Tom sorgen av min förlorade syn har hittat in till mig ibland vilket jag lyckats skjuta ifrån mig under många år. Men när man har en pigg glad son som man vill ge allt så är det lätt att hitta brister och sörga saker jag inte kan ge.

Men bloggen och ni som läser och skriver så fina saker till mig har även det här året gett mig obeskrivligt mycket styrka och kärlek.
Skickar tillbaka så mycket jag kan och önskar er
Ett Riktigt Gott Nytt År!
Kram

Ojoj, snart är det julafton och jag längtar så! Det ska bli så roligt, nu är Jens nästan tre år och han är så med i vad som ska hända och pratar om tomten flera gånger om dagen.
Tomten kom på besök till dagis förra veckan och det var häftigt. När jag kom för att hämta honom, kom han springande och slängde sig i min famn och berättade att tomten varit där och att han fått en julklapp...
Han hade till och med gett tomten en kram. :)

Det har varit en bra tid nu, sedan jag kom hem från malung. Mycket spänning släppte då och det här med Lund har jag lagt på hyllan till efter jul.
De har förstås inte ringt mig.

Har tränat en del och det är som alltid roligt och får mig på bra humör. Klappar har handlats och idag har jag kört en storstädning här hemma. Nu är vi redo för julen. Imorgon ska vi bara njuta här hemma tillsammans. Antagligen blir det att sticka ut i snön, som vräkt ner nu i några timmar, och leka.
Jag var ganska nervös när jag skulle gå till dagis idag men det hade inte kommit så mycket snö då så det gick bra. Nu hade det nog varit lite värre...
Jag har fått lämna och hämta på en annan avdeling de här två dagarna och det har funkat fint. Vägen dit var inte så svår att lära in, fick gå in på området på ett annat ställe och så ligger Myran i ett annat hus.
Idag var det en annan personal där och henne var jag inte förtjust i. jag kände mig osäker eftersom jag inte visste vart de hängt Jens kläder och i och med det hamnade jag i ett underläge. Hon klädde på honom alla kläder och jag orkade inte protestera, kände mig dum bara.
När Jag och Jens knallade iväg, hand i hand, stod hon och kikade efter oss, för att se hur detta skulle sluta antagligen... ;)
Plötsligt började hon gasta:
-Du ska åt höger, åt höger säger jag!!!
Hmmm
Ibland går jag medvetet för långt åt ett håll bara för att jag ska söka upp en kant eller något annat kännetecken så jag ska hitta rätt. Den här vägen ska jag gå från ett hus och öber till ett staket där det finns en grind som vi ska igenom. Staketet är ganska långt och grinden är liten så ni förstår ju att det gäller att komma rätt för att hitta den.
Men jag vet ju. Men för henne såg det väl ut som jag gick fel och så började hon skrika istället. Jag avskyr att känna mig iaktagen på det viset...
Men det gör jag ganska ofta. Om jag möter folk när jag är ute och går själv är det inte sällan de stannar upp när jag passerat och så dröjer det ett bra tag innan jag hör de börja gå igen. De vill väl se så jag inte trillar in i någon buske någonstans. Ska nog göra det någon gång bara för att se vad som händer. :)

Över till något gulligt.
när jag stod och bäddade jens säng här om morgonen så ropade Jens på mig. Jag svarade att jag var i hans rum. Han kommer in och jag berättar att jag bäddar han säng. som om han inte ser det då... Jaja, iaf, då säger min Gosros:
-Ååå så duktigt mamma!
Tack vännen, jkul och få uppskattning. :)

Önskar er en riktigt God Jul om jag inte skriver innan, men det gör jag kanske, nu känns allt lungt och skönt inombords.
Stor kram

Igår hade jag en tid till min halsläkare här i Halmstad, dags för trackbyte. Jag hade syster min med mig som stöd eftersom vi skulle ta upp det här som varit jobbigt under hösten. Massor med olika läkare som ställde dumma frågor och allt detta med infektionerna och antibiotikan.
Jag hade tid kl 10.20, sedan hade jag en färdtjänst från sjukhuset till Sats kl 11.45. Kl 11.25 kom jag in till doktorn och han var så fruktansvärt stressad, han låg ju drygt en timme efter. Nog för att det går rätt fort att byta tracken men några minuter tar det iaf och det ska bli rätt osv.
Vi hann inte ta upp mycket alls.... :(
Sedan hade de satt bandet runt halsen fel, det var liksom snott och innan jag fattade det gick jag runt och mådde dåligt eftersom det var något med tracken som kändes fel. Det är så viktigt att allt blir rätt för mig, med tracken, att den inte sitter för hårt och inte för löst och inte så och så... ja ni fattar... ;)
annars mår jag piss och det gör ont i halsen, om det inte blir rätt alltså...

Jaja, kul att få träffa syster och snacka en massa skit, för vi hann ju med en del om man säger så... ;)
Nu funderar jag på att maila doktorn istället. Hann inte ens berätta att Lund skickat en kallelse för op som jag inte kunde ta. Tänkte nämligen be honom ta i detta eftersom de inte vill höra av sig till mig. Kanske lättare för honom att få kontakt med rätt person och så slipper jag lägga mer energi på skiten.
Han skulle iaf skicka en remiss till lung-kliniken så de får kolla upp lungerna så det inte är något jox med dem.

Idag har jag handlat några julklappar. Bättre sent än aldrig. :)
Vi har fått snö här nere också. Kanske blir en vit jul i söder det här året. Det var några år sedan sist...
Kul med snö men jobbigt när man inte ser. Alla kanter liksom bara försvinner, de jag följer i vanliga fall. Men jag tar det på en höft. ;)
Det gick bra i morse när jag följde Jens till dagis, men då hade jag ju en fin liten ledsagare med mig. Nu ska jag iväg och hämta honom, det blir kanske värre. jaja, jag tar mobilen med mig och i värsta fall får jag väl ringa Dagiset och be dem leta upp mig. ;)
Nädå, skojar bara, det är inte så farligt fast de hade ju fått något roligt att prata om sedan om det hade blivit så. :)

Stor kram

Uppdatering
Inga blinda virrpannor som gikc vilse på byn idag. Tomten hade varit på besök på dagis idag, vilken lycka. :)

En tid har gått igen sedan jag skrev. I söndags, vid halvtolv, åkte mamma, pappa och jag mot malung. På måndagen, igår alltså, var det boupptäckning efter min mormor som gick bort nu i höstas.
Igårkväll, vid tiotiden kom jag hem igen. Den här resan har tagit på mig mycket psykiskt men jag är glad att det är över nu och att jag nu kan sikta in mig på att njuta av julen tillsammans med mina kära. Den här resan har nämligen hängt över mig som ett stort svart moln den senaste tiden. tillsammans med halsoperationen som inte blev av och alla tankar som kom med den blev det lite mycket för mitt stackars huvud. och hjärta med får man väl säga.

Resan var pissjobbig helt enkelt och jag tänker inte gå in på varför för det orkar jag bara inte.
Mötet gick helt okej iaf och allt kändes bra.

Jens var ledsen när jag var borta och det kändes extra tufft.
Jag och Jens har fått en väldigt bra kontakt den senaste tiden. Han har alltid varit en liten pappagris och det är han fortfarande men han har blivit en mammagris nu också. ;) Vi har varit mkt ensama, han och jag och då blir det nog så.

Nej, jag ha rinte hört något från Lund.
Imorgon ska jag till sjukhuset och byta tracken. Min lillasyster ska följa med mig. hon ska hjälpa och stötta mig eftersom jag måste prata allvar med dem om dessa infektioner och göra någon slags plan för hur vi ska bete oss när jag blir sjuk. Om pencillin är det som ska gälla och att jag helst ska komma till samma läkare som är införstodda med min situation.
Jag är jätteglad att Lovisa ska följa med, älskar dig gumman.
Möjligtvis blir det träning efteråt men det hänger lite i luften eftersom jag inte har någon passning till Jens. Får se om mamma vill och kan.

ha en fin kväll.
Kram

Japp, det känns verkligen som dagarna bara rinner förbi just nu. Första advent har varit och snart är det väl julafton... ;)
Jo, en del ska ju hinnas med innan dess förstås så det får gärna sakta av lite nu.
På första advent var jag och svärmor till kyrkan och det var riktigt skojigt. Vår stora kyrka var full av folk och de fina psalmerna som hör till kan ju de flästa så det var maffigt och stämmningsfullt. Det jag tycker är tråkigt är att Daniel vägrar gå med. Det hade varit kul att gå tillsammans, iaf en sån dag, men det vill han inte. Han har vuxit upp inom en frikyrka där han absolut inte hade något val själv så han har helt enkelt fått nog av kyrkor och det kan man ju förstå när man blir tvingad på det viset. jag får vara glad att han iaf ville gifta sig och låta jens bli döpt i kyrkan. :) Fast mysigt hade det varit.
Han följde faktiskt med mig en gång till kyrkan, det var på julaftonen det året vi träffades. Haha, han satt och suckade sig igenom predikan och det var inte de små tyssta suckarna heller... Prästen var inte för rolig det får jag erkänna men det blev mycket pinsamt framför allt på grund av att jag höll på att kvävas av skratt.... Det är nog föresten lika bra att han stannar hemma, nu när jag tänker efter. ;)

I måndags och idag har jag tränat. Roligt som vanligt.
annars knallar det på som sagt.

Egentligen är det dags för Remicade imorgon men jag ringde och flyttade fram det till på tisdag eftersom jag inte kan känna en enda inflammation någonstans. Då har det gått sju veckor sedan senaste infutionen och det är helt otroligt. Kan knappt tro det själv... Innan uppehållet på ett år tog jag Remicade var fjärde vecka och då var jag ändå dålig den tredje. Så här länge har jag aldrig klarat mig innan, inte ens när jag började med Remicade 2002.
Tänk att den tog sig igen, den är banne mig en mirakelmedicin.
Jag tar ju inte de där cellgifterna heller, det har jag inte gjort sedan april och det funkar ändå. Hahhahahhaha

Nu har jag ju ändå rätt ont, i knän och fötter men det är inte inflammationer utan förslitningar och det rår bara värktabletter på eller operationer.
Jaja, jag är så oerhört glad och tacksam för att vi fått bukt på sjukdomsaktiviteten för det kändes verkligen som den höll på att äta upp mig ett tag.
Halsen är också kanon föresten... Tjohoo
Nu dags för kvällste.
Godnattkram till er.

De senaste dagarna har jag känt mig på riktigt gott humör. Varit trött och haft ont i foten men dock varit glad som sagt. :)
Igår var det storstädning som gällde här hemma medan Jens var på dagis. På eftermiddagen kom mamma och  satte upp adventstakarna och lite andra julgrejer. Jens blev helt till sig när han kom hem. vi har en liten gran som står på en byrå och i den hänger det bla små julklappar. Efter ett tag hörde jag hur det prasslade ute i hallen, jag gick ut. där stod Jens på sin lilla pall och försökte öppna paketen. :) Jag sa att det var tomtens paket så han fick inte öppna dem. Nu har han bara pratat om dem inte pillat, tror jag iaf. :)

Idag var det lite fix i stan på förmiddagen sedan dags för träning på Sats. Jätteroligt som vanligt och jag känner mig mycket stark.
Fast jag vet inte vad jag ska tro om min viktökning. Jag brukar som mest väga runt 38 kg och går lätt ner om jag mår dåligt. När jag var höggravid med Jens vägde jag 42
Nu i maj, efter den misslyckade halsoperationen, var jag nere på 35 och nu är jag uppe på 43... Men jag har också tränat två gånger i veckan under nästan hela den här tiden och kunnat öka på vikterna vart efter. 

Jag undrar bara lite vart det ska sluta? ;)

Som jag skrev i förra inlägget har jag fått hem första boken i Twilight-serien och nu har jag börjat och jag kan inte sluta... Känns nästan lite pinsamt eftersom det väl är en bok för ungdommar men jag tycker den är grym och både rolig och skrämmande. :)
en bok i min smak och inläsaren gör inte boken sämre precis, hon är superduktig.

Nej, nu ska jag fixa lite innan det är dags att få reda på hur det gått i Idol. :)

Ha en fin fredagskväll.
Kram

Jaha,, nu tänkte jag faktiskt skriva ett inlägg och berätta att halsen är bra. den senaste penicillinkuren tog bort det mesta av slemmet så nu kan jag fungera någorlunda som jag vill. Tjohoo
Jag är fortfarande väldigt trött hela tiden men jag behöver inte suga alls mycket och det är så otroligt skönt så det är svårt att beskriva.

Lederna håller sig riktigt bra dem också. Har lite inflammationer i fingrarna då och då men det är inget jag gnäller över utan bara konstaterar...
fötterna däremot är superdåliga och detta har liksom bara kommit de två senaste månaderna. Det känns inte som inflammationsvärk utan mer som den värk jag har i knän osv så nu börjar jag tänka på operationer men vi får se. Får ta upp det nästa gång jag ska till Spenshult om det inte ger med sig innan.
Jag kan tex inte längre gå på löparbandet när jag är på Sats utan får cykla istället. Jag har nog rätt hög smärttröskel och brukar kunna plåga mig till både det ena och det andra men jag pallar inte att knalla länge och fort längre och det är verkligen en inskränkning för mig. Jag har ju liksom flera innan så det räcker gott och väl med dem, tack... ;)
Efter denna intressanta helsorapport så övergår vi till något annat.

Helgen har varit lugn. Igår hade vi riktigt soligt och fint väder här så vi var ute endel. Idag kom dock regnet tillbaka med besked. tror minsann det har regnat hela dagen.

vi tog en sväng till mina föräldrar ikväll och åt god mat och hade det mysigt. Först ville Jens inte äta någonting men när mormor sa att han skulle ta en tugga för Jesper så gick det bra och sedan försvann allt på tallriken. :)
Vi har föresten inte märkt någonting av svinis-sprutan han fick i torsdags. Lite trött kanske.

Tänk, nästa helg är det första advent. Så mysigt det ska bli tycker jag. Har sucktat efter pepparkakor ett bra tag nu men har lyckats hålla mig. :) Nästa helg blir det glögg och pepparkakor så det sprutar ur öronen på mig...

godnatt mina vänner och kram till er.

Det är ingen vidare uppdatering här tycker jag.
Men livet har också varit rätt jobbigt nu den senaste tiden så jag har orkat med Jens och lite med mig själv också, sedan inget mer... ;)

Halsen har varit mycket dålig den senaste tiden, de senaste veckorna kan man väl säga.
I fredags ringde en läkare och talade om det preliminära svaret på odlingen jag gjorde på tisdagen och det visade bakterier. Han skulle höra av sig när det riktiga svaret kom.
Under tiden han jag bli ännu mer kass, feber och skit hade jag på måndagen och halsen var katastrof. Jag ville bara gräva ner mig någonstans och inte vakna upp på några år. Läkaren ringde passande nog på måndagen och skrev ut en ny kur av antibiotika som jag igår började märka resultat av. skönt!
Vi pratade faktiskt ganska länge och det kändes så himla skönt. Han undrade om det inte fanns någon som hade en helhetsbild eftersom jag har många olika problem som ställer till det för varandra. Men det är ju jag själv som försöker vara den som håller koll och berättar hur det ska vara, eftersom ingen annan kan eller vill ta i det. Men han tyckte det var helt knäptt att det är  så och han förstod verkligen att jag känner mig så ledsen och uppgiven. De där tårarna jag fällde på tisdagen kanske hjälpte till också? ;)
Synd att jag inte kommer träffa den läkaren igen, han var ju bara en jag träffade akut. :) Skönt när läkare lyssnar och iaf försöker förstå hur det är. Halsläkaren ser bara halsen, reumatologen ser bara reumatismen och inte att de påverkar varandra och hur mycket de båda ställer till det i mitt liv.

Men nu har jag iaf kommit med huvudet ovanför ytan och det känns skönt.
Tar en dag i taget och försöker se det som är positivt runt omkring mig.

Igår var jag och njöt av en ansiktsbehandling som jag fått av mamma och sedan var jag på konsert med Bleecker! Det var superkul!

Idag har lille Gosrosen fått vaccin mot spinis. det känns också himla skönt.
Nu ni, snart dags för käk.
Kram