En tid av oro
Jag tycte att jag kom igång rätt bra här med skrivandet men det kom liksom av sig igen.
Veckorna som gått sedan jag var inne och skrev har präglats av oro. Jag har sedan halsoperationen den 10 april känt att jag inte blivit något bättre. Det har varit tungt med andningen och framförallt under träningen har jag haft väldigt svårt att få luft. En obehaglig känsla, det vet alla som har problem med sånt. de första veckorna köpte jag det eftersom de skar mycket under op och svullnad får man ju räkna med.
Tiden gick och det blev inte bättre. Jag fick en tid hos min doktor i Halmstad innan kristi himmelsfärd. det är inte han som opererat mig men han har ju varit ner och kikat tidigare. Han gick ner med en sån där mysig kamera genom näsan och tittade. det såg trängre ut än innan. Slemhinnan verkar ha läkt men samtidigt dragit ihop sig. det är ju inte meningen, tvärt om var ju tanken.
Hålet har blivit mindre inte större, så ser det ut nu. Jag tog kontakt med Lund under helgen och han ringde mig förra måndagen. Den morgonen vaknade jag med 39 grader och en hals som inte var av denna värld.
Läkaren sa att det inte lät bra men att vi inte kan varken säga eller gissa något förrän i juli augusti då det säkert läkt helt och hållet. ett bra tecken är det dock inte. Han blev bekymrad över min halsinfektion och gav mig antibiotika vilket jag kommer ta nästan en hel månad. Det jag håller mig fast vid är att svårigheten att andas kan ha att göra med infektionen. Men samtidigt har jag ju inte haft den sedan 10 april.
Jaja, vem vet. det är bara att vänta och en vacker dag får jag reda på hur op egentligen har gått och om jag kan ta bort trachen. Jag är en människa som brukar tro på det bästa och blir därför besviken ibland. Jag kommer hålla fast vid mitt hopp, även denna gång.
Men jag har varit under isen ett tag, det måste jag erkänna. Ibland blir man ledsen och besviken.
förhoppningsvis återkommer jag snart.
So long
På g
Den här veckan har jag kommit igång med träningen, nu efter halsoperationen. Tog lite längre tid än vad jag räknat med, beroende på infektionen jag åkte på direkt efter. Hur som, det är skönt att vara på g igen. Känner dock att jag har svårare att få luft nu efter op och det känns inte riktigt bra förstås. den enda anledningen till det, som jag kan komma på, är att jag fortfarande är svullen i halsen.
Det finns kanske en orsak till att doktorn vill se mig på återbesök, först om tre månader. det tar säkert sin tid innan det läker helt. Men jag får väl maila honom och fråga om det ska vara så här... Det är obehagligt när man känner att luften tryter.
Jag har dessutom haft besök från syncentralen. Kvinnan därifrån lär mig hitta här i området. Nu hittar jag till och från busshållsplatsen. vi märkte upp Jens svarte petter-kortlek så nu spelar vi järnet... Jens är dock en mycket dålig förlorare och extremt rolig att retas med. Så det blir en del skrik och skratt också. Haha
Sara firade vi i söndags och det var en mysig stund med familj och vänner samt en helt underbar ljuvligt god chokladtårta som syster min gjort, med en massa kärlek kan jag tänka mig.
går var Jens på förskolan trots att det var fredag. Hans blivande fröken, eller vad man nu ska säga, kom på besök för att träffa sina nya barn. Jag har hört mycket gott om henne sedan tidigare och det känns kanon förstås.
Vi ska på föräldramöte den 7 maj på Jens nya skola, där kommer han gå till och med trean. Ett av mina projekt under sommaren blir att lära mig hitta dit. Här kommer lite bilder.
Barfota
Den där torsdagen tog sig aldrig riktigt. Den var inte min helt enkelt.
När jag skulle hämta Jens från förskolan blev det stressigt av olika anledningar, ja, ni vet hur det kan bli? Jag tog min, för tillfället, riktigt arga dotter och klädde på henne en varm skön mössa och jacka. Tog henne på armen och käppade iväg mot dagisområdet. En glad trevlig granne öppnade ytterporten och jag och min söta dotter träffade på en del andra glada människor som vi hälsade på.
När jag skulle hämta Jens från förskolan blev det stressigt av olika anledningar, ja, ni vet hur det kan bli? Jag tog min, för tillfället, riktigt arga dotter och klädde på henne en varm skön mössa och jacka. Tog henne på armen och käppade iväg mot dagisområdet. En glad trevlig granne öppnade ytterporten och jag och min söta dotter träffade på en del andra glada människor som vi hälsade på.
det gick bra allting och vi gick inte fel en enda gång. hahah
Jens var ute och lekte när vi kom så en av personalen gick för att hämta honom efter att ha hälsat ordentligt, speciellt på stumpan... En annan personal kom också fram för att hälsa på Jens lillasyster...
Nu så här i efterhand kan jag tycka att hon lät lite frågande eller något men det kan vara en efterhandskonstruktion.
Hur som, när hon lämnat oss stod jag och pustade ut, för jag var trött i armen och ganska anfodd. Helt plötsligt slog mig en tanke och jag blev verkligen kall inombords. Jag hade glömt en sak, det hade jag gjort i stressen. Jag kände på dotters fötter och jodå, mycket riktigt, inga strumpor eller skor.
Jag skämdes... När personalen kom med Jens visste jag inte vad jag skulle säga. Men drog till med: Titta, tycker du inte Sara har fina skor idag? Hysteriskt skratt... från min sida.
Hon skrattade, jo, jättefina. sånt händer typ. det kanske det gör, men inte allt för ofta tror jag.
Sedan när vi var hemkomna gav jag Jens mellanmål och viftade självklart ut hans mjölkglas över hela köket. skura skura skura men det kändes som mjölklukten fanns kvar hela kvällen.
Som sagt, den dagen tog sig aldrig riktigt för mig.
Gårdagen bestod av att fira vår ettåring. det blev tårta med mamma och pappa, annars lugnt. Imorgon blir det lite mer kalas av, då syster och hennes man kommer bland andra. Ska bli mysigt.
Nu ska jag läsa lite innan stumpirumpan vaknar. Jag ska försöka få Daniel att hjälpa mig lägga in en bild på ettåringen sedan. Nu jobbar han sin sista dag för den här veckan.
Fin helg till er.
Dagen före
Idag för ett år sedan for jag in till sjukhuset med förvärkar. Sara ville komma ut tidigare än vad vi tänkt. Bara några dagar, tror snittet var planerat till den 23 april. Det var en häftig känsla när kroppen sa ifrån av sig själv. Snittet blev dagen efter.
Imorgon är mammas gummilumma ett år. Det här året har gått fort och varit fullt av glädje och mindre roliga grejer, precis som ett år brukar vara.
Jag och Sara är ensamma hemma just nu. jag hör att hon börjar röra sig i sängen och det är snart dags för tjejen att äta lunch. Jens är på förskolan och Danne jobbar i Göteborg.
Påväg hem från förskolan imorse gick jag vilse. Eller jag viste ju var jag var men jag hittade inte riktigt rätt. jag letade efter en stolpe och en sten.... Jag gick fram och tillbaka men jag kunde bara inte hitta dem. Fick nästan panik och tårarna kom så där nära. det mest irriterande är att jag i sånna stunder bryr mig om hur jag ser ut. att det står folk i fönstrerna och glor på den där stackars blinda vimsmänniskan. sånt tänker jag. Säger inget trevligt om mig faktiskt. Men jag tycker det är pinsamt helt enkelt.
Eftersom Daniel, i den stunden, var på väg till Göteborg så kunde han inte hjälpa mig. Min livlina, som så många gånger förr, skulle blivit pappa men plötsligt hörde jag någon prata med sin hund. Jag svalde stoltheten och ropade ett någorlunda högt och tydligt hallå...En go tjej kom fram. Jag berättade vad jag letade efter och jodå, jag befann väl mig en och en halv meter ifrån den där stolpen och stenen. Det kunde lika gärna varit tio meter... Haha
Jag fattar bara inte vad som gick snett? Denn där vägen är inte svår, det gäller bara att ta av på rätt ställe, för stolpen och stenen befinner sig på andra sidan en gång. Det gäller att komma rätt på dem bara. Men, som sagt, det är inte så svårt. jag klantade mig den här gången.
Annars har jag haft en lugn förmiddag. Jag har läst och druckit kaffe. Mår inte bra i halsen. Jag har fortfarande rätt ont och infektionen jag fick i helgen har inte gjort saken bättre. Känner mig nere eftersom jag måste vänta tre månader innan jag får besked om hur lyckad operationen egentligen är. Men jag måste lägga det vid sidan av så länge.
Nu lunchtime.
So long
Halsop mm
Har jag lagt ner min blogg, det kan man verkligen fråga sig... det var evigheter sedan jag var här senast och väldigt mycket har hänt.
En del av tiden har jag varit dålig. Knähistorian, som jag skrev om senast här på bloggen, slutade med en infektion då jag till slut lades in akut med antibiotika och morfin. Det tog flera veckor innan knät blev bra igen. Innan dess hann det gå sönder av sig själv, en eftermiddag började det rinna var och blod ur knät. Då hade jag tidigare fått höra från ortopeden och läkaren att infektionen var död och att kroppen skulle ta hand om det som var kvar själv. Men det var fel och det slutade med att jag fick åka till akuten för att få det tömt på över en dl var, klumpar och blod. Sedan tog det ytterligare några veckor innan jag fick och kunde använda knät som vanligt. den 15 feb satte jag igång med träningen igen, vilket var en så stor lättnad, så det går bara inte att beskriva.
Vi har dessutom flyttat in till stan. Den 19 januari blev vi Halmstabor igen. Jag har inte längtat tillbaka till Getinge en sekund. Jens började ny förskola i början av feb och det har gått över förväntan. Jens är faktiskt, just nu, på sitt första kalas hos en av sina nya vänner som han fått här i stan. Det känns riktigt underbart.
Mammas lilla tjej, som inte är så liten, fyller ett år nästa fredag. Ingen kan beskriva vår lilla dotter på ett rättvist sätt. Ett charmtroll får sammanfatta henne, kort och gott. Lik sin bror men ändå inte. Haha
I onsdags var det dags för en sak som jag både fasat för och samtidigt försökt få gjord. Jag var ner till Lund för att operera min hals. senast jag gjorde det var för över två år sedan. Sara kom imellan operationen som var tänkt att följa på den första. Helt avsiktligt kom hon imellan... Jag åkte ner i tisdags och op var alltså dagen efter. De två specialisterna som opererade mig är mycket nöjda med själva operationen. de kunde skära mer och på ett annat vis, dessutom kom de åt bättre den här gången. Jag ska ner till Lund om ungefär tre månader, då får vi se hur det ser ut, när läkningsprosessen haft sin gång. Då får jag veta om det ser så bra ut så tracken kan plockas bort. Är risken för stor, för att problemen ska komma tillbaka, får jag antagligen behålla den. en sak som också väger in mycket tungt är om det går att sätta en track igen utan risk. Ju fler gånger man sätter en track ju svårare blir det att sätta den igen, om hålet vuxit ihop.
Om jag inte får ta bort tracken har jag/vi i alla fall gjort allt vi någonsin kunnat. Då får jag acceptera det även om det självklart blir en riktig smäll. Men nu tror och hoppas vi på ett sånt där mirakelbesked lagom till sommaren, eller hur?
Nu blev det ett litet inlägg iaf. Om ni fortfarande kikar in här, välkomna tillbaka! Jag ska försöka uppdatera snart igen, det känns som det finns en del att skriva om nu nämligen.
So long
Förbaskat
Mitt knä har inte blivit något bättre. Det ser verkligen inte roligt ut och jag har konstant ont, mer eller mindre, hela tiden. Jag antar att jag inte ska klaga eftersom jag inte direkt vilar det heller. Jag tar däremot högsta dosen av Naproxen nu under en period och hoppas det ska bita.
Fredagen och lördagen, ensam med barnen, gick fint. Klättrade lite på väggarna på lördagen eftersom jag är ganska låst. Jag har inte tagit tag i det här med att åka färdtjänst med båda barnen ännu. jag bävar för att göra det nämligen, dessa bilstolar och grejer som ska med. Men jag ska ta i det sedan.
Jag lovade Jens, i ett svagt ögonblick att jag och ungen min
skulle åka pulka när Daniel var hemma med Sara på söndagen. det blåste som katten men ut kom vi och roligt var det.
Vi turades om att åka. Det var kul. Haha Jag for av pulkan en gång . Jens kom springande efter och ropade: Mamma, hur gick det, sitter tracken kvar!?
Det är lite det jag menar med att inte vila knät...
Fredagen och lördagen, ensam med barnen, gick fint. Klättrade lite på väggarna på lördagen eftersom jag är ganska låst. Jag har inte tagit tag i det här med att åka färdtjänst med båda barnen ännu. jag bävar för att göra det nämligen, dessa bilstolar och grejer som ska med. Men jag ska ta i det sedan.
Jag lovade Jens, i ett svagt ögonblick att jag och ungen min
skulle åka pulka när Daniel var hemma med Sara på söndagen. det blåste som katten men ut kom vi och roligt var det.
Vi turades om att åka. Det var kul. Haha Jag for av pulkan en gång . Jens kom springande efter och ropade: Mamma, hur gick det, sitter tracken kvar!?
Det är lite det jag menar med att inte vila knät...
Idag har jag tränat och det gick bra. Någon maskin har jag fått plocka bort på grund av knät men annars gör det inte mer ont att träna än att sitta på en stol.
Men jag vet inte om det är bra heller...
Jag har haft mig en dust med färdtjänsten. de har lite nya bestämmelser här. det finns en resegaranti vilken innebär att om färdisen är mer sen än 30 min så får man en gratis resa (inte för att det är värt det). Om man däremot har en senast frammetid, om man ska passa något, så garanterar de att man är i tid om man själv går med på att vara 20 min före utsatt tid på plats. Om man inte är framme vid sin senast frammetid får man tre gratisresor.
Idag hade jag bokat en senast frammetid kl 10.15, då fick jag bilen 09.45.
Bilen kom 10.10 och ingen ursäkt fick jag. frågade om väglaget var dåligt men det var det inte sa chauffören. Ser du inte att jag har en senast frammetid om fem minuter frågade jag. Jodå, det såg han och vi blir nog fem min sena trodde chauffören. det tar inte tio minuter in till stan från getinge, snarare tjugo om man kör som man ska. visserligen drog han på som en raket och pratade i telefonen samtidigt. det tog 15 minuter in och jag var arg. Min ledsagare hade väntat på mig och vi fick stressa.
Bilen kom 10.10 och ingen ursäkt fick jag. frågade om väglaget var dåligt men det var det inte sa chauffören. Ser du inte att jag har en senast frammetid om fem minuter frågade jag. Jodå, det såg han och vi blir nog fem min sena trodde chauffören. det tar inte tio minuter in till stan från getinge, snarare tjugo om man kör som man ska. visserligen drog han på som en raket och pratade i telefonen samtidigt. det tog 15 minuter in och jag var arg. Min ledsagare hade väntat på mig och vi fick stressa.
Hade inte direkt tid att ta i det med Hallandstrafiken då eftersom jag var sen, men ringde när jag kom hem. Men de ville inte alls acceptera det jag sa. Men eftersom jag kan de här reglerna så gav jag mig inte och hon sa att hon skulle lägga det till någon annan och se om det blir beviljat.
Jisses säger jag. Jag blir verkligen provocerad av sånt där. att de bara orkar tjaffsa om det. Jag ringer aldrig och klagar och det är många gånger jag kommit sent men inte orkat ringa och gnälla. Jag antar jag inte är ensam om det heller. När det händer har man ju inte tid att ta i det och sedan kanske man inte orkar.
Nu tycker ni kanske att jag är gniden men regler är regler, de ska minsann gälla alla... :) Min tid är faktiskt också värdefull även om vissa kanske inte tycker det. I vårt land är nummer ett att ha jobb och har man inte det eller inte kan jobba så är man inte mycket att hänga i granen. så känns det ibland.
Avslutar detta gnällinlägg med en bild på min lilla gummilumma.
Nu tycker ni kanske att jag är gniden men regler är regler, de ska minsann gälla alla... :) Min tid är faktiskt också värdefull även om vissa kanske inte tycker det. I vårt land är nummer ett att ha jobb och har man inte det eller inte kan jobba så är man inte mycket att hänga i granen. så känns det ibland.
Avslutar detta gnällinlägg med en bild på min lilla gummilumma.
Konfunderad
Under gårdagen kändes mitt knä bättre men på kvällen fick jag riktigt ont och det svullnade upp ordentligt. Jag blev inte glad kan jag säga.
Ett träningspass var inbokat för idag men som det kändes igår så såg det inte ut att bli något. Imorse gjorde det förbaskat ont och knät såg lika svullet ut. Men efter lite värktabletter var jag ändå redo. Jag var tvungen att åka, mest för att få må lite bättre psykiskt. det gick bra och mer ont fick jag väl inte, men inte heller mindre om man säger så...
Däremot känner jag mig gladare och piggare så det var ju tur att jag åkte. Vad jag ska göra med mitt knä vet jag inte. Doktorn sa att det är väldigt svårt att behandla en slemsäck men hon ville testa med kortison. Det verkar tyvärr inte gett något resultat. Jag ska behandla mig själv med antiinflammatoriskt under två veckor har jag tänkt och se om det hjälper.
Lederna är iaf mycket bättre. Tjohoo
Lederna är iaf mycket bättre. Tjohoo
Igår var jag på sjukhuset och bytte tracken. Jag hade hela familjen med mig och det är väl typ sista gången jag tar med dem. Inte för att de bar sig direkt illa åt, förutom att Jens och Danne kittlade mig så jag nästan for ner på golvet, utan för att väntan blev så lång. Vi fick vänta i över en timme.
Jag kan dock inte bli arg på min danske läkare, han är så underbar. Jag förstår faktiskt att det tar tid för honom och att han blir försenad. Han tog sig tex tid till Jens och blåste upp plasthandskar till balonger... Jodå, han tar sig tid och bryr sig mycket om sina patienter och patienternas barn... Haha
Jag kan dock inte bli arg på min danske läkare, han är så underbar. Jag förstår faktiskt att det tar tid för honom och att han blir försenad. Han tog sig tex tid till Jens och blåste upp plasthandskar till balonger... Jodå, han tar sig tid och bryr sig mycket om sina patienter och patienternas barn... Haha
Imorgon jobbar Danne och resten av familjen får roa sig bäst de kan. Jag brukar vara helt slut efter att ha varit ensam med barnen en hel dag. Men det brukar gå fint och Jens är väldigt duktig på att roa syster sin.
Godnatt
Medicinerad
Jag räknade nästan med att färdtjänsten skulle vara försenad imorse när jag skulle åka till Spenshult, det har ju kommit en hel del snö, men den kom i tid. Jag fick en kortisonspruta i knät och sedan Remicade. det blev något fel med mitt ena provrör så sköterskan fick ta om det och det blev extra väntan. Jag satt inte i sjön precis så det var ingen fara. Jag hade dessutom med mig en bok som jag verkligen gillar så tiden gick fort. boken heter för övrigt Min kamp och är skriven av Karl Ove Knausgård. Rekomenderas!
Jag hade en bil hem kl 13.30 och jag var hemma 14.30. Inge roligt. Kan tillägga att det tar 20 minuter att åka mellan spenshult och Getinge. Helt okej med samåkning, och det ska det vara också, men lite måtta kanske. vi tog nämligen en runda inom Halmstad... Ibland blir jag jättetrött. Var inte på topp när jag kom hem och det har suttit i kan man säga.
Jag längtade så ofanltigt efter att få hålla Sara i famnen, lukta på hennes gosiga huvud och pussa henne. det var precis vad jag gjorde när jag kom hem också. sedan kom mitt andra hjärtebarn hem och det var lika gosigt det.
Jag hade en bil hem kl 13.30 och jag var hemma 14.30. Inge roligt. Kan tillägga att det tar 20 minuter att åka mellan spenshult och Getinge. Helt okej med samåkning, och det ska det vara också, men lite måtta kanske. vi tog nämligen en runda inom Halmstad... Ibland blir jag jättetrött. Var inte på topp när jag kom hem och det har suttit i kan man säga.
Jag längtade så ofanltigt efter att få hålla Sara i famnen, lukta på hennes gosiga huvud och pussa henne. det var precis vad jag gjorde när jag kom hem också. sedan kom mitt andra hjärtebarn hem och det var lika gosigt det.
Imorgon är det dags för trackbyte och jag hoppas då att jag blir bättre i halsen. efter en förkylning känns det som att bakterierna sitter kvar i trackröret och jag fortsätter vara slemmig flera veckor.
Nu dags för lite bok och sedan sängen.
Kram
Nu dags för lite bok och sedan sängen.
Kram
Snö och värk
Nu har reumatismen gjort comeback och det är ju inte så himla trevligt av denn, har liksom inte saknat den det minsta. Egentligen var tanken att jag skulle till spenshult på måndag men jag ringde och bad om att få komma tidigare. det fixade de, tom kommer min läkare trycka in mig så jag får en kortisonspruta. Knät är fullt av vätska så hon behöver nog tappa det tror jag.
Personalen är verkligen helt fantastisk, inget är omöjligt och kan de hjälpa till, gör de det. Kan de inte gör de det ändå, ungefär...
För övrigt har det snöat en hel del här idag. Lite mysigt är det ju, samtidigt blir det svårare att ta sig fram eftersom kanter osv försvinner. Om jag nu ska vara egoistisk.
För övrigt har det snöat en hel del här idag. Lite mysigt är det ju, samtidigt blir det svårare att ta sig fram eftersom kanter osv försvinner. Om jag nu ska vara egoistisk.
Igår var Jens och jag på barnkalas vilket var helmysigt. sedan hjälpte gosrosen mig att dela ut flygblad och så for vi till kyrkan.
Det stora för oss just nu är att vi kommer flytta i januari. då blir vi Halmstabor och det känns kanonbra. vi har fått tag på en fyra med acceptabel hyra vilket inte är lätt i Halmstad. jag har bott i det området tidigare så jag har en fördel från början i och med att jag redan lärt mig hitta där en gång. det känns bra att vi flyttar innan Jens börjar i förskoleklass till hösten. Nu hinner han förhoppningsvis lära känna barn i området innan han sätter igång med skolan.
Sara växer och är stora tjejen. Matglad är hon verkligen och det är en fröjd att ge henne mat. Hon är på gång med krypningen. Hon är en glad krabat med ett riktigt temprament. :)
Hennes favorit är att sitta och kika på Jens, allt han gör är kul och intressant. Jens leker med lillasyster även om hon inte gör som han säger så går det bra för det mesta. Han är ju en kille som älskar att få andra att skratta och det är hans uppgift, självvald, att få sara att göra det. Är det någon annan som lyckas blir han lite sur...
Sara växer och är stora tjejen. Matglad är hon verkligen och det är en fröjd att ge henne mat. Hon är på gång med krypningen. Hon är en glad krabat med ett riktigt temprament. :)
Hennes favorit är att sitta och kika på Jens, allt han gör är kul och intressant. Jens leker med lillasyster även om hon inte gör som han säger så går det bra för det mesta. Han är ju en kille som älskar att få andra att skratta och det är hans uppgift, självvald, att få sara att göra det. Är det någon annan som lyckas blir han lite sur...
Sara har fått tre tänder, två där nere och en uppe. söta underbara gostjej.
Själv känner jag mig lite låg. Antagligen på grund av värk och oro. sedan är det såklart mycket att tänka på i och med flytten, även om den i sig är mycket efterlängtad.
Kram
Kommer ni ihåg?
Kommer ni ihåg mig? :)
Här verkar det ha hänt grejer igen iaf, ser annorlunda ut i jämförelse med senast jag var här.
Här verkar det ha hänt grejer igen iaf, ser annorlunda ut i jämförelse med senast jag var här.
På fredag blir Sara sex månader. Det är faktiskt inte klokt, inte det minsta.
Hon är en glad envis tjej. Nu har hon blivit ordentligt förkyld och i kväll såg Daniel att hennes ena öga rann och klibbade som bara den. Det blir att ringa VC imorgon. synd bara att vi var där idag med henne eftersom jag ville att de skulle lyssna på hennes lungor. Men allt var bra, då...
Jens är också förkyld, ja det verkar de flesta vara nu tycker jag. annars mår han bra och älskar att få sin lillasyster att skratta. det lyckas han med också, för det mesta räcker det med att han visar sig.
För att fortsätta hälsorapporten lite så kan jag meddela att jag också mår fint. :) Jag var på Spenshult idag för att få mitt dropp. Den här gången har jag klarat mig åtta veckor och när jag kom idag fanns ingen direkt sjukdomsaktivitet. för mig känns det här som ett mirakel, jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på det... Haha
Hon är en glad envis tjej. Nu har hon blivit ordentligt förkyld och i kväll såg Daniel att hennes ena öga rann och klibbade som bara den. Det blir att ringa VC imorgon. synd bara att vi var där idag med henne eftersom jag ville att de skulle lyssna på hennes lungor. Men allt var bra, då...
Jens är också förkyld, ja det verkar de flesta vara nu tycker jag. annars mår han bra och älskar att få sin lillasyster att skratta. det lyckas han med också, för det mesta räcker det med att han visar sig.
För att fortsätta hälsorapporten lite så kan jag meddela att jag också mår fint. :) Jag var på Spenshult idag för att få mitt dropp. Den här gången har jag klarat mig åtta veckor och när jag kom idag fanns ingen direkt sjukdomsaktivitet. för mig känns det här som ett mirakel, jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på det... Haha
Jag har aldrig varit med om detta tidigare. Jag tror inte jag blivit botad och jag vet att en dag kommer inflammationerna tillbaka. Men de är inte här nu så jag njuter.
Livet känns bra. det mesta är lätt och jag orkar mycket. Kan åka på många möten med mitt parti och har knopat ihop två insändare under den senaste tiden. den ena är publicerad och den andra kommer antagligen att bli det snart.
Livet känns bra. det mesta är lätt och jag orkar mycket. Kan åka på många möten med mitt parti och har knopat ihop två insändare under den senaste tiden. den ena är publicerad och den andra kommer antagligen att bli det snart.
det är roligt!
Träningen går också kanonbra.
Träningen går också kanonbra.
Jag ville mest ge mig till känna och så hoppas jag ju på att det finns några trogna själar där ute som fortfarande kikar in då och då. :)
Jag ska försöka skärpa till mig vad det gäller bloggen.
Jag ska försöka skärpa till mig vad det gäller bloggen.
Men helt ärligt, har det kännts väldigt rörigt här på blogg.se så jag har haft funderingar på att starta upp en ny blogg någonstans. Men så vill jag inte det heller på något vis.
Nu kändes det lite lättare att ta sig fram här på sidan så jag kommer nog tillbaka snart.
Nu kändes det lite lättare att ta sig fram här på sidan så jag kommer nog tillbaka snart.
godnattkram
Gillar inte sånt här...
Här har det hänt grejer, ser jag. Gillar verkligen inte när de gör om sidor, för det brukar nästan aldrig bli bättre, inte för oss som måste använda skärmläsningsprogram iaf.
Jag får ge det en chans. Om det inte fungerar får jag lägga ner bloggen här.
Jag får ge det en chans. Om det inte fungerar får jag lägga ner bloggen här.
Dagarna har rusat på som vanligt. jag har tränat och ägnat mig en del åt partiarbete,vilket i mitt fall betyder att jag ringt runt till nya och gamla medlemmar. :)
Igår var då det dags för en viktig och stor dag i vårat liv. Sara döptes. Det var en helt fantastisk dag med familj, släkt och vänner. solen var också med oss och det var riktigt varmt och skönt.
Jag har tänkt mycket på den här dagen och för mig är dopdagen inte bara en tradition och något man ska göra utan det är en fin och viktig dag. En dag man får samla människor man tycker mycket om och bjuda på kalas.
Seremonin i kyrkan var varm och vacker, precis som jag hoppats på. Tre psalmer sjöng vi, Måne och sol, Tryggare kan ingen vara och Härlig är jorden.
Jag bad en tacksägelsebön för våra barn och Lovisa och Tobbe sjöng "Skymtar för en stund".
Huvudpersonen själv skötte sig exemplariskt och gav prästen ett soligt leende. Mammas tjej ju..
Namnen hon fått, som jag skrivit tidigare, är Karin Sara Lovisa.
Efter kyrkan for vi hem till mina föräldrar som dukat upp i trädgården. det var mycket skratt och väldigt god mat.
Mamma och pappa är bäst och vi är så tacksamma över all hjälp.
Alla verkade ha det trevligt och jag kommer absolut minnas den här dagen somm en av de lyckliga.
Nu är det skönt att det är över och nu får vi fokusera på pappas 65-årsdag nästa söndag istället. :)
Det blev inte så många kort tagna av oss iaf, men vi ska ta ett bra kort på henne sedan när hon har dopklänningen på sig och är vaken. Nu bjuder jag på en bild där hon somnat. Hon somnade i moster, likaså Gudmor Lovisas famn, under de sista minuterna av dopceremonin.
Det blev inte så många kort tagna av oss iaf, men vi ska ta ett bra kort på henne sedan när hon har dopklänningen på sig och är vaken. Nu bjuder jag på en bild där hon somnat. Hon somnade i moster, likaså Gudmor Lovisas famn, under de sista minuterna av dopceremonin.
Sist, tack älskade vän, du vet väm du är,för paketet och hälsningen som kom dagen innan. du är underbar! <3
Kram
Skitsnack
Igår var lilltjejen ledsen och skrek mycket. Hon är annars en väldigt glad bebis som inte är svårhanterlig på något vis. Men igår var hon otröstlig.
Jag gissade på magen eftersom hon inte bajsat på flera dagar. Det är i och för sig inget hon gör varje dag heller, men nu hade det gått en extra dag utan att vi fått byta en sån där kladdig historia.
Hon åt och var ledsen, åt och var ledsen. Gav henne mat vid 22.00 och så sov hon till 05.30. det hade jag inte räknat med eftersom jag antog att sömnen skulle bli lidande. När hon vaknade vid halvtio i förmiddags möttes jag och Jens av saras strålande leende precis som vanligt. Det är underbart att känna på hennes lilla ljuvliga ansikte och en söt mun som bara ler. Hon sprattlar med ben och armar och det kommer små skrik av ren glädje ur henne. då blir jag lycklig och varm i hjärtat.
Bytte på henne, tvättade och gav henne mat. Sedan, började tjejen skruva på sig och en doft, inte av ros, spred sig omkring henne. :)
Att ta hand om en liten bebis är inget problem för mig som blind. jag känner mig väldigt trygg i det, antagligen för att jag haft hannd om en liten innan och det gick bra
Inget problem som sagt, men varje gång jag byter en bajsblöja på min dotter önskar jag att hon var en kille. Haha
En snopp är enkelt att hantera och där har jag vanan inne... Där kan ingetkomma in som inte ska vara där. Men på en tjej är det mer problematiskt och jag var grymt nervös i början. Nervös för att jag inte skulle få bort allt eller att något skulle råka komma in där det inte ska vara och hon skulle få en infektion.
Nu börjar det släppa och jag känner mig rätt bra på det.
Rådet jag fått, från bvc och liknande, är: Tårka framifrån och bak. Vad är det för råd egentligen... Jag är ju tjej själv, hur skulle jag ha torkat mig annars? Dessutom är det ju ingen lösning egentligen för har det kommit bajs överallt så är det ju överallt. Ja, ni förstår vad jag menar.
Idag fick mamma iaf något att bita i om man säger så. :) Lilltjejen bara låg och skrattade och var hur glad som helst. det kan man ju förstå. :) Nu sover hon och har gjort ett bra tag. Jens är inne en stund, mellan lekarna utomhus.
Själv läser jag min tredje bok om Knutby. Intressant och helt totalt sjukt vad människor kan göra och få för sig.
först läste jag en bok som är skriven av en journalist, sedan blev det Åsa Waldaus försvarstal, får man väl säga. Nu är det Knutbykoden som eva Lundgren författat. Hon har gjort många intervjuer med Helge Fosmo.
Jag känner mig lite besatt, men det släpper väl snart, hoppas jag.
En fin helg till er.
Jag gissade på magen eftersom hon inte bajsat på flera dagar. Det är i och för sig inget hon gör varje dag heller, men nu hade det gått en extra dag utan att vi fått byta en sån där kladdig historia.
Hon åt och var ledsen, åt och var ledsen. Gav henne mat vid 22.00 och så sov hon till 05.30. det hade jag inte räknat med eftersom jag antog att sömnen skulle bli lidande. När hon vaknade vid halvtio i förmiddags möttes jag och Jens av saras strålande leende precis som vanligt. Det är underbart att känna på hennes lilla ljuvliga ansikte och en söt mun som bara ler. Hon sprattlar med ben och armar och det kommer små skrik av ren glädje ur henne. då blir jag lycklig och varm i hjärtat.
Bytte på henne, tvättade och gav henne mat. Sedan, började tjejen skruva på sig och en doft, inte av ros, spred sig omkring henne. :)
Att ta hand om en liten bebis är inget problem för mig som blind. jag känner mig väldigt trygg i det, antagligen för att jag haft hannd om en liten innan och det gick bra
Inget problem som sagt, men varje gång jag byter en bajsblöja på min dotter önskar jag att hon var en kille. Haha
En snopp är enkelt att hantera och där har jag vanan inne... Där kan ingetkomma in som inte ska vara där. Men på en tjej är det mer problematiskt och jag var grymt nervös i början. Nervös för att jag inte skulle få bort allt eller att något skulle råka komma in där det inte ska vara och hon skulle få en infektion.
Nu börjar det släppa och jag känner mig rätt bra på det.
Rådet jag fått, från bvc och liknande, är: Tårka framifrån och bak. Vad är det för råd egentligen... Jag är ju tjej själv, hur skulle jag ha torkat mig annars? Dessutom är det ju ingen lösning egentligen för har det kommit bajs överallt så är det ju överallt. Ja, ni förstår vad jag menar.
Idag fick mamma iaf något att bita i om man säger så. :) Lilltjejen bara låg och skrattade och var hur glad som helst. det kan man ju förstå. :) Nu sover hon och har gjort ett bra tag. Jens är inne en stund, mellan lekarna utomhus.
Själv läser jag min tredje bok om Knutby. Intressant och helt totalt sjukt vad människor kan göra och få för sig.
först läste jag en bok som är skriven av en journalist, sedan blev det Åsa Waldaus försvarstal, får man väl säga. Nu är det Knutbykoden som eva Lundgren författat. Hon har gjort många intervjuer med Helge Fosmo.
Jag känner mig lite besatt, men det släpper väl snart, hoppas jag.
En fin helg till er.
Bus
Nästa lördag är det dags för Saras dop. Planerar och funderar mycket inför det. För mig är det en viktig dag. dopet i sig är stort, samtidigt är det en fest för att fira att Sara kommit till världen. så känner jag.
Vi kommer hålla till i vår kyrka, alltså inte Getinges kyrka utan min och Daniels... :) Där gifte vi oss och där är Jens döpt. den är fin och mysig. Min favoritpräst ska döpa Sara och det betyder oerhört mycket för mig. Han konfirmerade mig, förättade vigseln mellan mig och Daniel och så döpte han Jens. Han är en underbar människa och präst. Han var ett stöd efter missfallen och bara att veta att han finns gör mig lugn.
Jag ser fram emot dagen, det gör jag verkligen.
Sara blev fyra månader i söndags, mammas lilla gumma. Hon är så underbar. Nu får hon ofta fatt på grejer med händerna och för de till sin mun. Önskar jag kunde lägga in ljudklipp så ni fick höra när hon skrattar och pratar. :)Jag njuter verkligen, och det är ju extra lätt när jag själv mår så bra.
Idag, efter träningen, gick jag direkt ut och lekte med Jens. Vi försökte oss på en hinderbana och sedan körde vi brottning. vi hade verkligen roligt och jag är glad att jag själv har så mycket energi så jag kan njuta av lekar med honom. Både jag och han tycker om att leka fysiska lekar och när jag inte har ett gäng inflammationer i kroppen så gör det ju inte ont heller.
Nu dags för lilltjejen att äta. Hon väger föresten 6500 gram nu och är uppe på den sk normalkurvan, vad det gäller vikt och längd.
Det är en bra ökning på fyra månader.
so long
Trollet är två månader
Sara fyra månader
Vi kommer hålla till i vår kyrka, alltså inte Getinges kyrka utan min och Daniels... :) Där gifte vi oss och där är Jens döpt. den är fin och mysig. Min favoritpräst ska döpa Sara och det betyder oerhört mycket för mig. Han konfirmerade mig, förättade vigseln mellan mig och Daniel och så döpte han Jens. Han är en underbar människa och präst. Han var ett stöd efter missfallen och bara att veta att han finns gör mig lugn.
Jag ser fram emot dagen, det gör jag verkligen.
Sara blev fyra månader i söndags, mammas lilla gumma. Hon är så underbar. Nu får hon ofta fatt på grejer med händerna och för de till sin mun. Önskar jag kunde lägga in ljudklipp så ni fick höra när hon skrattar och pratar. :)Jag njuter verkligen, och det är ju extra lätt när jag själv mår så bra.
Idag, efter träningen, gick jag direkt ut och lekte med Jens. Vi försökte oss på en hinderbana och sedan körde vi brottning. vi hade verkligen roligt och jag är glad att jag själv har så mycket energi så jag kan njuta av lekar med honom. Både jag och han tycker om att leka fysiska lekar och när jag inte har ett gäng inflammationer i kroppen så gör det ju inte ont heller.
Nu dags för lilltjejen att äta. Hon väger föresten 6500 gram nu och är uppe på den sk normalkurvan, vad det gäller vikt och längd.
Det är en bra ökning på fyra månader.
so long
Trollet är två månader
Sara fyra månader
Var tvungen...
Två månader har gått sedan senast och den här gången var jag tom tvungen att byta lösenord för att komma in, jag hade glömt det gamla...
Senast jag skrev skulle jag få Remicade och idag har jag varit och fått droppet, sju veckor sedan sist. Jag konstaterar bara att jag kan inte minnas när jag var så här bra senast. Många många år är det hur som.
Jag är så glad över det.
Mina barn mår också bra. :) Igår blev Sara fyra månader, jo, det är sant. :) Hon greppar saker och tar dem till sin underbara söta mun. Hon ler, skrattar och pratar Sariska mycket.
Jens pratar också, mest hehla tiden, men det är svenska som gäller där. :) Han älskar sin lillasyster och kallar henne för Sarisen.
Mina hjärtan, min lycka och mina ljus.
Annars flyter det på ungefär som vanligt. Träningen går riktigt bra och det är roligt som katten.
Partiarbetet kommer väl igång snart efter sommaren.
Daniel mår också bra. Livet känns lätt just nu.
I fredags fick jag mig dock en riktig chock som jag har svårt att släppa. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Min pappa och lillebror skulle köra ut till oss i Getinge för att hjälpa oss hämta hem en soffa som vi köpt på fyndtorget.
Pappa ringde och berättade att nu kör dem ut på motorvägen, då vet man att det tar ungefär en kvart hit.
Daniel pratade med honom och sa att det var ingen brådska eftersom mannen vi skulle hämta soffan hos hade ringt och sa att det skulle dröja lite innan han var hemma från jobbet.
Inget mer med det, men när det gått en halvtimme och de inte kommit började vi fundera. Sedan hörde vi syrener. då började jag ringa....
Pappas telefonsvarare gick på direkt. Jesper svarade inte. Tiden gick. Jag blev kall och fick hjärtklappning.
Jag ringde, ringde och ringde. såg de sitta döda i bilen. jag blev helt hysterisk. daniel ville åka iväg för att kolla om han kunde se något men jag ville inte släppa iväg honom. Jag ville inte att han skulle se.
Det var så fasansfullt. Han åkte iaf och jag fortsatte ringa men samma sak.
Jag ringde till slut 112. bad om ursäkt för att jag ringde men visste inte vad jag skulle göra. frågade om de visste om det hänt en olycka mellan Halmstad och Getinge. Hon gav mig nummret till polisen. jag bad om ursäkt igen för att jag störde men hon sa att det inte gjorde något. Tack till henne.
Jag ringde polisen men kom inte fram. Orkade inte vänta. Slog pappas nummer igen och han svarade. Jag skrek rätt ut och började gråta...
De hade kört och uträttat något annat ärende eftersom det inte var någon brådska. Pappas mobil hade lagt av och Jesper hade inte med sin.
Gissa om de hade missade samtal.
Man hinner tänka mycket på tio minuter eller vad det nu var. det kändes som tre timmar, minst.
Vilken lättnad, men jag kommer aldrig glömma det. jag var helt övertygad om att något riktigt fruktansvärt hhänt, det där, som inte får hända.
Men jag har mina kära hos mig och jag är tacksam.
Ett långt inlägg blev det här. ska verkligen försöka komma ihåg min blogg i fortsättningen. Får hoppas att ni är några som orkat stanna kvar och fortfarande kikar in.
Kram till er.
Senast jag skrev skulle jag få Remicade och idag har jag varit och fått droppet, sju veckor sedan sist. Jag konstaterar bara att jag kan inte minnas när jag var så här bra senast. Många många år är det hur som.
Jag är så glad över det.
Mina barn mår också bra. :) Igår blev Sara fyra månader, jo, det är sant. :) Hon greppar saker och tar dem till sin underbara söta mun. Hon ler, skrattar och pratar Sariska mycket.
Jens pratar också, mest hehla tiden, men det är svenska som gäller där. :) Han älskar sin lillasyster och kallar henne för Sarisen.
Mina hjärtan, min lycka och mina ljus.
Annars flyter det på ungefär som vanligt. Träningen går riktigt bra och det är roligt som katten.
Partiarbetet kommer väl igång snart efter sommaren.
Daniel mår också bra. Livet känns lätt just nu.
I fredags fick jag mig dock en riktig chock som jag har svårt att släppa. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Min pappa och lillebror skulle köra ut till oss i Getinge för att hjälpa oss hämta hem en soffa som vi köpt på fyndtorget.
Pappa ringde och berättade att nu kör dem ut på motorvägen, då vet man att det tar ungefär en kvart hit.
Daniel pratade med honom och sa att det var ingen brådska eftersom mannen vi skulle hämta soffan hos hade ringt och sa att det skulle dröja lite innan han var hemma från jobbet.
Inget mer med det, men när det gått en halvtimme och de inte kommit började vi fundera. Sedan hörde vi syrener. då började jag ringa....
Pappas telefonsvarare gick på direkt. Jesper svarade inte. Tiden gick. Jag blev kall och fick hjärtklappning.
Jag ringde, ringde och ringde. såg de sitta döda i bilen. jag blev helt hysterisk. daniel ville åka iväg för att kolla om han kunde se något men jag ville inte släppa iväg honom. Jag ville inte att han skulle se.
Det var så fasansfullt. Han åkte iaf och jag fortsatte ringa men samma sak.
Jag ringde till slut 112. bad om ursäkt för att jag ringde men visste inte vad jag skulle göra. frågade om de visste om det hänt en olycka mellan Halmstad och Getinge. Hon gav mig nummret till polisen. jag bad om ursäkt igen för att jag störde men hon sa att det inte gjorde något. Tack till henne.
Jag ringde polisen men kom inte fram. Orkade inte vänta. Slog pappas nummer igen och han svarade. Jag skrek rätt ut och började gråta...
De hade kört och uträttat något annat ärende eftersom det inte var någon brådska. Pappas mobil hade lagt av och Jesper hade inte med sin.
Gissa om de hade missade samtal.
Man hinner tänka mycket på tio minuter eller vad det nu var. det kändes som tre timmar, minst.
Vilken lättnad, men jag kommer aldrig glömma det. jag var helt övertygad om att något riktigt fruktansvärt hhänt, det där, som inte får hända.
Men jag har mina kära hos mig och jag är tacksam.
Ett långt inlägg blev det här. ska verkligen försöka komma ihåg min blogg i fortsättningen. Får hoppas att ni är några som orkat stanna kvar och fortfarande kikar in.
Kram till er.
Insändare
Jisses, det var inte igår jag var här och skrev precis. Jag hade tom problem med att komma ihåg vilket lösenord jag har, för att komma in här på blogg.se. får skärpa mig helt enkelt...
Tiden går så fort. Idag är Sara tio veckor gammal, min lilla gumselumsa.
Hon ler mycket och jolrar en hel del. Igårkväll rullade hon från mage till rygg, ett misstag från hennes sida, men häftigt ändå.
Hon äter bra och har passerat fem kg. sover bra på nätterna gör hon också. Ger henne kvällsmålet vid kl 21.00 ungefär, hon sover till 05.00, somnar om och sover till 09.00. Bättre kan man inte ha det känner jag. :)
Jens mår också fint. Han går sin sista dag på dagis imorgon och sedan har han sommarlov. Jens är inne i en period då han är mycket glad och rolig att ha att göra med. det är lätt att vara tvåbarnsmamma, just nu iaf... Vet att jobbiga perioder komer sedan. Daniel ska börja jobba lite smått nästa vecka och då står självklart jag inför en större utmaning. Helt ärligt känns det inte så jobbigt, jag känner mig rätt trygg med båda barnen just nu.
Jag själv har det bra också, rent hälsomessigt. På tisdag ska jag få Remicade igen och då har det gått sex veckor sedan sist. Trots det, känner jag knappt av en enda inflammation vilket nästan aldrig hänt tidigare. I slutet av en period brukar jag nästan alltid vara dålig.
Jag tackar och tar emot.
Det är samma sak med halsen.
Jag var och bytte tracken idag och både jag och doktorn var glada och nöjda.
det första han sa till mig, samtidigt som han klappade mig på armen var:
-Vilken bra insändare du skrivit, bra gjort!
Jag blev jätteglad såklart.
Skrev en insändare till Hallandsposten för några veckor sedan och i måndags blev den publicerad.
Jag känner mig mycket taggad vad det gäller partiarbetet. Nu har vi i och för sig sommaruppehåll med det mesta, men insändare kan man ju skriva iaf. :)
Jag länkar till den här, om ni vill läsa.
ska försöka återkomma lite mer regelbundet till min blogg, det finns ju så mycket att berätta,speciellt om mina mirakel. :)
Hoppas solen lyser på er, mellan skurana.
Kram
Tiden går så fort. Idag är Sara tio veckor gammal, min lilla gumselumsa.
Hon ler mycket och jolrar en hel del. Igårkväll rullade hon från mage till rygg, ett misstag från hennes sida, men häftigt ändå.
Hon äter bra och har passerat fem kg. sover bra på nätterna gör hon också. Ger henne kvällsmålet vid kl 21.00 ungefär, hon sover till 05.00, somnar om och sover till 09.00. Bättre kan man inte ha det känner jag. :)
Jens mår också fint. Han går sin sista dag på dagis imorgon och sedan har han sommarlov. Jens är inne i en period då han är mycket glad och rolig att ha att göra med. det är lätt att vara tvåbarnsmamma, just nu iaf... Vet att jobbiga perioder komer sedan. Daniel ska börja jobba lite smått nästa vecka och då står självklart jag inför en större utmaning. Helt ärligt känns det inte så jobbigt, jag känner mig rätt trygg med båda barnen just nu.
Jag själv har det bra också, rent hälsomessigt. På tisdag ska jag få Remicade igen och då har det gått sex veckor sedan sist. Trots det, känner jag knappt av en enda inflammation vilket nästan aldrig hänt tidigare. I slutet av en period brukar jag nästan alltid vara dålig.
Jag tackar och tar emot.
Det är samma sak med halsen.
Jag var och bytte tracken idag och både jag och doktorn var glada och nöjda.
det första han sa till mig, samtidigt som han klappade mig på armen var:
-Vilken bra insändare du skrivit, bra gjort!
Jag blev jätteglad såklart.
Skrev en insändare till Hallandsposten för några veckor sedan och i måndags blev den publicerad.
Jag känner mig mycket taggad vad det gäller partiarbetet. Nu har vi i och för sig sommaruppehåll med det mesta, men insändare kan man ju skriva iaf. :)
Jag länkar till den här, om ni vill läsa.
ska försöka återkomma lite mer regelbundet till min blogg, det finns ju så mycket att berätta,speciellt om mina mirakel. :)
Hoppas solen lyser på er, mellan skurana.
Kram
