Mitt liv och mina drömmar

Nationaldagen idag, inget jag firar.
Det känns på något vis som en lite påtvingad grej det där. Vi kommer aldrig fira vårt älskade vackra land som norrmännen firar sitt, eller amerikanarna sitt.
Det känns som det inte ligger för oss.
Jag firar inte nationaldagen, men jag älskar Sverige och tror på  att det kan bli ett bra land för alla som bor här.

Vi har haft besök här på förmiddagen, av underbara Lina och hennes Nike som snart är sju månader.
Så lite firande med gott fika har det blivit ändå.
Jens var så tagen i denna lilla tjej. satt hos henne och la fram olika saker hon fick känna på och leka med.
-Mamma jag vill ha en Nike jag också, fast inte den Nike för då blir Lina ledsen...

Nu är det lugnt här. Vi har gått in i vår helg eftersom Daniel gick av sitt pass igårkväll.
Tre dagar tillsammans.

Jag tränade igår, trots att det var söndag, det gick bra men svetten dröp om mig kan man säga. varmt i lokalen och tunga vikter. :)
sedan blev det fika med farmor som hade passat Jens när jag tränade. Jag och Jens röjde i Pippi-parken en stund innan vi for hem till getinge igen.
En bra och intesiv dag.

Nu känner jag i kroppen att det varit mycket den senaste tiden och ändå kan jag inte slappna av. Jag är rastlös och vill inte sitta still.
Måste göra det,måste låta allt komma ifatt.

Vi far nog in till stan om ett tag.
Det är blåsigt idag men otroligt kvavt. hade varit skönt med störttregn och åska.
Luften är tung och klibbig.

Ha en fin dag!
Kram

Ännu ettlåst inlägg kommer här.

Ni som vill läsa men inte har inloggningsuppgifterna, maila mig:
[email protected]

mittmirakel.blogg.se/sorg

Ja, jag har bestämmt mig för att låsa, iaf det här inlägget. Anledningen till det är främst för att människor som står mig nära inte vet om vad som hänt, än. Jag vet inte hur mycket jag vill berätta för dem heller eller om jag vill det över huvud taget. Men samtidigt vill jag skriva av mig.

Ni som vill läsa får maila mig så ska jag skicka användarnamn och lösen.
Mailadress:
[email protected]

mittmirakel.blogg.se/sorg

Här kommer ett litet livstecken från mig.
Det är inte bra med mig och jag varken orkar eller vill gå in på varför just nu, kanske senare...

Konstaterar helt krasst att 2011 inte varit mitt än så länge. Tack och lov är det en bit kvar så det kanske ändrar sig.

Mina älsklingar mår bra och vi tar oss igenom ännu en sorg och en motgång. En dröm som försvann.

Men när man hamnat på botten finns det bara en väg att gå och det är ju uppåt, så klättra, kklättra, klättra, fast det är enormt trögt just nu. Varken viljan eller kraften finns där riktigt.

Lederna är skit men det ordnar sig när jag får Remicade nästa gång.

Inget uppåt inlägg men jag vill bara ge mig till känna. :)
Har mitt upp i allt funderat lite på hur jag ska göra med bloggen. Det hade varit skönt att skriva av sig men det får nog bli låst i så fall.

Stor kram till er. <3

 

Ja, det känns som vi hoppade över våren och gick direkt på sommaren.
skönt med sol och värme.

Jag och Jens tillbringade Påsken hos mina föräldrar. Daniel jobbade hela helgen. Jag hade dessutom en fruktansvärd värk och svårt att röra mig så jag tog tacksamt emot lite hjälp av mina föräldrar.
Igår fick jag tre kortisonsprutor, i båda knäna och i axeln. De har gjort nytta över natten och det är en annan Ulrika som sitter här idag. En mycket trevligare och en riäl gnutta gladare Ulrika.

Igårkväll var det styrelsemöte med Vänsterpartiet. Jag har varit dålig de senaste gångerna vi haft aktiviteter så det kändes roligt att vara tillbaka. Blir glad av mina kamrater. Nu är det planering inför Första Maj som gäller. Jag faller bort på mycket praktiskt men har fått i uppgift att ringa medlemmar för att hälsa dem välkommna på söndag. det är något jag kan göra och det är en stor utmaning för mig eftersom jag är ganska nervös för att ringa okända människor. :) Men eftersom jag tagit på mig det så får jag ju göra det. :)
Gjorde det inför Ohly-besöket också och det gick riktigt bra och var roligt.
Så efter maten ska jag samla mig och fatta tag i mobilen.

Ja, dagarna och livet rullar på. Snart maj, en underbar månad tycker jag.
Jag känner mig fortfarande glad och lugn inombords.
Jag försöker verkligen lyssna på kroppen nu och inte stressa över saker jag inte fixar just nu på grund av värk och stelhet. Träningen har verkligen kommit av sig och jag saknar den väldigt mycket.Jag hoppas sprutorna håller i sig så jag kan börja lite smått nästa vecka.

På fredag ska jag köra bil... Det ni. :)
Det är Synskadades riksförbund som anordnar en aktivitet på Falkenbergs motorbana.
Vi blinda och synskadade ska få köra bil. Jag har gjort det en gång tidigare, med Daniel på en grusplan, när vi precis träffats och det var verkligen skitkul.
Men här hoppas jag kunna ösa på lite mer då.
Jag inbillar mig att om jag varit seende så hade jag varit en grym mc och bil-förare.
Liten sorg är det där. Men som sagt, på fredag smäller det. eller ja, förhoppningsvis inte. :)

Ha en fin kväll.
Kram

En bra helg har jag och Jens haft. Vi har tillbringat mycket av den hos mina föräldrar.
Jens ringde morfar på fredagskvällen och frågade:
-Moffa, kan vi få våfflor imorn?
Självklart kan inte moffa neka Jens speciellt mycket så det blev det, till min stora glädje då, som stod och hejade på Jens under samtalet... :)
Vädret blev väl inte precis vad de lovat men det har varit en mysig helg som sagt.

Har gått tillbaka till mina gamla värktabletter vilka hjälper bättre så idag har jag haft en rätt bra dag, värkmässigt.
Skönt!
Hoppade dock över träningen idag också men på onsdag ska jag dit. Då har vi träningstid först vid tolvtiden så till dess hinner mina leder mjuka till sig lite.

Nu har vi helg här. Daniel jobbade visserligen lite extra idag och Jens har varit på dagis men annars är ju måndag, tisdag och onsdag våran helg.

Jens hjälpte mig att smörja in ryggen här om dagen. då fick han syn på min fjärilstatuering (inte första gången precis) jag har på vänster skuldra men första gången jag fick den här kommentaren:
-Mamma, jag tycker du ska göra en ny punktering, ett bi
Heheh

Idag har jag gått runt med lycko-pirr i min magen hela dagen.
Ett tag sedan sist kan man väl säga. Njuter av känslan.

Ha en fin kväll!
Kram

Idag var ett besök på bibblan bestämt, jag skulle träffa min ledsagare som jag inte sett på flera veckor nu.
Alltså bara trevligheter.
Jag ställde klockan på en timme innan det var tänkt att jag skulle gå upp, för att ta min kortison och några värktabletter. det var en bra grej för när det var dags att gå upp och fixa så gick det lättare än vad det varit de andra mornarna.
Jag får göra så här nu när jag är såpass dålig, om det är något jag ska iväg på.

En bra dag och det är altid roligt att få träffa min ledsagare. Hoppas bara vi kan komma igång med träningen snart, saknar och behöver den verkligen!

Här kommer några bilder från vår vecka på Azorerna.

Jens i lektagen


en vacker vy


En av många kyrkor på Azorerna


Havet och klipporna

Ja, vad ska jag ta mig till med den här bloggen? Det är frågan, en av dem iaf.
På ett sätt vill jag skriva och blogga för det är oerhört skönt att få skriva av sig och dessutom är det jätteroligt  att få respons på det jag skriver, kontakten med er betyder mycket för mig.
Men det jag skriver känns uttjatat. Funderar lite smått på att lägga ner den här bloggen och starta upp en ny, men vad ska det vara bra för egenntligen liksom, innehållet kommer antagligen bli ungefär samma ändå.
Tanken jag hade när jag startade var ju att visa på att det bla fungerar att vara blind och samtidigt mamma. Visa på hur jag löser vissa problem och självklart berätta om Jens.
Men sedan har det ju utvecklats till att handla om mitt liv med både med och motgångar.
Sjukdomar, operationer, smärta,infektioner, räddsla, skräck, glädje, lycka, kärlek, resor,drömmar osv.
Jag får väl fortsätta så ett tag till.

efter denna flummiga inledning som absolut inte gav någonting så kan jag ju berätta att vi hunnit med en resa till Azorerna sedan sist.
En fin vecka tillsammans med mina grabbar. det var underbart att vara tillsammans bara vi tre trots att vädret inte var superbra. Det hade vi i och för sig inte räknat med heller och vi hade faktiskt sol fyra dagar på en vecka. Problemet var väl att det blåste så mycket, vilket vi också viste om, Azorerna ligger ju mitt ute i Atlanten.
Vi bodde tio meter från havet och havet hördes om man så säger. Första natten kunde jag inte sova på grund av ljudet. :)
Jens var mycket fascinerad av just havet och de höga vågorna. Vi promenerade mycket längs strandpromenaden och han ville stanna stup i kvarten och bara titta på vågorna.
-Titta!  Titta! Titta!
Mamman var rätt trött på det där havet efter några dagar, att det ska ta sån tid och titta. Jisses vad jag spar in tid...

Ja, som sagt vi promenerade mycket, åt fantastiskt god mat och hade det mysigt tillsammans.
Jens blev förkyld där nere vilket inte märktes på hans aktivitet. Daniel och jag fick det också mot slutet och när jag kom hem blev jag dålig med 39 grader och massor av slem.
När vi åkte ner hostades och nystes det överallt i planet så jag tippar på att Jens fikc sitt där.
smittohärder de där planen... Det hostades och nystes hela vägen hem också men då bidrog vi tre också till oljudet.

Jag slog ner febern men har blivit riktigt dålig i lederna av det här. Länge sedan jag var så kass. Förmiddagarna är värst,då har jag svårt att både gå, använda armarna och händerna. Jag är dessutom väldigt slemmig.
Ringde och fick en akuttid till halskliniken idag och träffade en ny doktor.
Han ansåg att jag var så gott som frisk så han vägrade ta en odling.
Jaja, det är bara att tro på expertisen och köra på.

Jag är hur som väldigt väldigt trött och känner mig inte alls på banan just nu.
men det är väl inbildning. Hehe
Nu ni, dags att sluta för denna gång men jag ska verkligen försöka åstakomma ett nytt inlägg snart. Hoppas på att ni som läst här tidigare hinte gett upp mig. :)

Ta hand om er.
Kram

 

 

Fredag och jag har varit och bytt track idag.
Fick några konstiga frågor ang graviditeter, av min doktor, som jag annars tycker är mycket bra.
Men idag satte han myror i huvudet på mig och jag var nära tårarna.

Det handlade om missfallet och om hur jag ska göra med kommande halsoperationer och en ev graviditet till.
Jag berättade att jag tänker försöka bli gravid igen och att jag alltså avvacktar med att gå ner i storlek på tracken. Jag gick ju ner en storlek efter operationen i december men fick gå upp igen på grund av graviditeten.
Han kom med lite konstiga utalande som om ja vi får väl se och om graviditeten går lite längre nästa gång.
Lite längre, ja lite längre kan kvitta, mycket längre vore jag väldigt tacksam för i så fall.
sedan frågade han hur många barn jag tänker skaffa...
Hmm,synd att jag inte fann mig där men jag blev tårögd och ledsen då.
Jag skaffar inga barn alls. Jag får dem förhopningsvis.
Punkt.

Började någon harang om att jag är självklart tacksam över det jag har, men sedan orkade jag inte fortsätta och tänkte varför ska jag försvara mig.

Lund har jag inte hört något från och jag känner inte att allt ligger på mig. Jag fixar inte det. Jag har inte den gnistan längre. Min doktor menade idag att det kanske var meningen att jag skulle göra de kommande operationerna inom en viss tid efter den första. Men då borde väl Lund ligga på för att få ner mig, om det nu har någon betydelse?

Jaja, så är det.

Jag var och lyssnade på Lars Ohly igår,han var här i Halmstad för att prata om vården och privata vinster. Givande och där kände jag en gnista iaf. :)
Fortfarande kan jag inte förstå att valet slutade som det gjorde.
Hur kan folk rösta på partier som bla genomfört en så grym och omänslig reform som Alliansen gjort, tänker på sjukförsäkringarna såklart.
den är omänslig och det går inte att försvara sig med att det tar lite tid innan en reform hamnar på plats och fungerar som den ska. Att vissa människor faller imellan och får lida något fruktansvärt, det får bara inte vara så.
Alla har vi fått ett varsitt liv och varför ska vissa människor, för att de inte har turen att vara friska och klarat sig från olyckor, straffas av vårt samhälle?
Varför finns inte samhället där och stöttar istället? Varför ska vi jaga och plåga dessa människor mer än vad de redan blir, på grund av just att dem är sjuka eller skadade på något vis?
Jag förstår inte.
Varför är inte solidariteten med andra människor starkare?
Eller snarare, varför är solidariteten inte mer utspridd? För hos vissa är den mycket stark det vet jag.
Men många verkar inte kunna se längre än till sig själva och sina näras liv. Det är nog lätt att tänka, sånt händer inte mig, sånt drabbar inte de jag älskar.

Hur som.
efter mötet körde mina föräldrar hem mig.
Jens kom springande och öppnade dörren och såg mormor.
Han ställde tusen frågor till henne och visade hur trött han var genom att fråga:
-Mormor, vill du se min stora jesp?
Vilket mormor självklart ville. :)
sedan sa mormor hejdå och gikc mot bilen och då ropade gosrosenefter henne:
-Puss Puss mormor, hejdå, ha det så kul med morfar nu!
Hahah

Ha en fin fredagskväll!
Kram

Jag är ingen vidare bra bloggare just nu. Inläggen är sällsynta om man så säger.

Lite vår i luften tycker jag mig ha känt de senaste dagarna, den känslan gör mig glad, och inte enbart mig kan jag tänka mig.

Vad har hänt sedan sist då?
Det är en del saker jag är upp i och tänker mycket på.
Tanken och längtan efter att få bli gravid igen ligger där konstant och spökar. en längtan som är svår att nonchalera.
Jag ska på återbesök på tisdag, efter skrapningen, och det känns skönt. få veta att allt ser bra ut, hoppas jag ju då.

Varje vecka är det något med Vänsterpartiet jag ska iväg på. Jag tycker så mycket om både själva partiet och människorna som finns i vår lokala förening. Jag känner mig ofta rätt oduglig eftersom det är mycket praktiska saker som ska fixas och där kan jag inte hjälpa till så mycket känner jag. Sedan är jag väldigt grön på området politik... :)
Igårkväll var det iaf första träffen på en studicirkel på partiprgrammet och det var fantastiskt kul. Jag var nervös innan för jag är så feg att prata inför folk, speciellt när jag själv känner mig, ja grön...
Men jag pratade faktiskt, på egen uppmaning,  en del och även om jag inte är bra på att forulera mig så kändes det roligt.
Härligt att få höra sina egna åsikter formuleras på ett bra och tydligt vis också, tack vare dem andra. :)
Roligt är det  och även om känsan av att jag inte kan är mycket jobbig, så väger det positiva absolut upp.
Jag är så glad och stolt över mig själv att jag tog mig i kragen och först och främst blev medlem och sedan åkte iväg på det där mötet ensam i höstas.
Ibland är jag tuffare än vad jag tror.

Nu funderarn ni kanske på min rubrik. för här har barafärgerna röd och grön nämns ju... ;)
Gul var det ja.
Idag var jag på Spenshult igen, besök hos min doktor stod på programmet.
det var ett bra möte.
Genom hur man mår, hur många svullna och ömma leder man har, hur man uppfattar sitt mående själv och genom provresultat, typ cenka osv, får man reda på vilken färg man är. :)

Man kan vara grön, gul eller röd.
Jag brukar alltid vara röd, alltså må hyffsat skit när jag träffar henne. Ha många svullna leder, dåliga prover och känna mig dålig.
Men idag tack vare Remicade och kortisonsprutorna förra veckan, är jag tipp topp. Vi började skämta direkt om vilken färg jag skulle bli. Jag trodde på grön, men jag blev gul. :)
Närmare grön än röd iaf. tjohooo
Så jag är röd, grön och gul. Vackert! :)

Halsen brakade ihop förra veckan däremot, vilket gjorde mig jätteledsen och arg. Men den är kanske på bättringsvägen. Mycket slem är det.

Träningen är i full gång och det är skoj.

Jens mår bra och är för det mesta helt underbar, när han inte trotsar till tusen, vilket tydligen är normalt det med... ;) Han är så klok den lille gosrosen.
Han är fortfarande jätterädd att jag ska försvinna och det gör ont i hjärtat. hoppas det släpper snart.

Här kom en liten uppdatering igen.
Hoppas det inte ska dröja så länge till nästa gång.
Ta hand om er.

Kram

Igår var jag på spenshult, dags för den hett efterlängtade behandlingen.
Efter nio veckor utan Remicade, brukar klara mig någorlunda i sju, var jag alltså rätt kass. Knän som var helt uppsvullna med vätska som trängt bakom knäskålen och typ ont överallt så såg jag verkligen fram emot förmiddagen hos världens bästa sjuksköterskor!
De kom med en försenad födelsedagspressent till Jens, helt underbara är dem!

Jag fick även kortisonsprutor i båda knäna.
Imorse steg jag upp och kände inte igen mig själv. det gjorde inte ont någonstans och jag tog glatt några hopp.
Jadå, mirakelmedicin är det,för mig, utan tvekan.

Igårkväll var det dessutom möte med Vänsterpartiet. först ett planeringsmöte inför första maj och så ett styrelsemöte. Kan väl säga att jag var något tung i huvudet efteråt. Men det är roligt, även om jag inte alls kommit in i det, och de andra i styrelsen är jättetrevliga och roliga allihopa.
Annars knallar det på. Har haft en lugn skön dag med grabbarna, Skönt att vara lediga och tillsammans.
Igår när Daniel hämtade mig på Spenshult sa han:
-Ska vi inte boka en restresa?
Mmmmmmm
Så nu är det gjort!
Vi åker till Azorerna om en tid. :)
Underbart att komma iväg och få se ett nytt land. Ingen av oss har varit i Portugal tidigare.
spännande.

På fredag är det en månad sedan jag gjorde det där ultraljudet som visade att vårt lilla liv dött.
Tankakrna finns många gånger om dagen, hur långt jag skulle ha gått nu osv osv osv...

Det första ultraljudet vi var på, den 7 februari, visade att allt var okej. Vi fick en bild på fostret.
När vi kom hem därifrån la jag bilden i en låda i sovrummet. Jag har inte kunnat ta fram det sedan dess.
I fredagskväll drog jag ut låda och tog upp det. Kände på det och tårarna kom.
Vi har en liten bild på den lilla stjärnan. Även om jag inte kan se det så finns bilden där.
Allt känns så overkligt på något vis. de där veckorna, nästan en månad som jag var gravid, känns så oerhört nära.

Nu fokuserar vi på våren och på en resa.
Jag ska fokusera på det jag har, allt det fina och underbara, på nåden om man så vill. :)
Ta hand om er.
Kram

Först vill jag tacka er som skrivit snälla och omtänksamma rader ang förra inlägget som handlade om vårt missfall. Jag vill tacka er som delade med er av era erfarenheter om samma sak. Jag vet ju att tidiga missfall är relativt vanligt så jag är inte förvånad över att även några av mina läsare drabbats av sorgen precis som jag och Daniel gjort.
Jag är ledsen för er skull.

I söndags satt jag och funderade i bilen, då jag och Jens for in till föräldrarna. Tankarna hade väckts efter en preddikan jag hört tidigare på dagen.

Predikan handlade om nåd och förlåtelse.
Nåd är ju ett lite dubbelt ord, många ser det nog negativt men i den här predikan blev det ett mycket positivt ord.

Prästen berättade om en kompis till henne som hade sagt typ så här.
Jag har det så himla bra! Jag har ett bra jobb, tjänar bra, mår bra själv och alla mår bra i min närhet osv.
Vad har jag gjort för att ha förtjänat allt detta goda??
Prästens svar: Ingenting....
Det är en nåd, inget man förtjänar.
den tanken är faktiskt väldigt trösterik i mitt liv och jag tar till mig detta.
Omvänt gäller ju självklart att ingen förtjänar det svåra och det svarta man imellanåt drabbas av heller. däremot får man kraft att ta sig igenom det, så har det varit i mitt liv iaf.

Sedan gäller det att skilja på begräppen tjäna och förtjäna. Ingen förtjänar det goda respektive det onda som livet är fullt av. Men man kan tjäna, att göra det goda för den goda saken skull. Inte för att vinna själv på det, fast man i mina ögon gör det ändå. Haha

Men tanken om nåd ger mig kraft just nu för jag ser allt det goda jag har fått genom åren, och det är inte lite det. den största av alla är han som sitter i soffan och kollar på barnprogram just nu. Han är gåvan, nåden som jag inte förtjänat men känner en så stor tacksamhet över, en tacksamhet över allt förnuft.

Jag känner också en stor sorg över det liv som försvann. Ibland blir det så tungt och jobbigt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men det är inget jag förtjänat det heller, det är något vi drabbats av och vi tar oss igenom det på det bästa sätt vi kan.

Jag vill inte pracka på er min tro, men jag vill för egen del skriva ner de tankar som ger mig kraft och tröst.
Ibland är det himla lätt att tänka rätt och ibland väldigt svårt. :) I oika situationer, är det frustration och sorg som styr, då är det svårt att ta tag i en tröstande tanke.

Annars då?
Jo, lederna som skött sig exemplariskt under den här tiden har nu brakat ihop. Jag förstår dem och är inte besviken... :)
Det har snart gått åtta veckor sedan senaste Remicade-infution och det är först idag de varit riktigt kassa. de har alltså varit mycket trevliga och stöttande under den här tiden. :)
anledningen till att jag inte fått Remicade innan beror på att fostret var tvungen att stötas ut först med tanke på infektionsrisk och nu går jag på antibiotika för halsen.

Jag ska dock försöka ta mig iväg till träningen imorgon, var iväg i måndags och det gick bra.

En annan sak som hänt som jag inte tror jag nämt här i bloggen innan är att jag blivit invald som ersättare i Vänsterpartiet Halmstads styrelse.
Glad och stolt över detta.
Nu fick jag tyvärr börja med att dra mig lite tillbaka på grund av missfallet men jag hoppas snart vara igång igen
Mina kamrater är jättetrevliga och jag ser verkligen fram emot vårat jobb och alla aktiviteter under året.

Natten till tisdagen bodde Daniel, Jens och jag på hotell. det var en av mina 40-årspresenter till daniel som blev framflyttad en vecka. Det var en mysig och skön natt för att inte tala om hotellfrukosten då,jag älskar hotellfrukostar helt enkelt... :)

Ta hand om er.
Kram

Trots att ditt hjärta bara slog i några få dagar var du älskad och efterlängtad.
Någonting som började i total lycka slutade i sorg och förtvilan. Drömmar om att sitta med en lite bebis i famnen i början av september slutade i ett missfall i förra veckan.

Jag väljer att berätta om det här eftersom det ger mig tröst att skriva av mig och dels är det något jag varken vill eller kan tigaom, så känns det.

Den 19 januari gjorde jag ett graviditetstest som visade positivt vilket jag kände på mig att det skulle göra. Jag kände i kroppen tidigt att jag lyckats bli gravid igen. Jag och Daniel beslutade under hösten att försöka få ett syskon till Jens. Inget man tar för givet självklart utan vi har känt oss ödmjuka inför en ev graviditet.
En gåva och en lycka ingen borde ta för given.

Lyckan och förväntan varade i nästan en månad. På en månad hinner man måla upp många bilder och drömmar om framtiden. Man hinner sitta med bebisen i famnen många gånger. Bilden av Jens som storebror fanns inom mig konstant.

På kvällen den 6 februari började jag blöda lite, mycket lite... Men blod vill man ju inte vara med om när man är gravid även om jag nu vet att många faktiskt blöder under graviditeten utan att det är det minsta farligt.
Jag hade faktiskt en bokad tid, dagen efter,  hos min doktor som skulle följa oss. det var för övrigt han som hjälpte Jens till världen.
Han gjorde ett ultraljud som visade ett litet foster med ett hjärta som tickade på för fullt.
Lugnet la sig över oss och jag och Daniel gick lyckliga ut därifrån.
Lyckan och lugnet varade dock inte så länge, inte hos mig iaf.
Jag fortsatte blöda, lite och även om doktorn trodde det var en slemhinna eller något så kunde jag inte koppla av.
Jag var rädd och orolig, som jag aldrig varit innan i mitt liv.
Den 17 februari hade jag en tid för inskrivning hos barnmorskan men jag fixade inte att vänta så länge.
Pappa följde med mig till akuten på fredagskvällen den 11 februari, Daniel jobbade men jag orkade inte vänta som sagt och har jag bestämt mig så har jag gjort det...
Doktorn såg fostret men inte längre några  hjärtslag.
När jag låg där i den där stolen och hörde de orden blev jag kall, jag kunde inte fatta det, och samtidigt visste jag det innerst inne på något vis, att det var så illa.
Helgen gick som i ett töcken, gråt och ångest.
Men jag tror att jag utått sett var rätt lugn. jag bröt ihop tillsammans med Daniel och i min lillebrors armar men annars var det tårar som föll i ensamhet.

Väntade hela helgen på att börja blöda ordentligt men det hände inget, det stannade snarare av helt. Hade jag inte gått och kollat upp det hela på fredagen hade jag nog varit rätt lugn i det läget för blödningarna försvann helt.
På tisdagen var det dags för återbesök eftersom doktorn ville att någon annan också skulle konstatera hur läget var. det bestämdes då att, eftersom hjärtat inte slog då heller, fostret skulle försöka stötas ut med mediciner. I två dagar väntade vi på att något skulle hända. Låg inne och blev fullproppad med mediciner men det hände inget. på torsdagen blev det operation och skrapning.
Det gick bra och nu är jag tom.

Jag gick till nionde veckan men fostret stannande av vid sex veckor ungefär. Hjärtat kom igång och slog några dagar men sedan dog det.
Det finns väl en del tankar man kan försöka trösta sig med men det hjälper inte så värst mycket egentligen.
Att risken för missfall är upp till 30 procent de första 12 veckorna vet jag ju och sånt här kan hända. att det blir ett fel från början.
Men....

Jag har dock lärt mig en del av detta också.
Jag har lärt mig hur mycket riktiga vänner betyder när det verkligen gäller. Hur mycket kraft och styrka som de ger, det har jag verkligen fått bevis på.
Ni har lyft mig under den här veckan.
Mina föräldrar har som alltid varit ett stort stöd och det kommer jag aldrig glömma.
trots att pappa blev rädd när jag berättade att vi var gravida, för min skull blev han rädd då, så var det han som var positiv och försökte stötta oss. Han följde mig till akuten och satt där när jag fick besked.
han sa att det finns fler chanser.

Jag älskar mina vänner och min familj över allting och tack vare er sitter jag här idag och känner mig faktiskt stark och lugn inombords.
Vännerna och kära kusin, ni vet vilka ni är.

Sjukhuskrykan gav mig också mycket kraft.
Min favopräst kom upp till mig när jag låg inne och det var i hans armar jag grät mest tror jag.
Trots att jag inte gått lång tid med livet inom mig så är sorgen stor och det förstod han.

Daniel är bäst och trots att hans 40-årsdag tillbringades med frun på sjukhus och en skrapning dagen efter så är han starkare än de flesta människor på gjorden, han är lugn som alltid.

Jag ser vad jag har och det är mycket.
Jag ser också vad vi förlorat och det gör ont.

Men drömmen om en liten bebis lever vidare.

Vår lilla stjärna brinner föralltid.

Kram

 

Precis ja, en ny vecka har vi här. Inspirationen till rubrik är lika med noll som ni förstår.
Träning stod på programmet idag och som valigt skönt att komma dit och köra igenom kroppen. Inte så fasligt trögt idag faktiskt.

Jens har varit på dagis idag trots att det är måndag. Hans valiga dagar på förskolan, om det inte dyker upp något extra ordinärt, är tisdag, torsdag och fredag. Men på utvecklignsamtalet berättade personalen att de har gymnastik på måndagar och hon tror att Jens kommer att gilla det så vi har bytt tisdag till måndag istället. :)
Men han ska gå imorgon eftersom han får vara hemma på torsdag, han fyller år då, den lille filuren.

Nu sitter jag och väntar på att min doktor ska ringa. Det antibiotikat jag fick tog inte de bakterierna jag har så nu får vi testa med något annat.
Jag hoppas verkligen den onda cirkeln bryts i och med det så jag återigen kommer in i en bra period. Klarade ju mig faktiskt utan pencillin från början av juli till precis innan jul. det vore något att satsa på igen tycker jag.

Har bokat en ansitksbehandling till på måndag. fick pressentkort när jag fyllde år och nu ska de göras av med hade jag tänkt.

Annars, dagarna knallar på, liite långsamt just nu...
Bältrosen känner jag inte mycket av längre och jag är tacksam och glad över det.
Lederna finemang också...

Bra nu alltså.
Hoppas ni har det fint också.

Kram

En sväng till gymmet blev det idag för att köra igenom kroppen, men den är trög...
Igår gick jag ju som sagt ner i storlek på tracken och det känns väldigt tydligt. Dels pyser det ju och jag får trycka på tracken när jag ska prata för att inte det mesta av luften ska pysa ut innan den når stembanden...
Sedan är jag ju väldigt slemmig på grund av infektionen jag fått antibiotika för. Kuren har inte gjort någon nytta och det känns nästan som jag är mer slemmig nu än innan. Antagligen beror det på att tracken är mindre och slemmar igen fortare. Jag får suga och hosta mycket för att det inte ska korka igen totalt. det är tröttande och jag hoppas verkligen slemmet behagar dra all världens väg snart.
bältrosen har jag inte känt mycket av idag och jag saknar den inte... ;) Hoppas den lämnat mig för gott nu.

Jahapp, där fikc ni en liten hälsorapport, som valigt nu för tiden. Men de senaste veckorna har tyvärr präglats alldeles för mycket av sjukdom och frustration, det tar hårt på kroppen men framför allt på själen.
Det är lätt att tappa sugen och gnistan. Att tappa tron på framtiden är också lätt eftersom det känns som man aldrig ska bli bra... Sedan vet jag att jag måste vara stark, framför allt i själen för att klara av kommande operationer. Jag får därför panik när benen sparkas undan gång efter gång.

Idag har jag dock känt mig lite på g igen och det är en skön känsla.
Jag tar en dag itaget nu även om jag trots det spekulerar väldigt mycket i hur framtiden kommer att se ut.
Det är frustrerande att inte veta om op blir inom några veckor eller om det kommer dröja månader.
I höstas hade jag ju bestämt mig för att inte gå igenom fler operationer, men jag ångrade mig och valde att ta chansen. det ångrar jag inte eftersom jag ser resultat av operationen och tror att chansen att få ta bort tracken, någon gång i framtiden, trots allt finns där.
Men, jag vill inte att mitt val som jag gjorde ska få till följd att jag återigen hamnar i ett tillstånd då jag känner att jag hänger i luften och inte får något gjort.
för att jag ska kunna gå vidare och försöka förverkliga mina drömmar så vill jag ha ett slut på track-historien, på ett eller annat sätt.
Tracken och halsen, spekulationerna om vad som kommer hända, tar alldeles för mycket kraft och energi.
Som ni förstår har inte Lund hört av sig en... ;)

Jens, min gosros blir fyra år nästa vecka. Jisses, det är inte klokt.
När jag fyllde fyra fick jag en fantastisk födelsedagspressent, en lillasyster, så den åldern är lite speciell för mig.

Apropå Jens... :)
Jag böjde mig ner över bordet vi har i vardagsrummet och glömde alldeles bort att Jens ställt sitt piratskepp där, med ja, master och sånt...
Jag fick ena masten i ögat...
Nu kan det ju förståss inte hända så ofantligt mycket med mina ögon eftersom de ju redan är så dåliga som de kan vara. dessutom, som ni trogna läsare vet, så har jag ju porslinsögong tom. Så ja, det gjorde bara lite ont och jag sa något fult.
-Förlåt, hör jag en liten förskräkt röst.
Det var inte ditt fel Jens sa jag överslätande.
-morsan, du måste akta dig  sa Jens med betydligt kaxigare röst...
Vaa, morsan... Nu har det gått lite för långt.
Han är snart fyra, inte snart fjorton.
Mamma, söta mamma, snälla mamma, sånt vill jag höra, definitivt inte morsan.

Mina ögon föresten. "Firar" 20-årsjubileum som blind i vår. Inte klokt det heller. Tiden går fort när man har roligt minsann. :)
Det känns dock som igår, för jag har mycket av synminnet kvar även om det bleknat lite under de senaste åren.

Nu dags för te!

Godnatt, goa ni.

Okej, då försöker jag mig på ett litet inlägg igen.
En smula mer positivt kommer det nog  att bli, om man nu jämför med det förra. Men för att slå det inlägget behöver jag inte precis ta i så jag spricker..... (Ni som läser inlägget för andra gången märker att jag gjort en ändrign i texten så den blev lite mer smakfull) Hahah

Helgen har varit okej. Ont och allmänt nere men jag har siktat in mig på måndagen och fast man tycker att tiden går långsamt så kommer man ju närmre och närmre för varje sekund, trots allt...

Idag var det dags att hälsa på min underbara vän Lina och hennes tvåmånaders dotter.
Lycka, verkligen.
Jag satt med Nike i famnen i en och en halv timme och bara njöt och kände hur värmen från hjärtat spred sig i hela kroppen.
Allt tungt och trist bara försvann och jag njöt av tjejen i famnen och att få prata och skratta med kompisen.
Sånna stunder ger mig så enormt mycket kraft och styrka så nu står jag på benen igen och ska fixa det övriga med.

Efter besöket hos Lina for vi till sjukhuset för att byta track. Nu har jag en femma istället, en barnstorlek. Det känns bra även om jag pyser som bara den. Hålet är ju större än tracken...
Jag får ta i som sjutton för att kunna prata. Lite jobbigt men det är under en begränsad tid.
fick även antibiotika igen.

Japp, så ligger det till.
väntar på lund fortfarande. skickade mail till doktorn i torsdags men denna gång svarade han inte så snabbt, inte alls, faktiskt.

Ta hand om er!

 

 

De bra dagarna är inte mina just nu. Jag bara önskar att tiden ska gå och jag ska bli bättre.

Jag tog mig iaf iväg till gymmet idag också, men det satt oerhört långt inne om man säger så. Kroppen kändes tung men jag är glad att jag kom iväg, fick lite annat att tänka på. Dessutom har jag inte så ont av bältrosen när jag är i rörelse. Vet inte varför det är så, men smärtan kommer mest när jag är still. På nätterna är den hemsk.
Igår grät jag för att det gjorde så ont, blir nästan galen på den. Det kryper, bränner,svider och hugger.
Det närmsta jag kan komma att ha upplevt något sånt innan är när jag hade en superinflammation i nacken, mellan första och andra kotan. Då var det närver i kläm och smärtan var obeskrilvig.
Detta är något liknande men sitter från naveln och bak till ryggraden, på ena sidan, i punkter.
Kunde gott sluppit detta tycker jag.

Halsen är skit också. Hahahah
Men där ser jag iaf en ljusning eftersom jag ska byta track på måndag.

Har precis läst ut en superbra och spännande bok som heter Askungar och är skriven av Kristina Ohlsson. Läs den om ni inte gjort det!

Vad jag förstått så har de sänkt skatterna för pansionärerna, bra där eftersom de ändå sänker skatterna för alla andra...  Synd att de samtidigt sänkt själva pansionerna också. Vissa tjänar några kronor medan andra går minus.?
Arg!
Ja!
Något kanske ska skrivas....

Ha en fin fredagskväll!

Mitt toppenhumör som jag hade för en tid sedan är som bortblåst, minst sagt. Tyvärr är det så och jag försöker varje dag att skärpa mig och inte tappa allting och bara lägga mig ner.
Självklart tär smärtan mycket på mig, den har blivit värre den senaste tiden och inte vet jag varför. Jag vet inte om nervsmärtan påverkas av min oro och frustration och blir värre på grund av det. sedan, om det är så, går det ju i cirklar det där. Ju mer ont, ju dåligare humör och ju mer oro.
Inatt har jag knappt sovit någonting eftersom jag vaknat av svidande hugg stup i kvarten och sedan har värken hållt mig vaken.
Var väldigt trött när jag steg upp imorse.

Trots detta är julen nu äntligen utslängd och en storstädning är gjord. Himla skönt men inte ens det är jag riktigt glad över. fasen också!

Jag har fått en riktig infektion i halsen som grädde på moset, eller vad man nu säger. Ska bara hålla ut till måndag då det är dags för trackbyte. Då får de kika på det hela och antagligen ge mig en antibiotikakur.
Har läst mycket om bälltros. Det är oftast äldre människor som får det, över 60 år. Förutom det är det människor med väldigt dåligt emunförsvar. Det visar väl på att mitt just nu är väldigt nedsatt av någon anledning.
Nu kör det på med det ena efter det andra och jag hinner inte samla kraft för att mota bort något av det.
Det känns tungt just nu. Men jag måste rycka upp mig, det måste jag verkligen!

Väntar på att Lund ska höra av sig vilket de inte gjort. Nu är det väl orättvist av mig att bli förbannad och irriterad redan eftersom det inte gått så många dagar efter alla helger, vilket jag inte är heller, än... Men ändå, ring så jag får ett slut på detta väntande... :(

Jaha ni, gnäll gnäll och åter gnäll.

Försöker förbrilt komma på något trevligt att förmedla så här i slutet av inlägget men jag kommer baske mig inte på något. Haha
Återkommer om det mot förmodan skulle dyka upp något. ;)

ta hand om er.

När jag vaknade imorse mådde jag riktigt dåligt och jag lät som en kraxande skata eller något. Lite tråkigt eftersom jag varit så glad över min klara fina stämma, den senaste tiden. ;)
Ni som känner mig och har hört mig prata vet att min röst alddrig någonsin kommer kunna kallas klar och, inte heller, direkt fin. Men den har låtit på ett helt annat sätt än innan op iaf.
Idag lät den inte bra. Haha

Men jag ryckte upp mig eftersom jag lovat min son diverse olika aktiviteter och aktiviteterna i fråga var inte så värst betungande heller egentligen. Det var bara det att jag var tvungen att masa igång mig själv och fixa en bil och ta en dusch och ja, vara hyfsat trevlig resten av dagen.
det har gått bra. :)

Halsen har varit sådär. Inga knytningar iaf och det är mest dem jag är rädd för.
däremot har min kära helveteseld tagit sig i kragen och verkligen gjort en storslagen comeback idag.
Jag är inte nöjd med den, kan jag lungt säga.

Har varit nära att börja gråta flera gånger idag och jag kan liksom inte sitta still när den rycker igång. det är svårt att beskriva smärtan, men den bränner, svider och hugger. det känns som jag har en brännskada på huden. Så fort jag snuddar vid den gör det svinont.
fattar inte hur jag lyckades att få den här skiten, hur gjorde jag egentligen?

Fick iaf ett underbart mess ikväll från en underbar vän.
Hon frågade om hon och hennes tvåmånaders lilla tjej får komma ut och hälsa på. Får?
Jag fick tårar i ögonen när jag läste det. har verkligen längtat efter den nyblivna mamman och även efter att få träffa det lilla miraklet.

Ringde direkt upp sjukvårdsupplysningen för att fråga om hur det egentligen står till med smittorisken från min bältros. Jag har hört att de som inte har haft vattkoppor kan bli smittade av mig om de kommer i kontakt med blåsorna. Nu har jag ju inga blåsor kvar eftersom de har torkat ut men man vet ju inte.

Hon visste inte heller så jag ringer infektion imorgon.
Hoppas på bra besked därifrån.

Godnatt och sov sött.

Jag sitter här med ont i halsen och känner mig inte direkt kry.
Lite småtrött och uppgiven också, om jag ska vara helt ärlig.

tycker att det borde räcka nu och vill ha lite lung och ro i kroppen. Nu har jag varit dålig på ett eller annat sätt i en månad, lite för mycket.

Igår fick jag ny, eller snarare ett nytt recept på det gamla,  smärtstillande för helveteselden och det var en liten lättnad. Orkade ta mig iväg och träna och det behöver jag verkligen.
Men så vaknade jag med ont i halsen imorse. Jens har ju, som jag skrivit, varit jätteförkyld här en tid. det tog ny fart för några dagar sedan, då han blev snorig och mycket hostig. Det är väl det jag fått nu antar jag.
Men det går väl över, hoppas jag iaf, av sig själv.

Är det inte så att om man redan är lite sänkt av andra grejer får man lättare nya, det känns så just nu iaf.
Men det gäller att försöka bryta den här dåliga tränden som jag hamnat i efter halsoperationen. Jag hoppas jag lyckas med det.

Igår när jag pratade med dem på vc ang smärtlindring så frågade jag även varför hon tror bältrosen blivit så agrisiv trots behandlingen som sattes in fort, inom 72 timmar, vilket man ska  göra för att få effekt. Men hon sa att eftersom mitt emunförsvar är så dåligt så kan det bli så. Man borde nog satt in medicinen intravenöst, men inte lätt att veta.

Usch, vilket hemskt trist inlägg detta blev. vill ha roliga saker att berätta istället. :)
Jag har faktiskt en rolig sak att berätta men jag vill inte göra det riktigt än, för inget är klart.
Men jag återkommer om detta när jag kan. det har med politik att göra, så mycket kan jag säga. :)

Nu ska jag ägna mig åt min son. Jag är på skitkasst humör och har så dåligt med tålamod, det är synd om Jens idag, att han ska vara utelämnad åt en så triskt mamma.
Vi får sätta på lite musik och dansa och sjunga. det kanske hjälper? :)
Ha en fin lördag!!