Mitt liv och mina drömmar

Den lilla bubbla jag befunnit mig i sedan några dagar innan nyårsafton har gått sönder och jag har landat i tillvaron igen.
Känns så där om jag ska vara ärlig för det var skönt att vara så där lycklig.

Inte så att jag mår speciellt dåligt men jag går inte längre runt i mitt lilla rus.
Anledningen till att jag vår så där uppåt tror jag kan vara att jag för det första hade klarat mig igenom en period som varit tuff. För det andra visade sig halsoperationen ha gått så bra så jag själv kunde märka resultat.
Jag tror att jag inte trodde så mycket på operationen själv, innan, men kände att jag bara måste prova allt för att få lugn inom mig.
Sedan kom diverse olika saker imellan och det var inte förrän precis innan nyår som jag mådde tillräckligt bra för att kunna njuta och det var även då jag märkte resultat av operationen.
Sedan har mina tankar mest krätsat kring halsen och tracken,jag har känt mig hoppfull.
Det gör jag nu också, det är inte det, men jag börjar bli rädd att det ska ta lång tid och att jag ska få vänta.

Jag vaknar på nätterna och mår väldigt dåligt, det är som allt hinner ifatt mig då och allt som på dagen känns hyfsat lätt blir jättetungt och oöverstigligt.
Jag gråter och är ledsen och fattar bara inte hur jag ska orka med det.
Sedan när jag vaknar på morgonen så är jag glad igen och det mästa känns lätt.
Hmm, upp och ner alltså. Som valigt, som livet är, upp och ner.

Jag är dessutom oerhört trött på bältros-smärtan, den är grym och inte att leka med.
Blåsorna har ju som sagt torkat ut och huden är inte så röd som tidigare, men för mig känns det ungefär lika illa som det gjorde i början.
Lite mindre kanske. Men det är ju som med all smärta, man liksom vänjer sig på något sätt. Med det menar jag inte att den inte påverkar livet för det gör altid långvarig tärande smärta.
Min smärtlindring har dessutom tagit slut så det kanske är därför jag är extra gnällig idag... ;)

Igår var jag och Daniel på konsert. En julklapp vi fick av min syster och hennes sambo.
December sånger heter konserten och den var väldigt vacker och fick humöret på topp igen.
Medverkande var Uno svenningsson, Irma Shultz och Staffan Hellstrand.
Uno har jag alltid gillat och vi hade bland annat med en av hans vackra låtar på Jens dop. Jag har många skivor med honom och älskar många av dem. Irma Har jag inte lyssnat så mycket på, men en duktig sångerska är hon. staffans låtar har jag ju hört och alltid gillat dem, speciellt Lilla fågel blåsom jag alltid gråter till, speciellt igår då när jag fick höra den live.
Nu måste jag köpa en skiva med honom, han var grym. Han gjorde en Dan Andersson-tålkning och den var helt obeskrivbar!
De två timmarna gick fort.

Idag fyller min mamma år.
vi ska försöka ta oss dit i eftermiddag trots all snö som vräkt ner och fortfarande gör så.
Nu räcker det väl med snö, eller vad säger ni?

Jens är förkyld som en liten gnu, stackarn.
Hoppas det går över snart, han har haft det länge nu.

Ha en fin dag.
Kram!

Idag var det träningsdags igen. For in till gymmet vid halvtio och kom hem igen vid halvtvå. Skönt att köra igenom kroppen.
Efter träningspasset gick jag som vanligt in i bastun och njöt en stund innan duschen. Jag älskar verkligen att basta!
Det är bland det bästa som finns att få sätta sig där inne, när kroppen jobbat, och bara få slappna av.

Idag har det kommit ännu mer snö så när jag gick för att hämta Jens på dagis såg inte vägen ut som senast jag gick den. vet inte riktigt hur jag hamnade men jag var uppe och traskade i någon snödriva iaf. Kom rätt  till slut och blev glad. Men jag tycker alltid det är pinsamt när jag är tvungen att irra. Jag hittade nämligen en liten gång som jag följde men den slutade som sagt i en snödriva, vilket jag självkklart inte visste att den skulle göra. Det pinsamma är då att gå hela vägen tillbaka för att hitta en väg runt istället. Jag visste ju inte om den lilla gången fortsatte på andra sidan snödrivan. Hehe

Jag hörde att det var folk runt omkring och därför ville jag se säker ut och traskade på som om det var min gammla kära väg som jag tog varje dag...
Ville se ut som om jag var helt övertygad om vad jag sysslade med  :)  Det var jag ju förståss inte. Men, som sagt, jag gick över snödrivan och där var ingen gång.... Haha så jag fortsatte på känn och hamnade tillslut framför grinden.
Hade bara fattats att jag ramlade när jag stod på toppen. Nu låter det som det var ett berg jag besteg men det var det inte, bara nästan....

Jaja, det var det och som belöning för att jag tagit mig över berg och dalar för att nå min son fick jag som första kommentar:
-Men jag vill att pappa ska hämta mig.
Morr, synd grabben, för det är jag och kom nu så vi kan ta oss hem fort som katten. :)

Jag väntar på att alla helger ska vara över.
Jag vill höra från Lund och få ett datum för op.
Jag vill boka en ny tid för att byta ner tracken till en femma.
Jaja, den dagen kommer den med,men jag känner mig otålig.

Apropå något annat,  jag är irriterad på Facebook. De har gjort något där så jag inte längre kan använda den. När man ska skicka iväg sin status tex så ska man ju trycka på en knapp som heter Dela. Den knappen kan jag inte längre komma åt, eftersom min talsyntes inte ser den av någon anledning. :( Mycket irriterande,  nu får jag be om hjälp varje gång jag ska skicka iväg något och då är det ju inte roligt längre
Har planer på att avskaffa skiten.

Nu ska jag lösa av Danne vid Jens säng. Han vill inte somna på kvällarna nu för tiden. :(

Godnatt på er, goa ni.

Idag har jag varit på Spenshult, dags för Remicade-infution. Den är flyttad en vecka eftersom jag tog antibiotika förra veckan, sedan hade jag ju bältrosen också.
ringde i morse och frågade om jag skulle komma, tack och lov fick jag det. Sköterskan pratade med min läkare om det var okej att jag fick droppet trots att bältrosen knappast är borta, men blåsorna har ju torkat ut nu och det är huvudsaken.
Så jag fick mig ett par trevliga timmar på Spenshult.
Jag tycker att både personal och patienter är otroligt glada och positiva där, alltid.
Väldigt sällan man träffar på någon som är sur och otrevlig.
Mitt humör som var på topp när jag stack dit blev ännu bättre.
Trevligt!

Jag hade med mig en liten julklapp till de två sköterskorna som jobbar på behandlingsenheten. De fick en kalender med Jens. det har de fått innan också och det blev glada även denna gång. :)
De följde graviditeten på nära håll och är lite av ttvå extra mmormorar. Hmm, lite märkligt ord det där, men ni förstår nog vad jag menar.

Annars händer det inte jättemycket. Jag ska iväg och träna imorgon och sedan är det ju helgdagar igen.
Min mamma fyller år på torsdag. Kanske blir restaurangbesök då? Vore mysigt.
Halsen är underbar.
Lederna också.
Bältrosen är på väg bort.
Jag är glad.
Inget att klaga över just nu alltså. :)

Jens är för det mesta, inte allt för trotsig, just nu. Igår kom han traskande ut ur vårt sovrum, han hade rotat is in pappas sängbordslåda . Vad är detta? Vad är detta?
Jag blev omederbart väldigt upptagen och eftersom det var pappas låda så , hans problem att förklara...
-För? För? För?
det är det ordet som förekommer mest här hemma just nu. inte varför, utan kort och gott, fööör?

Matdags nu.
Ha en fin kväll!

Kram

God fortsättning, må ni alla få ett fint 2011.

Nej, det blev visst ingen sammanfattning över det gamla året igår, men jag ska försöka se vad jag kommer ihåg nu när jag sitter här.
När jag tänker på år 2010 så är jag trots allt väldigt nöjd med det. Inte alls som 2009 vilket var ett hemskt år. Två nära som gick bort, en alldeles för tidigt och chockartat.
En operation som inte gick vägen.

Men nu var det 2010 jag skulle skriva om. :)
Jag mådde rätt dåligt första halvan av året, många infektioner osv. Vet inte hur mycket antibiotika jag hann peta i mig men mycket var det.
Daniel fick jobb i mars och det är självklart en av höjdpunkterna. Att han dessutom trivs otroligt bra gör ju inte saken sämre.
Tack vare att han fått jobb har det ställts mer krav på mig som mamma eftersom det nu är jag som är hemma med jens mest. Jag har vuxit något oerhört mycket av det och det har funkat bättre än jag kunde tro.
De första månaderna hade jag bekymmer med snön, att hitta tex till dagis vilket man ju inte direkt är van vid här nere, att ha problem med för mycket snö alltså... Men jag har lite av samma bekymmer just nu. :)
Jag är en människa som gillar utmaningar. Mina är kanske inte så värst stora i andras ögon men jag kan bli lycklig när jag lärt mig hitta till bussen och tar den själv in till stan för första gången. Då växer jag och känner mig fri som fågeln. Fast min frihet är begränsad så känner jag mig fri i det ögonblicket.
Det var en av vårens utmaningar, att lära mig hitta till bussen och det gick kanon. Hann tröttna på det under sommaren dock... Haha

Sommaren var bra.Vi åkte till Kalabrien i början av juli där vi hade en fin vecka med föräldrarna. Efter den resan vände det för mig och jag har inte haft en enda infektion i halsen, förrän nu efter operationen då.

Dagen jag började på medicinsk yoga var jag till Lund för att träffa min halsläkare, det var i slutet av augusti. Jag var ganska negativ och hade så gott som redan bestämt mig för att tacka nej till vidare operationer.
Samma tankar hade jag när jag for hem men kände mig lugnare och gladare eftersom jag fått träffa honom och det kändes som han förstod och respekterade mitt beslut, hur det nu än skulle bli. Han är alltid bra på att förklara saker och ting och sedan ligger beslutet hos mig.
Jag hade bestämt mig sa jag till alla och alla förstod mig, att jag inte orkade gå igenom fler operationer, speciellt som resultatet var så ovisst.
Men jag väntade på att en annan läkare skulle ringa mig eftersom det var den här nya som skulle sköta instrumentet under en eventuell op.
Han ringde mig i oktober och jag fick redan från början stort förtroende för honom. Han ringde samma dag som jag gick ner i storlek på tracken.
Han kunde redan då ge mig ett datum på operation om jag nu ville. Tankarna satte ny fart och jag kan väl säga att jag var förvirrad och velig som bara den under tiden därefter.
Men redan när jag pratade med honom hade jag nog bestämt mig.
Fick papper på att op flyttats fram två veckor och det tog hårt på mig.

Men tiden gick, precis som den brukar och plötsligt var dagen för operation inne.
Självklart är halsoperationen en av det viktigaste och största som hänt mig personligen under 2010. Nu känner jag mig otroligt fokuserad och laddad inför nästa op. Jag ser flera resultat av den här och det gör att jag vill fortsätta och vem vet, kanske någon gång under 2011 kan jag slänga tracken. Något att kämpa och gå igenom en del för.

Jag har börjat med medicinsk yoga under hösten som sagt vilket varit jätteroligt och gett mig mycket. Jag har även gått med i ett politiskt parti vilket är skitkul. Hoppas kunna vara aktiv på något sätt.
Jag har bråkat och tjafsat med Hallandstrafiken i flera månader och det har inte gett något. Haha Trots medias inblandning och att Vänsterpartiet tog upp det i kommunfullmäktige.
deras yrkande som innebar att vi funktionshindrade skulle slippa släpa med oss bilbarnstolen själv rösstades ner med 5 för och över 60 emot.
Tack Halmstad kommun säger jag bara. :(
Men jag tror inte sista ordet är sagt i detta.

Året slutade med sjukdom av olika det slag. Men de sista dagarna av året och, även nu den första dagen av detta, har jag mått riktigt bra och har känt mig glad och typ kär eller något. :)
Jaja, musik är det som för mig framåt nu och min kärlek till familj och vänner.
Jag ser ann 2011 med glädje och förväntan.

Det finns en del att ta tag i.

Den här sammanfattningen blev kanske inte så personlig egentligen och jag har inte skrivit något om min son ens. :(
Han är ju det som livet krätsar kring självklart. Mitt ljus, mitt liv och mitt mirakel.
Han är så stor, fyra nu i januari och det har ju hänt massor med honom, bland annat blev han blöjfri. :)

men jag får skriva vidare sedan, nu kallar familjen...

Kram till er som funnits här under året.
era underbara medkännande kommentarer som har gett mig så mycket kraft och kärlek.
stort tack till er!
Varm kram

Dags för en liten uppdatering, väldigt dåligt med sådanna i den här bloggen tycker jag.

Vad har hänt sedan sist?
Ganska mycket men inget direkt skojsigt så här kommer en lång klagolåt.

På tisdagen åkte jag på en halsfluss, ovanpå operationsvärken. Kändes inte alls trevligt och dessutom blev det otroligt mycket slem såklart. Några nätter där sov jag ingenting nästan eftersom jag hela tiden väcktes av slem och knytningar i halsen.
Jag fick antibiotika på torsdagen och slemmet la sig under lördagen, väldigt skönt!
På söndagen fick jag väldigt ont på ena sidan ryggen. Ondare och ondare och jag kunde för allt i världen inte förstå vad det var. först tänkte jag på njurarna men de sitter tydligen längre ner. Sedan tänkte jag att jag fått en big bautastor inflammation i bröstkorgen, man har ju mycket ligament och skit där.
Det trodde jag även på måndagen och berättade det för sköterskan på Spenshult när jag ringde för att flytta fram min tid för Remicade. Skulle egentligen ta den nu på måndag men min antibiotikakur är inte slut då så vi får flytta fram det en vecka.
Jag låg och kved hela förmiddagen. Proppade mig full med vad jag nu kunde hitta av värktabletter och försökte sova bort skiten. Men den försvann inte.
Vi åkte in till stan för Jens skulle klippa sig och så skulle vi ju handla också.
Höll på att bryta ihop av smärtan och bara gråta men lyckades hålla tillbaka.
Jag tål mycket smärta, det vet jag. har bla gjort en skrapning av hornhinnan i vaket tillstånd när jag var tio år och det är fortfarande något som sitter starkt i mitt minne, men jag sa inte eett ljud. Fast nu när jag tänker efter så klarar jag snabb intesiv smärta bättre än sån som maler och gror dag efter dag, vecka efter vecka...
iaf, den här smärtan höll på att driva mig till vansinne.
På eftermiddagen när vi kom hem kollade Daniel på ryggen och då hade det hoppat fram ett gäng med utslag.
Vi åkte in och det fasställdes att jag fått bältros.

Ta panodil och så satte dem sjävlklart in en medicin som ska stoppa förloppet, så det inte sprider sig.
Det där med panodil irriterar mig. Den hjälper ju knappt ens mot huvudvärk. :(

Jaja, min tid nu präglas av stark intesiv smärta och min rygg och mage ser förjävlig ut, om jag ska vara ärlig. full av blåsor och röd, fast bara på ena sidan då, så man får väl vara glad för det iaf.
Daniel undrade om jag skulle lägga ut en bild här på bloggen men jag ska bespara er en sån osmaklig syn. :)

Jag smittar inte. Kan smitta Jens om han kommer i kontakt med mina blåsor vilket jag försöker undvika såklart. Jag kan smitta dem som inte haft vattkoppor, trodde själv jag var en sån... Men jag har tydligen haft det utan att det märkts.
Jag har heller inte blivit smittad av någon för bältros uppkommer lliksom av sig själv. Jag tror att den bröt ut på grund av att jag var svag efter op plus att jag fick en halsfluss mitt upp i det. Kände mig allmänt nere och ledsen också.

Igår var det hur som helst dags för återbesök efter halsoperationen. då skulle jag få svar på hur det hade gått.
Jens vaknade med feber så vi fick ta honom till min svärmor istället för till dagis. det är inte första gången han får feber natten då jag ska iväg till Lund. men han hade det bara på natten och morgonen sedan var det borta. :)

Resan ner var jobbig, halt och hemskt. Många tankar men smärtan tar så mycket kraft så jag tänkte inte så mycket.
sedan hade jag ju min älskling med mig också.
Träffade min läkare som jag är mycket förtjust i...

Han blev tyst när jag berättade att jag åkt på både halsfluss och bältros sedan sist. Några uuppgivna suckar hörde jag också.
han gick ner med fiberkameran genom näsan och ner i halsen och han var nöjd med resultatet. Läkarna har lyckats skära precis där de skulle. Har en stor reaktion efter ingreppet så det är därför jag får knytningar så ofta. Men det hoppas jag ger med sig när det läkt ordentligt.
Han förklarade lite hur besvärligt det var att komma åt. Narkosläkaren hade dragit min tunga med en tång och han själv höll upp mina käkar,jag kan gapa väldigt lite... Jag hade bitit honom väldigt hårt tydligen. Hmm
Han hade ont fortfarande sa han. Hehe
Den andra läkaren hade försökt hitta rätt med lazern.
Jag undrade om de bänt och grejat mycket eftersom jag haft mycket ont i käkarna och inne i munnen. Han skrattade, kan man säga.
Tur man inte var vid medvetande och bra att jag inte fick fler detaljer.
Egentligen lite olustit att träffa en person som sett en när man själv är helt totalt borta.
Men jag gillar honom som sagt... Kanske ännu värre då föresten. :)
iaf han var nöjd och nu planeras det redan för nästa.
Jodå, det blir en till, antagligen två.

Just nu fattar jag inte hur jag ska palla detta men det gör jag ju.
Måste ju.
Kan inte hoppa av. För jag måste ju fullfölja, annars känns ju den förra helt meningslös.
Bältrosen ställer till det. Vet inte när jag kan få Remicade nästa gång. Hoppas lederna inte brakar ihop.
När ska jag orka träna? För det är nog egentligen det jag behöver mest, för både kropp och själ.

Jaja,snart jul. :)

Återkommer med ett gladare inlägg snart. :)
kramar till er!

Hur mycket jag än spjärnar och stretar emot så går faktiskt tiden... Konstigt nog. Haha
Extra fort dessutom av någon märklig anledning.

Nästa vecka smäller det, då är det dags för halsoperation.
Laddar och fokuserar.

Jag fick Remicade i torsdags och det var ju bra, annars hade min planering spruckigt helt och hållet. Jag var ju lite kass i halsen innan och tyvärr blossade det upp efter droppet och den har varit riktigt dålig efter det. Har varit i valet och kvalet om jag ska ringa för att få en kur antibiotika. Det är ju lite brottom också eftersom kuren i så fall måste vara slut till torsdag nästa vecka. Men idag kändes halsen lite bättre och jag hoppas på att fixa att bryta ner det själv.
Det måste jag helt enkelt göra nu liksom.
Vi har haft en man här nu precis som har satt nya bänkskivor i köket, svarta marmorerade. Blir nog snyggt. ska lacka om kökslukorna också men det blir nog inte före jul.

Det här med Hallandsrafiken och bilbarnstolar är inte över än.
Politikerna gjorde vist inget speciellt. det togs upp i något arbetsutskott men ska inte ens läggas fram för styrelsen, fick jag veta igår. Blev väldans upprörd och besviken men det är inte över än. Jag återkommer i denna sak. :)


u ska jag röja lite i köket innan mitt möte i eftermiddag.
Ha en fin dag.
Kram goa ni

Med risk för att låta tjatig så måste jag säga att jag tycker tiden går så himla fort. I och för sig vill jag att det snabbt som tusan ska bli den 10 december, eller hellre då den 11 december, för då är operationen över och jag kan slappna av.
Daniel jobbar torsdag, fredag, lördag och söndag och så är han ledig resterande dagar. De som han är ledig går såklart fort, men även dem dagar han jobbar.
Vips vips, så har en vecka passerat. Nu är vi mitt upp i våran helg. Inte så dumt. :)

Jens är pigg nu, inget spår av varken feber eller förkylning och det är skönt såklart.
Mindre skönt är att jag verkar ha tagit över det, minus febern då. Halsen är inte rolig just nu.
Hade det inte varit för att jag ska ha Remicade på torsdag och inte får vara sjuk då så hade jag inte gnällt. Jag har ju klarat mig  otroligt bra sedan i sommras.
Har aldrig, sedan jag fick tracken, varit frisk så länge och klarat mig utan antibiotika. Jo, Jag fick ju tracken när jag var i tionde veckan med jens och under själva graviditeten var jag inte sjuk en enda gång. Men sedan, några månader efter att han kommit till världen började det.

Jaja, nu gäller det att bli bra fort, till på torsdag alltså så jag kan få mitt dropp. för det ska gå lite tid mellan droppet och op också, med tanke på infektionsrisken.
Jaja, inget att grubbla på.
Jag tog mig iaf iväg till yogan idag, men det hängde verkligen i luften. Det var bara jag och en tjej till där. De andra var sjuka eller kunde inte komma av någon annan anledning. så vi fick typ privatlektion idag. :)

Imorgon är det föräldramöte på jens förskola. Jag ser fram emot att få höra vad barnen hittar på men det andra ser jag inte alls fram emot. I sånna här små samhällen är det extremt svårt att komma in, om man kommer utifrån. Om man dessutom är lite eller i mitt fall, mycket annorlunda är det hopplöst. så har det känns innan, både på öppna förskolor och på tidigare föräldramöten.
Trots att jag försöker bjuda på mig själv och jag försöker att verka så normal jag kan. Hahaha Normal ja. Vem är det? Men ni förstår kanske hur jag menar...
Men huvudsaken är ju att Jens mår bra och har vänner.

Nu dags att övergå till det kommunistiska manifestet...
Jodå, jag läser och begrundar. :)

Ha en fin kväll.
Kram goa ni.

Hahaha, vilken rubrik jag fick till idag då...
Innan jag började på det här inlägget glömde jag kolla vad jag skrev senast så det var väl ett tag sedan.
Kikade nu och det var en vecka sedan och det handlade om löss.

Jens har varit sjuk så han har inte varit på dagis på hela veckan. Han har haft hög feber och varit förkyld. Näsan har inte runnit men han har liksom låtit tjock på rösten och hostat mycket.
Därför har varken jag eller Daniel pratat med personalen, det får bli nästa vecka. Känner mig fortfarande upprörd över det hela så det är ju bra... :)

I tisdags tränade jag och idag kunde nog Jens varit på dagis egentligen men det kändes inte bra så han fick vara hos, hon ni vet, hon som sprutar eld? ;)
,Mormor ja.
När jag tränade alltså. Hmm, konstig mening det blev av det där.
Roligt för honom som fick lite omväxling efter hemmadagarna och otroligt skönt för mig, av samma anledning. Har varit på dåligt humör de senaste dagarna så att få ur sig lite frustration genom träningen var inte helt fel. Nu dröjer det till fredag om två veckor. Min ledsagare åker på semester.

Nu ska jag äntligen komma in på det som min rubrik för dagen handlar om. :)

I söndags var det ju fars dag. daniel jobbade som vanligt så Jens och jag tänkte ha en lugn och skön förmiddag innan vi for hem till mina föräldrar för att gratta min älskade pappa.
Jag bäddade och fixade här hemma. Öppnade dörren ut, som vi har i sovrummet för att vädra lite. Jens tog ett bad under tiden och jag sprang som sagt runt och fixade lite. Innan jag tog upp Jens ur badet gick jag och stängde dörren....
Jag torkade Jens och när han klädde på sig sa han:
-Mamma, det är något där, vad är det? Rösten lät skakig och rädd.
-Jens lille vän, det är väl inget där...
-Jo, det är det, i ditt och pappas rum, Gosrosen gömde sig bakom min rygg.
mamman skrattade lite krystat och ropade typ hallå....
Inget svar...
Okej då får vi kolla runt sa jag.
Inget i Jens rum, inget i köket, inget i vardagsrummet inget i klädkammaren och inget i hallen eller badrummet. Men vårt sovrum vägrade han gå in i.
Jag tog fram ett sånt där långt skohorn för att lyfta på överkastet som hängde ner men Jens vägrade kika...
Han var skiträdd och jag också vid det laget.
Vi gick in i vardagsrummet och hoppade upp i soffan. Jens borrade ner ansiktet i soffan och vägrade kolla upp något mer.
Jag blev en aningens desperat kan man väl säga för nu hörde jag ju någonting som rörde sig i lägenheten.
Jisses
-Jens, vad såg det ut som då, sa jag.
-Ett monster eller en krokodil.
Jaha, okej, det senare kan jag ju iaf utesluta tänkte jag och förbannade min kärlek till skräckisar.

tog mobilen och ringde Daniel.. Han var i varberg. Piss och skit
Blev så rädd för någon duns så jag klickade av samtalet mitt i ett ord.
Ringde pappa som jag inte grattat än, vilket jag inte gjorde då heller.
-Pappa vi har något i lägenheten och vi är rädda....
-Jag kommer på en gång.
Gud i himlen vad jag älskar min pappa.
Det är två mil från Halmstad till Getinge och de två milen gick fort för honom. Men vi som satt i soffan tyckte det tog lång tid ändå.
det dunsade och knarrade här och där men inget annat ljud.
Vad jag trodde att det var?
Ja, ett monster kanske. Hahahah
Inte ett dugg roligt var det iaf, när det pågick. Jag var världens sämsta pissigaste mamma för jag var lika rädd som Jens. Sa till honom att det inte kunde vara något farligt men ändå vågade jag inte kika efter.

Pappa kom och letade reda på den stackars rädda katten.
Jodå, en katt var det som skrämt oss så.
Funderade på varför en katt skrämde Jens så, han älskar katter nämligen.
Men så berättade mamma att när katter blir rädda så hhukar dem sig, de blir liksom platta och långa.
Katten var rädd. Jag hade ju stängt in den stackarn.
Liknar kanske en krokodil, för en fantasifull treåring iaf. ;)

Jag skakade en halvtimme efter att äventyret var över.
Att inte kunna se är ibland hemskt.

Det var monsterna det, över till politikerna.
Men nu har jag skrivit så mycket så jag orkar knappt skriva mer och ni orkar kanske inte läsa heller.

Det gäller hur som helst bilbarnstolarna. Jag gick in på vänsterpartiet i Halmstads hemsida och då fick jag veta att de tagit upp det på ett kommunstyrelsemöte. det är tydligen bestämt att vi funktionshindrade inte ska behöva släpa på våra stolar.
Hahahahah
Jag gick som i ett lyckorus efter det.
Vad som hänt och vem som lyssnat på mig vet jag inte.
Men oerhört glad och tacksam är jag. det känns mäktigt att ha suttit här hemma i getinge och skrivit mail och sedan leder det till att politiker lyssnar och fattar bra beslut.
Jag la ner ganska mycket tid och kraft men så fantastiskt roligt. Gav mersmak helt klart.
Får väl ett besked från något håll sedan. :)
Ha nu en fin fredagskväll.

Kram

Tack ska ni ha! Det är oerhört skönt att känna ert stöd och att ni också inser det knasiga och orimliga i detta beslut. Känner mig mindre ensam tack vare er.
Igår skrev jag mail till politikerna som sitter i Hallandstrafiken och hoppas på att de tar sitt ansvar och ställer krav på att färdtjänsten ska fungera på ett bra sätt för de som är tvungna att använda den.
För vet ni, jag har inte färdtjänst för att jag inte VILL köra bil och för att jag tycker det är mycket lyxigare och skönare att ta en taxi...

Jag sörger inte ofta över att jag inte kan se men vissa saker skulle jag gärna vilja kunna göra. Tex se min son, vila ögonen på honom och bara njuta av att han är den vackraste på denna jord, vet ju att han är det, men hade velat se det på riktigt. Jag hade även velat se mina syskon, Lovisa var åtta år när jag förlorade synen helt och Jesper var fyra. Nu är dem 28 respektive 23.
Skulle gärna se Daniel med såklart, drunkna i hans ögon, ja sånt där man tydligen gör... De säger att min pappa är gråhårig nu, men för mig är han svarthårig, så det kan väl vara som det är, vet att han är den finaste pappan oasett vilken färg han har på håret...

Sedan sörger jag ibland några saker till, att jag inte kan cykla, för det älskade jag, det var frihet för mig. (ttandem är inte samma) Nu är jag hänvisad till att ta rätt långsamma promenader på de vägar jag hittar på. Jag är ledsen för att jag inte fick ta körkort eller mc-kort. Men jag har aldrig haft det och därför kan jag inte sörga det på samma sätt. Men jag hade hellre haft ett körkort istället för att vara beroende av färdtjänsten och Hallandstrafikens nycker.
Faktiskt är det så men ibland känns det som att jag har färdtjänst bara för att jäklas med Hallandstrafiken. så otrevliga som många av de på beställningscentralen är när man bokar bilar, det har jag aldrig träffat på någon annan stans.
Det är en tjej där som är så himla gullig och trevlig. Hon suckar aldrig när jag bokar bilbarnstol och hon är alltid så glad och hjälpsam. Talade om för henne det en gång, att jag tyckte hon var så go, hon blev jätteglad.
tänkte att det kanske smittar av sig och jag tycker nog att de blivit lite gladare efter det. ;)

Att vara blind är opraktiskt, det är jag den första att erkänna, men det skulle ha kunnat gå mycket bättre om människor som fattar beslut försökte sätta sig in i hur andra har det. Men ekonomin och orken finns väl inte där kan jag tänka mig.

Halmstad har under flera år utgett sig för att vara en av sveriges bästa komuner för  funktionshindrade. Det är rätt kaxit att säga så.
De har i och för sig satt upp punktskrift på flera offäntliga byggnader, utanför dörrar osv. Namnskyltar och så.
På sjukhuset har de tex gjort en fåra i golvet som man kan följa med käppen så man hamnar någonstans, jag har faktiskt inte kollat efter vart...
det är väl bra, en fin tanke, men ibland känns det som att det är något man gjort för att det ser jäkligt bra ut.
Hur färdtjänsten funkar, det syns inte.

Jag blir trött ibland. den här frågan, ang bilbarnstolar, tänker jag fortsätta driva så långt det går. Jag gör det för att jag tycker det är så fel och inte för att jag själv, just nu, är drabbad av deras beslut.
För jag får använda deras bilbarnstol till jens inte längre behöver en, det är de nyblivna föräldrarna som kommer få lida av det.
Men,mitt nästa steg är att vända mig till hallandsnytt. Tv skulle nog kunna göra en mycket bra sak av det om de vill. Synen att se mig bära på en sån bilbarnstol på stan hade varit rätt rolig faktiskt, speciellt som jag också ska ha käppen i  ena handen och helst Jens i den andra. hahah Men jag kanske hinner förvandla mig till en bläckfisk innan det är dags, lite får man ju göra själv...

Jaja,nog om detta på ett tag.
Föresten, idag är det en månad till operationen....

Bara massa skojsigt på gång just nu alltså. Heheh

Tack igen och stor kram!

Mailade Hallandstrafiken igår eftersom jag inte fått något svar än från dem. Nu i morse kom ett mail där de bad om ursäkt för att jag fått vänta och så var det med ett bifogat dokument.
Jag är rätt så upprörd och det känns faktiskt inte som hon läst mailet, iaf inte förstått det... :(

Här är svaret och ni får väldigt gärna hjälpa mig med vad jag ska göra. Jag känner mig så ledsen och besviken.
Funktionshindrade ska inte ha barn och om de nu är dumma nog att få ett så tänker inte samhället underlätta iaf, utan snarare ställa till det och jäklas lite.
Läs gärna igenom mitt mail en gång till, tycker inte hon verkar ha förstått någonting vad jag skrivit.

Hej!

Hallandstrafiken har tagit emot ditt mail och förstår att våra förändringar innebär problem för dig.

Hallandstrafiken är utsedd av kommunen att anordna särskild kollektivtrafik (färdtjänst) för den som har behov av och blir beviljad detta.

Färdtjänsten anordnas i första hand efter Färdtjänstlagens (1997:736 ) bestämmelser och i andra hand efter de riktlinjer som kommunen tagit fram och godkänt tillsammans med Hallandstrafiken.

Utöver detta har Hallandstrafiken vidgat möjligheten för färdtjänstresenärer på ett antal punkter, där möjlighet till att få låna bilbarnstol varit en.

Det är Hallandstrafikens ansvar att på ett säkert (både för chaufför och resenär) och effektivt sätt anordna färdtjänst. Då taxis bilbarnstolar inte kan finnas med i taxibilarna alltid innebär det en extra väntetid för dig som resenär och en störning i samplaneringen med andra resenärer. Det innebär, framförallt, också en säkerhetsrisk för ditt barn då taxi inte med säkerhet kan tillhandahålla en bilstol anpassad för just ditt barn. Hallandstrafiken har därför beslutat att dra in förmånen att få låna bilbarnstol.

Med egen införskaffad bilbarnstol kan färdtjänstresan fortfarande utföras där du som resenär kan få hjälp av chauffören med både i och urmontering av bilbarnstolen. De flesta bilbarnstolar är utformade så att de ska passa i de flesta personbilar.

Vi tar med dina synpunkter i det fortsatta arbetet.

Med vänlig hälsning

Jag har inte hört något från Hallandstrafiken ang mitt mail om bilbarnstolar. Skickade iväg det förra måndagen och på tisdag morgon fick jag ett mail om att personen som tagit emot mailet skickat det vidare till ansvarig för ev åtgärder. Haha
Sedan tystnad. tänkte ge dem den här veckan också men har jag inte hört något på måndag så får jag väl gå vidare på något vis. Min tanke är att höra av mig till HP och samtidigt maila Hallandstrafiken och berätta att jag tänker göra det/har gjort det. Vi får se.

Annars rullar ju dagarna på extremt fort som vanligt. Har tränat ganska mycket den senaste veckan. Tisdag, fredag, måndag och idag. Men nu blir det ett uppehåll till nästa fredag eftersom min ledsagare inte kan förrän då. Men det gör inget för det är nog bara bra att låta kroppen vila lite. Jag har ökat vikterna en del senaste tiden också och känner mig allmänt stark och vältränad. ;)
Men nu lite vila som sagt.

Jag har förstås yogan varje måndag men det är ju en helt annan träning. Lika viktig för mitt välbefinnande men helt annat. Jag har bara fyra gånger kvar på min älskade yoga. måste helt enkelt fortsätta nästa termin, ska bara komma på något sätt att finansiera det hela. billigt är det inte.
Kan ju alltid skriva till tomten... :)

Har lärt mig ta kort och göra videoklipp på min mobil. trodde inte man skulle kunna göra det som blind, men det går och himla skoj är det dessutom. :) Okej, själva fotoobjektet (Jens) hamnar inte alltid mitt i fokus men jag har bara ägnat mig åt det sedan igårkväll.
Kul med sånna utmaningar, att behärska tekniken. Haha  Men något pris för fina kort lär jag aldrig få. :)
Det roligaste är att spela in, tex när Jens sjunger. Han är så duktig min gosros.

Just nu läser jag en bok som heter svensk maffia. så otroligt grymt intressant och fascinerande .
Jag har aldrig varit direkt intresserad av att läsa och lära mig mer om Hells Angels och Bandidos, men jag har hört talas om denna bok och hade inget annat hemma...
Har haft mina tankar om dessa gäng men nu har jag fått en helt annan syn på det hela. Alltså inte ändrat uppfattning men fått mer kunskap och det är ju aldrig fel. rekomenderar denna intressanta och spännande bok. trots att det inte är en roman/däckare är den spännande som en sådan. :)

Författarna heter Lasse Wirup och Matti Larsson.

Nu ni, dags för kvällsbestyren.
Kram goa vänner.

Hej!
Om mailet nu är skickat till fel adress tar jag för givet att ni vidarebefodra det till ansvarig.

Jag har läst att ni gjort en del ändringar i färldtjänsten, bla vad det gäller bilbarnstolar.
Jag har ett barn som fått använda bilbarnstol och får alltså göra det till han inte längre behöver en.

Men de färdtjänstresenärer som nu får barn kommer alltså inte längre ha den möjligheten. När barnet vuxit ur den mindre stolen och ska sitta i en bilbarnstol
som är större vilket de gör ungefär vid sex månader, så kommer det inte längre vara möjligt att ta färdtjänsten med barnet, enligt mig.

En sådan stol väger ungefär tio kg, den är inte gjord för att bäras omkring på och bilarna ser olika ut och stolen passar inte alltid till alla bilar.
Jag har pratat med mina vänner som är friska och de ser själva att det praktiskt sätt inte skulle fungera för dem att bära omkring på en bilbarnstol, tex
på stan. Vi som dessutom har ett funktionshinder har ännu svårare. Jag själv är graft synskadad och reumatiker.

Enligt era nya regler ska jag alltså själv montera in stolen i en bil som ser annorlunda ut för varje gång.
Jag ska dessutom när jag kommer fram till resemålet, bära på denna stol, plus en käpp, plus ett barn, plus väska och ev vagn.
Så blir det i mitt fall. sedan antar jag att det finns rullstosburna personer som har barn också, samma problem för dem, fast kanske ännu knepigare.

På grund av era nya bestämmelser kan jag inte längre ta färdtjänst då jag har ett barn som är mellan sex månader och fyra år, då jag ska ta med mig henne/honom

Jag kan inte köra bil, inte cykla, inte ta bussen och nu inte heller ta färdtjänsten.

Jag undrar ur ni resonerar?
Att det inte är ert problem?

För mig och för människor i min situation som är beroende av färdtjänsten så ställer det här till med obeskrivliga problem.
Jag känner mig både arg och väldigt ledsen.
att istället för att göra färdtjänsten bättre väljer ni att göra det svårare för funktionshindrade föräldrar.

Tyvärr är det här ett så stort problem, så om jag får den stora lyckan att bli mamma igen så kommer det här inskränka på både mitt och mina barns liv.
Jag vore tacksam för ett svar. Motiveringen att det skulle vara säkrare köper jag inte eftersom,som jag skrivit ovan, min stol som jag tar med inte passar
i alla bilar. Att jag som blind dessutom ska montera in den i en bil som jag inte vet hur den ser ut, ser jag som en säkerhetsrisk bara det.

Hälsningar
Ulrika Östberg